oldermannens blogg

Ett av våra barnbarn spårade in mig på Yuotube för några år sen. Jag försökte genast hitta en gammal bekant: Ethel Smith på en Hammond B3 spelande Tico Tico. Jag fann den och tappade bort den i samma andetag. Först nu har jag hittat klippet igen. Det är roligt att se hur de (kvinnorna) såg ut på den tiden. Det är ännu roligare att få höra Ethel dra iväg över tangentborden. Att det är extra roligt för mig förstår ni om ni läser följande.

Tänk er en tonåring i begynnelsen på 1940-talets slutskede. Nämnda tonåring sitter på en kortfilmsbiograf i Malmö där man kunde se film från klockan 13.00 till 23.00 på kvällen. Det var journalfilmer, Kalle Anka osv. Biografen ifråga hette Spegeln och låg vid S:a Förstadsgatan uppe vid Triangeln. Biljetten kostade 55 öre minns jag. Där satt jag varenda lördagseftermiddag och såg på film. Samma program flera gånger samma lördag. Ett billigt nöje men påfrestandde för ögonen. Inte så sällan gick jag därifrån med en dundarde huvudvärk.

En lördag var det en musikfilm. Det var första gången jag hörde en Hamondorgel. Organisten hette Ethel Smith. I den stunden föddes mitt intresse för orgelmusik som den lät på en Hammond. Det har sen följt mig upp genom livet och jag äger själv idag en Hammond sedan 1963. Visserligen ingen B3:a, utan bara en enkel spinett. Kallad modell L122. Med den har jag haft mycket roligt. Nu står den tyst.

Ethel Smith inhandlades innan dess på LP-skiva. När jag skulle göra värnplikten hamnade jag på A3 och där blev jag utbildad till radiotelegrafist. När signalofficeren efterlyste en skiva med mycket rytmen, för att nycklingen skulle bli effektivt inövad, lät jag honom höra min LP-skiva med Ethel Smith, spelande Tico Toci. Latinamerikansk rytmen. Den föll honom så på läppen att han la beslag på min skiva och sen fick vi nyckla till Hammondmusiken. Det gäller för radiotelegrafisten att hålla rätt avstånd mellan tecknen och en musiker har lättare för att lära in sig på Morsealfabetets punkter och streck än den totalt omusikaliske. En lång ska ha samma tidslängd som två korta. Det ska vara en lång mellan varje bokstav, osv. Allt översatt till di och da.

Sen gick det några år efter muck från lumpen. Till och med ganska många. Eller några beroende på hur man vill se det. Jag gjorde lumpen 1956 och träffade min nuvarande hustru 1958. Då var både Hammond B3 och Ethel Smith glömda. Ett dragspel kom emellan, men var på väg ut 1958. Vi gifte oss 1963. Satta bo samma år i en ny HSB bostadsrätt. Den skulle utrustas med möbler och annat som krävde ett bosättningslån. Jag jobbade åt en konsultfirma i centrala Malmö. Där var det redan då trångt om parkeringsutrymmet. Ibland hittade jag parkering nere vid kanalen. Kontoret låg på Kalendegatan. På väg till och från kontor och bil hamnade jag en gång där jag inte tidigare varit. Där hade legat en möbelaffär på hörnet av Stora Nygatan och Djäknegatan. Rätt som det var, var den borta. Istället etablerade sig danska Jörgenssons musik i lokalerna. Sofforna och fåtöljerna byttes mot Hammondorglar. Jag gick därför förbi flera gånger i veckan och drömde om att få äga en Hammond. En B3.a kostade då cirka 35.000:- som var mer än jag hade i årslön på den tiden. Men en L122:a kostade bara 12.500:- med oms.

En längre diskussion utspann sig hemmavid. Jag ville köpa L122.an. Hustrun var däremot. Bilen skulle bytas och en ny kostade mindre än vad L122:an kostade. Men jag räknade med att vi skulle ha råd till båda och till att amortera av bostadslånet. Orgeln köptes. Till en början ville jag helst lägga mig på rygg så att jag fick samma riktning på tangentbordet som jag haft på pianodragspelet. Men det gick fort över. Tio lektioner att spela på den ingick i köpet. Det räckte en bit, men inte ända fram. Speciellt som läraren inte spelade Hammond, utan piano. Det är skillnad som på natt och dag. Det tog därför några år innan spelandet blev njutbart.

Sen gick tiden och med åren blev det en hel del spelat på min L122.A. men jag var sugen på en B3:a som är en fullstor orgel med hel pedal till skillnad från min rumphuggna L122:a. En sådan var dock för dyr med hänsyn till vår ekonomi med uppväxande barn, hund och katt (-er). Så det fick anstå. Genom jobbet befann jag mig också ofta så långt hemmifrån att armarna inte räckte fram till tangentborden på min L122.A. Det blev därför mindre och mindre spelat tills det helt tog slut på grund av jobbet och andra göromål.

När barnbarnet spårat in mig på Youtube och jag återknutet bekantskapen med Ethel Smith började jag så klart titta på andra musikklipp. Lärde känna Claudia, Mark, Carpenter och en del andra organister. Såg och njöt av deras spelande även om den musikaliska kvalitén lämnar en del att önska via Internet. Med tiden upprättade jag en spellista med adresser till de klipp som jag tyckte mest om. Tyvärr glömde jag att klistra in Ethel Smith på den listan. Jag försökte hitta det igen men fick ge upp. (Idag kom det av sig själv tillbaka till mig när jag åter gick in på Youtube för att kolla om det kommit några nya klipp med orgelmusik.) Ett annat klipp som jag också glömde bort att klistra in handlar om julmusik. Nog så aktuellt i dagarna. Låten heter Rock around a Cristmas tree och har en bild med ett hus där en julgran står till höger om entrédörren. (Jag hittar andra Rock around... men inte just den versionen.)

Ikväll gjorde jag ett nytt försök att se om jag kunde hitta klippet. Nix. Istället hittade jag mer orgel- och julmusik. Adresserna kopierades kvickt till spellistan, som nu omfattar tiotalet sidor i liggande A4-format. Där finns allt om orglar men även en hel del om dragspel. (Det av Sten Broman så hatade musikinstrumentet att Sydsvenskan gjorde ett skämt av det till den 1 april ett år. De hade en annons med en radioapparat som stängde av sig själv när det spelades dragspelsmusik i etern. Apparaten fick namnet Bromannen.)

I nutid spelas varken Hammondmusik eller dragspelsmusik i radio och Tv. Nu ska det vara något ungt/modernt som låter som en gris i kläm i en gärdsgårdsgrind i mina öron. Därför blev jag extra glad när jag ikväll fick se och höra unga musiker spela sprittande toner av gammalt känt snitt på dragspel. Utomlands har nämligen inte intresset för dragspel och dragspelsmusik rasat i botten som här hemma. Broman kallade på sin tid dragspelet för ett 'drängapiano'. Det var det rysligaste ljud han stackars öron kunde drabbas av. Tyvärr visste inte Broman så mycket om instrumentet ifråga. Inte ens att det finns flera sorters dragspel på samma sätt som det finns flera sorters saxofoner. Inte heller att det användes av orkestrar med idel klassisk musik på repetoaren. Inte heller att det skrevs klassisk musik för just det instrumentet.

Det är därför extra roligt för mig att få se och höra dessa unga dragspelare hantera instrumentet på ett sådant sätt att de höjer upp det till något mer än ett 'drängapiano'. Även att det är unga förmågor som faller för att göra det. Fingerfärdigheten är en sak. Speltekniken en annan. Inlevelsen i det framförda en tredje. Flera kan spela dragspel som om de har gummifingrar. De är tekniskt skickliga. Men oftast saknas inlevelsen. De har något av introvärt i blicken där skådar ut mot åhörarna. De är ibland extrovärta med ett påklistrat leende i mungipan. Det syns genast om de är fokuserade på själva det tekniska spelandet eller har melodin i huvudet och kan koppla bort tänkandet från fingerplaceringen och lyssna till den musik de själva framför och leva sig in i och med den. Jag ser samma beteende när jag t.ex. ser På spåret och hör solisterna i Augustifamiljen hantera sina tutor eller vad det nu är. De saknare inlevelse i sitt spelande. Att sen tonerna sitter exakt där de ska hjälper inte. Resultatet blir död musik på båda ställena.

Lyssnar jag till Claudia när hon spelar t.ex. Mollermansdorfers polka ser och hör jag en artist som både än bland de främsta på orglar, men också en person som spelar med teknisk skicklighet och inlevelse. Det syns på långt håll utan förstoringsglas. Det hörs också. Flera av de unga dragspelarna på Youtube är dessvärre i en situation där de dels ska vara skicliga och dels höra vad de själv spelar. Ett par års mognd kan göra underverk. Här får ni länkar till två exempel. Det skiljer bara några år mellan klippen.

http://www.youtube.com/watch?v=zufY6pm_SOk&feature=related    Franskt, Marie Grillet

http://www.youtube.com/watch?v=lNWPpxRk0mc&feature=related    Franskt, lite äldre, Marie Grillet

http://www.youtube.com/watch?v=8kJ7c2IULZs&feature=related    Franskt, Julie BLOCHER 13 ans

http://www.youtube.com/watch?v=tb3p_DE_bVg&feature=related    Franskt, lite äldre, Julie BLOCHER 14 ans (Phil tango) 

Lyssna och njut. Gå sen själv in på Youtube och leta andra klipp med orgel och dragspel. Sen är ni fast för det. Börja studera vad en orgel är och hur den är byggd. Det skiljer mellan piporglar (pneumatiska/luft) och elorglar. En del (amerikanska theaterorglar) är ett mellanting. De kombinerar en pneumatisk piporgel med vibrerande bälgar och elektrisk spelbord, plus särskilda effekter. Av dragspelen finns de vanliga, som egentligen är ett stort munspel med bälg. Sen finns det accordeon, som är ett konsertdragspel. Även Occarina, det åttakantiga, som används inom t.ex. spansk musik, är ett dragspel, fast av en annan typ, osv. Durspel med smörjkoppar finns där en ton ljuder på bälgutdrag och en annan (på samma tangent) när bälgen trycks samman. Det finns flera olika i familjen dragspel och orglar än det finns av trumpeter, fioler, saxofoner, flöjter och andra instrument. Att de sen kan ge andra ljud ifån sig än bara ett förhöjer tjusningen av att lyssna till t.ex. en Hammondorgel. Därtill kan de trakteras/spelas på en mängd olika sätt, där en saxofonist kan få hålla på och gunga underkäken i det oändliga för att få någon liten variation i tonen.

Och är ni utomlands, passa då på att njuta av den inhemska folkmusiken. Den är lika unik som vår när Calle står och drar på sin fiol uppe i Dalarna tillsammans med ett gäng likasinnade. Den moderna musik vi hör via radio i bilen eller på annat sätt, är glömd innan nästa århundrade. Det blir inte den klassiska musiken. Inte heller den musik vi kallar för folkmusik. Dragspelet kommer därför att överleva synthar och keyboard flera gånger om. De lever kvar så länge den äldre musiken finns där att njuta av och för att kunna det behövs dragspelare/organister mer än gittarrknäppare.

Var igår på ett jippo med Göteborgs operattsällskap i Henån på Orust. Ett gäng åldrande män och kvinnor. Äldst var Ragnar, 90 år gammal, som sjöng Visa till Wien iförd traditionell österrikisk kostymering med gröna sammetsslag. Rösten var inte så stark men artikuleringen var det ingen fel på, inte heller tonsäkerheten. Det var det heller inte på den primadonna i rött som kom in senare. Hon hade tydligt förflutet i musiklivet. Kanske som operett eller opera sångerska. Även en man i övre medelåldern hade en stämma som gick hem hos den 100-hundrade publiken i den lilla sal som finns på biblioteket. Allt framfördes nämligen utan mikrofon och ljudförstärkning, endast ackompanjerat av ett ensamt piano.

Jag räknade till arton framföranden, men inget extranummer. Och liksom i veckan var det pensionärsföreningen till arrangör för 60:-/person inkl. fika med hembakt bröd och en trekantsnitt för dem som var sugna på smörgås. Många av visorna var örhängen från förr ur operetter, musicals, filmer osv. På gränsen till outslitliga. Alla hämtade från verk ur vår och föregående generations tid med något enstaka undantag.

Det fick mig att fundera: vad kommer den nuvarande generationen att lyssna till som pensionärer? Blir det Michael Jacksson m.fl. eller kommer dessa äldre verk att sjungas och spelas även då? (Att döma av 'Allskrik' på Skansen och dess unga publik går t.ex. Evert Taubes verk hem än idag hos dem.) Kanske ett ämne för en avhandling för någon forskare i framtiden?

Idag är det vardag igen. Närmare bestämt måndag med en hel oanvänd arbetsvecka framför er. De flesta andra tänker istället: gu' så skönt när det är fredagkväll. Så tänkte aldrig jag på den tiden jag var yrkesverksam. Tvärtom. Det var en skön tanke att ha en hel obrukad arbetsvecka framför oss och få gubbarna till att bygga vidare på det objekt vi sysslade med just då. För varje meter objektet växte i höjden och kom närmare ett färdigställande för ibruktagande kändes tillfredsställande, på samma gång vemodigt eftersom ett objekt bara byggs en gång och just då. Sen skulle vi börja med något nytt och skita ner fötterna på någon ny byggplats innan vi kommit upp med grunden ur marken. Eller så skulle vi in i ett gammalt objekt för att riva och bygga om eller till eller på. Eller bara göra om lite grann. Kallades 'lappjobb' på fackspråket och var varje arbetsledares mardröm. Hellre ett nybygge än någon gammal skit i flera upplager. För lappjobb hade man inte bara ett. Man hade flera sådana på samma gång. Så ju större nybygge och längre tid det tog, ju mer fast blev man för objektet. Men alla sådana har en dag då de är färdigställda och arbetsplatsen ska packas ihop och forslas vidare till någon ny byggplats. Sen var det en parantes i beställarens ögon.

