Jag vaknar på morgonen, som vanligt glad. Sen kommer osäkerheten o hopplösheten svepande som en dimma i huvudet. Det pirrar i kroppen. Jag har drömt hela natten, kommer inte ihåg vad jag drömde men vaknade säkert 25 ggr. Tänker på jobbet, min situation. Hur jag ska bemöta B eller hur jag borde ha bemött honom. Inget tålamod alls. Min äldsta son o jag så lika vi är. Han är som en direkt clooning av mig. Försöker att inte visa, tala lungt o behärskat. Då säger M att jag behöver inte ha sån ton.. Hon försöker ju bara hjälpa men direkt får jag känslan att hela världen är mot mig... Varför? Huyr kan jag känna så mot den som älskar mig mest o den jag älskar mest?

Jag gör frukost till mig o mina två söner, yngsta får man släpa ur sängen, precis som sin mor. Jag gör smoothies, pressar färsk apelsin juice, två rostade med leverpastej åt kidsen en hård macka med keso till mig. Allt känns hopplöst. M har åkt till jobbet. Igår morse fick hon komma hem för jag bröt ihop. Jag ber om ursäkt till min äldsta för att jag hade för hård ton åt honom o säger att jag har så lite tålamod just nu. Han svarar, men pappa det är ju sån du är...de e lungt!

Efter frukosten släpper allt, är inte det konstigt? Vi har som vanligt trevligt under frukosten. Skrattar o busar lite. De går o borstar tänderna och tittar lite på morgon tv. Jag dukar av o sätter mig o läser lite i boken jag läser. Sen är det dags att ge sig av till skolan o dagis o jobb.

Var hos psykisen för andra gången igår. Hon säger att jag har bestämt mig har satt igång en process därav min hopplöshet. Var i Sälen med kompisar i helgen o jag hade två tunga bryt. Skitjobbigt!

Imorse slog det mig, det är ju inte mig det är fel på det är ju B!

En dag ska jag vara ledig, en dag! Redan nu ett riktigt tjatande.. Jaha, ni åker torsdag kväll. Jaha, du ska vara ledig HELA fredagen! Nä, tänkte åka till sälen torsdagkväll. Gå upp två timmar innan jag går o lägger mig, åka hem o jobba fredagen o sen åka upp till sälen igen... Varför kan man inte bara säga: Ha det så roligt. Vad kul det måste vara och åka upp nio killar.
Men när han ska vara ledig då får man inte knysta ett ljud...

Jag blir så arg, ledsen, sur, trött.... Jag vet inte... Det är väl bara att skita i egentligen men det blir ju så här varje gång! När han kom tillbaka från semestern så sa jag till min fru o våra bästa vänner att jag vet precis vad han kommer att säga när han kommer tillbaka. Jag räknade upp fem saker. Han kommer tillbaka och säger exakt det, i samma ordning tom...
Man brukar säga att man ska förvänta sig tråkigt så får man kul.
Jag förväntar mig jävelskap och får jävelskap...

Egentligen skulle jag bara kunna kopiera mitt inlägg nedan... Precis likadant dag efter dag...

Nyss kom han in och klagade på att jag talar så otydligt att han inte hör vad jag säger? Jag upplever mig som väldigt välartikulerad... Jag frågade om han inte skulle gå och kolla hörseln så just nu leker vi arga leken...
Rätta mig om jag har fel men i somras var jag toastmaster på ett bröllop med 98 gäster, vi var exakt 100 st med brudparet, och ingen klagade på att jag talade otydligt. Fick beröm för min vältalighet och att jag pratade så tydligt. Då kan man väl inte upplevas som att tala otydligt helt plötsligt? Det är som om att han hittar på nya saker hela tiden att klaga på. På torsdag åker jag till Sälen så då kan man koppla av ett par dagar i alla fall. 
Vi är ett gäng grabbar som åker upp, har hyrt en stuga. Det ska bli vansinnigt roligt! Bara åka afterski hela tiden...

hela tiden ska han stå inne hos mig och kommentera. Är det inte om andra anställda så är det folk som går förbi, kunder, alla möjliga. Och mest negativt naturligtvis. Jag blir tokig av att höra det här negativa hela tiden. Jag upplever mig själv som positiv men att få höra sånt här hela tiden kan ta död på vem som helst.

Jag undrar om det inte finns någon på hela jorden som kan lära honom empati...

Tack Zozzy o W för er förståelse och ert stöd. Det värmer.
Kram till er båda.

