Jag börjar bli sämre och sämre på skriva här, och jag vet inte riktigt varför.

Jo, kanske. Jag känner mig otroligt låg förtillfället. Motivationen ligger på noll för att plötsligt få sig en ljusglimt så man orkar ta sig igenom ännu en vecka.

Midsommar innehöll ingenting förrutom en surande sambo. Jag var jätte trött så jag brydde mig inte särskilt. Han gjorde iallafall klart för mig att han inte hade någon förståelse för mig varför jag inte vill festa med hans ex. Men jag är inte förvånad, och när jag inte är förvånad så lyckas jag slå det bort ganska snabbt.

En dag kom jag hem efter jobb, och var jätte glad. Tro det eller ej men jag är väldigt glad av mig. Jag berättade det för ett tag sen för min sambo att chefen hade kommit och berömt mig för att jag utstålar så mycket posivit glädje. Och det gör jag. Det får jag höra ofta. Men så fort jag kommer innanför dörrarna här hemma så blir jag som ett regnmoln som hänger över mig. Så sambon chockades av att jag vad så glad, och sa förundrande att det passar mig att vara glad. Smått eftertänksam tänkte jag att jag är alltid så, förrutom när jag är hemma.

Summan av kardemumman. Vår relation tynger mig.

Jag känner mig så låg kring honom. Jag får aldrig andas. Jag vågar inte. Jag vet att hans elaka dömmande kommentarer kommer att slå mig snart. Så jag går här och varken ler eller är glad.

Är det de jag kallar leva?