Jag tappade hakan i lördags morse när jag yrvaken spatserade ut i vardagsrummet, och hann inte säga godmorgon till min sambo förrän han sa... -Hej plankan!....

STOPP! Vänta.. vad sa du till mig?
Chockad och ledsen och arg vände jag mig om och gick och la mig igen.
Hur kan man säga något sådant till den man älskar?

Är det jag som är knäpp? Har jag missat något? Säger man så? Får man det?!

Jag var så arg när jag vaknade igen. Sa till honom att så där säger man absolut inte till mig.
Då säger han men det är bara för du inte själv inser hur smal du är. Du behöver göra något åt det.
Det är egentligen i välmening jag säger det. Påstod han.

Jag blev ännu mer arg. Först har han mage att vara elak mot mig sen påstår han att det var i omtanke av mig!

Morgonen gick och vi var bjudna till hans familj på kalas.
Jag var helt paralyserad. Tänkte nej detta är sista droppen. Tänkte jag ska inte följa med till hans familj.
Men sen får jag skuldkänslor för hans familj har inte gjort mig något. Och så kan man inte göra. Bara ställa in i sista sekunden.
Så jag följde med och sambon har låtsats som om inget har hänt sen dess.

Jag vet inte vad jag ska tro eller göra längre. Allt har gått för långt.
Men jag orkar inte.....

Allt surrar i mitt huvud. En bostadsrätt som vi har lån på, varav hans föräldrar äger 50% pga vid köpet hade vi inga fasta inkomster.
Dvs jag måste ändra så vi äger 50% var, jag och min sambo. Så jag inte blir lurad vid en försäljning.
En bil som vi har köpt tillsammans, med han som ägare. En hund som vi har köpt tillsammans, med han som ägare.

Hur gör man...

Jag grät när jag läste dom två senaste kommentarerna jag hade fått på mitt senaste inlägg.

Jag intalar mig själv gång på gång att en förändring ska ske.

Efter det senaste inlägget brast det. Jag sa att jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Varenda liten del av min kropp vill härifrån.
Jag sa allt det till honom. Jag sa att jag orkar inte! Jag vill flytta ifrån, hitta ett eget. Där jag får vara, bara vara.
Han blev tyst. Såg ledsen ut.

Och då kommer mina skuldkänslor. PANG! Precis som om att när jag äntligen kan få honom att känna något, så blir jag överväldig över att han visar några känslor och då tror jag på en förändring. Och jag kan inte stå på mig...

Igår vände han igen från att försökt vara snäll, ödmjuk och hjälpsam till att bli dominant, arrogant och elak.
Och genast känner jag samma HAT. Ja, hat känner jag.

Jag återvänder hit, igen.

Det var längesen nu jag besökt min egen blogg. Bloggen som jag delat mina innersta tankar med angående min relation.

Nu står ångesten, frustrationen och deppigheten och bankar mig på axeln. Dom säger spring. För det är just så jag känner det. Jag vill bara försvinna här ifrån. Jag känner mig kränkt, sårad, och illa behandlad under så läng tid att min egen tro på mig själv är förstörd och det känns så skrämmande med tanke på vad jag upplevt tidigare och tagit mig ur. Jag vill inte fall igen.

Men min ork, min vilja och min lust är bortblåst - jag känner mig helt slut på energi.

Jag har levt i denna relationen i fem år nu, och varje dag hoppats på en förbättring. Jag inser att det är lögn.

För några dagar sen erkände han. Han visade mig en sida om narcisstisk personlighetsstörning och sa att när han läste det var det som allt föll på plats hur han är och känner sig....

På något vis bekräftade han vad jag känt så länge. Samtidigt sa han spring till mig. Och jag till mig själv.