Hej,

jag har varit försvunnen ett tag. Sommaren har nått sitt slut och höstrusket har hållt i sig hela min semster. Det är inte utan man blir lite deppig när man inser att sommaren är slut och nu ska man genom lida ännu en lång period av regn och rusk men men.... Upp med hakan... Det blir vad det blir!

Sommaren har varit härligt trots allt slit på jobbet i värmen!

Jag har insett att jag måste sluta babla om mitt förhållande, om jag nu vantrivs så får jag faktiskt ta till handling istället för att sitta och älta det. Det blir inte bättre av ständigt ta upp det till ytan, man tenderar att leva i det då och det gör inte förhållandet bättre. Jag har kommit till insikt med att jag trivs med min man, och han trivs med mig. Nu ska vi gå tillsammans mot en positiv utveckling och fan den som ger sig! Vi har haft en underbar tid dom senaste..hmm...månaderna?!

Jag hade världens bästa lördag i förrgår. Jag umgick med vänner, åt en god middag, förfestade med karaoke och drog sedan ut på stan och ner till nattklubben i stan. Jag kände mig mer levande än jag gjort på hur länge som helst. Vi shakade loss hela natten, och jag skrattade så jag hade ont i kinderna dagen efteråt. På dansgolvet knackade någon på min axel och jag vände mig om där stod två gamla kärlekar från tidig ungdom och gav mig världens leende, vi pratade och dansade och det var så kul att se dom. För några timmar blev jag en prinsessa och kände mig vacker och levande. Jag fick bekräftelse på att jag fortfarande har förmåga att attrahera.... Inte för att jag tvivlar på om jag attraherar min sambo eller ej men det blir på ett annat sätt.... När jag vaknade dagen efter kände jag mig som en helt ny människa, så sprudlande levande...

Jag hade en föranning om att en av mina äldsta vänner skulle begå ett ödesdigert misstag redan när hon ringde och berättade att vi skulle ut och festa. Denna vän har alltid strulat till sina relationer, hon har varit tillsammans med män som inte varit dom bästa, knarkare osv. Men sen två år tillbaka lever hon sambo med världens helylle kille, han är verkligen den perfekta mannen. Hon berättade hur underbar han är när vi förfestade men sa att det blev för tråkigt. Hon var van med kaoset och verkade trivas med det. Och kvällen slutade med att hon var otrogen. Vi vänner reagerade kraftigt... och sa till henne att det är på tiden att hon börjar ta ansvar för mer än sig själv, man leker inte med andras känslor... Hon vägrar berätta för sin sambo och jag blir bara såååå frustrerad på dessa otrogna idioter! Varför tror hon att hon har rätten att undanhålla en sådan sak. Ska han leva i en lögn. Varför är det inte självklart att han ska få ha ett val att gå eller stanna. Sanningen måste fram... Jag är så upprörd på dessa egoistiska idioter!!

SOLKRÄM

Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.

Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.

Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.

Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka. Ibland
ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna dom när dom
är sönder.

Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.

Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller
andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid
40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen

Där är en person som får mig glad. Som får mig att le. Som helt plötsligt dykt upp i mitt liv.

Kan det vara så att personen påminner mig om en annan person som står mig så nära, som tyvärr varit bortrest i snart ett år. Kan det va därför jag känner mig så lycklig kring denna personen?

Jag känner igen personligheten. Och saknar att aldrig bli dömd. Bara älskad. Ovillkorlöst.

Midsommarafton imorgon. Jag ska jobba morgon. Är hemma till kvällen.

Vi har blivit bjudna till min sambos vän. Vännen som alltid bjuder och umgås med min sambos ex som har varit så sympatisk och mogen mot lilla mig. Så ja... GUD vad jag känner för att åka dit och fira midsommar med dom.

Så jag väntar mig ett stort bråk ikväll angående midsommarafton. Jag förnedrar inte mig själv genom att fira midsommar med en person som sagt hemskheter om mig, typ att jag har suttit inspärrad på mentalsjuk hus m.m.

ALDRIG!

Sambon kommer bli galen, och idiotförklara mina känslor. För det var ju så längesen nu som hon sa det.

Hans mamma ringde innan och frågade vad vi skulle göra, jag berättade att vi var bjudna dit och sa att exet umgås alltid med dom så därför sätter jag inte min fot där.

Hon blev irriterad på mig och sa att det var ju så längesen nu. Bryr du dig fortfarande om det.

Är det jag som är knäpp eller vad?

