Jag tappade hakan i lördags morse när jag yrvaken spatserade ut i vardagsrummet, och hann inte säga godmorgon till min sambo förrän han sa... -Hej plankan!....

STOPP! Vänta.. vad sa du till mig?
Chockad och ledsen och arg vände jag mig om och gick och la mig igen.
Hur kan man säga något sådant till den man älskar?

Är det jag som är knäpp? Har jag missat något? Säger man så? Får man det?!

Jag var så arg när jag vaknade igen. Sa till honom att så där säger man absolut inte till mig.
Då säger han men det är bara för du inte själv inser hur smal du är. Du behöver göra något åt det.
Det är egentligen i välmening jag säger det. Påstod han.

Jag blev ännu mer arg. Först har han mage att vara elak mot mig sen påstår han att det var i omtanke av mig!

Morgonen gick och vi var bjudna till hans familj på kalas.
Jag var helt paralyserad. Tänkte nej detta är sista droppen. Tänkte jag ska inte följa med till hans familj.
Men sen får jag skuldkänslor för hans familj har inte gjort mig något. Och så kan man inte göra. Bara ställa in i sista sekunden.
Så jag följde med och sambon har låtsats som om inget har hänt sen dess.

Jag vet inte vad jag ska tro eller göra längre. Allt har gått för långt.
Men jag orkar inte.....

Allt surrar i mitt huvud. En bostadsrätt som vi har lån på, varav hans föräldrar äger 50% pga vid köpet hade vi inga fasta inkomster.
Dvs jag måste ändra så vi äger 50% var, jag och min sambo. Så jag inte blir lurad vid en försäljning.
En bil som vi har köpt tillsammans, med han som ägare. En hund som vi har köpt tillsammans, med han som ägare.

Hur gör man...

Jag grät när jag läste dom två senaste kommentarerna jag hade fått på mitt senaste inlägg.

Jag intalar mig själv gång på gång att en förändring ska ske.

Efter det senaste inlägget brast det. Jag sa att jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Varenda liten del av min kropp vill härifrån.
Jag sa allt det till honom. Jag sa att jag orkar inte! Jag vill flytta ifrån, hitta ett eget. Där jag får vara, bara vara.
Han blev tyst. Såg ledsen ut.

Och då kommer mina skuldkänslor. PANG! Precis som om att när jag äntligen kan få honom att känna något, så blir jag överväldig över att han visar några känslor och då tror jag på en förändring. Och jag kan inte stå på mig...

Igår vände han igen från att försökt vara snäll, ödmjuk och hjälpsam till att bli dominant, arrogant och elak.
Och genast känner jag samma HAT. Ja, hat känner jag.

Jag återvänder hit, igen.

Det var längesen nu jag besökt min egen blogg. Bloggen som jag delat mina innersta tankar med angående min relation.

Nu står ångesten, frustrationen och deppigheten och bankar mig på axeln. Dom säger spring. För det är just så jag känner det. Jag vill bara försvinna här ifrån. Jag känner mig kränkt, sårad, och illa behandlad under så läng tid att min egen tro på mig själv är förstörd och det känns så skrämmande med tanke på vad jag upplevt tidigare och tagit mig ur. Jag vill inte fall igen.

Men min ork, min vilja och min lust är bortblåst - jag känner mig helt slut på energi.

Jag har levt i denna relationen i fem år nu, och varje dag hoppats på en förbättring. Jag inser att det är lögn.

För några dagar sen erkände han. Han visade mig en sida om narcisstisk personlighetsstörning och sa att när han läste det var det som allt föll på plats hur han är och känner sig....

På något vis bekräftade han vad jag känt så länge. Samtidigt sa han spring till mig. Och jag till mig själv.

Hej,

jag har varit försvunnen ett tag. Sommaren har nått sitt slut och höstrusket har hållt i sig hela min semster. Det är inte utan man blir lite deppig när man inser att sommaren är slut och nu ska man genom lida ännu en lång period av regn och rusk men men.... Upp med hakan... Det blir vad det blir!

Sommaren har varit härligt trots allt slit på jobbet i värmen!