Då jag sysslade med byggkontrollen på Felix industrier i Eslöv mellan 1967-71 hade jag en drös med papper att ta hand om efteråt. Några tusen ritningar från arkitekten, konstruktören, konsulterna inom el, VVS m.fl. Därtill ett kontrakt i sju fullsmockade A4-band, dubbelt så tjocka som Sthlms telefonkatalog. Plus en mängd pärmar med allt om kostnader, tider, korrespondens, ljudband (inspelade under byggmötena) osv. Det gick inte att forsla ner allt till vårt kontor i Malmö på en resa med min Peugot 204 herrgårdsvagn. Det blev tre resor innan jag tömt mitt kontor. Sen skulle det arkiveras.

Men det var inte slut med det. Sen skulle alla extrakostnader redas ut och tvisten lösas om dessa. Det tog ett år till. Sen var jag äntligen fri från det. Nya arbetsuppgifter och nya objekt att kontrollera. Sen tröttnade jag och sökte nytt jobb.

Idag är det kanske inte lika lätt att byta jobb som det var då, men det går nog även idag om du ger dig till tåls och avvaktar rätt tillfälle. Det gäller ju att hitta något som är bättre/intressantare/mer meriterande/bättre betalt osv. Om allt är lika är det inte mycket mening med att byta såvida inte arbetsgivaren är ett hin av håle. Då kan även ett lika jobb vara en förbättring. T.o.m. med något lägre lön.

Och när förståsigpåarna börjar mumla om att vi här i  västvärlden (och även USA) kan se fram emot minskad produktion till förmån för Kina och Indien, är det kanske dags att börja fundera över vad vi ska hitta på istället? Kina och andra länder har nämligen inte det dyra sociala välfärdssystem att släpa på som vi har. Inte heller den anställningstrygghet och lönebildning som vi dras med. Och kikar ni på programmet Under Cover från USA där cheferna ger sig ut inkognito i den egna verksamheten för att studera vad deras beslut lett till och vad som går att göra bättre/billigare, kryper det ofta fram att lönerna i USA är häpnadsväckande låga. Inte alls den bild vi har av landet there ower. Och samma bild får man av att titta på Kinas allt mer ökande välstånd. Det är glaspalats hit och dit, skyskrapor osv., som vill ge sken av ett välmående. Men det är det troligen bara för en liten del av folket. Det vore därför bra om både Kina och Indien växte ihjäl sig så att de kom upp på samma kostnadsnivåer som vi i västvärlden och USA har, för då skulle vi kunna behålla en del produktion i Sverige innan allt har flyttat till dessa låglöneprisparadis.

Nu har också Tysklands förbundskansler Angela Merkel varsnat faran med ohämmad invandring. De är rädda för att det ska gå samma väg för dem som för oss och andra länder som inte i tid har lyssnat till folkets vilja. Att de ska få ett radikalt invandrarkritiskt parti på yttersta högerkanten, typ SD i Sverige. Och det är nog inte en dag för tidigt att hon tar bladet från mun och sammanfattar vad tyska folket tycker i frågan. För det är samma sak där som här. Tysken riskerar på sikt att bli undanträngd i sitt eget land. Ska därför bli intressant att följa om det blir någon ändring på det och hur i så fall den kan komma att påverka oss. För det är nog inte så att utvandringen minskar från dessa länder som invandrarna kommer ifrån. Det är troligare att den blir lika stor men flyktingströmmarna går till andra länder som ännu inte har satt ner foten i frågan eller inte i tillräckligt hög grad. Bl.a. Sverige. Och jag tycker att förbundskanslerns ord om att invandrarna själv måste se till att integrera sig i det tyska samhället med bl.a. språkkunskaper i tyska och acceptans av den tyska kulturen var rätt sagt. Inte bara följa de lagar som de har och sen leva som de gjorde i sina förra hemländer. Tänk om Rheinfeldt och Sahlin m.fl. partiledare också kunde ta bladet från mun och uttrycka samma sak? Då skulle SD kunna vara en parantes till valet 2014.

Oavsett vad vi tycker om det finns det bara ett som är säkert: världen ser inte ut som förr även om vi skulle önska oss det. Likaväl som att våra politiska partier måste följa med i tiden och uppdatera sin ideologi och politik, får vi andra rätta oss efter att det vi tidigare kunnat föda oss på med textilindustri, skoindstri, varvsnäring m.m. är borta för alltid. Det räcker inte bara att skriva 2010 och vara i början av ett nytt sekel. Det måste också till nytänkande i linje med framtiden.

Så har Dansbandskampen startat i SVT1. I brist på annat att titta på fick det bli 1½-timme på detta jippo. Thomas Deutgen är som alltid träffsäker i sina bedömningar och rolig. Gudrun Carling hade inte det rätta blåset i trombonen och snacket. Denna brud som jag lärde känna redan som 8-åring under tradjazzfestivalerna på  Askersundstiden när de startade upp, som familjen Carling. Senare omdöpta till Blue Five. Pappan på trumpet, mamma banjo, en syster på piano, Gudrun på trombon och så lillebror på trummor. Gudruns armar räckte i den ålder inte till för att dra in sliden på trombonen, så när den var i yttersta läget fick hon sätta den mot en stol eller i golvet och böja sig ner för att få tag i den igen. Men även armarna numera räcker till tycker jag inte hon kommit längre i sitt musicerande nu än då.

Och så programledaren (Ann-Cathrin Meltzer) som beskriver sig själv som ett blont hårburr med stora tänder. Det hade varit på sin plats att någon som kan kläder hade kompenserat henne för det utseendet. Bara axlar, utställd kjol (kort) och spinkiga ben i högklackat kom henne att likna en fågelskrämma bredvid den andra fågelskärmman (dvs. Gudrun Carling som också borde låta någon som kan det styla om hennes frisyr och klädsel). Jämfört med dem var Thomas Deutgen rena filmstjärnan.

Vad bandet som åkte ut hade där att göra, förstår jag inte. Det var inget dansband. Vokalisten, den f.d. rapparen, var så dålig att vem som helst kunde ha gjort det bättre. T.o.m. vokalisten (skåningen) i det band som blev utslaget om 10-onde platsen.

Att tävla i musik låter sig inte göras, påstår en del förståsigpåare. Jodå. Det går visst det. Men inte i det här facket. Det är få dansande som lyssnar till musiken. Det är takten det gäller. Är det sen en låt som framföres av en röst i detta motionerande med en text som går att höra vad den handlar om och musik till detta med en melodislinga som fastnar i hjärnan, ja då har vi plötsligt en vinnare. Som många av Christer Sjögrens texter blev. Det är inte på covers av andras låtar som banden blir stjärnor. Det är på de egna låtarna. Som på Leende guldbruna ögon. Då vill alla spela den för att den låter bra. Men det är bara de som sjöng den först som är orginalet. Alla andra blir en covers på detta.

Man får också skilja mellan gammal dansmusik och dansbandsmusik, apropå snacket om skyltarna. Det är inte riktigt samma sak. På den tiden det spelades gammal dansmusik på dansbanorna kunde folk dansa. Det kan de inte idag. Att släpa sig runt dansgolvet, eller skutta omkring på det eller göra något annat som ska föreställa dans är och förblir bara ren motion. De 'dansande' rör på sig, men inte i ett regelrätt dansmönster, som t.ex. för en vals. Och spelar dansbandet en foxtrot är det få av de dansande som visade foxtrotsteg. Och Bugg kan nästan vara vad för bensprattel som helst.

Därför var det intressantare förr när det var gammeldans på dansbanan. En quickstep var en quikstep, hambo en hampo, polka en polka, schottis en shottis, osv. Till och med en snoa var regelrätt dansad en fröjd för ögat att se när man stod uppe på estraden och spelade upp till dans. Den kräver ett särskilt trick för att bli bra i snurren. (Man sätter sitt högra knäs insida mot partnerns högra knäs insida. Och sen är det bara att virvla på. Men tappar man knäplaceringen så spårar snurren ur.) Och hur många tangos som blev dansade som tangos och inte en foxtrot, har jag tappat räkningen på. Ändå var det inte många. För tango är svår dans att dansa. Särskilt om den ene envisas med finsk tango och den andra argentinsk dito.

Sen kom latinamerikanskt i ropet. Dvs. rumba, samba, bolera och alla de andra. Där började vals, shottis och de andra att tystna. In tog sig också foxtrot i högre grad. Nu finns det ett otal s.k. danser i modern tappning som inte är vare sig särskilt regelbundna eller vackra att se på. Fördelen är att alla kan designa sin egen stil och inte lära sig andras. Det handlar om ren motion till musik. Ingenting annat. Och det syntes många prov på dansgolvet då dansbandskampen inleddes.

Jag lyckades på min tid som ung aldrig få ordning på fötterna i de regelbundna danserna. Därför skulle jag inte heller dansa. Nu, med dessa fria dansstilar, skulle jag nog kunna klara av det. Men det får vara. Det är både slut på spelandet och dansandet för min del. Men det var kul att lära sig shottis i turer, hambo, snoa och alla andra. Det klarade jag konstigt nog av. Men inte hustrun, trots att hon var folkdansare redan när vi möttes. Orsaken var mina långa ben. Jag tog tvåmeterskiliv i hambon och det hängde hon inte med på. Men hittade jag en tjej med långa ben som kunde matcha mina så snodde vi runt dansgolvet på halva den tid övriga par tog på sig. De ni

Det är inte ofta, men det händer, att vi åker till något jippo och ser eller lyssnar till något som passar oss. Det gjorde det igårkväll i Ängsåsskolans aula i Svenasund på Orust. Där hade pensionärsföreningarna från Stenungsund, Tjörn och Orust ett samkväm med Stefan Ljungberg. Tvåmetersmannen med stentorstämman som hörs utan att behöva förstärkas ut. Förstärkt ut blev han ändå tillsammans med musikerna. Sättningen den traditionella med ett undantag: en Yamaha elorgel.

Jag var uppe och synade den i pausen i tron att det var ett muséeföremål från den tiden då Yamaha försökte sig på att efterlikna Hammondorgelns elektromekaniska sinusvåg genom att kombinera en fyrkanstvåg med en spetsvåg på transistorerad nivå som fick den att låta som en bisvärm, men det var fel. Det var en nyare digital historia (men den lät inte bättre för det). Orkestern i övrigt med klarinett/tenorsaxofon, trumpet, trombon, trummor, stråkbas, banjo/elgitarr lät desto bättre. Ett piano i.s.f. orgeln kunde ha förhöjt upplevelsen en bit till.

Med Stefan Ljungberg som vokalist blev det en två timmar lång och mycket njutbar musikalisk upplevelse för en hundring och då ingick kaffe med bröd i pausen. Programmet som spelades innehöll många örhängen från den tid då tradjazzen rådde i världen. Men även en del vackra visor ur vår svenska vis-skatt där Yamahan platsade en aning bättre än i jazzsammanhang.

Eftersom jag varit med att starta upp en musikklubb i Malmö och varit inblandad i de första tradjazzkonserterna i Askersund, kändes musikvalet helt rätt för vår generation. Ändå var inte hustrun särskilt jazzintresserad fram till Tradjazzen i Askersund startade upp på slutet 1970-talet. Då blev hon och hennes väninna helt frälsta för dessa toner när gatuparaden inledde på fredagseftermiddagen i den annars så sömninga håla som heter Askersund och ligger, inte på Vätterns nordspets som många vill ha det till, utan vid norra änden på en sjö som heter Alsen och är en utlöpare till Vättern. Det slutade med att hon fick låna min funktionärshatt på söndagförmiddagen för att kunna gå förbi kön till Landsortskyrkan där en jazzkonsert strax skulle gå av stapeln. Hatten bars sedan ut av mig (som redan var därinne) i lånad hatt  av en kollega till väninnan, och så slapp de stå i kö. Därefter var hon så fast till tradjazzen att det aldrig har gått ur henne.

Det gick inte ur sonen heller, som några år senare tillsammans med våra grannar (han kantor/piano, en son på saxofon och en son på piano) bildade Banvallens Tradjazzband tillsamman med flera andra ungdomar från Asd. Sonen håller fortfarande på att spela saxofon (eller sjöskumspipa som jag döpte saxen till när sonen började traktera instrumentet eftersom det till en början lät som en mistlur för dimma på sjön) och vikarier just nu för den ordinarie 1:ste saxofonisten i bandet OnCue i Sthlm. Han brukar hoppa in i diverse sammanhang när det är en lucka i sättningen och har spelat både på Lisberg och för Kungaparet.

Grannens två söner har också fortsatt på musikens bana, men till skillnad från vår son är de båda utbildade som kantorer och musikdirektörer och jobbar med musiken som yrke. Det gör inte vår son, han har musik som hobby. Hans yrke är ettor och nollor sen jag spårade in honom i 10-årsåldern på data.

Tradjazz är en förkortning för traditionell jazz som jazz började spelas av den svarta befolkningen i USA. Glada toner. Oftast som avslutning på en mer sorgesam begravning med mer dämpade toner. De behövde antagligen något uppiggande och så föddes tradjazzens sprittande toner. Det är många som är frälsta för den typen av jazz, men kan ha svårare för modern jazz. Det är samma skillnad där som att höra ett rockband från 1950-talet och det som ska förställa musik idag. Vi som är äldre har definitivt lättare för både tradjazz och rockband. Det är s.a.s. en musikform som vi växt upp med.

Låtarna som spelades efter inledande Alexander Ragtime Band var idel go'bitar bland vilka märktes: Putting in the Ritz and Write a Letter to mig self, On the sunny side of the street, When Yor Smiling,  Nästan utslitna men lika go'a att lyssna till varje gång om de spelas av musiker som kan det och med inlevelse. Och det kunde det här gänget av vilka flera påstods ingå i ett läkareteam enligt förhandsannonseringen. Och det var väl bra m.t.p. att det bland lyssnarna fanns de åldringar som säkert kunde få en hjärtinfarkt när de hörde dessa go'bitar välla ut ur hornen. Men tyvärr sumpade orkestern tillfället att göra reklam för sig själv genom att bara helt enkelt vända sig om och visa ryggen mot publiken. Deras namn stod dock skrivet med små och tunna bokstäver på skjortorna så det är inte säkert att det hade synts ändå. Jag såg det t.ex. inte från andra radens högra del. (Å andra sidan såg jag inte heller hela baksidan på någon av musikerna.)

