Om jag generaliserar så gillar jag inte de svenska kvinnliga krimförfattarna lika mycket som de manliga jag läst, men ännu en gång har en Carin överbevisat mig. Jag gillar ju sen tidigare Karin-kvartetten bestående av Karin Alfredsson, Karin Fossum, Karin Alvtegen och Karin Wahlberg. Och nu har ännu en Carin visat att kvinnliga krimförfattare visst duger. "Pepparkakshuset" köpte jag för flera månader sedan, men har inte blivit läst på grund av idogt korsordslösande, lyssnande på radio, sudoku och word feud:ande.

Först tänker jag att det var lite väl enkelt att förstå vem mördaren var, men sen twistade det till sig. Var tvungen att läsa om kapitlet med den prostituerade kvinnan för att verkligen få bekräftat det geniala i knorren. Bra där, Carin! Och titeln är också mer ledande än man förstår innan man läst boken. Hur den gamla damen faktiskt kan liknas vid den elaka häxan i Hans & Greta. Och hur påhittiga barn kan vara för att manipulera vuxna.

Märkligt sammanträffande med så många svenska krimförfattare har samma förnamn!

Jag har hört talas om dessa elegant crime deckare som Denise Rudberg börjat skriva och jag har väl tänkt att det låter rätt fånigt. Tantsnusk, fast med mord och poliser.

Köpte boken på Coop för flera veckor sen i ett sånt där pocketställ vid kassorna som alltid lockar mig. När jag började läsa boken tyckte jag först att den var trög med sitt persongalleri där de får varsitt kapitel. Rörigt. Passar i alla fall inte mig som knappt läser ett kapitel i taget. Och så störde jag mig på det schablonmässiga i Östermalms överklass kryddat med lite Djursholm som bonus. Men det var ändå nåt som fångade mig. Kanske storyn. Kanske dialogen. Kanske historien med olika trådar och intressanta personer runt huvudpersonen Marianne Jidhoff.

Slutsats: Det är inte bara vanlig Rudberg-chick lit med en deckartwist. Kan tänka mig att bokens miljöer gör sig bättre på film, vilket vi snart får se. Enligt texten på bokens baksida är serien redan såld till SF för filmatisering.

När Cilla skriver om att hon varit på föredrag av Robert Karjel känner jag genast igen namnet och associerar med en viss bok som jag har. Det är märkvärdigt hur hjärnan funkar. Boken är nog 20 år gammal och det är typ lika länge sen jag läste den, ändå minns jag författarens namn. Och att boken var bra. Ja, förresten hade jag inte sparat den om den inte varit det.

Så här ser inte omslaget ut på nyare utgåvor av boken.

Har just läst ut "Drakgården" av Anna Fogelberg. Medan vi läste boken längtade jag till nästa kväll och nattningen för att få veta hur de skulle gå för Tilia Emilia och Viljam. Kände mig mycket sugen på att läsa vidare efter att barnen somnat, men avstod varje kväll för på nåt konstigt vis kändes det inget schysst mot Gustav och Karl. Så gör man inte. Man tjuvöppnar inte överraskningar.

Boken stod på biblioteket på hyllan bland fantasyböcker, men det är ingen äkta fantasy. Därmed inte sagt att boken är dålig - tvärtom! - utan mycket fantasieggande med ovidianer, spanarvråkar och märkvatten. Visst förekommer det drakar i boken men handling skulle lika gärna kunna utspela sig någon helt annanstans än i fantasin. Boken börjar med elände och fortsätter med elände. Vuxna som luras och som är utstuderat elaka och barn som är rädda och utnyttjas som slavar. Man undrar ibland hur mycket fasor barnen på drakgården ska behöva genomlida. När ska det vända, liksom?

När vi läst ut boken uppstod diskussioner. Gustav är glad att den slutade som den gjorde, men tycker synd om tvillingarna som blivit drakmat i reguandammen utan mening. Som inte fick uppleva ett lyckligt liv bortom de vita bergen. Karl funderar på om det var synd om skvallraren eller ej. Skulle du också alliera dig med de onda för extra mat om du var utsvulten?

Om tiden som strippa handlar boken "Champagneflickan" av Caroline L Jensen som jag just läst. Det var titeln och bilden på framsidan som lockade mig att låna den på biblioteket. Det var det lättlästa språket och vetskapen att handlingen är självupplevd av författarinnan som gjorde att jag fortsatte läsa den. Det är de febrila försöken att beskriva den "lycklig strippan" och budskapet om alla pengar som finns att tjäna i branchen som gör mig tveksam till hur mycket verklighet det är i det som ska vara en biografi.

