Åker till Brommahallarna för att träna innebandy, men det som brukar kännas så kul i vanliga fall är motigt idag. Senaste matchen före juluppehållet mot Täby IS när vi förlorade med 2-13 har satt griller i huvudet på mig. Inte så mycket för att vi förlorade så stort, men för att min insats var så usel. Det känns som jag inte längre är lika bra. Kritiken mot mig själv är brutal. Varför ska jag stå i mål när vi har en annan tjej som är betydligt bättre än jag på det? Vi har delat upp matcherna mellan oss och jag har kommit fram till att det är bättre att hon får första tjing på samtliga våra matcher så står jag om hon inte kan. Då är jag det bästa alternativet vi har. Hela situationen är så sorglig för det har faktiskt gått så långt att jag på allvar funderar på att lägga av helt och hållet med innebandyn och det gör riktigt, riktigt ont i själen. Jag kommer sakna alla dessa fina härliga tjejer i laget och det känns så fruktansvärt ledsamt att jag inte kan göra något åt det.
På dagens träning gör jag ingen lysande insats. Passiv. Stillastående. Rör mig klumpigt. Är inte ens i närheten av att göra bra räddningar. Efter träningen blir det snack om helgens kommande match och om det är Mari eller jag som ska stå. Alla i laget reagerar olika på mina tårar. Men det jag verkligen tar med mig är Helles ord. Hon fångar upp mig på väg in mot omklädningsrummet, tittar mig stint i ögonen och säger:
- Mari, fast egentligen är det min match. För jag ar pratat med henne att hon ska överta alla mina matcher, säger jag sakligt. Alla tjejerna undrar förstås vad som har hänt. Jag känner hur jag krymper ihop, men måste face:a faktum.
- Jag känner att jag inte längre platsar. Att jag inte levererar. Att jag... säger jag och plötsligt kan jag inte prata mer för halsen är full av gråt. Ögonen svämmar över av tårar. Jag känner mig löjlig. Pinsam. Såna här känsloutbrott brukar vi inte ägna oss åt. Och så är jag förvånad. Insåg inte att det här var så känsligt för mig. Har inte fattat hur otroligt mycket jag vill fortsätta vara en del av det här gänget. Åh, jag saknar dem redan!
- Ditt psyke kan jag inte göra något åt. Det måste du jobba med själv. Jag kan bara säga att det jag ser av dig som målvakt är bra. Verkligen bra. Tro aldrig något annat!
Postat i: Motion och aktivitet Permalink Kommentarer [6]
Kämpa på!! Kan du inte få bli utespelare (igen, för visst var du det förut?)
Skrivet av Cilla den 16 januari, 2012 kl. 17:33 #
@Cilla: All pepp och positiva tillrop jag kan få behövs. Nackdelen att vara målvakt är att man känner sig ansvarig för alla mål som släpps in men inte kan påverka antalet mål som laget gör.
Tack vare mina fantastiska och smarta lagkamrater samt en hel del att bara snacka av sig hos inte minst maken men också en vän över en kopp te har jag lyckats övermanna mina hjärnspöken. Se senare inlägg!
Skrivet av S@ra den 16 januari, 2012 kl. 23:30 #
Toppen Sara! Jag kände mig så otillräcklig, men lite hjälp fick du visst! Kram
Skrivet av Teresan den 17 januari, 2012 kl. 21:38 #
@Teresan: Bara att prata om det jagar effektivt bort de flesta negativa tankar. Man får perspektiv på det. Och att sätta ord på känslorna tar udden av allt det ledsna. Nu är det full fart framåt mot innebandy-EM!
Skrivet av S@ra den 17 januari, 2012 kl. 22:26 #
Goooo Sara!!!
Skrivet av Teresan den 18 januari, 2012 kl. 21:52 #
@Teresan: Nu är det full fart framåt som gäller!
Skrivet av S@ra den 21 januari, 2012 kl. 09:19 #