Tradjazz är något man ska leva sig in i. Det duger inte att sitta rakt upp och ner med armarna i kors. Solona från de olika instrumenten/musikerna brukar applåderas. Och det får givetvis även hela orkestern i.s.f. blommor (om de är proffsiga och det var det här gänget). I mellanakterna stampar man takten med fötterna eller klappar i takt med musiken i händerna. Det är beviset för att man har rytmen i kroppen och låter sig förföras av saxofonen eller vad det nu är som har solot. Fraseringen är därför A och O för en tradjazzmusiker. Utan den blir det ingen skön musik. Tradjazz ska m.a.o. kännas i ryggmärgen från hjärna till fotbladen. Får man myror i kroppen och inte kan sitta still, ja då är man garanterat tradjazzfrälst. Så idag har jag 'restless leg' efter allt stampande igår kväll. Men det går över om några dagar. Värre är det i huvudet. Där surrar tonerna än. Det är så att jag har lust att gå in och sätta mig vid Hammondorgeln och försöka mig på att spela igen. Det som avhåller mig är dels 20 års uppehåll och en orgel som låter som om det var möss i den. Jag skulle ha renoverat tongeneratorerna i den förra vintern, men det blev aldrig av. Får göra ett nytt försök i vinter.

Dessa två timmar (2½ med kaffepausen) sprang otroligt fort iväg. Men så är det när man har roligt och njuter av det man får höra och se. Och inte minst bidrog Stefan Ljungsbergs historier till munterheten. Av hänsyn till att Stefan kanske vill använda dem i andra sammanhang ska jag inte återge dem här, men den om programmet Bonde söker fru var faktiskt rolig. Jag såg det programmet senare på kvällen i en inspelning på HD-n i vår DVD. Men så långt som till ladugården hade de inte hunnit, så jag väntar på att få se just den scenen som Stefan gav oss vid senare tillfälle.

I övrigt är det som det ska vara: höst. Idag lite mildare än igår. +5C. Igår hade vi frost. Och i förrgår med. Jag var till bilprovningen och fick kärran godkänd av en äldre besiktningsman som talade om att han ägde och körde en Pontiac 47-a med första automatlådan. Automaten i min SAAB 9-5 Vector gav honom orsak till att lätta på trycket och berätta om kompisen som också körde en Pontiac av äldre årgång och som är avundsjuk på honom för att han inte har automat i sin kärra. Besiktningsmannen omtalar då som tröst att Pontiac inte hade automatlådor i sina bilar förränn 1947. Därför sitter det ingen automat i kompisens bil som är äldre än 1947.

Just att vara frälst för amerikanare, dessa stora plåtschabrak med glitter och krom, svulstiga former och ett ljud i avgasröret/-en som låter som något dovt rytande, hör på sätt och vis samman med tradjazzen. Har man både två i blodet är man garanterat minst 50 år gammal. Fast det finns en och annan yngre också som gillar amerikanare även om de inte gillar tradjazz eller tvärtom. Och det är roligt när ungdomen upptäcker amerikanare och tradjazz. De flesta har nog hört talas om rock'n-roll, men har de hört talas om tradjazz? De flesta har nog också både sett och hört en amerikanare mullra förbi. Men har de en aning om varför bilarrna gjordes så stora? Jo, de skulle ses och synas. USA har ju alltid varit Biggest in the World. Så att bygga motsvarigheten till en Fiat 500 ingick aldrig i amerikansk levnadsstil. Det är inte förrän nu på senare år med stigande bensinpris i USA som mindre bilar har blivit populära. Europeiska bilar, japanska bilar och andra medelstora och mindre bilar hade ingen marknad i USA förrän en bit in på 1960-talet. Numera rullar många Volvo och SAAB där tillsammans med Tyota och andra japanare.

Det är mycket av värde från förgången tid som gått till spilo på rostens altare. Och det är väl tur det att inte alla av de gamla amerikanarna finns kvar i körbart skick. Då hade säkerligen inte intresset för dem som finns kvar varit lika stort som det är nu när tillgången blivit mindre. Raggarna var de i Sverige som på 1960-talet s.a.s. tog tillvara flera av dem. Men inte alla skötte sina klenoder. En del tröttnade rent av på soppatörsten. Uppåt 2-2,5 lite/mil var ingen ovanlig förbrukning. Med våra nuvarande miljökrav en omöjlig kombination. Ändå kör polisen i USA nästan uteslutande med bensintörstiga amerikanerna. Låt vara av nyare årgångar. Men fortfarande lika svulstiga i form och utseende. Här hemma kör polisen med Volvo V70 och SAAB 9-5 och en och annan outsider. Men så har de nog inte heller den budget som polisen i USA har för polisiärt arbete. Där samlas polisbilarna som myror för en ensam knarkberusad. Här går det knappt att få syn på en polisbil på landsvägen.

I går kväll på TV-s premiärprogram Talangjakten såg och hörde jag troligen en ny Paul Pott födas. Vilken stämma, vilket scenframträdande. Helt underbart. Inte vad jag förväntat mig av honom efter att första ha sett Gula Gubbens magplask. Och sen kom två Talanger till som var värda att skrivas versalt T. Dels 13-åringen som spelade piano. Tyvärr på ett digitalt sådant som inte gjorde hans prestation rättvisa och i framtiden kan skapa svårighet för honom att närma sig en riktig Steinwayflygel i mångmiljonklass. För dit kommer han om han fortsätter som han börjat. Skillnaden i anslag mellan ett riktigt piano/flygel och ett digitalt dito är som natt och dag. Det krävs starkare fingrar till att få pianot/fygeln att ljuda än ett digitalpiano eftersom mekaniken kräver det till skillnad från de lätta tangenttrycken mot kontaktytorna i digitalpianot. Tredje sensationen i går kväll var illusionisten/magikern/trollkarlen som trollade i världsklass. Han fick det till att se så enkelt ut att jag bara gapade av förvåning när han fick fingerborgarna att dyka upp och försvinna ur händerna och det avslutande tricket att få en vit tygstrasa till att bli en silvrig metallstav var inte heller något vanligt trick. Kort och gott var dessa tre helt utan konkurrens och satte ribban för vad efterföljande ska prestera för att vara värda att stavas med ett versalt T i ordet talang.

SVT1-s satsning med ytterligare en säsong av programmet Så ska det låta blir mindre och mindre intressant för varje nytt framträdande. Ändå hade jag väntat mig en hel del av skönsjungande Lotta Engberg. Saras röst når på inga sätt upp till hennes stämma. Den är skrikig, torr och tråkig. Lottas är varm, inlevelsefull och med tyngden på tonsäkerheten slår hon Sara Dawn Finer med hästlängder. Sarah har inte heller ens antydan till vibrato i sin röst som Lotta har.

Spelkillen i Jannes lag saknade sångröst men uppvägdes av stor kännedom om Taube. Men det räcker inte i ett program av det här slaget. (Han påminde om Egon Kärrman på sin tid, som sa: att han sjöng hellre än bra.) Den räcker bara till att vara programledare för Jepardy. På andra sidan Janne satt Lotta och försökte hänga med, men gav upp då hon märkta att deras stämmor inte var förenliga. Klokt.

Putte skötte sig som vanligt bra. Det gjorde även laget som utöver Sarah innehöll en för mig okänd person med gitarr. Inte för att hans 'sång' blev bättre av det, men gitarren drog i.a.f. lite uppmärksamhet från hans röst, som inte heller den gick i någon högre klass.

I natt fördrog Sotis utelivet framför konfrontation med Decibel och Sture. Jag plockade upp henne på förmiddagen och släppte in henne genom bakdörren bara för att i nästa sekund se Decibels nos i dörröppningen till köket. Då stängde jag dörren och tänkta att det där får de göra upp om själv. Någon gång ska väl katta komma underfund med att hon inte är något hot mot henne. Men så icke. En stund senare var hon ute igen och har sen dess hållit sig undan trots att jag satt uppe till ett i natt och tittade på DVD för att kunna släppa in henne. Men icke, sa Nicke. Hon kom inte oavsett hur mycket jag ropade på henne.

Nu går det ingen nöd på henne. Som jag berättat förut har jag ordnat med flertalet krypin och skydd åt henne och brorsan som hon numera rår om själv. Även om det skulle bli minus 25 grader C och mer utomhus, snöstormar eller oväder av annat slag, så klarar hon sig galant själv. Det är bara värmen från min rygg hon kan sakna när hon inte kommer in och ligger i min säng om natten.

Därför öppnade jag också upp till timmerhuset och serverade torrmat i en skål, samt satte en brasa i kaminen för att jaga ut den råkalla luften därinne. Hon inspekterade mina förehavanden med illa dold förtjusning och då jag var klar hade hon backat in bakdelen i ett litet hus på bordet som mellanbarnbarnet har gjort i slöjden, tänkt för en hamster. I avsaknad av sådan skrev hon KATT på det och så blev det katthus istället åt Sotis. Där låg hon när gick därifrån efter att ha visat med foten att kattluckan svängde som den skulle.

Idag är vädret soligt även om det inte är mer än plus fyra grader än så länge. Både Decibel och Sture har varit ute och spanat efter Sotis, men inte hittat henne än. Inte jag heller. Sotis är nämligen expert på att gömma sig både ute och inne. Så jag skulle tro att hon ligger någonstans och fnissar glatt åt kusinernas tafatta försök att få upp ett spår efter henne. Till skillnad från dem känner hon till varje grässtrå på tomten och skogen runt om, även om det blivit kalhygge av en del.

Antagligen har hon jagat möss i natt för för allt vad morrhåren singnalerat åt henne. Men hon har då inte tänkt på mig med några 'presenter' och skönt är det, för då slipper jag röja undan liken. 'Plockmat' finns det hur mycket att tillgå som helst ute i naturen. Men även en katt kan bli 'plockmat' för en annan predator om det vill sig illa och att jag inte sett henne ännu idag gör att jag är lite orolig för hennes del. Skulle hon ha fått träff med en grävling eller räv kan det sluta illa. Nu tror jag inte oron är befogad. Hon har visat förr att hon klarar sig själv och då var hon ung och oerfaren. Nu är hon snart medelålders och erfaren. Så hon dyker nog upp. Om inte förr, så när hon ser att en främmande bil inte längre står parkerad på gårdsplanen. Och det gör den inte längre än till i morgon förmiddag, påskdagen. För då kör sonen hem till Sthlm igen med kusinerna i bagaget. Han ska hem och göra båten fin för seglingssäsongen på annandagen. 37 fot är inte många meter, men de ska putsas på både in- och utsidan. På utsidan är det raksträcka från för till akter. Inombords är det lite mer skrymslen och vrår, som tar tid att få rättsida på. Inte minst i motorrummet. Där får man vara akrobat/ormmänniska för att komma åt på vissa ställen. Han, men inte jag, klarar det. Min kagge har hunnit bli lite för stor med åldern.

Det blev precis en sådan tillställning som jag förutspådde i gårdagens inlägg. Det började bra med Darin i olåten Yuo're Out Of My Life. Han såg ut att ha magknip och gjorde knäböjande krystande rörelser som om han ville få ut pluggen, men sen betänkte sig i vilket sammanhang han befann sig och då tappade texten och fick upprepa sig ett par gånger så att det liknande hack i skivan och sen fick ta paus i krystandet. Kanske för att studioteknikerna skulle hinna slå av ljudet innan pruttandet hördes? Han var i.a.f. out of my life direkt efter detta bejublade framträdande.

Sen kom Pernilla med sin låt Jag vill om du vågar. Vad då vågar? Var det inbjudan till samlag eller vad? Redan när jag såg henne komma in på scen gick tankarna till en episod i yngre år. Mitt första militära repmånadsmöte. Jag blev då ombedd som varande den ende nyktre på luckan att köra bil med kompisarna till något ställe ute på vischan. Vår hemvist var A3 i Kristianstad/Norra Åsum. När vi kom dit visade det sig vara ett dansställe. Eftersom vi alla var civila men i mogen ålder, dvs. äldre än det unga klientel som befann sig där, haglade strax glåporden runt oss på väg in: Ha're brunnit på ålderdsdomshemmet? osv. Samma fråga ställde jag därför själv, när jag fick se Pernilla framtona som en tonårstjej trots att hon måste vara på väg mot de 45. Att hon inte kom längre än hon gjorde förvånar därför inte mig m.t.p. att de flesta som tittade på spektaklet är i tonårsåldern. Vi får väl alla ha lite självkritik på oss, både som person, de år vi har på nacken, hur vi klär oss och på alla andra sätt? Annars var det väl inget större fel på låten frånsett den obesvarade frågan: var det inbjudan till samlag eller vad?

Som nummer tre kom Andreas med (låt/eller olåt? hugget som stucket) We Can Work it Out. Och nog 'workade' han det 'out' alltid. Utöver samma magknip som ettan var drabbad av såg det mest ui som om han ville äta upp micken. Jag frågade mig därför: när ska han köra ner den där förbannade grejen ända ner i halsen så det blir tyst på eländet? Hans sätt att sjunga är oefterhärmligt. Hans uttal av den engelska texten bedrövlig. Och så har vi fått se honom förr i melodifestivalsammanhang. Ingen skönsång precis. Frågan är om inte låttiteln var en prognos var bidraget skulle hamna?

Fyran kom, sågs och hördes. Fyra snygga unga tjejer, wow, full pott i den rabatten. Att de sen kunde sjunga också gjorde det inte sämre. Timotejet var som en frisk fläkt i jämförelse med de tre tidigare. Jag satte ett stort frågetecken för dem betr. vinnarchansen. De kom 5:a. Så brukar det gå med låtar som jag tycker är bra, tyvärr.

