oldermannens blogg

Min svåger genomgick i våras en tolv timmar lång operation i Lund. 70% av levern togs bort p.g.a. cancer. Han har sedan dess varit konvalecent med prognosen 50% överlevnadschans. Smärtorna har dämpats med morfintabletter och han har fått åka in akut ett antal ggr. för 'justering' när tabletterna inte räckt till för att dämpa smärtorna. I fredags var det så dags igen. Idag kom beskedet: det har tillkommit nya cancersvulster, både i levern och andra organ. Men nu kan de inte ta mer av levern. Inte heller åtgärda honom på något annat vis. Han har nu nästan fått all hjälp som går att få och läkarna har ställt upp till 110% för honom.Återstår att prova cellgifter och strålning. Han tror att han kommer att gå på det. Även om det inte ger honom större överlevnadschans. Men det skiftar från sekund till sekund. Så stark är överlevnadsinstinkten hos en människa i nöd.

Vi har länge misstänkt (även han själv) att han varit ett slags 'försökskanin' för läkarna. Det är bara han och en  person till i Sverige som genomgått ett liknande ingrepp och vi har länge försökt få reda på hur det gått för den första patienten, men det är sekretessbelagt. Förmodligen lever inte den personen. Det kommer inte heller min svåger att göra mer än max året ut.

Det blev en nådatid. Progonosen var först (före ingreppet) tre månaders överlevnad. Men vilket liv att leva. Han har haft svåra smärtor hela tiden. Det var meningen att han skulle ha fått beskedet först på tisdag när läkarna kallat honom till konferens. Smärtorna gjorde att han inte klarade att härda ut till dess. Några dagar förr eller senare spelar ingen roll i det här fallet. Det hade förmodligen inte blivit annat besked på tisdag. Men det hade kanske blivit mer 'inlindat' än som nu skedde. I nuläget vet vi inte hur det gavs. När jag talade med honom på telefon för en stund sen lät han trots allt ganska munter. Reaktionen kom efteråt.

Vi kan inte påstå annat än att vi varit annat mentalt förberedda på att det skulle gå den här vägen. Smärtorna var varningssignalen även om det till en början var lätt att acceptera att han hade dem då han fick allt friskare färg i ansiktet och fick lov att komma hem på permission. Han har också haft en enorm tur eftersom hans särbo är f.d. undersköterska och har suttit vid hans sida hela denna långa tid. Utan henne hade han troligen inte stått ut med smärtorna så länge som han gjort.

Nu åker hans syster, min hustru, ner på torsdag för att avlösa undersköterskan. Sen får vi se hur det går,

Nu till något trevligare. Katta har levt uteliv tre dygn i sträck. Hon kommer inte in på kvällen till natten som hon har brukt göra tidigare. Kanske har mitt bortjagande av Nisse lämnat fältet/reviret fritt för henne att dominera i? Men när någon av oss går ner till landsvägen för att hämta tidningen morgontid så kommer hon fram och ska lyftas upp och bli omkramad och klappas. Då har hon spinnandet på högvarv.

Jag har därför börjat fundera över hennes beteende. Kan det vara ett sätt för henne att tala om för oss att hon kan klara sig själv utomhus?

Vi har stora problem att kunna få ha henne kvar när vi flyttar till Stenungsund (när det blir av) eftersom hon har så mycket ute-/vildkatt i sig som hon har. (Att spärra in henne i lägenhet skulle förmodligen ta långsam död på henne.) Vi ser ju vintertid hur hon reagerar på snö och is. Då går hon lös på väggarna, river i tapeterna och har andra hyss för sig om hon inte kan vara ute för det är för kallt. Går hon ut är hon ute max en kvart, sen är det in igen för att en timme senare gå ut en stund igen och så håller hon på hela dagen lång.

Eller menar hon med det att hon inte behöver oss, utan bara en plats där hon kan idka uteliv under fri form och få tillgång till bra jaktmarker? I så fall ett klart omplaceringsobjekt till någon bondgård. För jag tror att hon gjort slut på möss och sork här hos oss. För vi ser henne allt mer sällan komma bärande med en mus/sork i rumpan som hon brukt göra förr.

Eller menar hon med det att vi inte behöver ha dåligt samvete för att hon får vara ensam hemma om vi är borta ett par dagar i.s.f. att hon blir inlåst i en liten bur på kattpanget?

Mat har hon på tre olika ställen; två katthus utomhus och timmerhuset. I timmerhuset är det även uppvärmt så att hon kan dricka vatten där. Sen har hon tre kattbon inonhus i kryprumsgrunden. Där är också varmt över noll p.g.a. skorstenens placering. Så hon har skydd. Även under vedboden. Sommartid ligger hon gärna i Ölandstokhäcken på ömse sidor entrégången upp till entrétrappan. Där har hon rett sig ett par hålar med gräs som hon trampat till på solsidan (söder) och skuggsidan (norr) som hon växlar mellan allt efter årstid och tid på dagen. Men inget att ligga i vintertid eller då det regnar.

Regn räds hon dock inte. Vi har sett henne sitta och vakta på möss när regnet vräkt ner över henne så pälsen är våt som en skurtrasa. Åska gillar hon inte. Specieltt inte inomhus. Samma med störtregn på taket av den norra flygeln (plåttak). Då ska hon ut oavsett hur blöt hon blir. Så hon har sina egenheter. Som skadedjursbekämpare (gnagare) är hon suverän. Kanske ska jag söka nytt jobb och nya jaktmarker åt henne? Det blir visserligen tråkigt för oss att behöva skiljas från henne. För mot oss två (men inga andra) är hon som vilken huskatt som helst. Men det är inte bara vi som ska må bra. Det ska även hon. Därför.