Om livet, universum och allting!

Konflikt i P1 om rutavdraget.

Vem är jag om jag  tror att mitt liv är viktigare än någon annans?
Vem är jag om jag tror att jag är värd mer lön än någon annan?

Vem är jag om jag tror att det bara är att ringa in en "polska" när det behöver städas? 

Vad bygger vi för samhälle när vi gör skillnad på folk?

Låt alla barn automatiskt omfattas av en bra försäkring som vi betalar via skatten, och som administreras av Försäkringskassan. Då slipper vi läsa att försäkringsbolag nekar föräldrar att teckna försäkring för deras barn.

Det har pratats en del om sk. maktlekar bland barn och ungdomar den senaste tiden:
 
"Maktlekarna ökar bland landets unga."
"Olika typer av maktlekar."
"Chatt om maktlekar"
 
Jag tänker att det, som så mycket annat, bara på ett tydligt sätt speglar den värld, det samhälle och den skola som vi låter våra barn växa upp i. Barn och ungdomar är tydligare i sitt uttryck än oss vuxna. Vi vuxna har "lärt" oss att anpassa oss, stänga av och inte lika tydligt visa det vi bär på.
 
Alla försök att med hjälp av olika metoder få bort det eller stävja det med mer personal i skolan, utan att lösa det grundläggande problemet, kommer bara att leda till att det tar sig uttryck på något annat sätt. För ut kommer det att komma. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

Fler exempel på att något är i grunden galet:

Relaterat: Skolan, Barn

Det finns en spridd skämtteckning med rubriken "Tänk positivt!", där en man står med ena foten i kläm i en dörr och en annan man går förbi och frågar hurtigt: "Foten i kläm?", varpå mannen med foten i kläm svarar lika hurtigt med ett stort leende: "Jajjamensan!". 
 
Den här teckningen satte jag upp på kylskåpsdörren för många år sedan. Jag tyckte nog att den var rolig. Kanske kände jag också någonstans inom mig, även om jag inte förstod det då, att den sa något väsentligt.
 
Jag var i en relation då, en relation som hade slutat fungera sedan länge. Eller, den hade väl aldrig fungerat egentligen. Vi blev förälskade som så många andra. Levde i ett rus. Tyckte att allt var bara toppen. Det höll i sig ett tag för att sakta övergå i tystnad och missförstånd, så som förälskelser tenderar att göra. Relationen blev mer en vana än levande. Vi tyckte säkert också att vi kunde prata med varandra om allt, men det gjorde vi naturligtvis inte. Kan man prata med varandra så finns det ingen anledning till att man slutar prata med varandra.
 
En förälskelse är en illusion där två människor som inte är sig själva är "kära" i sin "bild" av den andre. Hopplöst läge såklart. För att upprätthålla illusionen så krävs det att man ständig bekräftar varandra, men hur länge orkar man med det? Det är omöjligt att leva upp till det något längre tag. Dom allra flesta förälskelser övergår följdriktigt i tystnad, missförstånd, gräl och leda, och det slutar oftast med att man går åt varsitt håll. Inte alltid som vänner. Och ofta visar det sig att man egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. 
 
Förälskelsen är blind och döv - Kärleken ser och hör allt.

En förälskelse är väl närmast att likna vid en bristsjukdom. Jag var en halv människa som ville bli hel och trodde att någon annan kunde göra mig hel. Jag längtade "hem" och hittade "hem" i en annan person. Men det var såklart dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra mig hel. Jag kan aldrig hitta lösningen på min "hemlängtan" utanför mig själv. Min egen tomhet kan ingen annan fylla upp. Tomheten ligger i avståndet mellan den jag blivit och den jag var och det avståndet kan ingen annan ta bort. Hur behagligt det än var att vara förälskad. Då.

Jag har varit förälskad fler gånger sedan dess, men inte lika starkt. Idag skulle det inte fungera alls. Jag kan inte ge den bekräftelse som krävs för att det ska bli en förälskelse, jag vill se människor som dom är och inte som någon idealiserad "bild", och jag kan inte umgås på det sättet med någon som inte ser mig som den jag är och har orimliga förväntningar på mig.
 
Nå, jag mådde dåligt, inte enbart för att relationen inte fungerade. När jag ser tillbaka på livet så kan jag se att jag alltid varit rädd, osäker, vilsen, gått med en ständigt närvarande ångest och en depression som med jämna mellanrum pockade på uppmärksamhet. Under min uppväxt så hade jag fullt upp med att överleva så jag tappade bort mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, vad som var viktigt i mitt liv. Vilket naturligtvis bidrog till att relationen fortsatte alltför länge. Jag såg ingen väg ut. 
 