Sen kom den verkliga bedrövelsen. Peter med sin Hollow. Han planterad bredbent fötterna i golvet och stod sen som fastlimmad där medan han i sin teaterkostym drog av olåten. Med facit i hand kan vi konstatera att bredbent inte hjälper för att lyfta en melodi. Den var alltför slätstruken för det. Hade inte ett uns melodi och jag är gansla så övertygad om att den kommer att vara glömd innan den stora festivalen i Norge äger rum. 9:e platsen var för bra, den skulle ha hamnat på 10:e.

Ola hyste nog stora förhoppningar med låttiteln Unstoppable. Men stoppad blev han och det rejält. 7:e plats blev slutresultatet för en låt som inte var en olåt. Bara ett dåligt arbete av kompositörerna. Den hade inte en chans att fästa på hjärnbarken. Ändå fick den ett frågetecken av mig efter de första tre takterna. Men sen blev det inte bättre och då åkte den ut från möjliga vinnare.

Sjuan hyste jag jättestora stora förhoppningar om. Den var min favorit. Jessica med låten I Did it For Love. Jag tror jag förstår henne. Hon sjöng bidraget för att hon älskade sjunga. Låten i sig var inte alls dålig. Därtill snygg tejej med bra pipa. Hade låten haft lite mer melodi i sig att hänga upp på hjärnbarken tror jag att den kunde ha gått ända fram till vinnareplats, men jag insåg ganska snart, då jag hört Eric och Anna, att det skulle bli omöjligt.

Som åtta kom Salem med sin Keep On Walking. Inte dålig alls, men fortfarande saknades det där lilla extra som ska till för att en låt ska fästa på hjärnbarken och lätt att minnas för att bli populär. Den var m.a.o. ganska slät och intetsägande. Klinket på flygeln kunde han därför ha besparat sig. Och så har jag anteckant ordet 'mic' som stöd för minnet men nu glömt vad det var jag skulle komma ihåg. Förmodligen samma sjuka som Andreas drabbats av.

Sen kom då vinnarlåten, fast det visste jag inte då. Anna med sin This is my life. Gitarren fösvinner på något för mig mysko vis mitt under framförandet. kameran skiftar i just det ögonblicket. I nästa står hon utan gitarren och håller sig i mikrofonstativet som om det vore en stödkäpp. Det kan ju vara bra att hålla sig till någonting, men ett mikrofonstativ? Visserligen har vi hon 'det gör ont'-tjejen Lena Ph som bollade med stativet för annat ändamål, men jag trodde det skulle vara svårt att slå henne. Men Annas knäknix med stativet hör till det som finns på näthinnan. Från mina anteckningar läser jag: snygg tjej - hyfsad låt - besvär med andningen - oskrik. Det sista förkortning av 'omotiverade skrik' i slutet på låten. Ska hon ha minsta chans att vinna får hon öva bättre på att andas. Suckarna i slutet på varje ord hör inte hemma där.

Sen kom då den låt som jag trodde skulle kunna vara vinnaren, fast jag hoppades inte det. Eric med sin Manboy. Klättrandet i nät och uthällning vatten över artisten inte att förglömma. Med lite mindre spektakel och istället mer koncentration på att sjunga den, även om den sjöngs mycket rappt och friskt, så hade den nog haft vinnareplats. Det spektakulära sänkte den. Låten är för stunden den enda jag kan nynna med i. Melodin var enkel. Ett enda ord att hänga upp minnet på - tilteln. För säkerhets skull upprepat två gånger inledningsvis. Nu blev det inte den utan Annas mer slätstrukna som gick upp på finalplats, men jag är ganska så övertygad om att Manboy har en större chans i Norge än vad Annas låt har. Den kom tyvärr bara 3:a, snäppet efter fakiren med sin slätstrukna historia.

Ska jag gissa, utan att veta, skulle jag tro att tittarösterna (som fällde avgörandet till Annas fördel) i majoritet kom från de väldigt unga. Och bland dem skulle jag gissa på att flertalet kom från unga tjejer - girlpower. För så klart kan inte en kille få lov att vinna i dessa könsutjämningens dagar?

Ska jag fortsätta gissa, utan att veta, så tror jag tyvärr inte att Annas låt har skuggan av en chans i Norge. Det krävs lite mer än ett fagert utseende och ungdomlighet i sådant sammanhang, även om tyskan med Ein bischen Frieden var ett undantag, liksom den holländska barfotatjejen med sin dansande ballerina på lina motsäger det. Jag skulle bli ganska förvånad om den kommer högre upp än nedersta tredjedelen i startfältet.

Därtill kan jag meddela att katta satte ner sin tass i mitt protokoll på ett mycket övertygande sätt. Hon markerade för Darin som varande den värsta olåten. Hoppas han inte sket i brallorna bara.

Ikväll blir det förhoppningsvis sista(?) gap- och skrikkonserten. Men det är inte katterna som höjer rösten. Det är bara Melodifestivalens deltagare vi får dras med en lördagkväll till. Låtarna har vi redan hört och de blir inte bättre än de är, dvs. så nära slaskhinken det går att komma. Att skicka ett av dessa bidrag till Eurovision Song Contest-finalen är som att hälla vatten på en gås. Utkastade pengar. Det borde väl gå att åstadkomma bättre låtar med alla dessa s.k. kompositörer och artister inblandade? Eller har de ingen självaktning, utan nöjer sig med att få sina namn nämnda i samband med spektaklet?

Tyvärr går det heller inte att säga att det var bättre låtar förr även om flera var mer sångbara och lät bättre ån årets bidrag. Det har aldrig varit några riktigt bra låtar i någon Schlagerfestival (med få undantag; Gyllene skor, Waterlo och några till), som den hette ursprungligen. Namnbytet blev kanske aktuellt då det inte blev några schlagers av bidragen? Namnet/beteckningen Melodifestivalen är till intet förpliktigande. Förklaringen är näraliggande. Den kompositör som lyckas komma på en bra låt som har alla möjligheter att bli en schlager i var mans och kvinnas huvud, går inte upp i Schlager- eller Melodifestivalsammanhang. De lanseras solo för då tjänar kompositör och artist mer på den lanceringen. Skräpet går till melodifestivalssammanhang. Så när de kör Andra chansen så är det egentligen tredje om inte fjärde chansen som ges den olåten.

Skulle man i idrottssammanhang göra likadant, inte skicka sin bästa tävlande till olympiaden, utan den som får andra eller tredje placeringen hemma i nationella sammanhang, skulle heller inga medaljer vinnas. Men det gör vi inte, vi skickar de bästa vi har för att vinna medaljer. Borde då inte SVT-s ledning resonera likadant och bara se till att skicka de allra bästa låtarna till nationell final för att bland dem utse den låt som ska representera Sverige i internationella sammanhang och inte soporna? M.a.o. borde högre krav ställas på låtskrivarna så att det blev låt och inte olåt som vi får höra.

För dem av er, som liksom vi, tittade på Skavlan efteråt igårkväll och inte förr hade hört Andrea Bocelli sjunga, blev glatt överraskade. Vilken röst. Stark, varm, mjuk, inlevelsefull, samtidigt smeksam, men ändå så artikulerad att det gick att uppfatta orden i texten han sjöng, även om det var på italienska. Jag var en av dem som inte hört honom förr, men det var inte sista gången jag lyssnade till den rösten. Jag slog på YuoTube redan idag och njöt av några av hans framföranden innan YuoTube tillfälligt stängdes ner så att kontakten bröts.

Det ligger nära till hands att beteckna Andrea Botecelli som en smörsångare, men det är stor skillnad på honom och en sådan. Lyssna t.ex. till Charles Aznavour, så kommer ni snabbt på skillnaden. Låtvalet gör sitt till. Det går mer i opera än popstilen. Det är inte så mycket snack om kärlek och amour i texterna, osv. Andrea är också bra på tvärflöjt, men är kanske inte proffs på instrumentet. I vilket fall som helst gör han det full rättvisa i låten La Voce del Silenzio (den tysta rösten). www.youtube.com/watch

I den låten finns också en melodi som snabbt fäster på hjärnbarken även om den är ganska enkel. Just att en melodi är enkel gör att den fäster lättare och snabbare. Låtar utan en klar melodislinga fäster inte alls. Melodifestivalen är full av sådana.

Lyssna till exempel till den här låten. Ni kommer att känna igen den på ett kick. www.youtube.com/watch  Den är rena örongodiset till skillnad från det vi får höra ikväll i Melodofestivalens finalomgång.

Ytterligare ett exempel. www.youtube.com/watch  Att få röster att gå ihop, särskilt en manlig och en kvinnlig, är en utmaning om de inte är samstämda. Skiljer de sig för mycket, som här i detta exemplet, kan det blir rena olåten, men  Hayley Westenra lyckas hålla tillbaka de värsta skriken från andra sammanhang. Hon slår ändå igenom på ett par ställen. Särskilt på ord med bokstaven 'i' inledningsvis eller i slutet.

Och i den gamla latinamerikanska låten Besame Mucho utgör Andreas röst en skön påfyllnad till musiken som man sällan får höra från andra. Vibratot sitter där det ska. Det intetsägande kompet (ingen melodi där inte) får därför en helt annan dimension.  www.youtube.com/watch

Med popkulturens infytande i början på 1950-talet blev musiken sämre och sämre skulle det sen bli. Bill Hayles 'Cometer' var ett lysande undantag, exponerade i filmsammanhang på 1960-talet. Även Elvis Preslye hade några låtar som var godtagbara att lyssna till. Men det märktes redan då vartåt det skulle barka. Någon skönsång är det inte längre fråga om. Det handlar istället om vem som har den starkaste rösten, de mest åsittande kläderna där kroppen inte exponeras helnaken eller den mest fantastiska utstyrseln, inte vad som framföres. Skulle Meldoifestivalens bidrag därför framföras på radio där lyssnare inte kan se spektaklet runtom artisterna, blev de tvingade att komma med bättre låtar och sjunga så att de fäster på hjärnbarken. Dvs. kompositörerna fick ett tungt jobb att hitta en melodislinga som fäster i.s.f., att som nu, koppla samman artisternas klädsel och jippot runt om med de olika låtarna.

Slut därför ögonen ikväll och utestäng allt seende kring låtarna. Jämför sen med det intryck ni fick av dem i tidigare program. Jag är ganska säker på att ni efter sändningen inte kan säga vilken låt som var bäst. Alla är lika dåliga. Lyssna sen till de här exemplen utan att se bilden. Lägg märken till hur låten sjungs, samstämmigheten mellan de två rösterna, kompet i bakgrunden (inte särskilt påträngade), koleraturen i sångerskans framförande och alla andra detaljer som gör musik till en skön 'hörupplevelse'. www.youtube.com/watch  www.youtube.com/watch Ni kommer att bli glatt överraskade när ni har lärt er lyssna till bra musik. Och det är det musik är till för. Att vara ett slags örongodis för öronen. Inte ett synintryck.

Jag är fortfarande insnöad på YuoTube varifrån följande videosnuttar hämtats under mitt sökande efter mer info om orglar. För den som inte vet historien bakom en amerikansk biograforgel (i USA Theater organ) kommer här en liten utmärkt introduktion utgiven av ATOS, det amerikanska sällskapet för biograforglarnas historia och bevarande:

www.youtube.com/watch

Döm dock inte ut varken instrumentet eller låtvalet/musiken på det ni hör. Det är mycket svårt att spela in ett sådant instrument som en piporgel oavsett vilket media man använder. (Prova själv att spela in en orgelkonsert i en kyrka och jämför sedan den inspelningen med hur ni hörde det på plats, så får ni själv höra.) Skillnaden kan beskrivas med två begrepp: rundgång på ljudet och lokalens efterklang. Tonerna svävar för sig själv i lokalen och 'anfaller' inspelningsutrustningen ur olika riktningar som inte är tidskorrigerade, det är rundgång det. När ljudet träffar en yta oavsett infallsvinkel (ljud är en vågrörelse) kan det antingen absorberas av ytan beroende på dess mjukhet eller studsa ut igen i samma vinkel om ytan är hård, det är efterklang det. Hög efterklang leder därför till att rundgången blir värre eftersom ljudet studsar mot nästa hårda yta och studsar ut igen till dess att kraften i vågrörelsen tar slut. Det bidrar till att det bildas rundgång på tonerna. Rundgången bidrar till att tonerna 'grötar' ihop sig och är oönskad eftersom ljudkvaliten blir sämre av det. Efterklangen (måttlig sådan) är däremot inte oönskad. Tvärtom. Den skänker kraft och storhet åt ljudet. Det hör man bäst efter att ha lyssnat på en orgelkonsert i en kyrka med en stor/bra piporgel och måttlig efterklang. Efterklangen kan i sin tur bemästras med olika metoder. Man kan rent geometriskt/matematiskt beräkna ljudets 'studsande' och inreda/bygga lokalen så att tonerna 'släcker ut' varandra efter ett fåtal 'studsar'. Man kan också inreda lokalen med mjuka partier som tar upp 'studsarna' efter första studsen. I sådana 'mjuka partier' ingår också vi människor och våra kläder. Fåtöljerna vi sitter i, draperier, mattor och andra naturliga grejor används också för att 'släcka ut' efterklang och rundgång.

Och att det går att 'släcka ut' för mycket 'oljud' under inspelning i en kyrka har jag själv bevisat praktiskt vid en jazzkonsert i Landskyrkan i Askersund på jazzfestivalen, som äger rum tredje veckoslutet i juni månad varje år, fredag-söndag. Jag fick tillstånd att sitta på orgelläktaren med min enkla utrustning, en radio med bandare som hade stereoupptagning. Det tog några timmar att prova ut hur det skulle gå till och jag passade på då repetetion pågick. Den allra bästa placering var att lägga apparaten på golvet på min rock i svag lutning med mikrofonerna riktade upp mot taket och fram emot balustrden, alldeles innanför denna mot kyrkorummet. Därmed spelade jag in på första 'studsen' så att säga. Rocken förtog vibrationerna underifrån. Balustraden hindrade ljud att studsa mot mikrofonerna och själv hade jag lagt mig raklång på golvet med ryggen åt orgelpallen mittemot apparaten för att hindra ljud den vägen att nå mikrofonerna. Det blev en sällsynt lyckad inspelning där annars rundgång och efterklang skulle gjort det bekymmersamt att få rent ljud vid direkt inspelning nere i kyrkorummet.

