oldermannens blogg

Det är inte utan att jag undrar vart vi är på väg. Gamla "herderliga" yrken som maskiningenjör, arkitekt, hantverkare av olika slag, verkar vara till att bli allt mindre i ropet. Det lär finns över 3500 gymnasieskolor i landet, många med högst 'udda' utbildningslinjer. Så finns det t.ex. i Malmö ett nagelgymnasium. Hm... Vad ungarna drömmer om är för mig som äldre svårt att förstå, men ett vet jag. Utbildning är färskvara och kostar i tid och pengar. 'Karriärvägen' bör därför vara utstakad när man väljer huvudinriktningen för sin utbildning. Var är karriärvägen för ett nagelgymnasium? Eller rättare sagt: för den som genomgår det?

Jag tror att många unga är så hjärntvättade idag att de går på vad som helst i glamourns och flärdens tecken. Har kanske stjärndrömmar som aldrig blir uppfyllda? Många av de udda gymnasieutbildningarna drivs av privatskolor. En del håller inte ens första läsåret ut. De gör konkurs. Kvar står eleverna med sin tvättade hals. Kommunen görs ansvarig för fortsättningen. Eleverna får oftast börja om från början, ofta med helt annan inriktning. M.a.o. förspilld tid. Drömmen stannar då vid en utopisk dröm.

Om varje ungdom kunde förmås tänka så här istället, skulle mycket vara vunnet för deras egen och samhällets del: Jag ska ha en utbildning som leder någonstans. Mitt blivande yrke ska jag kunna leva på och ska leda till att jag sen kan gå vidare till högre och bättre betalt jobb. Då får jag råd till både mina drömmar och annat. Utan en utbildning som leder vidare kommer jag ingenstans och kommer att förbli lågavlönad.

För svårare än så är inte ekvationen. Att lära sig putsa naglarna på folk och göra konst av det har sin tid. Trenden kan vara över innan utbildningen är klar. Så vad då göra med den?

Det finns så många intressanta och lönande yrken (dock inte växeltelefonist och mejerska m.fl., p.g.a. att teknisk utveckling gjort dessa yrken obehövliga) att det bara är att välja och vraka. Känner man för flärd, är det därför bra mycket bättre att utbilda sig till modist än nagelkonstnär. Sångerska och popstjärna står också högt i kurs hos en del. I så fall bättre med en grundlig musikerutbildning, men inte ens det är att rekommendera. Man ska titta på den s.k. marknaden för att se vem som i slutänden är beredd att punga ut med pengarna som yrket ska ge tbx. I annat fall blir det gratiskonserter som ger noll kronor i inkomst. Och i dessa dagar, när det allmänna prioriterar annat än kultur därför att kassan är ansträngd, platsar inte ens GWO längre i budgeten.

Man bör också som ung välja bort alla yrken som bara har en arbetsgivare. Ju fler arbetsgivare man kan vända sig till, desto större möjlighet att få jobb och få bra betalt i konkurrens med andra arbetssökande. Till syvende och sist handlar det också hur duktig och företagssam man själv är. Som visades i det norska programmet: Där ingen kunde tro att no'en kunde bo, klarade t.o.m. en dyslektiker (person med lässvårigheter) av att bli sin egen företagare (fiskodling) och är nu mångmiljonär flera gånger om. Hans person var inte uppstylad, trots att han hade råd till det. Han var verklighetsnära. Att ha huvudkontoret på fyra kvadratmeter långt ute i yttersta skärgården vittnade om var han hade sina preferenser. (Tyvärr verkade han inte ha lika stor lycka med det sociala livet med två havererade äktenskap bakom sig. Men det har som regel inte heller personer med stjärnstatusdrömmar.)

Och på tal om det:

Inget skulle göra mig gladare än om vår dotter hittade en ny bekantskap som kunde ge henne den trygghet och samhörighet som hennes ex smet ifrån efter tre barn och arton års åktenskap. En julklapp som hette duga 2010. Men hon klarar inte ännu att ta det steget. Kanske inte någonsin kommer att göra det. För vi det på tal, blir svaret: 'för barnens skull'. Att sen exet är ute och jagar ny bekantskap blir liksom löken på laxen för hennes del. Jag tror inte att man som förälder ska ta så stor hänsyn till barnen att man sätter hela sin egen person åt sidan för att de inte ska må dåligt. För nu är det hon som gör det, och det blir det inte bättre av för barnens del.

För sonens del har jag i många år önskat samma sak. Han har varit sambo men aldrig gift. Har inga barn. Ändå är han den bästa pappa som ett fruntimmer hade kunnat få. Det har vi länge sett när han möter systerns barn. Tala om en morbror som står högt i kurs där.

Och vi morföräldrar fick högsta betyg när äldsta dotterdottern var här hos oss i helgen med tre tjejkompisar. Det hade efteråt frågats om vi alltid var lika snälla? Tjejerna hade disponerat gästrumsflygeln och fått rå sig själva, som bl.a. tog sig uttrycket att de sov till halvett på söndagen efter en väl genompratad natt. Jag la mig halvtre i mina försök att få in katta innan jag själv skulle gå i säng. Då pratades det fortfarande.

Sina barn och barnbarn har man bara till låns. Det är under uppväxttiden de måste ansas precis som plantorna i trädgårdsmästarens växthus. Ägnar man dem ingen tid, blir det missväxt. Kontakten och gemenskapen odlas i familjen till en början. Går det snett där tappar man kontakten med sin frön. Att därför diskutera igenom yrkesval och andra framtidsfrågor med dem är därför inte fel. Det är rätt. Men inte för att påverka dem utan för att rådge dem i samhörande ting. Som t.ex. att en privat gymnasieskola med udda linjer kan gå i konkurs vilket betyder att de kan gå miste om tid och därför komma senare in i arbetslivet för att tjäna pengar till att betala sin drömmar med. Det är sådant vi vuxna förstår bättre än ungdomarna.

Det ska därför inom kort bli mig ett nöje att vara handledare för vårt äldsta barnbarn och lära henne köra bil. Det är sätt att odla bekanstapen med dem.