Jag fick kritik för teckningen, fick höra att den inte alls passade in: "Här skulle det verkligen behövas positivt tänkande!" Jag förstår tanken och bilden togs ner så småningom om jag minns rätt.
 
När relationen senare tog slut, mitt liv hade tagit en ny riktning, jag hade gått i den ena terapin efter den andra och jag hade provat på att affirmera och tänka positivt, så insåg jag till slut att jag satt med foten i kläm. Det var inte min sinnesstämning som var problemet, den var bara ett symptom.  Hade jag lyckats tänka positivt då så hade jag stannat i relationen ännu längre och hindrats i min utveckling.
 
Nu fungerade det inte för mig att tänka positivt, men om det hade gjort det så hade det inte löst några problem. Jag hade bara dolt dom, lagt locket på, och problemen hade funnits kvar och påverkat mig och mitt liv hela tiden även om jag inte hade märkt det. Hela tiden med depressionen lurandes bakom hörnet. "Skador" försvinner inte med affirmationer och positivt tänkande. Symptombehandling löser inte problem, det döljer dom. 
 
Risken med att tänka positivt är att man slutar känna vad man känner och att man inte tar itu med det som är det verkliga problemet. Vilket i sin tur riskerar leda till att man lever ett begränsat liv och stannar onödigt länge i livssituationer som inte är bra för en. Om man vill lösa sina problem så måste man få känna vad det är man känner. Har man foten i kläm så måste man se till så att man får loss den.

När man är vilsen efter en lång uppväxt där man varit tvungen att "stänga av" för att överleva så är det svårt att förstå vad man känner, och varför man känner det man känner. Att då döva det man känner är ingen hjälp i sökandet efter sig själv. Att acceptera sin situation tills man fått loss foten är något helt annat än att tänka positivt.
 
Kanske borde jag ha lagt till "Tänk positivt!" i den här uppräkningen. Även om "Tänk positivt!" låter lite bättre än dom andra så blir resultatet i stort sett detsamma.

En dag när regnet dränkte Japan gav sig två munkar ut på landsvägen, på väg från klostret där dom bodde till en marknadsplats ett par mil därifrån

Dom gick och strosade helt fridsamt när vägen avbröts av en gyttjepöl, på vars andra sida stod en liten flicka klädd i sidenkimono

Hon kunde inte komma fram men bockade sig ödmjukt och bad om hjälp...

- O, snälla människor hjälp mig över pölen här

En munk får inte röra kvinnor, men flickan bad och bönade en gång till...

- Min pappa slår mig om min klänning blir förstörd

(Hur kan man välja rätt när felet finns i frågan?

Fan ska leva rent på gyttjefyllda vägar)

Vid varsin pölkant stod dom tysta och många tankar både föddes och dog, innan den ene munken fattade ett beslut och vadade ut i vällingen

Han lyfte upp den arma flickan och gick tillbaks med henne i sin famn, medan hans vän och klosterbroder stod och gapade i upphöjt oförstånd

Men flickan log och strålade, hon kramade sin hjälpande hand och sa:

- Hur ska jag någonsin riktigt kunna tacka dig?

Men munkarna gick vidare och hörde inte flickan som sa helt frankt...

- Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna

(Den enes puts - Den andres smuts

Dom enda som är kloka tycker likadant som du)

En halvmil gick dom tigande tills den ännu rene samlade sig och sa:

- Hur kunde du besudla dig med kvinnans kropp?

Den syndige såg road ut, han tittade upp och log när han svarade:

- Jag lämnade flickan där, bär du på henne än...?

(Fan ska hitta rätt i dessa bistra tider,

Vägarna är många och reglerna är trånga)


Det här är, vad jag förstår, en berättelse som finns i en massa olika varianter. Den här kommer från en skiva som heter "Döende oskuld", av och med Dan Hylander. Han var en favorit på den tiden när det begav sig.

Jag vet egentligen inte om den här historien överhuvudtaget är bra, men någonting den säger är väl att vi, såklart, inte ska inrätta våra liv efter någon bok eller någon annans påbud och regler om vi vill leva ett fullvärdigt liv. Ett liv i frihet.