Jag har därefter med samma enkla apparatur gjort flera inspelningar med utmärkt resultat nere i kyrkorummet när organisten 'brassat på' med full svällare. Även då har den legat på golvet med mikrofonerna riktade upp mot taket. Rocken/jackan har jag i de fallen lagt nedhängande över knäna som ett 'skydd' för bakifrån 'anfallande' ljudvågor. Det går med lite eftertanke att få det att fungera, men kräver givetvis utprovning, beroende på lokal och utrustning.

En piporgel har också ett 'flås' som kan bidra till orent ljud. Det kan ni höra på det här klippet om ni lyssnar lite mer uppmärksamt.

www.youtube.com/watch

En biograforgel är nämligen ursprungligen inget annat än en piporgel med annan stämning än en kyrkorgel plus vissa percussionstillsatser som: trummor, cymbaler, trianglar m.fl. Även ljudeffekter av typ fågelkvitter, tågvisslor, tyfonbröl, handklappningar, bösskott osv.

Idag finns det helt elektroniska biograforglar för hemmabruk. Spelbordet, där organisten åstadkommer musiken, är lite enklare och mindre dekorerat än de tidigare biograforglarna, som ibland kunde var rätt svulstigt utformade och dekorerade. Och i förlängning av det kom andra orglar som Laurens Hammond geniala tonhjulsorgel. Alla har väl hört en Hammondorgel, misstänker jag? Ljudet/sinusvågen är lätt att känna igen och har efterapats i de moderna elektroniska orglarna så att det är svårt att höra skillnaden på en äkta Hammondorgel och elektronisk kopia av ljudet.

Just ljudet från en Hammond, en biograforgel, en elektronisk orgel, ett digitalpiano, en synthesizer, ett keyboard och liknande icke naturligt skapade ljud facinerar mig p.g.a. att man kan sammanställa klangbilden på så många olika sätt, allt efter eget huvud. I ett blås- eller stråkinstrument finns inte den möjligheten. Då får man byta instrument, t.ex. från altsaxofon till sopran, baryton eller bassaxofon för att ändra klangbilden. Eller från violin till viola da gamba, cello eller ståfela för att ta ett annat exempel.

En annan liten detalj på orglarna som kan förbrylla, är pedalens utformning. Dvs. det 'tangentbord' som spelas med häl och tå på båda fötterna. För det mesta är den helt plan och lätt solfjädersformad med centrum bakom orgelpallen. Det gör att organisten skulle behöva teleskopisk benförlängning för att lättare kunna nå de yttersta 'tangenterna' p.b.s. på pedalen. Det problemet har en del orgelmakare löst genom att göra pedalen svängd som en banan. Då benet pendlar från knäet och ner till foten slipper organisten flytta så mycket på låren för att nå de yttre pedalerna/'tangenterna'. Annars blir det som att titta på när Claudia Hirschfeild spelar i det här klippet. Hon sitter hela tiden och småhoppar på orgelpallen.

www.youtube.com/watch

Nu ska jag inte trötta er mer med orgelprat den här gången. Nästa gång ska jag byta ämne till samhälle och ta upp en del betraktelser inom politik m.m.

Vi har väl alla våra dagdrömmar? Ni har era, jag har mina. Men kanske har vi fler när vi är yngre än när vi har blivit äldre. Dagdrömmer gör vi i brist på möjlighet att göra det vi vill göra. Istället upplever vi i dagdrömmen att vi gör det som drömmen handlar om. Det kan vara att köpa ett hus, resa, hitta en partner, få just det där jobbet som vi vill ha, etc. Dagdrömmen tar alltså vid där våra möjligheter att påverka att något slår in tar slut. Och slut kan det ta av många anledningar. Den vanligaste är nog brist på pengar. Men det kan också vara företagsamhet. Att önska sig ett jobb som verkar ouppnåeligt och därför förblir en dagdröm, kan vara just ett exempel på bristande företagsamhet. Men även med stor företagsamhet kan vi inte uppnå utopier. Det finns alltid en gräns mellan det uppnåeliga och det ouppnåeliga. Överskrider vi den förblir våra önskningar en dagdröm.

Föremålet för våra dagdrömmar skiftar också från en tid till en annan. Vi håller inte fast vid våra dagdrömmar för hela livet. Särskilt inte sådana som har gått i uppfyllelse. Halva tjusningen med dagdrömmar är ju just att man inte får som man vill. Därför dagdrömmar vi om det. Men ibland tröttnar vi på våra dagdrömmar eller så kommer något annat emellan. Det kan räcka med att en ny tanke kommer uppoppande. Även gamla tankar och dagdrömmar kan komma tillbaka och ersätta nyare för att åter sjunka undan till förmån för något annat nytt att drömma om. Men en del dagdrömmar biter sig fast från tidigare år och blir aldrig helt utraderade även om de ligger still under flera år efter att långsamt ha klingat av när de ersatts med annat tänkande/dagdrömmande.

Själv har jag ända sedan jag hörde Ethel Smith spela Tico Tico på en Hammondorgel (modell B3) i övre tonåren varit frälst för Hammondmusik. Jag lade en stor del av mina slantar på inköp av grammonfonskivor, alltifrån de dåvarande 78-varvarna (stenkakorna) över 45- till 33-varvsskivor. Nu heter mediet CD-skivor, som jag dock inte har köpt på mig i samma omfattning som jag gjorde med de andra som ung. Innehållet på dem har skiftat från gammalt till klassiskt över pop och annat. Men de flesta skivorna går i Hammondorganisternas tecken. Klaus Wunderlich är en av dem. Franz Lambert en annan. Ady Zehnpfennig en tredje. Därtill finns det något dussin organister till, som tex. Ken Griffin. Alla spelar inte lika bra men skivorna låter lika bra nu som då trots det kvalitativt sämre mediet jämfört med CD-skivor. Musiken har berett mig mycket glädje. Jag har, som jag redan berättat, själv stått och spelat på scen till dans och fest. Även underhållning. Men i takt med stigande ålder, ansträngande jobb, eget företagande och av andra orsaker fick musikutövandet stå tillbaka under flera år. Idag är jag därför rätt så fingerrostig om jag skulle sätta mig vid orgeln och spela.

Hågen till Hammondmusiken var också det som fick mig att lägga dragspelet på hyllan några och tjugo och sen vänta några år innan jag skaffade mig min Hammond 1963. Men pengarna räckte inte mer än till en spinett. Dvs. en ganska enkel modell av den världsberömda tonhjulsorgeln som alla andra försökte efterlikna på 1960-talet. Hammonds ljudbild är en sinusvåg som alstras på elektromekanisk väg med roterande tonhjul framför en drös permanentmagneter. Tekniken var patenterad av sin uppfinnare, som också gav namnet åt orgeln. Övriga fick på elektronisk väg sina alster att ljuda genom att kombinera en fyrkantsvåg med en spetsvåg till en hackig sinusvåg. Det lät varken äkta eller skönt om den 'hammondtonen' och värst av dem alla var Yamaha som lät som ett ilsket bi innan den digitala tekniken gjort sitt intåg. Idag går det knappt att skilja en Yamaha DX7 (MO6, MO7) från en Hammond B3 och det är inte så underligt när ljudet i DX7:an är digital efterapning av det äkta B3-ljudet genom samplingsteknik.

Alltnog så var min dagdröm då att en gång få råd att köpa mig en Hammond B3 som ersättning för min spinett. Det stannade vid en dagdröm även om den var nog så verklig för mig. Hindret hette pengar. B3:an kostade då (1960-1975) ungefär som tre normala personbilar. Spinetten hade kostat (1963) som en personbil. Det skulle bli väl mycket pengar för musiken. Alltså fick det stanna vid dagdrömmen. Det innebar inte att jag inte gjorde mina försök att få känna på en när tillfälle gavs. Inte heller att känna på en värstingmodell som X66 när den kom. Men tillfällena var inte många. Dessutom spelar man inte på en B3:a eller större orgel med två fulla manualer och en full pedal utan att kunna spela orgel riktigt. Dvs. man spelar med båda händerna på samma manual och alla tio fingrarna + båda fötternas häl och tå. Jag var nästan självlärd.

Dagdrömmen om B3:an bleknade så småningom undan men dog aldrig helt ut. Jag tittade med en smula förakt på de digitala orglarna som Technics och senare Yamaha. De var ju ingen Hammond B3 även om de kunde låta som en sådan. Istället väcktes intresset för segling. Även den dagdrömmen stöp på pengarna även om jag var ytterst nära att teckna mig för en Hallberg&Rassy 38 i mitten på 1970-talet. Sunda förnuftet sa dock stopp. Man seglar inte en HR38 i Vättern. Men den avgörande faktorn var att vi höll på att bygga nytt hus och visste inte ännu vad det kalaset skulle sluta på. Så den drömmen dog också ut så småningom och ersattes istället med resor på andras kölar. Det blev både billigare och bekvämare för mig. (Sonen fick istället en Optimstjolle att roa sig med. Vi var båda gripna av segelbåtsdagdrömmen. Han har aldrig släppt sin dagdröm. Är idag ägare till en 37-fotare i miljonklassen. Han gjorde också allvar av att skaffa sig motorflygarcertifikat, ballongflygarebehörighet, dyklicens och en del annat.) Priset stannade vid att jag skaffade mig behörighet för segelbåt = förareintyg inkl. navigation.

När sen segelbåtsdrömmen var avverkad kom drömmen om eget företag. Jag hade redan provat på att driva en egen firma på fritiden. Men trygghetsnarkomanen i mig för familjens skull tog överhand när jag fick ett jobb som jag inte kunde motstå. Alltså fortsatte jag att driva mitt lilla företag vid sidan om. Sen var jag tvungen att välja och en tid därefter välja igen. Då valde jag företagandet. Drev det som jag ville och kände för. Jobbade som konsult. Det blev långa arbetsdagar, så långa att jag inte hann med mig själv. En uppdragsgivare på heltid lade beslag på nästan all min kapacitet, men jag lät inte hejda mig. Musiken fick istället stå tillbaka.

Så kom pensionsdagen och vad skulle jag sen hitta på? Första tanken var att göra allt det jag inte hade hunnit med att göra. Därför drev jag företaget vidare. Då var det dagdrömmen att få se det växa. Men en dag hade jag drivit mig själv för långt. Jag kände ingen lust att fortsätta och hälsan började krångla. Kanske dags för mig att ta min Mats ur skolan? Så skedde efter ytterligare vånda. Avvecklade två företag, behöll ett, lade ner det som var på G att starta upp. Sen skulle jag leva. Jojo. Det blev med ens väldigt tyst och tomt omkring mig. Kände ändå inte någon större lust att spela. Eftersom jag inte hade något som drev på mig, blev det slapphetens tecken istället. Där skulle allt mycket väl ha kunnat stanna. Det gjorde det inte.

Flytten hit för tio år sen innebar en delvis nytändning. Jag hade möjlighet att skaffa mig en verkstad och köpte på mig snickerimaskiner och annat för en 75-100.000:- Började i liten skala och fann nöje i det. Andra ting kom in i bilden och sammantaget blev det en behaglig tillvaro och är det fortfarande. Men så kom mellanbarnet och ville låna min dator för att gå ut på nätet. När hon var klar var jag inloggad på YouTube som jag aldrig hade hört en stavelse om tidigare. Nyfiken som jag är började jag plocka lite med YT och hittade min gamla favorit Ethel Smith och Tico Tico. Vips böljade B3-drömmen upp igen. Men fabriken hade ju gått i konken för länge sen och var fick man tag i en B3:a idag och vad kostade den?

Sökningen gav svar. Jag fick upp massor med låtar på B3:or men knappt något om B3:an. I USA fanns en del att läsa. Då erinrade jag mig Sv. Hammond i Sthlm. Fanns de kvar? Jojomen. De fanns, men nu kostade en B3:a bara en bil. Det är bara det att en bil idag kostar från X kronor och uppåt. Inte 10-40.000:- som på 1960-talet. Ett pris på runt 200.000:- för en begagnad syntes mig väl häftigt för en B3. Dessutom hade jag under tiden hört Franz, Claudia, Ady och flera andra spela några andra intressanta klanger på elorglar. T.o.m. min gamle idol Klaus Wunderlich hade tafsat på både Mog och andra klaverinstrument. Och en Technics lät inte så illa vid närmare hörande. Var kanske det något som jag skulle kunna tänka mig skaffa? Alltså började jag leta överallt där ordet elorgel gav ett resultat. Böhm och Wersi kände jag till sen gammalt. Men att Wersi utvecklat sig som den gjort överraskade mig högeligen. Deras modell Louvren förekom i ett par videosnuttar med Franz Lambert och Claudia Hirschfeld som verkligen lockade mig att titta närmare på detta märke. Jag blev begiestrad. Tänk att få ha en sådan stående i vardagsrummet att tafsa på? Och så var genast en ny (orealistisk) dagdröm född. Men får man som 73-åring ha en sådan?

Här kommer några vidoklipp från YouTube så ni vet vad jag snackar om.

www.youtube.com/watch

www.youtube.com/watch

www.youtube.com/watch

www.youtube.com/watch

www.youtube.com/watch

Och så en liten länk direkt till instrumenttillverkaren ifråga. Klicka på Produkte/Orgeln/Preisliste och rulla längst ner och kolla vad modell Louvren kostar, så vet ni vad min nuvarande dagdröm är värd.

www.wersi.de

GOTT NYTT År 2010! på er allesammans.

Glöm nu inte att idag, Nyårsdagen, knäppa på Tv-n klockan 12.15 - 13.40 på kanal SVT1. Luta er sen tillbaka och avnjut nyårskonserten från Wien. Det blir en fröjd för både öra och öga. Blomsterarrangemangen kommer från Italien. Visst. Gamla toner, en del flera hundra år gamla, men de håller än till skillnad från den gap och skrikmusik som framställs idag och är glömd om allra senast ett halvår. Och i väntan på att klockan ska bli 12.15 nyårsdag kan ni avnjuta följande godis. Även senare om ni skulle ha lust. M.a.o. när ni själv har lust. Inte en enda gaphals stör musiken. Instrumentalt till 100% m.a.o.