Jag har insett att jag måste sluta babla om mitt förhållande, om jag nu vantrivs så får jag faktiskt ta till handling istället för att sitta och älta det. Det blir inte bättre av ständigt ta upp det till ytan, man tenderar att leva i det då och det gör inte förhållandet bättre. Jag har kommit till insikt med att jag trivs med min man, och han trivs med mig. Nu ska vi gå tillsammans mot en positiv utveckling och fan den som ger sig! Vi har haft en underbar tid dom senaste..hmm...månaderna?!

Jag hade världens bästa lördag i förrgår. Jag umgick med vänner, åt en god middag, förfestade med karaoke och drog sedan ut på stan och ner till nattklubben i stan. Jag kände mig mer levande än jag gjort på hur länge som helst. Vi shakade loss hela natten, och jag skrattade så jag hade ont i kinderna dagen efteråt. På dansgolvet knackade någon på min axel och jag vände mig om där stod två gamla kärlekar från tidig ungdom och gav mig världens leende, vi pratade och dansade och det var så kul att se dom. För några timmar blev jag en prinsessa och kände mig vacker och levande. Jag fick bekräftelse på att jag fortfarande har förmåga att attrahera.... Inte för att jag tvivlar på om jag attraherar min sambo eller ej men det blir på ett annat sätt.... När jag vaknade dagen efter kände jag mig som en helt ny människa, så sprudlande levande...

Jag hade en föranning om att en av mina äldsta vänner skulle begå ett ödesdigert misstag redan när hon ringde och berättade att vi skulle ut och festa. Denna vän har alltid strulat till sina relationer, hon har varit tillsammans med män som inte varit dom bästa, knarkare osv. Men sen två år tillbaka lever hon sambo med världens helylle kille, han är verkligen den perfekta mannen. Hon berättade hur underbar han är när vi förfestade men sa att det blev för tråkigt. Hon var van med kaoset och verkade trivas med det. Och kvällen slutade med att hon var otrogen. Vi vänner reagerade kraftigt... och sa till henne att det är på tiden att hon börjar ta ansvar för mer än sig själv, man leker inte med andras känslor... Hon vägrar berätta för sin sambo och jag blir bara såååå frustrerad på dessa otrogna idioter! Varför tror hon att hon har rätten att undanhålla en sådan sak. Ska han leva i en lögn. Varför är det inte självklart att han ska få ha ett val att gå eller stanna. Sanningen måste fram... Jag är så upprörd på dessa egoistiska idioter!!

SOLKRÄM

Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.

Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.

Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.

Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka. Ibland
ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna dom när dom
är sönder.

Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.

Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller
andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid
40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen

 

Jag börjar bli sämre och sämre på skriva här, och jag vet inte riktigt varför.

Jo, kanske. Jag känner mig otroligt låg förtillfället. Motivationen ligger på noll för att plötsligt få sig en ljusglimt så man orkar ta sig igenom ännu en vecka.

Midsommar innehöll ingenting förrutom en surande sambo. Jag var jätte trött så jag brydde mig inte särskilt. Han gjorde iallafall klart för mig att han inte hade någon förståelse för mig varför jag inte vill festa med hans ex. Men jag är inte förvånad, och när jag inte är förvånad så lyckas jag slå det bort ganska snabbt.

En dag kom jag hem efter jobb, och var jätte glad. Tro det eller ej men jag är väldigt glad av mig. Jag berättade det för ett tag sen för min sambo att chefen hade kommit och berömt mig för att jag utstålar så mycket posivit glädje. Och det gör jag. Det får jag höra ofta. Men så fort jag kommer innanför dörrarna här hemma så blir jag som ett regnmoln som hänger över mig. Så sambon chockades av att jag vad så glad, och sa förundrande att det passar mig att vara glad. Smått eftertänksam tänkte jag att jag är alltid så, förrutom när jag är hemma.

Summan av kardemumman. Vår relation tynger mig.

Jag känner mig så låg kring honom. Jag får aldrig andas. Jag vågar inte. Jag vet att hans elaka dömmande kommentarer kommer att slå mig snart. Så jag går här och varken ler eller är glad.

Är det de jag kallar leva?