Igår kväll låg vi o myste jag o min fru, vi låg o diskuterade allt möjligt. Efter ett tag börjar vi kyssas o jag blir väl uppenbart upphetsad o då säger min fru att nej jag vill inte ikväll. Vi gör det imorgon istället. Känns som jag får en kniv rakt i hjärtat, jag blir grinig dom en barnunge o mina första tankar är att hon har en annan, hon älskar mig inte... Ändå vet jag att hon älskar mig, jag vet att hon inte har någon annan. Men ändå, mina första tankar.. så ruggigt jobbigt o det värsta är att jag kan inte hjälpa dem. De bara kommer.. sen får jag ligga o prata med mig själv o peppa mig själv. Jag vet ju att vi kommer att älska ikväll om inte nu som fredagsvanligt att vi båda däckar i soffan av en arbetsvecka klockan halvnio och barnen i princip väcker oss vid tio för att de vill gå o lägga sig...

Vi låg o pratade igår kväll om en jätterolig grej vi vill åka på i vår. låg o planerade lite o så där. Imorse tog jag upp datumet med min far, vi jobbar ihop, och får till svar nej då ska jag vara ledig, jaha, har ni bokat något? Nej, det har vi inte. Ja, det där får du hoppa, det fattar du väl. Ledig en fredag? Nej, det kan inte vara livsviktigt. Det är bara att avboka!
Men han kan vara ledig? Hur livsviktigt kan det vara då? Och känner jag honom rätt så tar han ledigt from onsdagen...
Inget jag ska göra är viktigt, alla mina intressen är larviga eller nördiga, alla mina kompisar o vänner nedvärderar han så fort han får möjlighet.

Hur fan kan du jobba med honom då? Frågar de flesta. Och det kan jag väl hålla med om. Allvarligt så ska han snart gå i pension så det gäller bara att hålla ut. Och under de här åren så har vi faktiskt jobbat bra ihop. Vi har faktiskt haft kul ihop. Han har respekterat mig o mina kunskaper men de sista två åren så har han blivit helt knäpp. Och det bara eskalerar hela tiden. han behandlar mig som en barnunge ibland. Mr självklarhet, har jag börjat kalla honom. Han säger åt mig självklara saker att göra. ungefär som man ska skicka ett brev. Jo men du, lägg pappret i ett kuvert o sätt på ett frimärke... Nähä? Jag trodde vi skulle göra som när man skickar brev till tomten, bränna det i öppna spisen...
eller man står och väntar på ett par kunder för att gå fram o prata med dem, då går han förbi o säger prata med dem nu oftast i arg ton o som jag fattade ingenting. Jaha? ska jag prata med kunderna? Trodde jag skulle gå fram o sparka dem på smalbenen och sen springa med huvudet före rakt in i väggen....
Han gör ned mig inför kunder, skojar inte med mig utan om mig... som en tjejkompis fick höra av sin chef; Men snälla du, vi skrattar inte med dig, vi skrattar åt dig... Bra chefspsykologi... or not!
FUCK YOU!

hade jag mitt första face to face möte med psykologen. Var så otroligt nervös innan och hade obehagskänslor. När jag sen ser henne så känner jag direkt igen henne från ett annat sammanhang. Jag får kräkreflexer, på väg att direkt gå därifrån.

Efter vi har hälsat så går vi in och sätter oss. Hon frågar hur jag känner och jag berättar om min nervositet och mina obehagskänslor men utelämnar mina kräkreflexer då det lätt kan misstolkas. Hon börjar berätta om sig själv o vad hon sysslar med och sen är det min tur. Jag hade ganska svårt i början att för någon helt främmande, ansikte mot ansikte, berätta så öppenhjärtligt men det gick riktigt bra.
Hon tyckte jag var väldigt objektiv och att jag berättade väldigt lättöverskådligt med en del detaljer som fick henne att förstå. Hon tyckte det var ett riktigt bra möte och det tyckte jag också. Vi fick en väldigt bra kontakt under en timme och jag som trott att jag skulle få prova flera olika för att hitta den rätta så att säga.

Hon tyckte att jag var väldigt resultatinriktad och prestationsinriktad. Att jag hela tiden tog fram saker som jag presterat för att bevisa för mig själv att jag duger. Otäckt så lättläst jag måste vara.. samtidigt så bevisar ju det att hon är riktigt bra. Det här med att jag hela tiden har som mantra att jag gör mitt bästa o att jag duger som jag är är bra på kortsikt. Men de flesta andra har det här innifrån sig själva sa hon. Men om jag nu blivit i hela mitt liv bedömd för vad jag presterat om det så är på fotbollsplan, i löpspåret eller på prov i skolan så vad ska man tro? När jag var tolv år sa min mor till mig: Nu får du ta och skärpa dig annars måste nog jag och pappa skiljas...