Läser ut "Jag älskar dig inte längre" av Christina Stielli. Ett köp på Coop där de hade bokställ med pocketböcker och erbjudande om att köpa två för 89:-. Efter ett par sidor tyckte jag det var Harlequin-varning med den mesiga Lotten och hennes ansträngningar som fru och mamma med de ständiga näst intill självutplånande kompromisserna. Och sen ett evigt ältande om olycklig kärlek och att inte vara älskad som inte skiljde sig nämnvärt från andra böcker i relationsgenren. Men denna är välskriven och har något i handlingen som efter några kapitel griper tag i mig. Kanske för att den faktiskt är trovärdig. Möjlig.Jag sugs in och vill veta mer. Streckläser. Tycker dock att boken kunnat haft ett annat slut där den före detta maken agerat annorlunda och mer verklighetstroget.

Gillar sommarföljetongen i DN av Håkan Nesser och ser fram emot varje dags avsnitt. Det prassliga tunna pappret är tilltalande på nåt vis. Annorlunda jämfört med en bok. Och mot alla odds gillar jag det där med att tvingas vänta på nästa del till påföljande dag. Det ger tid för eftertanke. Bokens karaktärer blir mer levande och de följer mig under dagen tills jag får tillfälle att läsa nästa avsnitt.

Men är det bara jag som upptäckt ett fel i boken? Oj, vad jag irriterar mig på att Milos som rest från USA till London har jet lag åt fel håll. Han har rest österut, men vaknar tidigt på morgonen och är trött på kvällen. Nej! Nej! Nej! Vet inte om det är ett omedvetet fel eller en knorr som vissa filmregissörer och författare medvetet lägger in för att testa pubilken. Hittills har det inte haft någon betydelse för handlingen att han varit morgonpigg.
 - Kontakta Nesser och fråga! uppmanar svärfar när jag ondgör mig.

Läser ut åttonde boken om poliskomissarie Knutas. Den handlar främst om två flickor varav en är framgångsrik modell från Gotland och en hade varit modell ett litet tag innan hon fick anorexi. Deras liv vävs samman på grund av ett mordförsök på Gotland. Denna gång lyckas jag - som tur är - inte lista ut vem mördaren är i förtid. Motivet är sofistikerat.

Mari Jungstedts böcker är alltid lättlästa och det är avkopplande att läsa dem. Härlig sommarläsning. De innehåller alla ingredienser som en svensk deckare normalt innehåller: personporträtt med privata problem av större eller mindre karaktär och så mord som ska lösas av polisen.

Läser artikeln om Håkan Nesser i DN. Maken undrar försynt om jag ska läsa "Himmel över London" som är årets sommarföljetong och publiceras varje dag i 50 delar. Jag har läst de flesta av Håkan Nessers böcker. Gillar de flesta, medan vissa har jag inte lyckats traggla mig igenom.

I bokbytarhyllan vid badet hittade jag Camilla Läckbergs "Predikanten". Har alldeles för mig att jag läst den, men kände ändå inte igen handlingen när jag gluttade i boken på måfå.

Har läst ut boken och den var lättläst. Gick snabbt att komma in i. På nåt sätt gav den mig ett sorts retroperspektiv. En återblick. Polisen Patriks fru är höggravid. Och Camilla Läckberg själv är gift med Micke Eriksson och det är honom hon dedicerat boken till. När jag tittar tillbaka i min blogg ser jag att jag läst "Predikanten" förut. Kanske låter det underligt att jag inte kände inte igen boken, men på denna inbunda upplaga är omslagsbilden en helt annan än jämfört med den på pocket (som var den jag läste förra gången och då i Thailand). Smart att göra om framsidan. Kanske är det fler än jag som tror att man inte läst den och köper pocketupplagan av misstag?

Kom inte alls ihåg handlingen. Än mindre vem mördaren var eller anledningen till dödandet. Boken är fruktansvärd. Och manar till eftertänksamhet. Tänk vad en förälder kan skapa för fixa idéer hos barn av något som ursprungligen gagnade ens egna syften och egentligen var menat som ett skämt.

