Tack alla Ni som stöttar mig!

En ny läsare, Nora, har hittat hit och bekräftat en del av mina tankar. Tack!

Det är så mycket som är fel. Så mycket som gått fel.

Jag vet att min sambos beteende triggar min osäkerhet, och får mig att må dåligt. Och han borde veta att det är så. Jag reagerade ganska starkt själv på att han på söndagsmorgonen sa att han knappt kom ihåg något från sin kväll ute.

Jag har många gånger försökt förklara för honom att jag egentligen inte är svartsjuk, utan avundsjuk. Känslan av att sitta alldeles ensam en lördagskväll när han är ute och festar. Den är hemsk. Och jag är rädd för att bli lurad med tanke på hur hans personlighet och hans beteende är...

Igår från jobb kom han hem ännu en gång och drog upp hur berusad han hade varit i lördagskväll. Han sa: en tjej på jobb frågade mig vem jag pratade med då när jag pratade med dig för att hon sa att jag knappt kunde prata, och pratade jätte grötigt.

Vi var även nere hos svärföräldrarna en sväng i söndags. Hans släktingar hörde sig för hur han hade haft det ute, och när han sa att han inte var hemma förrän fyra tiden tyckte dom det var konstigt.

Jag tycker det mest är konstigt att han inte kan höra av sig en enda gång under kvällen. Kanske ett litet sms bara. Nej, utan han hörde först av sig när klockan var tre på natten, och han stod och väntade på bussen och var rädd för att där rörde sig konstiga typer omkring honom. DÅ var jag till nytta.

Men jag visste att han skulle ringa då. Så jag valde att stänga av alla telefoner. Och sova. Hela natten.

Igen. Vart tar han hänsyn till mig och mina känslor?

Igår fick jag beröm för att jag inte hade reagerat svartsjukt eller varit jobbig i helgen. Sen sa han även: det är så skönt för du är inte så gnällig längre. Jag sa:  vaddå gnällig? Han sa: Ja, du är inte det längre. Jag mår mycket bättre då.

Så länge jag mindrevärderar mig själv är jag inte till besvär. Så länge jag gör alla hushållsysslorna utan ett ljud. Inte klagar på att han aldrig hjälper till. Så länge jag inte ifråga sätter hans beteende. Då är allt bra.

Dock kvarstår att varenda gång han närmar sig mig kan jag inte bli sexuellt upphetsad. Längre. Det tar stopp och jag bokstavligen putar ifrån honom. Och det driver honom till vansinne. Han surar som en barnunge. Kan bli arg och gå och smälla med dörrar. Så jag ska få ångest. Men det är slut med det.

Han frågade mig en kväll för längesen varför jag inte ville ha sex. Jag svarade att du har förstört så mycket mellan oss genom ständigt kritisera mig och min kropp, mig och min personlighet, mig och mitt allt.

Då vill han kontra med att det är sådan jag är, som aldrig vill ha sex. Då var jag tvungen till svara att så är det inte. Men jag är trött på ständigt höra nedlåtande saker om MIG. Jag är trött på att du inte respekterar mig. Jag är trött på att du tar sex som om det vore en självklarhet. Jag är trött på hur du tar på mig. Du tar på mig som om jag vore vem som helst, utan värme, utan beröring. Ingen känsla.

Och han vet mycket väl att sex skulle jag aldrig ha med någon jag inte älskar.