oldermannens blogg

Ibland går mina tankar på kors och tvärs och resultatet förvånar t.o.m. mig själv ibland. Idag dök en sådan tanke upp i mitt stackars förkylningsdrabbade huvud: Varför heter det vaccination när vi peter i oss influensavaccin, men impregnering när vi peter i trävirket medel mot röta? Jag säger därför alltid på skoj att jag blivit impregnerad mot influensa. En del tycker det är kul andra förstår inte skämtet.

På samma sätt vrider jag till när jag tar adjö. Istället för tyskans Auf Wiedersehen (på återseende) säger jag: Auf Wienerschnitzel. En del tycker det är kul andra förstår inte skämtet.

Jag hade en gång en anställd som vred till: det här blir bra, med: det här brer bla. Det var flera av hans kompisar som tog efter så att de till slut inte kunde säga: det här blir bra, utan det blev: det här brer bla.

Av en psykolog blev jag också uppmärksammad på att jag hade tankeljud för mig; dvs. jag sa något för att behålla ordet medan jag tänkte över vad jag skulle säga. Jag inledde därför var och varannan mening med: vad var det nu jag skulle säga. Det tog ett tag att bota sig själv, men till slut var jag fri från tankeljud när jag skulle tala. Sen lärde jag mig att lyssna på mina medmänniskors sätt att tala och hörde ofta tankljud. Det var ibland många roliga citat att lägga på minnet. De flesta dock glömda idag. En sa t.ex hm... i inledningen till det som skulle sägas. Andra gav ett harklande ljud ifrån sig, osv. Man får därför lära sig att vara på sin vakt mot sig själv för att det inte ska bli helt tokigt på slutet. Dvs. om man vill bli rätt uppfattad. Ibland hör jag t.ex. min hustru säga: nej det är fel... och sen upprepar hon exakt vad jag nyss sagt. Ganska kul, men tröttsamt i längden. För det säger mig att hon inte hört och förstått vad jag nyss har sagt medan hon tänkt ut sin egen kommentar till det av mig sagda och eftersom hon alltid utgår från att jag har fel i det jag säger så blir resultat oftast fel.

Det också så att var helst mer än en kvinna råkar samman med en annan kvinna går de omgående in i en dialog med varann och stänger ute allt annat. Så hände det mig igår i biblioteket i Henån att två kvinnor fattat posto vid trappan ner, hållande sig var sin handledare. En tredje kvinna före mig väntade på att de skulle flytta på sig vilket de inte gjorde. En fjärde kvinna tillstötte som kände de två första och så var hon också indragen i diskussionen. Därmed blev trappan ner helt tilltäppt för mig. Jag tryckte på tredje kvinnan för att hon skulle förmås tränga sig igenom spärren med påföljd att de två första i sakta mak under livligt samspråk, assisterad av fjärde kvinnan mitt i trappan, sakta skred ner för densamma. Tredje kvinnan fyllde på kön och sist kom jag. Jag kände frustrationen stiga och hade mest lust att ge tredje kvinnan en ordentlig knuff i ryggen så att hon kunde dra de andra tre med sig till trappans slut, men så gör inte jag. Jag väntade snällt tills kvinntimren hunnit neför hela trappan som tog sisådär en kvart med alla pauser på vägen ner. M.a.o. är kvinnors omskrutna simultankapacitet en ren och skär bluff. Jag kan både prata och gå ner för en trappa i rask takt, mina 75 år till trots. Samtidigt se till att jag inte är i vägen för andra i trappan. De här tre klarade inte det och den tredje kvinnan hade nog opererat bort tungan, för annars kunde hon sagt åt dem att flytta på sig, vilket hon inte gjorde. Jag avstod från att höja rösten för då hade de blåst nerför trappan.

Så nu är jag varnad. Står det två kvinnor i trappan tar jag hissen ner i fortsättningen. Det går fortare än att stå och vänta på att två sampratande kvinnas ska fatta att de står i vägen för fotvandrare i trappan.

Samma sak kan man iakttaga på varuhus och andra allmänna platser. Inte så sällan finner jag gången jag går i blockerad av en grupp människor som råkat stöta på varandra och råkat i samtal med varandra, döva och blinda för omgivningen, eller så har de kundvagnarna på drift åt sidorna så att inga andra kommer fram. Men liksom att mödrar har barnvagnen som isbrytare har jag kundvagnen och den tar rätt hårt om den förs fram i för hög fart. Ett ursäkta är därför ett ringa plåster på såret, men det är allt de får av mig så de vaknar till liv och flyttar på sig. Att de sen har ett och annat att säga bakom min rygg om beteendet, skiter jag fullständigt i. De kan börja med att tänka på sitt eget uppförande, tycker jag.

Ett uppförande som jag inte heller gillar är när skumraskfigurer ställer till det för andra. Som värdetransportföretaget som nu är på tapeten. De har blandat kundernas pengar med sina egna och inte satt in dagskassorna på särskilda kundkonton. Därmed skapat problem för alla de småhandlare som anlitat dem för att transportera dagskassan på ett säkert sätt till banken. Dessa handlare riskerar nu att gå i konkurs.

De ansvariga i transportföretaget känner inget ansvar för det skedda. Hade en advokat handhaft klientmedlen på samma sätt, eller en bank hanterat kundernas insättningar på samma sätt, hade de fått betala för det och om de inte klarat av det går staten in med 0,5 MSEK i senare fallet. Så varför är inte värdetransportföretag underställda samma ansvar?

Men det finns bot för allsköns ekonomiskt skumrask i sammhället på ett mycket enkelt vis. Politikerna skulle kunna stifta en lag vid ekonomisk brottslighet som skulle gå ut på att de ansvariga döms till arbetsläger utan tidsbegränsat straff. Strafftiden skulle istället vara kopplad till återbetalningstakten. De skulle få göra rätt för sig i arbetslägret med diverse småjobb (allt efter kompetens), betala sin egen mat, kläder, tvätt och andra behov som de har privat. Det som blev över skulle bli återbetalning på det ekonomiska värdet av brottet. Om det sen innebar att de valda att äta sig tjocka och feta för pengarna och därmed aldrig slippa ut från arbetslägret, fick var deras ensak. De som vill ut skulle antagligen bli smärta och vältränade tills skulden var återbetald. Genom att avstå att röka och leva i överflöd skulle både hälsan och friheten kunna återvinnas. Kanske också förståndet och insikten att så här jag jag inte fler gånger.

Det skulle med ganska stor säkerhet få flera att tänka sig för två gånger innan de gör något dumt. För risken att behöva tillbringa resten av livet i ett arbetsläger under påvra förhållanden tilltalar nog inte heller de kriminella.

I de fall de inte har hunnit med att göra av med allt det tillgripna skulle de också kunna förmås plocka fram det tillgripna som återbetalning på skulden. Därför se till så att de har merparten kvar ifall de åker fast. Därmed är heller tillgreppet inget motiv för dem. Åker de fast med pengarna i behåll och tvingas återbetala dem för att slippa från arbetslägret, har de inte vunnit någonting. Har de gjort av med slantarrna, tja.... då får de sitta där tills de har betalat av skulden.

För inget kan som pengar styra en människas liv. Det är det enda reella som t.o.m. en person utan behörighet till gymnaiset förstår.

.