Jag vaknar på morgonen, som vanligt glad. Sen kommer osäkerheten o hopplösheten svepande som en dimma i huvudet. Det pirrar i kroppen. Jag har drömt hela natten, kommer inte ihåg vad jag drömde men vaknade säkert 25 ggr. Tänker på jobbet, min situation. Hur jag ska bemöta B eller hur jag borde ha bemött honom. Inget tålamod alls. Min äldsta son o jag så lika vi är. Han är som en direkt clooning av mig. Försöker att inte visa, tala lungt o behärskat. Då säger M att jag behöver inte ha sån ton.. Hon försöker ju bara hjälpa men direkt får jag känslan att hela världen är mot mig... Varför? Huyr kan jag känna så mot den som älskar mig mest o den jag älskar mest?

Jag gör frukost till mig o mina två söner, yngsta får man släpa ur sängen, precis som sin mor. Jag gör smoothies, pressar färsk apelsin juice, två rostade med leverpastej åt kidsen en hård macka med keso till mig. Allt känns hopplöst. M har åkt till jobbet. Igår morse fick hon komma hem för jag bröt ihop. Jag ber om ursäkt till min äldsta för att jag hade för hård ton åt honom o säger att jag har så lite tålamod just nu. Han svarar, men pappa det är ju sån du är...de e lungt!

Efter frukosten släpper allt, är inte det konstigt? Vi har som vanligt trevligt under frukosten. Skrattar o busar lite. De går o borstar tänderna och tittar lite på morgon tv. Jag dukar av o sätter mig o läser lite i boken jag läser. Sen är det dags att ge sig av till skolan o dagis o jobb.

Var hos psykisen för andra gången igår. Hon säger att jag har bestämt mig har satt igång en process därav min hopplöshet. Var i Sälen med kompisar i helgen o jag hade två tunga bryt. Skitjobbigt!

Imorse slog det mig, det är ju inte mig det är fel på det är ju B!