Där är en person som får mig glad. Som får mig att le. Som helt plötsligt dykt upp i mitt liv.

Kan det vara så att personen påminner mig om en annan person som står mig så nära, som tyvärr varit bortrest i snart ett år. Kan det va därför jag känner mig så lycklig kring denna personen?

Jag känner igen personligheten. Och saknar att aldrig bli dömd. Bara älskad. Ovillkorlöst.

Midsommarafton imorgon. Jag ska jobba morgon. Är hemma till kvällen.

Vi har blivit bjudna till min sambos vän. Vännen som alltid bjuder och umgås med min sambos ex som har varit så sympatisk och mogen mot lilla mig. Så ja... GUD vad jag känner för att åka dit och fira midsommar med dom.

Så jag väntar mig ett stort bråk ikväll angående midsommarafton. Jag förnedrar inte mig själv genom att fira midsommar med en person som sagt hemskheter om mig, typ att jag har suttit inspärrad på mentalsjuk hus m.m.

ALDRIG!

Sambon kommer bli galen, och idiotförklara mina känslor. För det var ju så längesen nu som hon sa det.

Hans mamma ringde innan och frågade vad vi skulle göra, jag berättade att vi var bjudna dit och sa att exet umgås alltid med dom så därför sätter jag inte min fot där.

Hon blev irriterad på mig och sa att det var ju så längesen nu. Bryr du dig fortfarande om det.

 

Är det jag som är knäpp eller vad?

Kan aldrig jag få lov att ha mina egna känslor?!!! Måste dom alltid dömas, och dumförklaras!

Man mår säkert jätte bra av att köra över sina egna känslor. Jaja...

Det var ett tag sen jag skrev nu. Får komma in och uppdatera er...

Sambon fick sparken. Han var provanställd, och fick gå strax innan provanställningen löpte ut pga nedskärning. Dom tillämpade sist in först ut principen.

Sambon var i chocktillstånd i flera dagar.

Det började med att han kom hem, och la sig i sängen och grät. Jag satt där och sa inte ett ljud utan bara fanns där, höll om honom, och tillslut sa jag att allt kommer ordna sig. Det blir bara värre om du intalar dig det värsta. Han fylldes med ilska och sa att jag borde vara minst lika ledsen som honom för nu fick vi sälja lägenheten.

Jag blev arg och irriterad på den kommentaren. Vad hjälper det att tänka att världen går under? Skulle man ha lättare att ordna upp sina problem om man intalar sig det värsta... Nej nej...

Han levde som en zombie, satt bara och stirra i väggen. Och jagade mig överallt. Han var i riktigt dåligt psykiskt skick, och jag var hans trygghet. För var jag i rummet bredvid så blev han frustrerad och ville att jag skulle vara i närheten av honom. Återigen blev han så där mysig att leva med. Han berättade att han mår jätte dåligt psykiskt och söker trygghet i mig. Det känns bra men samtidigt återvänder djävulen snart.

Och ja det tog inte många dagar till han dök upp igen.

Sambon fick ett nytt jobb. Ännu ett arbete som hans pappa ordnat till honom. Så nu är det klappat och klart och det smärtfria är över. Han är tillbaks till arrogans och dominans. Och jag undrar vad som är hans problem?

Han är som natt och dag.

Jag klarar inte av hans översittar attityd.... Den får mig att må illa. RIKTIGT illa...

Jag fick precis ett samtal från sambon....

Som satte livet på sin spets.

Han har precis blivit sparkad.

Hur ska jag kunna försörja oss på en 75% lön....

Jag orkar inte.

Jag blev precis livrädd.

Alla kommentarer värmer något så enormt. Och Ni peppar mig. Ni ger mig en tankeställare om hur min situation ser ut, ni rättfärdigar inte den. Det betyder mycket för mig. Så mycket.

Vi firade fyra år tillsammans igår. Jag valde att skicka ett blomsterbud till hans arbete, med en stor bukett rosor. Men glädjen inför det hela var som bortblåst, det var mer ett måste. En sak man gör....

Min kropp och själ har börjat skrika efter frihet. Jag känner det så tydligt. Men jag blir så rädd.