Läst ut Viveca Stens debutroman. Trots att jag redan läst de efterföljande böckerna och "känner" karaktärerna är det faktiskt inte så lätt att komma in i handlingen. Men jag gillar att händelsen med barnet som dött i plötslig spädbarnsdöd beskrivs som om det funnes en ännu tidigare bok. Och riktigt intressant är det att få bakgrunden till att Nora ärver tant Signes gård! Om detta antyds inget i de efterföljande böckerna så det är ingen spoiler att ha läst böckerna i serien i bakvänd ordning. Oväntad mördare som gör rättvisa åt bokens titel.

Läser ut Katarina Wennstams bok "Smuts". Den är lättläst, men ska en bok som vill belýsa trafficking och människohandel vara det? Tycker inte författaren lyckas fånga det hårda livet som de prostituerade lever. Gränsen till att likna porrnovell är hårfin när sexakterna beskrivs. Jag upprörs över mäns sätt att skydda varann. Det "utreds". Mörkas. Glöms bort. Viftas undan.

När jag var och köpte middagsmat såg jag Viveca Stens bok "I grunden utan skuld" i pocketstället vid kassan. Hade läst om Viveca Stens promotionturné inför release av sin senaste bok, så jag förutsatte att detta var den senaste (tankevurpa, eftersom böcker oftast ges ut som inbundna från början) och köpte boken.

Detta är dock inte den bok jag trodde utan den tredje och senaste pocketboken om Sandhamn och Tomas Andersson från Nackapolisen. Har inte läst den, så det var ändå ett bra köp. Dessutom är den betydligt högre läsarkvalitet än tvåan "I den innersta kretsen". Bättre språk, färre klichéer och intressantare personbeskrivningar. Är imponerad av hur Viveca Sten flätar samman kapitlen i dåtid med de i nutid och hur de till slut går samman till ett. Tänkvärd. Och bra titel. Vem bär ansvaret för ens handlingar? Kan någon annan än en själv hållas ansvarig?

Hos mamma på landet hittade jag den fjärde boken i serien om Patrik, Mellberg och de andra på polisstationen i Tanumshede. Hanna är alldeles nyanställd.

Trodde faktiskt jag läst alla hittills utkomna i serien, men så är visst icke fallet. Patriks dotter Maja är född och i denna bok gifter sig Patrik & Erika. Just den här bokens handling förstörs inte för att man redan läst de efterföljande böckerna av Camilla Läckberg. Tycker mig känna igen handlingen om dokusåpa, rattfyllan och flirtandet med Ros-Marie men kommer egentligen inte ihåg handlingen så jag har nog inte läst boken tidigare. Kan ju vara så att Camilla Läckberg i senare böcker Nämnt händelserna och att jag därför "minns" dem. 

Som vanligt tycker jag att den historiska handlingen är mer intressant än den i nutid, men Hannas relationsproblem med sin sambo är en intressant twist. Riktigt bra gjort, Läckberg! Gillar också cliff hangern till nästa bok "Tyskungen" med hakkorset och den lilla blodiga barnskjortan. Kanske extra mycket för att jag redan läst den boken och gillade den?

Har flera kollegor som liksom jag läser mycket. Några av dem läser numer bara e-böcker. En laddar ner ljudböcker och lyssnar alltid på det på tunnelbanan till och från jobbet. Men ett par läser fortfarande vanliga böcker. Och ger gladeligen boken till någon annan när de läst ut den. Det är roligt, för det blir som en liten bokcirkel när många har läst samma bok och diskuterar handling och läsvärde.

Senast fick jag "Påtaglig risk att skada" av Tove Klackenberg. Tyckte först att jag så väl kände igen namnet, men kunde inte minnas att jag läst nåt av henne. Vilket i och för sig inte säger så mycket, för jag har minne som en guldfisk. Men sen kom jag på att det ju är bokhandeln i Vällingby som heter Klackenbergs Bok & Papper.

Boken är lättläst. Handlingen flyter på. Hemmahos:aren Ann-Marie. Den psykiskt labila mamman Jenny. Den mörkhyade unga åklagaren Svea Lundström Duval som har en komplicerad relation till sig själv och sin mamma och en okänd afroamerikansk far. Man undrar var det ska bära hän. Två små barn hittas mördade. När det beskrivs hur de hittas inlindade i gladpack blir det så påtagligt hemskt att jag gör jag en paus i läsandet för att gå och pussa på mina sovande barn. Handlingen är realistisk. Och tragisk. På nåt vis är det väldigt begripligt hur någon kan gå för långt i viljan att göra det den anser vara det bästa.

