Lillprinsen var som för det mesta på superbra humör när han vaknade, men någonstans på vägen blev det buttert och väl framme på förskolan ville han varken gå in själv eller ta av sig kläderna. Gustav, som idag valt att följa med och lämna sin lillebror, går bredvid mig och pladdrar om ditten och datten. Lillprinsen hänger med underläppen halvvägs ner på bröstet för att markera hur sur han är.
- Ska jag hjälpa dig av med stövlarna? frågar jag honom.
Får en huvudskakning till svar.
- Ska du ta av dig stövlarna själv? frågar jag honom och lyfter fram stövelknekten.
Ännu mer huvudskakningar och ett buttert mummel hörs från Lillprinsen.
Jag börjar bli varm och irriterad. Mitt tålamod håller på att tryta och Gustavs oändliga babblande om i mitt tycke nonsens går mig på nerverna. När Gustav kliver fram och tar av sig sina stövlar med hjälp av stövelknekten är jag på vippen att protestera högljutt för vi ska ju inte gå in och behöver alltså inte ta av oss skorna. Jag hejdar mig ett par tiondels sekunder och suckar djupt, vilket visar sig vara dagens klokaste icke-beslut för Lillprinsen älskar sin storebror och härmar honom i allt. Så även nu.
Lillprinsens dåliga humör är som i ett trollslag bortblåst och medan han kränger av sig overallen helt själv tar Gustav (fortfarande pratandes på både in- och utandningarna) på sig sina stövlar igen. Min älskade Gustav, du är så smart och alldeles fantastisk!
Postat i: Barn Permalink Kommentarer [2]
Undrar om han ska bli säljare den där Gustav, de brukar prata på både in- och utandning (iallafall de som försöker sälja ngt per telefon)! ;)
Skrivet av Teresan den 27 december, 2011 kl. 19:22 #
@Teresan: Vore det bara antal ord i minuten och charmen skulle han bli en mycket framgångsrik säljare!
Skrivet av S@ra den 27 december, 2011 kl. 20:04 #