Vart håller alla påsk-kärringar hus?

Orkar dom små stackarna inte gå alla trapporna upp till fjärde våningen för att riskera att mötas av någon som säger nej tack och stänger dörren framför deras söta små ansikten....

Eller är det så när man bor i en stor stad? att barnen inte är påskkärringar?

Nyinflyttad och ovetande.

Hej alla blogg-vänner!

Jag bestämde mig för att börja på ny kula. Jag kände att denna bloggen tog för mycket energi och blev ett ältande med allt negativt i mitt liv bl.a.....

Jag tror att jag behöver tänka positivt för att kunna uppfatta allt positivt som faktiskt finns här runt omkring mig.

Jag finns här fortfarande i ett försök till en positivare tillvaro, och jag kikar ofta in hos er, Me Myself and I, Ur Askan i Elden, Joggi, Eyes of misery :-)

Tack för allt ert stöd, ni är underbara!

Ska lämna ett fotspår hos er!

A turn of the key
And the door is pushed open, now
He walks into the room
But doesn't take off his coat
Kisses me softly
Without saying a word, now
There's that look in his eys
That makes me feel the cold

When I try to find out
'Bout what's troubling his mind
He turns away and sights
And says: 'give me some time"
Maybe things will get better
If I learn to be patient
What I wanted was love not an imitation

And I know it We're heading for a fall

We lie between sheets
And he stares at the ceiling now
Me, I'm trying to sleep
But I'm trembling inside
If she is haunting his dreams
Then why don't he say it now?
Why stay if it's her that he wants in the end?

If he tried to explain I'd try to understand
Maybe I'd feel the same
I'm not sure of myself
We surrendered so soon
In the arms of temptation, now
What I wanted was love not an imitation

And I know it We're heading for a fall


Vaya Con Dios - Heading for a fall

Nu är det jag som är hyperstressad. Eller orolig. Ångestfylld.

Kan inte äta något. Känner mig helt disorienterad. Och har en klump i magen hela tiden.

Försvinn! Försvinn! Försvinn! Dumma känsla!

Jag har en känsla som oroar mig...

Igårkväll gick jag ner och överraskade honom genom att möta honom vid bussen när han kom hem...

Han gav mig en puss..

Jag blev glad. Har aldrig hänt.

Vi kom hem, telefonen ringde och jag bablade med en kär vän i två timmar. Under tiden hann han somna i soffan medans jag kliade han på ryggen.

När jag hade pratat klart hade han redan krupit ner i vår säng och sov djupt. Jag gick fram till honom och pussade han på kinden...

Då blev han så rädd så han flög upp och satte sig i sängen, och i all hast drämde till mig med knytnäven i ansiktet samtidigt som han skrek: mamma!

Hahaha! Va? Mamma? Den kommer han få höra länge! Mammaspojk... ;-)

Jag ställde väckarklockan till honom, och han somnade om.

Då passade jag på att skriva en massa små lappar med tejp, och klistra fast på hans plånbok, mobil, busskort, nycklar, i skon, på matlådanslock m.m.

På lapparna stod det små kärleksmeddelande typ: Du är älskad, Ska vi mysa ikväll?

Imorse fick jag ett meddelande från honom: Haha!Söta meddelande!Tack!puss älskar dig

Och sen fick jag ett telefonsamtal från han när han kom till jobb där han påpekade dom söta meddelandena igen ;-)

Han sa också att han är mindre stressad och trött sen han har börjat tänka mindre på allt han vill köpa, och göra. Precis som jag sa till han, att det är inte hållbart att tänka så. Du kommer gå in i väggen, du är ju så hyperstressad. Materialist-javisst! ;-)

Jag undrar hur vårt förhållande kommer att se ut när jag börjar arbeta i maj. Med tanke på våra tider...

Han lämnar hemmet vid 8 tiden varje dag, och är inte hemma förrän vid halv tio på kvällen. Han jobbar inte helg.

