Läser ut "Anhörig" av Katerina Janouch. Ensamstående mamman Marisa (varför ett så konstigt namn?!) träffar partykillen Rickard som spenderar större delen av sin vakna tid på krogen. Kväll efter kväll kommer han hem full. Lovar bättring. Marisa är kär. Blundar för sanningen.
Hennes känslor och tankar beskrivs på ett ingående sätt men på nåt sätt får jag aldrig riktigt grepp om berättelsen. Kanke för att boken är skriven i dåtid och jag-form och inte riktigt dyker ner i vardagen. Beskrivningarna känns på distans och händelser beskrivs i sammanfattande drag. Jag fattar aldrig riktigt tycke för huvudpersonerna. Detaljer av olika slag har dock Katerina lyckats haka upp sig på och kan beskriva dem in i det oändliga. Tröttsamt. Men det kanske blir så om man som hon skriver om något som är självupplevt?
Att boken ändå är läsvärd är för att det är ett otroligt viktigt ämne. Och på nåt sätt förstår jag Marisa fullt ut även om jag tänker att jag själv skulle ha slängt ut honom för länge sedan. (Fast varför skulle jag när så många andra bevisligen inte gör det?)
Postat i: Böcker Permalink Kommentarer [2]
Men visst är det väl så att hennes man var alkolist? Jag tror att hon skriver lite så som hon själv hade det. Jag har boken men har själv inte läst den än.
Skrivet av Jenny den 19 januari, 2011 kl. 14:07 #
Till Jenny -> Tror att mycket i hennes böcker är om inte en biografi så i alla fall baserat på hennes liv.
Ska bli intressant att se vad du tycker om boken!
Skrivet av S@ra den 19 januari, 2011 kl. 16:11 #