Liksom i Camilla Läckbergs böcker och många andra svenska kvinnliga kriminalromanförfattares är det parallella handlingar i boken. Förutom de inblandade i själva brottet får man följa dem som utreder brottet. Men till Tove Klackenberg försvar måste jag säga att denna hennes debutroman kom redan 2003, så hon är ingen follower utan snarare trend setter. (Camilla Läckbergs första bok Isprinsessan gavs ut 2004.)

Läser ut ”Somliga linor brister" av Varg Gyllander. Lustigt namn. Hej Varg!

Fick boken av min make. Den borde vara i min smak -  kriminalroman, scener från Stockholm och lättsamt språk – och det är den också. Lite trög de första kapitlen innan jag lärt känna karaktärerna, men sen flyter det bara på. Gillar att man känner igen sig i mijöerna. Man kan se det folktommar Sergel Torg framför sig. Danvikstull.

Gillar att det är lite knorr på bokens upplösning. Ännu en gång ställs ens stereotypa uppfattning om könsroller på ända. Intressant!

Läser ut Pigges omtalade bok "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak". Hur orkar han?! Hur är man skapt för att ha styrkan att lyfta på skynkena som täcker de tusentals döda som ligger på marken för att leta efter sin fru och sina två barn? Att identifiera sitt barn som varit dött i flera dagar och legat på en temporär uppsamlingsplats i ett tempel? Förruttnelsen har börjat för länge sen. Stanken måste varit fruktanvärd. Dött kött i den thailändska obarmhärtiga fukten och värmen. Ofattbart. Overkligt. Ohyggligt.

Och så blir det konstigt när man läser en bok mitt i en serie som bör läsas i kronologisk ordning för att bihandlingen om rollfigurerna ska hänga ihop. Händelsen med att Karin med flit låtit en dubbelmördare komma undan visste jag ju att det skett. Dock visste jag inte att det var i denna bok det skedde.

Mari Jungstedt skriver alltid så man vill ha mer och så även denna gång. Jag gillar att böckerna har en parallell handling och böckernas återkommande karaktärer har ett vardagsliv som pågår.

Läser ut "Anhörig" av Katerina Janouch. Ensamstående mamman Marisa (varför ett så konstigt namn?!) träffar partykillen Rickard som spenderar större delen av sin vakna tid på krogen. Kväll efter kväll kommer han hem full. Lovar bättring. Marisa är kär. Blundar för sanningen.

Hennes känslor och tankar beskrivs på ett ingående sätt men på nåt sätt får jag aldrig riktigt grepp om berättelsen. Kanke för att boken är skriven i dåtid och jag-form och inte riktigt dyker ner i vardagen. Beskrivningarna känns på distans och händelser beskrivs i sammanfattande drag. Jag fattar aldrig riktigt tycke för huvudpersonerna. Detaljer av olika slag har dock Katerina lyckats haka upp sig på och kan beskriva dem in i det oändliga. Tröttsamt. Men det kanske blir så om man som hon skriver om något som är självupplevt?

Att boken ändå är läsvärd är för att det är ett otroligt viktigt ämne. Och på nåt sätt förstår jag Marisa fullt ut även om jag tänker att jag själv skulle ha slängt ut honom för länge sedan. (Fast varför skulle jag när så många andra bevisligen inte gör det?)

Har läst "Tyskungen" av Camilla Läckberg. Beskrivningen av alla de där flugorna i prologen är riktigt bra skrivet. Men sen förstörde jag tyvärr spänningen för mig själv genom att tidigt inse hur det låg till med den flydde norrmannen. Det förtog lite av läsnöjet.

Som ganska ofta i Camilla Läckbergs böcker är den historiska skildringen mer intressant än den i nutid på polisstationen och allt polisarbete. Jag har i alla fall tröttnat på den stereotypa Mellberg som är lat, dryg och arrogant.

Stör mig på att 1-åringen Maja i boken är så överduktig. Pratar flera ord. Intresserar sig för paket och öppnar dem. Kramas. Man skulle kanske kunna förlåta Camilla om hon verkligen hade noll koll på det där med småbarn, men hon har ju faktiskt egna barn! (Eller möjligen är det mina som är efterblivna och sena i utvecklingen.)