Jag/vi börjar med Claudia Hirschfeld förmodligen okänd av de flesta. Titta på hennes fingerfärdighet och pedalspel i högklackat. Hon måste nästan ha limmat fast pumpsen på fötterna för att kunna spela med dem.

www.youtube.com/watch

Och sen tar jag de här muntrare tongångarna:

www.youtube.com/watch

www.youtube.com/watch

Som ni ser och hör är det inte bara att trycka på tangenterna och sparka på pedalen att spela orgel, det är också att hinna med att registrera om tonbilden så att det låter som en hel orkester. Franz Lambert tillhör de bättre organisterna i god konkurrens med Klaus Wunderlich, Claudia Hirschfeld och Ady Zehnpfennig. Sistnämnde är svår att hitta musik av i originalversion på. Betydligt lättare är det att hitta andra organister som spelar hans arr. I skrivandets stund har jag inte lyckats finna Ady i en enda inspelning så det är tur att jag har honom på den skiva som refereras i ett annat inslag. Då spelar han på en Böhm orgel.

Böhm orglarna (konstruerade av dr. Böhm i Tyskland) var till en början en ganska enkel historia för den som var intresserad av att bygga sig en egen elorgel med enkla medel. Kontaktytorna bestod t.ex. av träskruv(-skallar) så att det skulle bli ett billigt instrumentbygge. En av mina kompisar i Malmö från musikklubben Clavens tid gick ett steg längre. Han tog en färdigköpt orgel av något billigare slag och byggde om den till en Wallmond. Namnet är en sammansättning av Hammond och hans efternamn. Som nästan alla ljudtekniker på Sveriges Radio i Malmö var han besjälad av att bygga en orgel som överträffade alla dåtida orglar inkl. Hammond, som då var och ännu är kungen bland (el-)orglar med sin sinuston. Hammond var den orgel som alla före digitalteknikens tillkomst försökte efterlikna. Eller också gick de åt motsatt håll och skapade sig ett eget sound som kunde låta som ett argt bi (Yamahas första orglar) eller som en Philips (som faktiskt lät rätt bra). Sen kom alla de andra som Farfisa, Baldwin m.fl. Men det var då det när elorglar var populära och innan synthar och keyboard sett dagens ljus.

Kikar ni på namn som Wersi, Böhm, Technics, Roland och alla de olika amerikanska elorglarna inkl. Wurlitzer (som jag tidigare av en olycksalig sammanblandning placerade i Tyskland) så får ni helt andra ljudbilder. Men i många av dem finns en registering som för tankarna till Hammonds sinustoner som i den här:

www.youtube.com/watch

Och här det andra klanger:

www.youtube.com/watch

Men nu ska jag inte plåga er längre med mitt örongodis. Det finns en uppsjö av liknande på YouTube. Alla inte så välljudande, men en som jag haft verkligt nöje av i jultid är en slagdänga som bitit sig rejält fast i mitt huvud är den här:

www.youtube.com/watch

För att inte tala om den här:

www.youtube.com/watch

Kanske lite för avancerad för er? I så fall finns 'katten' här på lite enklare vis (det är inte samma låt):

www.youtube.com/watch

Och så till sist ett verkligt avskräckande exempel på hur det inte ska låta om varken orgel eller organist. Möjligen gör han det i ironiskt syfte, för upp till Marlena Ernmans höjder i La Voix lär han aldrig komma om han så tar i så han skiter i brallorna.

www.youtube.com/watch

God fortsättning på er allesammans!

Försökte idag hitta en CD till hustrun i julklapp. Det har funnits en skivbutik i Stenungsund, men inte nu längre. Jag blev hänvisad av smyckeaffären i dubbel upplaga (som kommit istället) att Expert hade CD-skivor. Där hade de inte en enda med Marlena Ernman. Hänvisade i sin tur till Coop och Statoil. Givetvis inga där heller, vilket var väntat.

Försökte sen beställa på nätet. Varken Bengan's eller någon annan CD-shop uppvisade träffresultat på henne. Kanske stavade jag hennes namn fel? Gick in på Youtube för att leta efter henne. Fick förslag av Google att leta på La voix. På La Voix fick jag träff på både Marlena Ernman och en kille som spelade kyrkorgel och sjöng låten till musiken. Så klart jag blev nyfiken. Allrahelst som killen mycket själv medveten säger SÅ HÄR HADE LA VOIX LÅTIT OM JAG HADE SJUNGIT DEN: Här är klippet: 

http://www.youtube.com/watch?v=bUHqsUAFKdo

Läs gärna kommmentarerna. Det är nog tur att Marlena fick sjunga den på schlagerfestivalen. Värre olåt än den har jag inte träffat på på Youtube. Första klassen gap och skrikmusik. Att sen kommentaren uttrycker sig att vi är 'pantade' och utan musiksmak som inte gillar olåten är väl snarast betyget på kommentatoren själv.

Nu var det inte La Voix (med Marlena Ernman) som jag var ute efter, utan andra låtar med Marlene Ernman. Jag har en chans till och det är på Torp i Uddevalla där en av de få skivbutikerna finns kvar. Alla andra verkar ha lagt ner och jag förstår dem. Med dagens piratkopiering går det antagligen inte ihop sig med affärena på skivor om ofoget breder ut sig. Och det har det ju gjort. Piratpartiet har tillkommit enbart för att 'skydda' dessa sjuka hjärnor som tror att alla andra ska jobba gratis för deras nöje och förse dem med ny musik gratis. Så på samma gång som jag själv får lida av det gratulerar jag piratkopiererna till att ha dragit åt kranen för nya låtar. Å andra sidan är det antagligen skräpmusik de yngre är ute efter och det spelar ingen roll för mig. Det gäller bara för mig att hitta ett ställe där jag kan beställa skivor med den sortens musik jag vill ha. Resten bryr jag mig lika lite om som de bryr sig om min musiksmak. (Till och med mindre.)

Jag förstår därför också de artister som gör framträdande på konserter till hutlösa priser. Där går det inte att ta en piratkopia på (o-)låten. Jag hoppas vakterna ser till så att alla små inspelningsapparaturer tas i beslag redan vid entrén. Borde inte vara så svårt för dagens teknik att avslöja en dold sådan med ett par larmbågar av samma typ som i butikerna, fast inställda på att reagera på metallföremål, etc. Sen kunde det bli lika intressant att få veta hur de som inte vill betala för sig kommer att bete sig när kranen för ny musik vrids åt till stopp. Kanske kan vi då hoppas på att få tillbaka en sund skiv- och filmmarknad igen och begravning av Piratpartiet.

Om det med CD-skivorna var dåligt, så är mitt brödköp ikväll sämre. Brukar handla ett Valnötsbröd på Farmor Gretas när jag är i Stenungsund, vilket inte är så ofta, men har blivit två gånger denna vecka för att hämta ut det jag beställde i veckan. Brödet är mycket gott och färskt är det nästan oöverträffat. Brukar därför vara slut när jag kommer på eftermiddagen, men så inte i dag. Det fanns ett kvar. Det tog jag givetvis. 22:- är inget att prata om. Men hemma ikväll blev besvikelsen stor när det upptäcktes att det visserligen var färskt, men delat inuti. Luft är bra, men inte i stora bubblor. Vi fick limma samman skivorna med smöret för att få marmeladen att stanna kvar på dem.

Sämst har det blivit när nu sommarens turisttrafik är över och ordningen återgått till det normala. En gång i halv timmen är inte ofta för en färd på tre minuter. Det borde finnas turer var 20:e minut. Tidigare var det också så att färjan väntade i Kolhättan f.v.b till Svanesund. Avgick då på bestämd tidpunkt (helt klockslag + 10 min, halvt dito). Nu är det vändande färja som gäller. Och då beror ju återfärden på Kolhättan på hur många som är med på den från Svanesund. Avlastningen tar inte lika lång tid för en bil som full färja. Kan därför gå tillbaka en minut över hel och halv timme lika ofta som den i rusningstid kan ligga kvar 5-6 minuter. Det gör att man känner sig lite snopen när man kommer fram till Kolhättan några sekunder försent över hel och halv timme bara för att finna att färjan är på väg mot Svanesund, där den sen ska ligga overksam i nästan en halvtimme. Varför har Vägverket infört denna tingens nyordning? Jag kan förstå det vid full färja i högtrafik att den inte håller någon avgångstid, men i det här fallet betraktar jag nyordningen som sämre än sämst. Det går lika bra att ligga och vänta i Kolhättan som i Svanesund. Så slapp man stressa så på vägen till Kolhättan om man är sent ute. Då visste man vad som gällde och kunde anpassa sig därefter. Det vet man inte nu. Lönar det sig att jaga på ö.h.t när klockan är 10 min i hel eller halv timme, eller kommer färjan att gå en minut över hel och halv timme? Det är svaret som Vägverket borde kunna klara ut för oss. Från Stenungsund klarar man anslutning till färjeläget i Kolhättan med lagstadgad fart på 15 min. Men inte med tio. Är man ute tio minuter i helt/halvt klockslag och färjan gick tidtabellsenligt i lågtrafik tio minuter över hel och halv timme så hade man fem minuters marginal för oförutsett. Nu räcker det ibland inte med femton minuter i hel och halv timme när färjan vänder en halv minut över. Det räcker att det ligger en traktor och såsar med ett gruslass på den smala och krokiga vägen en bit före avtaget till Ljungskile, så är det klippt.

Här delar jag med mig av mina 'fynd' i efterforskningarna om musik från cyberrymden, exempel från Youtube. Allt är kanske inte i din musiksmak (och faktiskt inte i min heller) men som exempel på vad jag menar med att det finns ren instrumentalmusik till skiilnad från dagens gap och skriklåtar kan de duga, speciellt som låtarna kanske framföres på instrument du är föga bekant med, t.ex. Theatre Organ (TO).

Bakgrunden till TO uppstod när stumfilmen var högaktuell. Alla har väl sett någon gammal svart/vit-film där en pianist sitter och spelar till filmbilderna på duken. Hetsigt i någon biljakt, amoröst i någon kärleksscen, osv. En syssla så god som någon på den tiden. Sen kom ljudfilmen, men innan dess hann TO att utvecklas på de större biograferna ower there.

De första TO-na var inget annat än ett mekaniskt/elektriskt spelbord till ett förstorat positiv med en pneumatisk piporgel som bas. Tillsatser fanns som trummor och cymbaler, flöjter och trumpeter och en massa konstiga ljud som organisten kunde framkalla med tryck på tangenter och pedaler under spelandet på klaviaturen. Med tiden gick utvecklingen av TO mot elektronik och samplade ljud så att orgeln kunde rymmas lättare i lokalen. Här är ett sådant exempel. Lyssna och iaktta. Ibland rör sig 'tabsen' av sig själva. Då har organisten varit framme med en fot och trampat på en pedal nere vid pedalen och svällaren. 'Tabsen' är de mångfärgade tungor som sitter runt klaviaturen. Tangentborden/manualerna är fyra som mest i de allra flesta fallen. Alla bord har ett ljud som låter som de första mekaniska TO-na.

http://www.youtube.com/watch?v=SIvhJ_JBZFo

Lägg märke till hur orgeln höjs upp ur golvet. De tre stora pedalerna i mitten är svällarna som på en piporgel drar isär eller stänger till luckorna framför en riktig orgelfasads pipor för att öka eller dämpa ljudstyrkan. De långa 'käpparna' är pedalen, dvs en klaviatur för fötterna (som Ethel Smith spelar på med båda fötter på sin Hammond B3, därtill med både häl och tå). 'Knopparna' (preset) till höger och vänster om svällarna är pedaler för att snabbt ställa om tonbilden på något tangentbord när båda händerna är fullt upptagna med sitt.

Och den här godbiten kan jag bara inte undanhålla er. Världens största piporgel (i USA, var annars?). Det ni först ser är spelbordet. Själva orgeln finns på annan plats. Det är en äkta pneumatisk piporgel med 6300 pipor. Den har också sex manualer/tangentbord utöver pedalen. Men det är likafullt en orgel som kan benämnas TO. I slutet kan ni se organistens fotarbete. Det kräver sin man att spela på ett sådant instrument. Hjärnan bör vara 5-delad. En del för vardera vänster/höger hand och vänster/höger fot och den sista femtedelen för att klara av att utföra erforderlig omregistrering av orgeln under spelandets gång om de sex manualerna och preset-en inte räcker till för någon speciell ljudeffekt, t.ex. ett pukslag eller lite cymbalklingande.

http://www.youtube.com/watch?v=Ewh2UsZ5zFk

Ännu ett klipp med TO. Mot slutet slirar organisten på tangenterna, men med tanke på att han får korsa armarna här och där är det underligt att han inte spelar fel långt tidigare.

http://www.youtube.com/watch?v=f54YcsOSTDU

Och här har ni en rejäl kontrast till allt elektriskt. En riktig piporgel. Lägg märke till tonbilden/stämningen. Det är ett helt annat ljud i skällan så att säga. Ett ljud som elektriska orglar svårligen kan efterapa. Bara elektroniska sådana som samplat* sitt ljud från denna orgel.

http://www.youtube.com/watch?v=hKDJ6Z_stvg

* Samplat innebär att ljudet är inspelat från ett original musikinstrument, t.ex. en trumpet, elektroniskt hackat isär och sen hopsatt igen elektroniskt.

Och så till sist min gamla favorit. Det var hon, Ethel Smith (som jag aldrig såg på bild/film, bara hörde spelandet av på grammofonskiva), som inspirerade mig att skaffa en Hammondorgel. Men jag hade inte råd med en B3:a som hon spelar på. Det fick räcka med en Spinett. Kostade ändå lika mycket som en bil på den tiden (1964) och då kan ni föreställa er vad B3:an kostade (ungefär tre bilar).

Först ut är hon i det här framförandet. Lägg märke till att hon börjar med att dra ut några 'reglar' (drawbar) som skapar tonbilden. Varje regel/drawbar motsvarar en pipa i en pneumatisk kyrkorgel. Lite längre fram trycker hon på de omvänt svartvita tangenterna som ser ut som en del av klaviaturen/manualerna. Det är presettangenter och inga tangenter i klaviaturen. Varje sådan (2x11 stycken) har en fastlagd tonbild. Den 12:e och 13:e (längst till höger) är tangenter för att koppla in två uppsättningar drawbar för varje tangentbord/manual där organisten själv kan välja tonbilden. Och kör gärna klippet till slut för där väntar en liten överraskning. Handklappningar finns inte på Hammond. (Bara på Synthar och keybord.)

http://www.youtube.com/watch?v=K60JQC_ajoI

Jag skulle kunna hålla på längre och ge er tips på hur en Hammond och olika orglar ska låta. Men ni får leta lite själv också. Och vill ni göra en upptäckt i verkligheten, så besök gärna Stadshuset i Sthlm som har en piporgel med ovanlig kraft i stämman. Inte så ofta hörd. Eller åk till Österrike och besök Kufstein. Ni lär höra att ni närmar er orten på en halv mils avstånd vid 12-tiden på dagen eftersom där finns Heldenorgeln, hörbar upp till 6 km från den, med 1813 pipor och uppställd i det fria i ett torn som finns i fästningen Geroldseck. Orgeln som byggdes till minne av de stupade österrikarna under första världskriget. Eller, för den delen, gör ett besök i närmaste kyrka. Alla har en orgel. Inte för att orgeln är ett särskilt kyrkligt instrument, utan för att kyrkorna var de enda 'lokaler' som var stora nog att rymma instrumentet. Men besöker ni kyrkor i andra religioner så ska ni inte vänta er att finna en piporgel där. I katolska kyrkor är de oftast mikroskopiska eller saknas helt.

Cyberrymden är mycket stor. Större än något annat, verkar det som. Där ryms allt mellan nyttig info till rena skräpet. Många sajter är också så gjorda att jag inte stannar där. Särskilt om inte sökordet matchas av något vettigt utan har som syfte att glida in på ett bananskal bakom det sökta. Google kan också föreslå annan snarlik stavning, som inte har med det sökta att göra. Kanske av samma orsak? Men då och då blir jag sittande och anstränger mina ögon för att läsa på svenska, engelska, tyska och ibland franska. Det är just språken som gör att möjligheterna att hitta något av intresse mångdubblas. Synd bara att jag inte kan ryska, japanska, kinesiska, arabiska och fler språk. Då hade jag haft tillgång till ännu mer att leta i och läsa. Men redan svenskan ger i de flesta fallen tillräcklig huvudvärk efter ett tag om stilen är liten och svårläst. Ctrl+'plus' fungerar inte på alla sajter. Eller så får jag problem att återgå till tidigare läge efter att ha varit inne på någon sajt som vill att jag ska hänga kvar där. Varför jag ska det när jag läst (oftast skit) och sett det som står där, är mig en fråga.

Mycket skulle vara vunnet om webbmakarna förstod att alla inte har förstorande ögon. Å andra sidan kan alltför stora bokstäver göra att mina ögon rullar lika mycket som bilden på skärmen efter ett tag. Det är en avvägning mellan vad som är stort och litet. Under min efterforskningar om musik, instrument och hithörande ting har jag träffat på så gott som alla sätt att publicera en text och bilder. Somt bra, annat rent ut sagt rena botten. Varför 'bottenpublicerarna' ö.h.t. anstränger sig att publicera sina bidrag, övergår också mitt förstånd. Vill de inte bli lästa?

Satt nu i eftermiddags och letade orglar. Både luft-/piporglar och andra. Det var länge sen jag var på orgelkonsert i någon kyrka. Sist var i Sthlm där vår f.d. grannes pojke (numera utbildad kantor), ett år äldre än vår son, satte på i en kyrka och lät tonerna virvla runt i efterklangen under valven. Orgeln var moderniserad med datorisering för att i förväg kunna registrera den för olika klanger som sedan under spelandet togs fram med ett enkelt knapptryck, till skillnad från det ursprungliga fysiskt mödosamma och långsamma registerandragandet i spakar och tramp på pedaler. Orgelns klang var ändå densamma. Tyvärr har jag glömt namnet på kyrkan men det var en av de större.

Att gå på orgelkonsert gjorde jag minst en gång i månaden då jag växte upp i Malmö. Jag råkade passera förbi S:t Petri kyrka en sommarkväll när dörren stod öppen. Genom den öppna dörren hörde jag hur organisten lät fingrarna löpa över tangenter och pedal i någon sorts skalövning. Det lät intressant och jag stannade upp för att lyssna mer. Steg in i kyrkan och slog mig ner i en bänk. Strax övergick organisten till att spela riktigt 'begripligt', dvs. hörvärt, även om det inte var min musikgenré. Och medan tiden gick fylldes kyrkan med mer folk som jag antog blivit inlockade av samma orsak. Det var/blev min första orgelkonsert och även om jag inte förstod vad det spelades (jag var i tonåren då), så tyckte jag om det mäktiga orgelbruset. Efteråt såg jag utanför kyrkan att det skyltades med: Ikväll orgelkonsert av NN. Verk av Buxtehude,...  Namnet Buxtehude fastnade även om jag inte visste vem Buxtehude var. Men vi blev så småningom mer bekanta med varandra allteftersom fler orgelkonserter avhördes.

Orgelkonserterna i kyrkorna brukar vara gratis. Det gäller bara att veta var de ska gå av stapeln (läs i tidningen), i vilken kyrka och när. Så länge man är i Sverige går det lätt att få tag i den informationen. Utomlands är det mycket svårare. Inte desto mindre fick jag/vi en minnesrik upplevelse i Budapest. Vi hade anmält oss till en resa genom Österrike-Ungern i början på 1980-talet då allt ännu inte var demokratiskt i öststaterna. Vi fick t.ex av reseledaren särskilda anvisningar om den inhemska valutan och rådet att inte svartväxla på gatan. I Budapest bodde vi på ett stort hotell i centrum och valutaskillnaden gjorde det intressant att vistas där. På min fråga till hotelletportiern på engelska om det gavs orgelkonserter någonstans i Budapest under veckan fick jag positivt svar och anvisning till en kvällskonsert dagen efter på andra sidan floden. Jag frågade reseledaren hur jag skulle förfara för att komma dit och hon ordnade fram bussen och fler som ville följa med. Men hem skulle vi få ta oss själva.

Kvällen kom. Vi åkte iväg med något dussin andra. Kom till en kyrka där det var knökfullt med folk. Vi satt nästan i knäet på varandra. Att hålla samman gruppen strävade ingen efter. Själv kom vi att hamna bredvid ett ungt par från Östberlin. Efter någon minut fick jag tillfälle att pröva min tyska. (Jag brevväxlade sedan i många år med dem.) Vi fick sen höra orgelverk av många olika kompositörer, bl.a Buxtehude. Organisten var skicklig och lät svällaren gå för fullt i de starkaste partierna så det nästan skalv i orgelläktaren och tonerna hängde kvar någon sekund under valven när han slutade spela. Det var inte själva musiken som blev minnesvärd för oss den kvällen, utan den stämning som rådde i kyrkan. Andäktig tystnad under framförandet. Starka applåder, t.o.m stående ovationer, då han slutade spela. Trumhinnorna fladdrade länge efteråt av både musik och applåder.

När vi sen skulle ta oss tillbaka till hotellet hade vi bestämt oss för att gå före avfärden. Under ditfärden såg vi att det var bra långt och eftersom det var billigt att åka taxi för oss vinkade vi till oss en Trabant och hoppade in. Det skulle vi nog inte ha gjort. Det kändes som om vi satt direkt på bakaxeln hela vägen hem till hotellet. Därtill körde chauffören som en galning ända tills vi upptäckte att han kappkörde med en kvinnlig kollega mitt på bron. Varför, vet jag inte. Det var ingen trafik att tala om och vi hade inte bråttom. Hem till hotellet kom vi i.a.f. helskinnade och med en elegant 180 graders sväng på gatan landade han till utanför entrén. Jag kunde ingen ungerska och han ingen svenska. Men att peka på taxametern duger också. Jag drog upp en stor sedel och räckte fram. Han tittade på den och började bläddra bland andra sedlar i sin börs för att ge tillbaka. Hustrun öppnade dörren och steg ur. Jag följde efter. Ett rop fick mig att vända mig om, Han viftade med en hoper sedlar i näven mot mig. Jag vinkade avvärjande och fortsatte till hotellentrén. Det fick vara dricks, tyckte jag. Han hade nog aldrig förr fått så mycket i dricks för han startade med ett ryck med öppen bakdörr och for iväg. Antagligen rädd att jag skulle ångra mig. Det gjorde jag inte. Hemma var värdet cirka en 50-lapp och det var billigt för den åkturen även om komforten kunde varit lite högre för det priset.

Den kvällen gav oss fyra-fem uppelvelser för så gott som ingenting. Först att åka genom Budapest kvällstid med den illuminerade bron och alla andra ljus tända. Sen östtyskarna. Sen konserten och stämningen i kyrkan. Sen taxifärden hem till hotellet. Jag vet inte vilken som var bäst, men utan musiken hade vi inte fått uppleva en enda av dem. Brevväxlingen med östtyskarna dog ut när Berlinmuren föll (eller strax efteråt). Då hade mannen (som var mattelärare) fått förflyttning till något annat land inom Sovjetväldet p.g.a påstådd dissidens mot de östtyska myndigheterna och hon var svårt sjuk. Å andra sidan tror jag inte att de kan läsa svenska och råkar läsa det här, men det skulle vara intressant att få veta hur det sen gick för dem när Erich Honecker fick kasta in mössan. Bara att ha haft kontakt med oss i kyrkan, var tydligen inte helt okej. Ändå gällde min fråga om jag kunde få kasta ett öga i det program som kvinnan satt och höll i. Jag hade inte lyckats få tag i något sådant.

En annan gång hamnade vi av en slump i en italiensk kyrka. Jag missar sällan ett tillfälle att besöka sådana för att studera arkitekturen och orgeln. Rätt vad det är kommer en ung kille in från någonstans bakom koret åtföljd av en lite äldre man. Den unge mannen går fram till kororgeln och slår sig ner. Strax ljuder mäktig orgelmusik av finaste slag i kyrkorummet. Då och då avbrutet p.g.a. något som den äldre mannen pekar på i noterna framför killen. Men vi satt säkert och lyssnade på honom i en timme, alldeles gratis. Då hade han hunnit dra igenom ett par hela verk också. Vilopausen gjorde att vi sen orkade med att gå mycket längre än vi från början hade tänkt.

När jag sen på nätet läser om en orgelkonsert i Sthlm (tre stycken i oiika kykor) som gick av stapeln under februari månad 2005 känner jag mig lite förfördelad att bo på landsbygden på Orust. Här förekommer sällan sådana arrangemang. Det är Göteborg som ligger närmast till.

I gengäld kan jag trösta mig med att via nätet lyckats få tag i info om flera olika saker med anknytning till musik och orglar. Sökord som Böhm, Versi, Hammond, orglar, musikinstrument, ZeroZette, Bengt's, Hohner, Dise o.dyl kan få andra länkar att poppa upp som för mig vidare ut i cyberrymden. Där trivs jag bra om jag hittar rätt. Några timmar försvinner fort som avlösning till snickrandet och andra göromål. Omväxlingen av ämnena gör att jag heller inte tröttnar på att leta mer info om musik. Det är som hela världen finns tillgänglig från mitt tangentbord, antingen det hör till datorn eller min Hammondorgel (som nu tyvärr låter som om det rymdes möss i den p.g.a. renoveringsbehov på tongeneratorn).

I går kväll, i programmet Dansbandskampen, åkte en utmanare ut nästan redan innan bidraget var framfört. Bandet hette Candela. Det var synd. Inte för att de spelade bäst, men för att de spelade Edith Phiafs gamla slagdänga med till svenska översatt text. Och den som lyssnade riktigt noga kunde höra hur hon sjöng med den unga Edith Phiafs röst, fast på svenska. Jag är så van att höra 'rien' (på franska) i den låten att det först förbryllade mig att höra texten på svenska, sen överraskades jag av rösten som var en direkt kopia av originalets. Men i dansbandssammanhang var det ett uruselt val. Där ska det vara bugg, foxtrot och fan vet och hans mormor alla andra snabbare taktarter, inte en tryckare nuförtiden.

Tyvärr är danspubliken inte särskilt dansant heller. Det var skillnad på den tiden då jag själv stod och spelade uppe på estraden. Då kunde folk dansa och dansa olika danser till vals, foxtrot, quick-step, latinamerikanskt och mycket annat. Idag kvittar det vilken takt som spelas. Alla rör sig ändå i samma mönster. Det kallar jag inte för dans. Även om publiken rör på sig och gungar i takt med musiken med viss akrobatik som mer hör hemma i bugg än foxtrot. Och så alla dessa fantastiska huvudrullningar. Vilket påfund att gnida pannorna mot varandra och näsorna med. De är i sin egen värld. För att se sin partner i ögonen och dela glädje med den över att fötterna rör sig av sig själv osynligt längre ner utan att de trampar varandra på tårna, går inte med slutna ögon. Blicken i varandras ögon är fortfarande beviset på att de kan dansa och är ordentligt samdansande.

Själv blev jag aldrig bra på att dansa, trots otaliga danskurser. Allt från gammeldags till latinamerikanskt. Saknas antagligen någon koppling mellan hjärnan och fötterna. Eller för att uttrycka det som vår svärson gjorde på danskurs inför bröllopet. (Han är proffsmusiker, klassiskt skolad. ) Den tillfällige danspartnern på kursen stannade plötsligt upp mitt på dansgolvet och utbrast: du kan ju inte hålla takten. EM svarade: tillåt mig att presentera mig: EM, dirigent. (Vilket han också är i symfoniska sammanhang.) För takten har jag i benen, men tårna verkar alltid vara i vägen för min danspartners eller så är hennes ivägen för mina 43:or. Och dansa turer i schottis med en partner som inte kommer ihåg i vilken ordning de ska dansas, är bäddat för rejält ömma tår. Och ännu värre tåtramp kan det bli en en snoa. Samma sak i quick-step.

