Olovs ord

I dessa påsktider tänker jag en del på brott och straff. Om inte annat för att det var då som Jesus dog på korset och tog på sig alla människors synder. Tala om börda! Men oavsett om du, liksom jag, är kristen, tillhör en annan religion eller är ateist, så tycker jag det finns anledning att reflektera en del över det här med brott och straff.

Annika Östberg har suttit fängslad i USA sedan 1981. Hon dömdes till fängelse i mellan 25 år och livstid för medhjälp till två mord som hennes pojkvän begick. Ett av offren var polis och hon har själv fått stå till svars för dåden sedan pojkvännen hängde sig i häktet. Enligt kalifornisk lag är hon lika skyldig som den som höll i vapnet.

Calle Jonsson greps i juli 2001 på den grekiska ön Kos och misstänktes för att ha knivskurit en grekisk man. Calle Jonsson nekade till alla anklagelser och satt häktad fram till i februari 2002 då han släpptes mot borgen. Den efterföljande utdragna rättsprocessen mot honom har skapat stor uppmärksamhet i svenska medier. I slutet av november 2006 meddelade Högsta domstolen i Grekland att rättegången ska tas om från början. Detta eftersom det bland annat ej anses klarlagt "huruvida den tilltalades tröja kom i kontakt eller ej med lidandens byxor och skor". Efter allehanda turer blev Calle Jonsson återigen kallad till en förhandling i Grekland. En förhandling som han dock inte infann sig vid. 

Jag tar inte ställning i skuldfrågan, eftersom den inte är min poäng med det här inlägget. Utan det är istället medias agerande som är intressant. Både Annika Östberg och Calle Jonsson har det gemensamt att media till stor del behandlat båda som oskyldiga, trots att det påvisats besvärande omständigheter. Min lilla undran är hur media hade behandlat de två om de kommit från några av landets miljonprogramområden istället för Hässelby respektive Vallentuna och, ännu intressantare, om de hade haft några mer utländskklingande för- och efternamn än Annika Östberg och Calle Jonsson? Hade media då varit lika angelägna om att bevisa deras oskuld?