Jag tappade hakan i lördags morse när jag yrvaken spatserade ut i vardagsrummet, och hann inte säga godmorgon till min sambo förrän han sa... -Hej plankan!....

STOPP! Vänta.. vad sa du till mig?
Chockad och ledsen och arg vände jag mig om och gick och la mig igen.
Hur kan man säga något sådant till den man älskar?

Är det jag som är knäpp? Har jag missat något? Säger man så? Får man det?!

Jag var så arg när jag vaknade igen. Sa till honom att så där säger man absolut inte till mig.
Då säger han men det är bara för du inte själv inser hur smal du är. Du behöver göra något åt det.
Det är egentligen i välmening jag säger det. Påstod han.

Jag blev ännu mer arg. Först har han mage att vara elak mot mig sen påstår han att det var i omtanke av mig!

Morgonen gick och vi var bjudna till hans familj på kalas.
Jag var helt paralyserad. Tänkte nej detta är sista droppen. Tänkte jag ska inte följa med till hans familj.
Men sen får jag skuldkänslor för hans familj har inte gjort mig något. Och så kan man inte göra. Bara ställa in i sista sekunden.
Så jag följde med och sambon har låtsats som om inget har hänt sen dess.

Jag vet inte vad jag ska tro eller göra längre. Allt har gått för långt.
Men jag orkar inte.....

Allt surrar i mitt huvud. En bostadsrätt som vi har lån på, varav hans föräldrar äger 50% pga vid köpet hade vi inga fasta inkomster.
Dvs jag måste ändra så vi äger 50% var, jag och min sambo. Så jag inte blir lurad vid en försäljning.
En bil som vi har köpt tillsammans, med han som ägare. En hund som vi har köpt tillsammans, med han som ägare.

Hur gör man...