En helt annan sak är utbytet av programledare och domare i programmet På Spåret. Lika stor förlust som det blev att låta Oldsberg&Co hoppa av det och göra bort sig i Lasse Holmkvists gamla program; Här är ditt liv. Lika stort blev tillkortakommandet med Kristian Luuk på Oldsbergs plats i programmet På spåret. Båda borde snarast återgå till det de tidigare sysslat med. Nu är På spåret som vilket annat frågesportprogram som helst. Hela charmen med Oldsberg folkliga framtoning och humoristiska och finurliga leende inför de svarande är borta 'for ewer'. Christian Luuk är inte rätt man på rätt plats helt enkelt, lika lite som Oldsberg är det i På spåret. Men har man, som Oldsberg, kört På spåret programmet ett otal gånger kan jag förstå om han ville pröva på något annat. Synd bara att han valde Här är ditt liv. Där gör han sig inte alls. Det är inte hans liv. Det är fortfarande Lasse Holmkvists.

Ja jäsiken vad mycket vatten det har flutit under broarna sedan jag var ung och stod på scen med magorgel och spelade upp till dans. Det var roliga tider det. Allrahelst om jag blev tillfrågad om en spelning på lördagen några veckor framåt i tiden. Då visste jag att man hade fått tag i min adress/telefonnummer genom mun mot mun från annan spelning. Eller så var det någon arbetskamrat som framförde fråga om spelning från någon som den i sin tur kände. Jag hade då härjat runt i många år på Malmös alla lokaler, från stora salen på Folkets hus till minsta källarlokal. En basist eller trummis var inte så dumt att ha med sig. Inte heller en magorgel till eller en gittarist. En sättning som idag inte längre existerar. Dragspel är ute, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Då var det mer acceptabelt även om den första rockvågen rullade in över Sverige i mitten på 1950-talet som avlösare till jazzen.

En gång ringde en kusin upp mig en kväll och undrade om jag ville komma på hans 50-årsfest? Jomenvisst. Det kunde ju vara kul även om vi inte haft särskilt mycket kontakt sedan jag var barn. Vi hade faktiskt inte hörts av de sista tio åren. Mina föräldrar hade inte heller haft mycket kontakt med honom. Vi hade mer kontakt med hans bror som spelade mandolin till husbehov. Vi brukade spela kort tillsammans. Samtalet avslutades med orden: och så tar du väl spilleverket med dig och drar en glad trudelutt? Jomenvisst. Det kunde jag väl göra. Spelkofferten fick därför hänga med på cykeln till festen som gick av stapeln i hyrd källarlokal ute vid Kronprinsen. Många nya och gamla ansikten hälsade mig välkommen och jag såg att 50-åringens blick sökte sig till kofferten i min hand med förnöjsam blick. Sen dröjde det inte länge förrän jag fick packa upp den och spela till bords = ackompanjera sjungandet till kaffet. Sen skulle det plockas undan för dans och jag klädde av mig spelet och packade ner det i kofferten. Nä, nä, sa genast 50-åringen. Nu får du spela upp till dans. Det var då jag började förstå att jag inte var medbjuden för min skull, utan spelets. Normalt tog jag någon femtio- eller några hundralapp för en spelning till födelsedag och lite mer till bröllop och andra begivenheter. Men här hade alltså han fixat till gratis underhållning. Jag fick inte ett rött öre för besväret och svor på att han skulle få igen med ränta när jag cyklade hemåt i natten i Malmö ända till Augustenborg.

Det var efter denna incident jag beslöt mig för att skaffa ett annat instrument, så tungt att det skulle krävas minst två stadsbud för att flytta det. Planerna gick dock inte i lås med detsamma, för först skulle jag göra min tjänst för försvaret och sen jobba ihop pengarna. De dröjde ända till 1964 innan jag kunde köpa min Hammond L122. I nuläget mogen för en generalöversyn och byte av lager i tongeneratorerna. Det ska jag försöka mig på i vinter. Får ni sen höra en Hammond på Orust, så är det antagligen jag som brassar på. Då ska jag också ha skaffat mig ett original Lesleykabinett, dvs en roterande högtalare som antingen får orgeln att låta som en kyrkorgel eller med ett mycket snabbare vibrato, bla. användbart i jazzsammanhang. Det blir grejor det. Och skulle jag senare få turen att byta i min L122 som delbetalning mot en original Hammond B3 eller dylik modell, så blir det spelning av.

Budkaveln utgick i veckan från dottern. Två av våra barnbarn skulle medverka på Musikens dag i Stenungsund, en minifestival med 25 konserter och åtta workshops. Och naturligtvis ställer vi tillsammans med alla andra föräldrar, vänner, far- och morföräldrar, bryllingar allt vad som kan ingå i en släkt- och vänkrets upp för att applådera framträdandet. Fattas bara annat. Men innan dess blev det verkligen njutbar musik.

Inledde gjorde Stenungsunds Accordeon Club. Ett finare namn för Stenungsunds dragspelsklubb. Ni vet det instrument som Sten Broman hatade till max, varpå en radiohandlare i Lund kontrade med att annonsera om en radioapparat som sades stänga av sig själv när det spelades dragspel i radio. Det var det årets mest lyckade aprilskämt.

Dragspelet som instrument har genom tiderna setts med oblida ögon även från andra håll och fått tillmälen som drängapiano och magorgel. Nedklassande omdömen alltså utan att det förtjänar det. De skulle bara veta att dragspel använts i konsertsammanhang i flera länder och att det finns klassisk musik specialskriven för instrumentet, bl.a av en snubbe som heter Peitro Frosini. Det har även ett förflutet i jazzsammanhang, bl.a. med en av de större dragspelarna på knapparna, men är man inte musikbildad lär dessa belackare ha svårt att fatta vad de kritiserar.

Alltnog... till det svåraste på dragspel i orkestersammanhang hör att kunna få samma takt i höger och vänsterflygeln. Det är ett akustiskt instrument utan medhörning. Man hör bara sig själv i princip och de närmaste omkring sig. Utan samma takt kan det därför låta som om det blir eftersläpning. Men är orkestern bra samövad så blir det ett högst njutbart ljud (eller sound) man hör. Och det klarade Stenungsunds Accordeon Club med glans. Åldern var cirka 60+ på samtliga orksterdeltagare, både män och kvinnor, alla med olika fabrikat på sina dragspel i knät. Det är ändå fråga om två huvudtyper: spel med tangentklaviatur (piaonodragspel) och spel med knappklavaitur (knappspel). Sen finns det ett par typer till, men dem lämnar jag därhän.

Det var både lättsamma och trevliga låtar som strömmade ut från spelen. (Det var skönt att slippa höra utmikade instrument. Annars ska det var det nuförti'n. Till och med blåsarna blir idag utmikade för att det ska så vara.) Äldre och nyare låtar i salig blandning. Avslut skedde med Accordeonparaden, en marsch, specialskriven för dragspel. Jag har spelat den för så där 50 år sen när jag själv hade pianodragspel innan jag blev med Hammond. Men jag saknade en del trevliga basgångar som jag har i mina noter.

Ett dragspel har sex rader knappar som mest i basen (vänsterhanden). De två som är närmast bälgen är melodibas. Tredje raden är durbas, fjärde mollbas, femte septimbas och sjätte dimseptimbas. 3:e-6:e raden kallas gemensamt ackompanjemangsbasar. Sen finns det spel med en sjunde rad också, men då hamnar vi på specialversioner av spelet, på samma sätt som det finns spel med pianotangenter i klaviaturen med tre rader knapp utanför. Alltnog... jag såg inga specialspel i den här orkestern. Det var Dise och flera andra märken, men jag såg inte ett enda Bengt's som var Rolls Roycen på den tid jag spelade dragspel. Inte ett enda Hagström heller. Och alla var stämda som de skulle. Dvs. inget musettspel eller andra avvikelser. Musettspel används speciellt i Frankrike. Klangen är lätt att skilja från andra dragspel.

Efter dragspelarna var det dags för Kulturskolans elever och lärare. Även de gjorde bra ifrån sig. Äldsta dotterdottern var sist med att sjunga solo. Det gick bättre nu än i somras.

Senare i programmet blev det storbandsjazz med Stenungsound. Även här var åldern på medlemmarna runt 60+. Alla män, men vokalisten var kvinnlig. Ung skönsjungande dam. Det var bra drag i både tromboner och andra instrument och bra tryck i orkestern. En av dem blåste så han var röd i ansiktet och långt ner på bröstet. Repetoaren växlade mellan jazz, traditionell storbandsmusik och moderna låtar. Bl.a. ett par Benny Andersson-låtar som vokalisten tolkade skönt.

Ännu lite senare var det Stenungsunds musikkårs tur. Blandad kompott kvinnligt/manligt i alla åldrar. En äldre kvinna spelade valthorn. En lite yngre piccolaflöjt och tvärflöjt. Då var det dags för avslutningen med en marsch (Under blågul flagg). I stolsraden längst fram satt en utvecklingstörd tonåring och viftade med armarna på dirigentvis bakom ryggen på dirigenten. När dirigenten uppmärksammade det, vinkade han fram ynglingen som fick hjälpa till att dirigera. Även dirigera handklappningen i avslutningen. Han var lycksalig av uppmärksamheten han fick. Dirigentens handling värmde så jag blev nästan tårögd. Ingen bortsstötning där inte.

Sist ut i raden var yngsta barnbarnet, åtta år gammal, i musikskolans Suzukigrupp. Hon gned stråken med stor koncentration på sin kvartsfiol. Vad hon spelade gick inte att höra då det gneds likadant överallt. Tre, fyra äldre tjejer gned riktigt och skönt hörbart på sina fioler tillsammans med läraren. Dem kan det nog bli något av om de fortsätter med fiolen.

Det har av besparingsskäl varit tal om att lägga ner musikundervisningen i Stenungsunds kommun. Alla föräldrar har protesterat och det här arrangemanget kan ses som en demo på vad musik betyder för kulturlivet. Tillväxten sker alltid genom musikskolan. Förmår inte skolan via musikundervisningen att fånga upp eleverna och få dem intresserade av musik och att spela ett instrument eller sjunga, få vi inga nya musiker med tiden. Därför hoppas jag nu för elevernas och musiklärarnas del att politikerna tänker om.

På den tiden jag bodde i Askersund var det också tal om att banta musikskolan. Dotter och son gick i den och vi, tillsammans med andra föräldrar, protesterade mot planerna i hopp om att få skolledning och politiker att tänka om. Det hade ingen större effekt ända tills jag råkade hamna vid samma kaffebord som kommunstyrlsens ordförande. Vi hade ett gemensamt synsätt oavsett att vi representerade olika politisk inriktning. Jag tog upp det med honom och påpekade fördelarna med musikskolan. Han fick något tänkbart i blicken och en tid senare hade politikerna ändrat sig. Vad jag sa var: att utan möjligheten till musikundervisning i skolan skulle kommunen förlora dragningskraft på personer med planer på inflyttning. Det räckte. Han fattade med en gång, vilket är sällsynt när det gäller s-märkta politiker.

Sonen gick vidare och hade planer på Arméns musikpluton. Tyvärr kom han inte in. (Det är bara de som har någon högre musikutbildning bakom sig som gör det.) Men han tog skadan igen senare. Har t.ex. spelat för kungen på Nobelfestligheterna, i Blå hallen och Konserthuset i Sthlm, samt är med i flera orkestrar på fritid som inhoppare på saxofon. Var även initiativtagare till att Jasbandet kom till på SAAB i Linköping.

Det var tack vare musikläraren på musikskolan som han fastnade för saxofon. Med hyrd altsax i första vändan. Över sommarlovet fick han låna musiklärarens tenorsax, numret större än altsax. Då hade det övergått från att låta som 'dimma på sjön' hemma till att bli något som gick att lyssna till. Under sommarlovet fyllde han tio år och vi skulle åka till vår hemtrakt Malmö. Jag gick runt i olika musikaffärer för att köpa en sax åt honom, men vi hade inga planer på annat än något begagnat. Det hittade vi inget som var i skick som jag gillade. Till slut hamnade vi i Göte Sersahms musikaffär på Östergatan, som då hade flyttat från hörnan och bytt ägare. De hade heller ingen begagnad sax i hyfsat skick till ett bra pris att sälja. Däremot hade de en gammal hyllvärmare som de kunde tänka sig att gå ner lite i pris på. Fram kom en Yamaha tenorsax, samma instrument som han fått låna av musikläraren. Jag köpte den på raken utan att inhämta resten av styrelsens samtycke. Sen satt grabben med saxofonen i sitt fordral mellan knäna i baksätet hela vägen 'hem' till Askersund. Då var han överlycklig. Förmodligen den bästa present man kan ge sitt barn.

Senare har han själv för egna hoptjänade pengar köpt elbas, klarinett, elpiano och flera saxofoner. Allt från den raka altsaxen över den böjda sjöskumspipan till bassaxofon via flera tenorsaxofoner och barytonsaxofon. Det är ett instrument som tar plats, till skillnad från en klarinett. Ändå har han nu ett halvdussin hemma av detta mässingsinstrument.

Jag hade också på G när han började spela sax att jag skulle försöka med flygelhorn som sägs vara mer lättblåst än trumpet och kornett (särskilt esskornett). En av våra grannar (kantor) hade en trumpet. Den fick jag låna en sommar. Den första som fick ljud i den var inte jag utan sonen. Och så har det varit med allt jag har släpat hem i musikinstrumentväg. Dragspel har han aldrig fått tillfälle att pröva, men Hammonen spelar han på. Jag har inte spelat på den på minst tio år. Men idag fick jag lust att återuppta musiken igen.