De ligger på rygg, bredvid varandra, i den varma sanden. Hon och sonen, snart sju år gammal.

Sanden tycks oändlig. Nyss var den vit, men nu har det kompakta afrikanska mörkret omfamnat dem. Så svart blir det inte någon annanstans. De hör röster och rörelser från andra i närheten, men ser inget, inte ens en aning. De ser inte sina egna händer om de håller upp dem framför sig. De ser inte varandra.

Sonen ligger tätt intill henne, lite skrämd av mörkret. De tittar rakt upp i skyn.

Stjärnhimlen tycks oändlig, så oändlig som den faktiskt är, men som hon aldrig upptäckt förr, inte hemma, inte bland storstadens alla störande ljus. Inte ens på landet i Norrland finns så många stjärnor.

De tittar och pratar. Det är varmt och vackert. Magiskt. En stjärna faller.

 -  Mamma, tänk om man kunde spara den här dagen.

Hon känner en värme sprida sig i magen, hon vill få honom att förstå hur hon älskar honom, hur viktig han är för henne. Men han är sju år och ord fungerar inte. Så hon säger inte mycket.

 - Ja tänk om man kunde spara alla bra stunder och ta fram dem när man behöver.

Sedan trängs värmen undan. Magen knyter sig igen. Det är så stort, ett ögonblick att spara. Allra mest, ett ögonblick att dela.

"Fan. Allt jag kan tänka på är hur ont det gör att jag inte får dela det med dig, min älskade. Vi skulle göra det här tillsammans. Du är inte där du borde vara. Du borde vara här med mig."