Jag kommer jobba 75%, men dom innefattar kvällar och varannan helg...

Jag tycker knappt vi ses nuförtiden. Jag ser han på morgonen innan han går, sen ser jag han på kvällen innan han lägger sig.

Jag vet inte. Det kanske är så att leva och arbeta?

Och det är jag som är väldigt sällskapssjuk och har ett stort närhetsbehov...

Efter middagen diskade du din egen tallrik. Du gick och satt dig i soffan, utan tv, utan datorn.

Du var märkbart tankspridd...

Vi började prata. Inte bråka. Utan prata.

Socialtjänsten erbjöd mig ett eget boende.

Jag var livrädd!

Jag hade fått klara mig själv under hela min uppväxt men jag var livrädd för ensamheten. Jag var livrädd för att inte ha ett par föräldrar. Jag var livrädd för att inte tillhöra någon.

Efter detta förstod jag att jag var hjälplös, jag kunde inte förändra dom, jag kunde inte förändra henne...

Med en tung sorg hängande över mig, sorgen över att förlora det man aldrig haft försökte jag gå vidare...

Jag insåg att hon inte var frisk...

Efter att ha sugit in orden från henne. Blev jag arg. Jag tyckte det var så fegt av henne att trycka in ett vykort under dörren. Varför kunde hon inte komma och be om ursäkt öga mot öga efter allt hon gjort mot mig?

Några dagar senare, stack det in ett vykort under dörrspringan till mitt rum...

Vykortet var från mamma.
Där stod något ungefär som:
Förlåt, du är visst då min dotter. Jag älskar dig.

Jag tog vykoret till mig, kramade det. Och började gråta.

Jag hade inte ord längre. För hennes beteende. Men jag tog åt mig. Det var trots allt min mammas ord, riktade mot mig, hennes äldsta dotter.

Tårarna rann. Jag var ursinnig. Jag var arg. Jag var så sårad.

Efter det familjerådslaget, var jag inte önskad där hemma längre....

Jag kom hem en dag, mamma och min lillasyster satt vid köksbordet...

Plötsligt säger mamma: Det ska bli så jävla skönt att slippa dig!

Min syster säger: Det ska bli så skönt när du flyttar

Jag blir sårad. Och svarar: Hur kan du säga så till din egen dotter?

Hon svarar mig med: Du är inte min dotter, det har du aldrig varit!

Sista familjerådslaget hölls. Min psykolg var med. Hon vittnade om min ohälsa, och stod bakom mitt beslut om att jag var tvungen till få en egen bostad innan det var försent.

Livrädd femtonåring, som snart skulle fylla sexton. Isolerad från omvärlden med en djup deprission samt ångest i nästan alla sociala situationer. Ingen familj, eller släkt som stöttade var jag tvungen till att bryta mig loss från min familj. Jag var tvungen till att bygga upp mitt liv. Men med vad?

Med ett hål i hjärtat som ingen kunde fylla....

Jag har aldrig kännt mig så övergiven...så ensam...så oälskad...

Jag ville bara bli älskad. Känna trygghet. Var det för mycket begärt?

Jag skulle ha börjat gymnasiet den hösten. Men klarade inte av det.

Mammas trakesserier ökad. Nu tryckte hon ner mig för att jag mådde psykiskt dåligt.

Det var fult att må psykiskt dåligt. Jag var knäpp i hennes ögon. Hon skämmdes för mig. Hon skämmdes över någonting som hon själv skapat.

Vid ett flertal gånger när hennes arbetskollegor skulle lämna av någonting till henne där hemma, tvingades jag att gömma mig för att inga frågor skulle ställas om varför jag var hemma ständigt istället för att gå i skolan.

Hon förnekade. Hon förnekade mig som hon alltid gjort. Hon behandlade mig så illa.

Jag ville bara dö. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för att förtjäna det. Jag var femton år gammal. Jag ville vara lycklig. Mest av allt ville jag ha en normal familj.