mår så dåligt, är nere i en sån djup svacka. Är på jobbet och gråtit tre gånger. Inte lätt när man ska ta kunder också... tur att man är ensam o jobbar i alla fall.

Har inget som helst tålamod längre med barnen, inte med min fru heller och jag älskar dem. Jag vet vad som är fel o jag vet varför jag beter mig som jag gör men jag vet inte hur jag ska ändra mig! Idag har jag skrivit till en psykolog, går inte längre att hålla på o tjata med sina polare. Varför ska de behöva ta den smällen? Vet att de inte har något mot det men aldrig roligt när man tjatar med folk. Känner att jag måste ha någon som ser objektivt på saker o ting.

Inte för att skryta men jag är en populär kille. Har massor med bekanta och flera nära kompisar. Vi umgås med massor av folk jag o min familj o jag vet att vi är uppskattade. Jag vet att jag är uppskattad. Varför skulle folk annars vilja umgås med mig? Så långt allt väl. Jag kan förstå det. Men varför kan jag inte ändra mitt destruktiva beteende? Varför hela tiden söka uppskattning? Jaga komplimanger? Jo för jag har sjukt låg självkänsla. Bra självförtroende men sjukt låg självkänsla. Fin kombination, eller inte...

Allt är så sjukt klassiskt! Låg självkänsla, vad gör man då? Jo man flörtar hej vilt med allt o alla så fort man är ute. Det har inte gått så långt att jag varit otrogen men snart är väl man i det träsket också.

Fan vad dåligt jag mår! Skit också, nu tjurar man igen som ett litet barn. Allt bara för att man söker uppskattning hos en man som tryckt ned en i hela mitt liv och som man paradoxalt nog ändå älskar

Om ändå farfar fortfarande levde