Jag har alltid blivit hotad som barn. Gör du inte så får du inte göra det osv... Det värsta är att jag känner att jag gör samma sak mot mina egna barn. Min far har alltid skrikit på mig! Jag skriker på mina barn...
Men nu får det vara slut på det här! Det är nu cirkeln skall brytas!

Hon är grym min hjärnskrynklare...

ska jag ha mitt första samtal med en psykolog. Man har i princip hela livet skrattat åt psykologer nu är man där själv... Första samtalet kommer att bedrivas per telefon och vara i ca tjugo minuter.

I princip är jag mot psykologer men kan man inte ta tag i sin egna sítuation så måste man ju ha hjälp. Förra året så jobbade jag massor med det här själv. Läste böcker o grejjer. Tyckte jag lyckades men det har eskalerat på sistone. Dels han som är grunden för mina problem dels så tror jag att jag tar åt mig mer o djupare. Börjar komma ihåg saker som skett i min barndom som inte känns helt normalt. Har alltid skyllt på min far men nu börjar min mor komma med mer o mer i bilden.. Konstigt!
Konstigt också att man kan förtränga saker och sen helt plötsligt dyker de upp igen?

När folk ger en komplimanger så kan man inte ta åt sig det? Tror att folk skämtar med en. som igår, min frus bästa väninna kommer o ringer på. Vi har sett varandra nakna så vi har liksom inget att dölja för varandra så jag öppnar i bara kalsonger. Hon tittar nedifrån och upp och säger helt spontant: Lovely!
Först, naturligtvis, blir jag jätteglad men ändå sen så kommer tankarna.. menade hon verkligen det där? Jag är tränad och så men självbilden...

I morse ville jag ha sex med min fru, då svarar hon att tror du att sex är svaret på allt? Ja, det mesta svarar jag... Är inte det jävligt typiskt killar? en tjej är ju mer människa. Hon måste må bra, det måste vara bra. Inget direkt som stör tankarna. Utan hon vill hänge sig åt den hon älskar med. Vi killar, vi kör på bara. Vad körigt det är på jobbet nu, åh vad jobbigt! Undrar om jag får ligga när jag kommer hem...
Spelar liksom ingen roll. Man kan ha haft ett jättegräl, ett riktigt jättegräl. Man blir sams och det första som poppar upp i huvudet är.. undrar om man får ligga nu?...

Om inte jag får sex på drygt en vecka så blir jag skitsur, tror inte min fru älskar mig längre, att hon hittat någon annan... Har flera kompisar som också blir sura om inte de får sex på en vecka. Om de sen tänker likadant som jag, det kan jag inte svara på.

Varför blir jag tjurig o grinig om inte jag får sex på en vecka, varför kommer de där tankarna? Jo, naturligtvis min dåliga självkänsla. Jag vet vad som orsakar problemet, jag vet! Jag förstår! Men är man smart nog att göra något åt det? Nej. Karl nog att ändra sitt beteende? Nej.

Typiskt mig...

mår så dåligt, är nere i en sån djup svacka. Är på jobbet och gråtit tre gånger. Inte lätt när man ska ta kunder också... tur att man är ensam o jobbar i alla fall.

Har inget som helst tålamod längre med barnen, inte med min fru heller och jag älskar dem. Jag vet vad som är fel o jag vet varför jag beter mig som jag gör men jag vet inte hur jag ska ändra mig! Idag har jag skrivit till en psykolog, går inte längre att hålla på o tjata med sina polare. Varför ska de behöva ta den smällen? Vet att de inte har något mot det men aldrig roligt när man tjatar med folk. Känner att jag måste ha någon som ser objektivt på saker o ting.

Inte för att skryta men jag är en populär kille. Har massor med bekanta och flera nära kompisar. Vi umgås med massor av folk jag o min familj o jag vet att vi är uppskattade. Jag vet att jag är uppskattad. Varför skulle folk annars vilja umgås med mig? Så långt allt väl. Jag kan förstå det. Men varför kan jag inte ändra mitt destruktiva beteende? Varför hela tiden söka uppskattning? Jaga komplimanger? Jo för jag har sjukt låg självkänsla. Bra självförtroende men sjukt låg självkänsla. Fin kombination, eller inte...

Allt är så sjukt klassiskt! Låg självkänsla, vad gör man då? Jo man flörtar hej vilt med allt o alla så fort man är ute. Det har inte gått så långt att jag varit otrogen men snart är väl man i det träsket också.

Fan vad dåligt jag mår! Skit också, nu tjurar man igen som ett litet barn. Allt bara för att man söker uppskattning hos en man som tryckt ned en i hela mitt liv och som man paradoxalt nog ändå älskar

Om ändå farfar fortfarande levde

och av såna här bilder blir man alltid glad liksom på något konstigt sätt....