Igår blev jag rädd för att jag börjar bli likgiltig och känslokall.

 

Strax innan vi skulle lägga oss igår, utspelade sig följande...

Jag berättade att jag skulle bygga en liten möbel till vårt hem, han skrattade sarkastiskt och sa vet du hur svårt det är. Möbeln är liten, har raka vinklar. Inget svårt alls enligt mig. Men han fortsatte att bre på hur jag kommer att misslyckas. Och jag blev så fruktansvärt trött på höra på hans självgodhet så jag sa ifrån. Jag sa, vad härligt att du tror på mig ständigt, och är så bra på att uppmuntra mig. Jag känner redan glädjen... Sen gick jag...

Normalt sätt hade denna scenen i ett förhållande säkert inte betytt ett dugg, men alla undantryckta känslor där han ständigt trycker ner mig, idiotförklarar med sin överlägsenhet får bägaren att rinna över.

Jag la mig för att sova. Han kom...

Jag sa att nu måste du lyssna. Jag har sagt det så många gånger till dig, men du tar aldrig till dig.

- Sluta nedvärdera mig ständigt, och börja tro på mig. Lyft upp mig, inte ner. Jag har känslomässiga behov som du inte fyller, dom är tomma. Vi har inte nått varandra känslomässigt, och du vägrar fälla ut dina känselsprött för möta mina. Jag kan omöjligt göra det själv. Du måste kunna nå mig känslomässigt annars fungerar det inte. Sluta nedvärdera mig. Tänk på vad du säger, och hur du beteer dig. Sluta tafsa ständigt. Hur ska jag kunna förklara det bättre än att om jag inte känner känslomässigt, då kan jag inte heller ha sex. Och du förstör det genom inte bry dig om mina behov och respektera dom. Gör inte om det en gång till för det förstör mer än vad du annar.

Vidare sa jag. Att jag har gett dig så många bevis på att jag kan förändras, och jag har jobbat hårt med mig själv. Du har krävt att jag skulle förändra mig, och jag har gjort det. Jag har också rätt att kräva att du förändrar dig från beteende som sårar mig. Och det måste du ta på allvar.

Jag sa. Du kommer säkert ta det som att jag har ett kontrollbehov nu, att jag är svartsjuk och allt annat. Men jag säger det ändå. När du var ute i lördags, en fin gest som jag tycker att man gör för visa respekt mot sin partner är väl ändå att höra av sig på något sätt under kvällen. Det hade betytt mycket.

Hans gensvar.

Angående utekvällen sa han till sitt försvar att han hade hört av sig. Och ja, det gjorde han klockan tre på natten för att han vara orolig för det rörde sig skumma typer kring honom när han stod vid bussen.

Jag sa till honom att att han hörde av sig då var för hans egen skull, inte utav tanke på mig.

Vidare sa han.

Du utrycker dig så och så. Det kan du inte göra. För du säger det men sen menar du det. (han tar inte till sig vad jag har sagt utan gör det till min sak för hur jag har formulerat mig) Han tjatar på om detta hur länge som helst. Han gäspar sen och säger att han orkar inte prata.

Jag säger. Allvarligt talat. Nu igen ignoerar du mina behov, kör över mig. Jag orkar inte mer. Det är inte lönt. Så fort jag försöker förklara mina känslor då bablar du på om vilka ord jag använder, du lägger felet hos mig. Ser du inte känslorna bakom?

Med ännu mer frustration somnade jag....

... har jag delat med dig, idag....

Du gav mig en växt, och skrev ett kort att den ska vi vårda ömt, precis som vår kärlek.

Jag har gett upp. Står inte upp för mig själv längre på samma sätt.

Det är bekvämast så. Inga konflikter. Beröm för att jag är så lätthanterlig.

Men tillslut kommer dom undantryckta känslorna explodera.

För jag känner. Och du vägrar se mina känslor.

Du bryr dig enbart om dig själv.

En liten episod från dagarna som gått.

Han kommer fram, börjar tafsa... Jag säger nej, jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Det är hans sätt att ta på mig. Hans sätt att döma mig som får hela min kropp att skrika nej. Jag vill få beröring utan att det alltid ska innebära sex. Ingen annan beröring verkar existera för honom. Jag behöver det.

