Det var ett tag sen jag skrev nu. Får komma in och uppdatera er...

Sambon fick sparken. Han var provanställd, och fick gå strax innan provanställningen löpte ut pga nedskärning. Dom tillämpade sist in först ut principen.

Sambon var i chocktillstånd i flera dagar.

Det började med att han kom hem, och la sig i sängen och grät. Jag satt där och sa inte ett ljud utan bara fanns där, höll om honom, och tillslut sa jag att allt kommer ordna sig. Det blir bara värre om du intalar dig det värsta. Han fylldes med ilska och sa att jag borde vara minst lika ledsen som honom för nu fick vi sälja lägenheten.

Jag blev arg och irriterad på den kommentaren. Vad hjälper det att tänka att världen går under? Skulle man ha lättare att ordna upp sina problem om man intalar sig det värsta... Nej nej...

Han levde som en zombie, satt bara och stirra i väggen. Och jagade mig överallt. Han var i riktigt dåligt psykiskt skick, och jag var hans trygghet. För var jag i rummet bredvid så blev han frustrerad och ville att jag skulle vara i närheten av honom. Återigen blev han så där mysig att leva med. Han berättade att han mår jätte dåligt psykiskt och söker trygghet i mig. Det känns bra men samtidigt återvänder djävulen snart.

Och ja det tog inte många dagar till han dök upp igen.

Sambon fick ett nytt jobb. Ännu ett arbete som hans pappa ordnat till honom. Så nu är det klappat och klart och det smärtfria är över. Han är tillbaks till arrogans och dominans. Och jag undrar vad som är hans problem?

Han är som natt och dag.

Jag klarar inte av hans översittar attityd.... Den får mig att må illa. RIKTIGT illa...