Kan aldrig jag få lov att ha mina egna känslor?!!! Måste dom alltid dömas, och dumförklaras!

Man mår säkert jätte bra av att köra över sina egna känslor. Jaja...

Det var ett tag sen jag skrev nu. Får komma in och uppdatera er...

Sambon fick sparken. Han var provanställd, och fick gå strax innan provanställningen löpte ut pga nedskärning. Dom tillämpade sist in först ut principen.

Sambon var i chocktillstånd i flera dagar.

Det började med att han kom hem, och la sig i sängen och grät. Jag satt där och sa inte ett ljud utan bara fanns där, höll om honom, och tillslut sa jag att allt kommer ordna sig. Det blir bara värre om du intalar dig det värsta. Han fylldes med ilska och sa att jag borde vara minst lika ledsen som honom för nu fick vi sälja lägenheten.

Jag blev arg och irriterad på den kommentaren. Vad hjälper det att tänka att världen går under? Skulle man ha lättare att ordna upp sina problem om man intalar sig det värsta... Nej nej...

Han levde som en zombie, satt bara och stirra i väggen. Och jagade mig överallt. Han var i riktigt dåligt psykiskt skick, och jag var hans trygghet. För var jag i rummet bredvid så blev han frustrerad och ville att jag skulle vara i närheten av honom. Återigen blev han så där mysig att leva med. Han berättade att han mår jätte dåligt psykiskt och söker trygghet i mig. Det känns bra men samtidigt återvänder djävulen snart.

Och ja det tog inte många dagar till han dök upp igen.

Sambon fick ett nytt jobb. Ännu ett arbete som hans pappa ordnat till honom. Så nu är det klappat och klart och det smärtfria är över. Han är tillbaks till arrogans och dominans. Och jag undrar vad som är hans problem?

Han är som natt och dag.

Jag klarar inte av hans översittar attityd.... Den får mig att må illa. RIKTIGT illa...

Jag fick precis ett samtal från sambon....

Som satte livet på sin spets.

Han har precis blivit sparkad.

Hur ska jag kunna försörja oss på en 75% lön....

Jag orkar inte.

Jag blev precis livrädd.

Det var ett tag sen jag skrev här, och jag måste erkänna att förtillfället känner jag mig inte det minsta motiverad. Kanske bär jag på för mycket inom mig, så det blir som en spärr. Jag tror jag behöver ventilera. Men samtidigt så känner jag vad är det för lönt att jag sitter och snackar hur värdelöst allt är när barn svälter i Afrika?

Jag har faktiskt makten att ta itu med mina problem. Och kanske är det så att jag mer jag ältar dom, desstu större blir dom och desstu mer analyserar jag.....

Till Splittrad. Tack för dina ord. Och jag förstår varför jag har fått den responsen av dig på vissa av mina inlägg. Men jag tycker att du är lika fantastik för det! Jag vill gärna ha andras åsikter, det är viktigt för att man inte ska bli inskränkt i sin egen lilla värld!

Jo mer jag tänker på det desstu uppgivnare blir jag. Inte av svartsjuka. Nej nej. För att jag tycker det är fel.

Jag tycker det är fel av honom att sms med en tjej som han vet uppenbarligen vill en sak. Jag blir arg och ledsen för att han sviker mig. Jag blir arg för där finns människor som försöker sig på upptagna. Varför?

Det ska bli intressant att se om han sparat sms:en. Det tror jag kommer få en avgörande roll för hur min reaktion blir.

Jag stapplade precis innanför ytterdörren efter att ha halvsovit på bussen hem och upptäckte att jag hade missat tre samtal från dolt nummer, typiskt. Ringde upp min sambo på arbetet och frågade om det kanske var han som hade sökt mig. Men nej det var det inte.

Då sa han gissa vem som jag fick meddelande av idag. J

Jag hade ingen anning.

Och då sa han A. En tjej som han har haft en konstig relation till för flera år sen.

Denna tjej bodde och arbetade i en mataffär där vi bodde innan. Trots det sa dom aldrig hej till varandra under dom ca två åren som vi handlade där. Iallafall inte när jag var med. Det var bara en konstig känsla...

Denna tjejen var vad jag har förstått väldigt förälskad i min sambo när han var tillsammans med hans ex. Och fanns väl där undertiden han hade det jobbigt efter att det hade tagit slut med exet.

Exakt vad för relation dom hade har jag inte blivit klok på. Men han har sagt att hon kom ofta hem till honom och gav honom massage? Öh?