Inte heller är det så smart att leva utifrån traditioner och sedvänjor utan att ifrågasätta dom. Traditioner och sedvänjor kan ligga som ett tungt ok över en människas axlar. Ett tydligt exempel är ju sk. hederskulturer, men traditionens ok är något som vi alla, mer eller mindre, går och släpar på. Oftast utan att se det, eller förstå det. Det man växer upp i blir en del av en själv och det är svårt att ställa sig på sidan om och iaktta sig själv utan "glasögon" färgade av traditionen. Vi tror på den värld som vi blir presenterad för.

"Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna..." Det som görs i kärlek kan aldrig vara fel, det kan aldrig ifrågasättas, fördömmas eller moraliseras över.

När man projicerar ett runt klot på en tvådimensionell yta så blir kartbilden av nödvändighet förvriden på ett eller annat sätt, vilket gör att Afrika ofta blir att se mindre ut än vad det är. Det finns olika sätt man kan projicera jorden på ett papper på, men enda sättet att få kartan att stämma med verkligheten är att göra kartan som en glob. En jordglob alltså. 

Den här bilden gör att man får en bättre förståelse för hur stort Afrika i verkligheten är. Afrika, en hel kontinent, som är så lätt att ibland klumpa ihop som ett enda ställe.

"Vart ska du?"

"Jag ska till Afrika!"

En annan bild som säger samma sak.

Det är många saker jag har varit tvungen att omvärdera. Saker som jag fick med mig ut i livet men som det visade sig att det inte stämde. Saker som bara krånglade till mitt liv. Kärlek är en sådan sak.
 
Bell Hooks har formulerat det här med kärlek på sitt sätt i boken "Allt om kärlek":
 
"När vi förstår kärleken som en omsorg om vår egen och någon annans andliga utveckling står det klart att vi inte kan påstå att vi älskar om vi sårar och misshandlar. Kärlek och misshandel kan inte existera tillsammans."
 
"En överväldigande majoritet av oss kommer från dysfunktionella familjer där vi lärde oss att vi inte var bra, där vi kränktes, misshandlades verbalt och/eller fysiskt och negligerades känslomässigt trots att vi också lärde oss att vi var älskade. För de flesta av oss vore det alltför skrämmande att acceptera en definition som skulle få oss att uppfatta vår familj som kärlekslös. Alltför många behöver hålla fast vid en föreställning om kärlek som antingen gör misshandel acceptabel eller åtminstone får det att verka att det som hände inte var så illa."
 
"Precis som vi klamrade oss fast vid föreställningen att de som sårade oss som barn älskade oss, försöker vi alltså när vi såras av andra vuxna ge en rationell förklaring genom att vidhålla att de älskar oss."
 
Jag tycker att det där stämmer bra överens med hur jag tänker. Naturligtvis säger hon annat också som jag inte håller med om.
 
För mig är kärleken ett förhållningssätt, ett sätt att vara mot mig själv och andra, och inte en känsla.  
 
Kärleken som en känsla, när kärleken är riktad mot någon person, är för mig ointressant och ställer mest till besvär, den gör livet krångligare. Den begränsar, vill gärna hålla fast, sätta upp regler och styra. Den mår dåligt när kärleken inte är besvarad och blir lätt svartsjuk. Den kräver bekräftelse, presenter, uppvaktning. Den vill hela tiden få ut något för egen del. Det är alltför vanligt att människor sårar varandra fast dom samtidigt säger att dom älskar varandra.
 
Kärleken som ett förhållningssätt vill sina medmänniskor väl och låter dom gå sin egen väg, tänka sina egna tankar, håller inte fast och låter dom finna lyckan på sitt eget sätt. Även om man själv inte är inkluderad i den resan. Även om det innebär att man går åt varsitt håll. Den kärleken söker inte sitt. Det är en kärlek som är friare och öppnare till sin karaktär. Inga svallande känslor förvisso, men svallande känslor förblindar och jag vill se vad som händer i mina relationer.
 
Jag kan tycka att kärleken som en känsla är egoistisk, men det kanske man skulle kunna säga om kärleken som ett förhållningssätt också, på sitt sätt. Jag vill ju inte att någon sätter upp regler för mig och talar om för mig vad jag får och inte får göra, jag vill leva mitt eget liv. Och då kan jag inte heller sätta upp regler för någon annan att leva efter. Jag vill inte längre stå i vägen för någon annans lycka. Jag kan inte längre lova någon annan människa min trohet, min egen frihet är alltför viktig för det, den enda jag kan vara trogen är mig själv och min egen resa genom livet.

