För ett par år sen hade jag ett par roller I några tv-serier. Jag till och med hade en lyxig huvudroll i en produktion på SVT.  Jag har saknat den världen lite grann, även om det är som redaktör jag helst vill jobba. Men det är någon slags glammig värld att spela in tv och film som lockar min egosökande lekamen. Nyligen landade jag en pytteliten roll i en tv-serie som heter Labyrint och kommer att gå på TV4 i höst.

Inspelningen var i torsdags och det var helt andra bullar än de produktioner jag varit med i. Jag började ana oråd redan när jag anlände till inspelningsplatsen. Det stod lastbilar utanför, gubbar kånkade på jättekablar och tuffa brudar pratade i walkie talkies. I dom produktioner jag tidigare medverkat i var vi som mest två fotografer, regissör, assistent och en ljudtekniker. Här var det säkert 50 personer som såg jättetuffa ut i teamet. Dessutom var det minst lika många statister. Väl på plats slussades jag in till en kostymör som minsann påminde mig om mitt senaste stordåd inom tv-världen, den som Björn Kjellmans armbåge. Jag försökte att hålla min diskussion om Kjellmans armbåge till ett minimum och slängde iväg något om att jag har faktiskt repliker den här gången och den där gröna kubben kommer inte på min skalle några fler gånger. Efter kostym blev det puder i ansiktet, kaffe i handen och plats i ett slags konferensrum där jag blev ombedd att vänta. Efter kanske två timmars väntan, raspade det till en walkie talkie och jag, den store aktören fördes in till rummet där min scen skulle spelas in. Där fick jag mer puder i ansikte, snubbar tejpade kryss där jag skulle stå, andra kom med måttstockar och mätte någonting oklart vad, fotografen beordrade putsning av glasögon och resten av skådespelarna anlände. I högtalarna ropades det: "Repetition, och varsågoda!"

Här drabbades jag av en rejäl nervöschock (och ett mindre ryggskott). Alla kunde replikerna men inte jag. I de tidigare produktionerna jag medverkat i berättade regissören vad han vill få ut av scenen och därefter improviserade vi fram resultatet. Men i denna produktion var det exakt efter manuset. Och det hade jag inte riktigt pluggat in så hårt. Eller, jag hade pluggat in det stenhårt. Hela veckan hade jag vrålat mina repliker i bilen på väg till jobbet (för jag skulle lira en arg kille). Men jag hade inte kollat så noga när de skulle levereras. Och här var jag nu i en jättelång dialog och skulle skjuta in mina repliker här och var men hade ingen aning om när. Efter mitt taffliga första försök vrålade scenmästaren ett iskallt bryt". Jag togs om hand av en dam med manus i pärm och penna i munnen. Hon frågade mig med rynkad panna om jag hade läst manuset. Jag erkände att mina privata repetitioner hade varit begränsade, men att mina repliker sitter som dom ska och dilemmat är en viss osäkerhet när de ska in. Jag fick då rådet att memorera in det sista ordet i mina motspelares repliker och puffa in mina repliker när jag hör dessa ord. Med ett alltmer bultande ryggskott memorerade jag in orden "hörde då, nu kvällstidning, anmälan". Det ropades i högtalaren, statisterna kallades in, puderdamen dök upp och vi körde scenen igen. Och denna gång funkade det mycket bättre även om jag till en början var för nervös för att förstå vad dialogen gick ut på. Men jag sköt replikerna på rätt ställe, precis lagom gormig och när jag hörde regissören säga ett "bra jobbat" till mig släppte ryggskottet.