Och ja... hur hemskt det än låter så känner jag mig utnyttjad....

Jag säger nej. Han går iväg och surar. Jag tackar för ångesten. Och ifrågasätter varför jag inte kan säga nej, och det kan vara okej. Varför kan han inte acceptera det. Varför ska jag få ångest och känna mig dum.

Jag går och duschar. Stänger dörren.

Plötsligt står han i duschen. Fortsätter och tafsa. Jag säger nej. Han fortsätter. Tillslut har han sex med mig men jag är inte närvarande. Jag är bara till där för hans lustar. Han bryr sig inte för fem öre att jag inte känner.

Jag känner mig utnyttjad.

 

Tack alla Ni som stöttar mig!

En ny läsare, Nora, har hittat hit och bekräftat en del av mina tankar. Tack!

Det är så mycket som är fel. Så mycket som gått fel.

Jag vet att min sambos beteende triggar min osäkerhet, och får mig att må dåligt. Och han borde veta att det är så. Jag reagerade ganska starkt själv på att han på söndagsmorgonen sa att han knappt kom ihåg något från sin kväll ute.

Jag har många gånger försökt förklara för honom att jag egentligen inte är svartsjuk, utan avundsjuk. Känslan av att sitta alldeles ensam en lördagskväll när han är ute och festar. Den är hemsk. Och jag är rädd för att bli lurad med tanke på hur hans personlighet och hans beteende är...

Igår från jobb kom han hem ännu en gång och drog upp hur berusad han hade varit i lördagskväll. Han sa: en tjej på jobb frågade mig vem jag pratade med då när jag pratade med dig för att hon sa att jag knappt kunde prata, och pratade jätte grötigt.

Vi var även nere hos svärföräldrarna en sväng i söndags. Hans släktingar hörde sig för hur han hade haft det ute, och när han sa att han inte var hemma förrän fyra tiden tyckte dom det var konstigt.

Jag tycker det mest är konstigt att han inte kan höra av sig en enda gång under kvällen. Kanske ett litet sms bara. Nej, utan han hörde först av sig när klockan var tre på natten, och han stod och väntade på bussen och var rädd för att där rörde sig konstiga typer omkring honom. DÅ var jag till nytta.

Men jag visste att han skulle ringa då. Så jag valde att stänga av alla telefoner. Och sova. Hela natten.

Igen. Vart tar han hänsyn till mig och mina känslor?

Igår fick jag beröm för att jag inte hade reagerat svartsjukt eller varit jobbig i helgen. Sen sa han även: det är så skönt för du är inte så gnällig längre. Jag sa:  vaddå gnällig? Han sa: Ja, du är inte det längre. Jag mår mycket bättre då.

Så länge jag mindrevärderar mig själv är jag inte till besvär. Så länge jag gör alla hushållsysslorna utan ett ljud. Inte klagar på att han aldrig hjälper till. Så länge jag inte ifråga sätter hans beteende. Då är allt bra.

Dock kvarstår att varenda gång han närmar sig mig kan jag inte bli sexuellt upphetsad. Längre. Det tar stopp och jag bokstavligen putar ifrån honom. Och det driver honom till vansinne. Han surar som en barnunge. Kan bli arg och gå och smälla med dörrar. Så jag ska få ångest. Men det är slut med det.

Han frågade mig en kväll för längesen varför jag inte ville ha sex. Jag svarade att du har förstört så mycket mellan oss genom ständigt kritisera mig och min kropp, mig och min personlighet, mig och mitt allt.

Då vill han kontra med att det är sådan jag är, som aldrig vill ha sex. Då var jag tvungen till svara att så är det inte. Men jag är trött på ständigt höra nedlåtande saker om MIG. Jag är trött på att du inte respekterar mig. Jag är trött på att du tar sex som om det vore en självklarhet. Jag är trött på hur du tar på mig. Du tar på mig som om jag vore vem som helst, utan värme, utan beröring. Ingen känsla.

Och han vet mycket väl att sex skulle jag aldrig ha med någon jag inte älskar.