Det viktigaste i en relation är för mig att man är vänner som kan prata om allt och att man trivs tillsammans. Inte att man ska kunna säga att man älskar varandra. Vänskapen är ömsesidig, men kärleken behöver inget gensvar. Vänskap behöver bara visas genom att vara vänner, den behöver ingen annan bekräftelse.
 
Dessutom, är det inte märkligt att så fort otrohet kommer på tal så handlar det om vad man har gjort med det man har mellan benen? Som om det skulle vara det viktigaste? Eller ens viktigt?

"Att regera med hjälp av batonger och exekutionspatruller, genom konstgjord hungersnöd, massfängslanden och massdeportationer är inte bara inhumant; det är påfallande ineffektivt - och i den högre teknologins tidsålder är ineffektivitet en synd mot den Helige Ande. En verkligt effektiv stat är en, i vilken den allsmäktiga gruppen politiska bossar och deras medhjälpare kontrollerar en grupp slavar, som inte behöver tvingas, därför att de älskar sin träldom. Att få dem att älska den är den uppgift som i dagens totalitära stater är överlämnade åt propagandaministerier, tidningsredaktörer och skollärare."

"Propagandans största triumfer har uppnåtts inte genom att göra någonting utan genom att avstå från att göra. Sanningen är stor, men ännu större - från praktisk synpunkt - är tystnad om sanningen"

Citat ur förordet till "Du sköna nya värld" av Aldous Huxley. Boken är skriven 1932 och förordet är skrivet till en utgåva 15 år senare. Jag läste aldrig klart boken när jag läste den för länge sedan. Det intressanta fanns i förordet.

"Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar" visar en ny undersökning.

Tja, vad kan vi förvänta oss? Vi uppfostrar våra unga till att tycka diktatur är bra men blir förvånade när dom inte tycker demokrati är viktigt.

Vi tvingar våra barn att gå nio år i skolan under dom år när man är som mest formbar. Grundskolan är en miljö som ingen vuxen skulle acceptera, men vi förväntar oss att våra barn ska göra det. Skolan har inget med demokrati att göra, och styrs med tvång och diktat uppifrån och barnen förväntas att acceptera och till och med tycka om det. Gör dom inte det så gör skola och samhälle allt för att dom ska rätta in sig i ledet och anpassa sig. Har dom ändå problem att anpassa sig så sätter vi gärna bokstavskombinationer på dom. För in i ledet ska dom. Till vilket pris som helst. För herregud, hur skulle det annars gå?

Vad som kanske är förvånande är att så många ändå tycker att demokrati är viktigt. Nu matas vi ju också under hela skolgången, i ord om än inte i handling, med att demokrati är något bra. Kanske det är därför som vi accepterar en urvattnad demokrati som mest bara handlar om att vi får gå och rösta vart fjärde år. För hur skulle vi kunna förstå att det kan se ut på något annat sätt?

Några tankar om skolan...

Lev väl...

Hasse och Tage såklart. Det finns en sketch alldeles innan som hör ihop med den här sången, men tyvärr hittar jag den inte. På svenska. Synd. Det finns en version där dom pratar på en emellanåt lite tafflig engelska och som dom gjorde för att tävla med i Montreaux och den finns här. Underbar version av den svenska nationalsången. Den bästa jag har hört. Lagom respektlös.

Jag var ute och gick en sväng i det vackra vädret idag. Jag hörde och såg min första Svartvita flugsnappare för året. Det är alltid lika trevligt när fåglarna kommer tillbaks från sina vinterkvarter.

Vädret var vackrare än vad jag hade klätt mig för så jag fick klä av mig lite. Skjortan åkte av först, och sen åkte benen av. På byxorna alltså. Det är praktiskt att kunna zippa av benen. Men det var fortfarande varmt med t-shirt och shorts och då slog det mig igen, det som har slagit mig dom senaste somrarna. 

Jag tycker att det skulle vara trevligt om även jag kan få dra på mig en kjol när det är riktigt varmt och jag ska ut bland folk. Jag tänker mig att det är svalare och mindre instängt med kjol än att bära byxor eller shorts. Jag tycker inte om när det är instängt. Jag tänker mig en kjol som är tillverkad i ett lätt och tunt material, som inte är för lång, den ska sluta ovanför knät, och den får inte hindra min rörelsefrihet.
 