Ja... Iallafall. Nu har det tagit slut med hennes pojkvän, och nu har hon tagit kontakt med min sambo igen. Och dom har skickat en massa sms till varandra under dagen. Hon söker tröst. Men är det fel av mig att tycka det är fel att han uppmuntrar henne genom att fortsätta skicka sms. Ett sms och sen tycker jag att det är finito. Av respekt för mig, för han vet tydligt vad hon vill.

Jag sitter nu här med massa tankar. Och känner mig sviken och arg, och väldigt ledsen.

Han skulle berätta mer när han kom hem sa han. Så time will tell.

Är det fel av mig att reagera?

Jag kommer få så mycket skit när han kommer hem om jag visar en reaktion på detta.

Jag är så in i bomben trött. Så jag vet knappt ut eller in. Då kan deppigheten lätt ta sig ett grepp om en.

Jobbet har varit kaotiskt. Chefen är nonchalant och behandlar alla väldigt illa. Men i övrigt är alla arbetskollegor jätte underbara och jag trivs väl ganska bra får jag säga. Dock har fyra stycken redan sagt upp sig inom loppet av dom här två veckorna som vi har varit igång. Mycket beror på ledningen....

Gomorron gomorron gomorron...

Det är så härligt med sommar! 22 grader idag! Inte illa! Och helgen har varit hur underbar som helst. Jag och sambon har passat svärföräldrarnas hund och villa... Så vi har legat vid poolen och solat, och grillat på kvällarna! Härligt!

Jag har jobbat i en vecka nu. Det känns skönt att vara igång! Dock är det väldigt rörigt! Får berätta mer sen, ville bara komma in och uppdatera lite så att ni inte tror att jag har gått och glömt er.

Snart dags för att jobba igen. Passen där man börjar på eftermidddagen och slutar sent på kvällen, där man inte är hemma förrän kl.23 på kvällen för att sedan börja kl.7 nästa dag, vilket innebär att jag måste gå upp kl.5 på morgonen är dryga.... Blää! Men det är bara att bita ihop!

Nu ska jag äta frukost ute på balkongen, och läsa Sydsvenskan, sen bär det av till jobb.

Kram på er!

Nevös nervös nervös nervös nervös nervös!

- Lugna dig!

Nervös nervös nervös!

- Nej, lugn och fin! Luuuuuuugn...

Om två timmar intar jag min nya arbetsplats... gaaah!

Imorgon är dagen som jag väntat på så länge. Imorgon börjar jag arbeta.

Jag börjar bli lite smått nervös nu. För innan har man alltid varit vikarie, och nu är det bara jag i min egna yrkesroll som ska uppträda proffisionellt och korrekt, och ha ett stort ansvar över sjuka människor.

Jag börjar med att jobba kväll, och det känns bra.

Dock är jag lite nervös för hur jag kommer klara att gå upp 04.45 om dagarna. Kommer jag orka?

Det har diskuterats om att flytta in till stora staden här hemma men vi är båda emot det. Men det hade underlättat då båda arbetar i Malmö. Men faktum kvarstår vi gillar inte staden. Om Malmö hade varit mindre kriminellt, med mindre avgaser och stress så kanske ja men nu nej.

Det är skrämmande att se hur Malmö har utvecklats. När jag växte upp i Malmö och min mamma och henne väninna var ute med mig och hennes barn i vagn på en promenad blev dom knivrånade av tre småkillar i 8-10 års åldern. Jag tycker det säger ganska mycket om hur det ser ut. Och detta var för 20 år sen.

Sist jag var inne i Malmö och blev riktigt besviken var när vi besökte Folkets Park. Det slutade med att gäng tog upp stenar från marken och kastade mot folksamlingen, mot småbarnen, mot karusellerna. Jag fick en i huvudet och blev riktigt arg. Det hemska är att ingen vågar gå fram och säga ifrån för rädslan av att gänget kanske sticker en kniv i en eller något annat värre....

Jag har redan börjat fasa inför att vistas i Malmö själv, sent på kvällarna när jag ska ta bussen hem själv. Och jag hatar att känna att min frihets begränsas...

Jag masade mig tillslut upp ur sängen när klockan var 11. Klockan 11?!! Jaja...

Min kropp är totalt mörbultad. Jag kan knappt röra mig. Det gör så jädrans ont!

Ni undrar säket vad jag har gjort och det enkla svaret är att jag har styrketränat. Oh my!

Aj aj aj aj aj!