ska jag ha mitt första samtal med en psykolog. Man har i princip hela livet skrattat åt psykologer nu är man där själv... Första samtalet kommer att bedrivas per telefon och vara i ca tjugo minuter.

I princip är jag mot psykologer men kan man inte ta tag i sin egna sítuation så måste man ju ha hjälp. Förra året så jobbade jag massor med det här själv. Läste böcker o grejjer. Tyckte jag lyckades men det har eskalerat på sistone. Dels han som är grunden för mina problem dels så tror jag att jag tar åt mig mer o djupare. Börjar komma ihåg saker som skett i min barndom som inte känns helt normalt. Har alltid skyllt på min far men nu börjar min mor komma med mer o mer i bilden.. Konstigt!
Konstigt också att man kan förtränga saker och sen helt plötsligt dyker de upp igen?

När folk ger en komplimanger så kan man inte ta åt sig det? Tror att folk skämtar med en. som igår, min frus bästa väninna kommer o ringer på. Vi har sett varandra nakna så vi har liksom inget att dölja för varandra så jag öppnar i bara kalsonger. Hon tittar nedifrån och upp och säger helt spontant: Lovely!
Först, naturligtvis, blir jag jätteglad men ändå sen så kommer tankarna.. menade hon verkligen det där? Jag är tränad och så men självbilden...