« Otrogna idioter | Hem | Att känna hat i en... »
Han sa spring
Skrivet:  9 januari kl. 13:49

Jag återvänder hit, igen.

Det var längesen nu jag besökt min egen blogg. Bloggen som jag delat mina innersta tankar med angående min relation.

Nu står ångesten, frustrationen och deppigheten och bankar mig på axeln. Dom säger spring. För det är just så jag känner det. Jag vill bara försvinna här ifrån. Jag känner mig kränkt, sårad, och illa behandlad under så läng tid att min egen tro på mig själv är förstörd och det känns så skrämmande med tanke på vad jag upplevt tidigare och tagit mig ur. Jag vill inte fall igen.

Men min ork, min vilja och min lust är bortblåst - jag känner mig helt slut på energi.

Jag har levt i denna relationen i fem år nu, och varje dag hoppats på en förbättring. Jag inser att det är lögn.

För några dagar sen erkände han. Han visade mig en sida om narcisstisk personlighetsstörning och sa att när han läste det var det som allt föll på plats hur han är och känner sig....

På något vis bekräftade han vad jag känt så länge. Samtidigt sa han spring till mig. Och jag till mig själv.

 
Kategori:  Vi |  Permalink  |  Kommentarer [3]
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/onlythoughts/entry/han_sa_spring
Kommentarer:

hej! jag vet själv hur det är att leva med en kille som har den typen av störning,så jag lider med dig fruktansvärt,min exkille satte djupa ärr i min själ som jag får leva med resten av mitt liv sköt dom dig

Skrivet av Linda den 12 januari, 2007 kl. 13:18 #

Kära vän! Ja, Du känns som en vän, nu när jag läst igenom hela Din blogg. Du skulle bara veta - det kunde ha handlat om mig. Efter fem år i ett sådant förhållande orkar man inte mer. Orkar inte stanna, inte lämna, ingenting. Men när det känns så finns ändå möjligheten att stanna upp och inse: det är bättre att vara ensam än att känna sig ensam när man är två. Du har ingenting att vinna här, bara allt att förlora. Lämna honom och finn Dig själv. Lycka till, gumman. Ge inte upp.

Skrivet av Undran den 12 januari, 2007 kl. 14:43 #

Vet att det känns omöjligt. Men det finns ingen möjlighet att du kommer kunna älska dig själv helt och hållet i det förhållande du befinner dig i just nu. Förhållandet har blivit som ett slags beroende. Rätta mig om jag har fel. Och det är därför det är svårt att ta sig ut. Det känns som om all världens kärlek inte är obegränsad därför hänger du kvar i det lilla du har. Tänkdig att du har ett kök där du lagar fantastisk mat som du bjuder alla som kommer i din närhet på. Sen ringer det på dörren och där står en kille och säger Hej, du får den här pizzan av mig om du gör det här och det här. Klart du inte vill ta imot den. Du har tillräckligt med mat i ditt kök som du kan äta utan att behöva göra nåt alls i gentjänst. (metafor, du älskar dig själv. Tänk att du har ett tomt kök och du är jätte hungrig. Killen kommer och säger samma sak. Du tackar ja... och du vågar inte lämna honom för tänk om du aldrig får nån mat... du måste ha pizzakillen, du måste göra det han vill för att inte svälta. Förstår du? Kram

Skrivet av Åsa den 18 januari, 2007 kl. 13:37 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten