hade jag mitt första face to face möte med psykologen. Var så otroligt nervös innan och hade obehagskänslor. När jag sen ser henne så känner jag direkt igen henne från ett annat sammanhang. Jag får kräkreflexer, på väg att direkt gå därifrån.

Efter vi har hälsat så går vi in och sätter oss. Hon frågar hur jag känner och jag berättar om min nervositet och mina obehagskänslor men utelämnar mina kräkreflexer då det lätt kan misstolkas. Hon börjar berätta om sig själv o vad hon sysslar med och sen är det min tur. Jag hade ganska svårt i början att för någon helt främmande, ansikte mot ansikte, berätta så öppenhjärtligt men det gick riktigt bra.
Hon tyckte jag var väldigt objektiv och att jag berättade väldigt lättöverskådligt med en del detaljer som fick henne att förstå. Hon tyckte det var ett riktigt bra möte och det tyckte jag också. Vi fick en väldigt bra kontakt under en timme och jag som trott att jag skulle få prova flera olika för att hitta den rätta så att säga.

Hon tyckte att jag var väldigt resultatinriktad och prestationsinriktad. Att jag hela tiden tog fram saker som jag presterat för att bevisa för mig själv att jag duger. Otäckt så lättläst jag måste vara.. samtidigt så bevisar ju det att hon är riktigt bra. Det här med att jag hela tiden har som mantra att jag gör mitt bästa o att jag duger som jag är är bra på kortsikt. Men de flesta andra har det här innifrån sig själva sa hon. Men om jag nu blivit i hela mitt liv bedömd för vad jag presterat om det så är på fotbollsplan, i löpspåret eller på prov i skolan så vad ska man tro? När jag var tolv år sa min mor till mig: Nu får du ta och skärpa dig annars måste nog jag och pappa skiljas...

Jag har alltid blivit hotad som barn. Gör du inte så får du inte göra det osv... Det värsta är att jag känner att jag gör samma sak mot mina egna barn. Min far har alltid skrikit på mig! Jag skriker på mina barn...
Men nu får det vara slut på det här! Det är nu cirkeln skall brytas!

Hon är grym min hjärnskrynklare...