Jag vet, det är tillåtet för män att klä sig i kjol, men jag är inte tillräckligt modig för att göra det. Än. Det är ju trots allt inte ett särskilt vanligt plagg bland män. Jag hoppas att den dagen kommer när jag kan klä mig som jag vill utan att bekymra mig över att människor tittar lite roat på mig. Kommer den dagen så kan ju jag le inombords åt dom som ler åt mig och tänka att det är dom som är begränsade i sitt tänkande.
 
Att män inte bär kjol här i det vi kallar Sverige är ju, som så mycket annat, enbart en kulturell sedvänja och inget annat. Det behöver inte vara så, det skulle kunna vara annorlunda. Vilket naturligtvis gäller alla våra kläder. Det enda tydliga undantaget jag kommer på så här i en hast är att män sällan har ett praktiskt behov av att ha behå på sig.
 
Jag vet inte om jag behöver förtydliga mig, men jag gör det ändå. Jag vill inte klä mig i kjol för att bejaka någon feminin sida, eller för att söka min (köns-)identitet, eller för att provocera, eller för att utmana mig själv, eller för att bryta upp trista könsroller, eller för att jag tänder på att bära kvinnokläder.
 
Den enda anledningen är att jag tycker det verkar vara lätt, luftigt, svalt och praktiskt att bära kjol när det är varmt. Jag önskar bara att det ska kunna vara självklart för vem som helst att bära kjol då det kan kännas lite orättvist att vi män inte kan bära kjol på ett lika naturligt sätt som kvinnor. Eller vilket annat plagg som helst man vill ha på sig.
 
Dessutom så är ju kjolen ett ypperligt plagg för just män att bära, det är ju trots allt vi män som har grejer hängandes i grenen. Grejer som trivs bäst i frihet. Särskilt om man är i den åldern när man tänker skaffa barn, då ju testiklarna hänger på utsidan av kroppen för att spermieproduktionen inte mår bra av att det blir för varmt. Vilket det såklart blir om man stänger in "paketet" i ett par (trånga) byxor. Så även för fertilitetens skull borde män bära kjol. Undrar vem det var som kom på den tokiga idén att män skulle bära byxor?

http://www.midasclothing.com/pages/products.aspx?id=1

Ha en bra dag // Peter

I universum finns det inget upp eller ner, följaktligen inte heller här på jorden. Det finns inget som säger att norr ska vara uppåt, det är bara tillfälligheternas spel som gjort att vi ser det så.

Har funderat på att skaffa en sådan här karta och sätta upp på väggen, lite som en påminnelse om att vårt sätt att se på världen och verkligheten i mångt och mycket är en konstruktion. Vi är präglade av den kultur och det sammanhang vi har växt upp i och det vi "ser" behöver nödvändigtvis inte ha något med verkligheten att göra.

Ha det bra // Peter

Bra dokumentär på SVT idag (4/4). Den handlar bla. om att domstolar ser lindrigare på när vuxna slår barn än om barn slår vuxna, och att aga blivit mer accepterat som uppfostringmetod.

Tänk att det kan bli så fel så att vi vuxna tror att vi har rätt att kränka våra barn? Det verkar som vi inte förstår att om vi kräver respekt av våra barn så är det rädsla vi får tillbaks. Vi vill väl ändå inte att våra barn ska vara rädda för oss? Respekt är inget man kan kräva av barnen, inget man kan slå eller hota fram. Respekt förtjänar man, genom att vara respektfull.

Visst kanske man kan få barnen att lyda med hot och slag, men lydiga barn är inte fria lyckliga barn. Och dom blir inte fria, lyckliga och självständigt tänkande vuxna när dom växer upp.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att om vi vill att våra barn ska respektera oss så måste vi respektera dom. Respekterad kan man bara bli om man själv visar respekt. Att visa barnen respekt är precis samma sak som att visa en vuxen respekt. Barnen måste få vara människor på samma villkor som oss alla. Barn är också människor, bara lite mindre. Och klokare!

Se även: Ordtorka... ,"Trotsåldern" , Skogspromenadtankar...

Ha det bra // Peter

Jag får för varje dag som går allt svårare att ens göra en fluga förnär. För mig så har alla djur rätt att få finnas till på sina egna villkor i så stor utsträckning som möjligt.

När jag får se fritt levande djur så kan jag bara fascineras och glädjas över förmånen att få vara med om något fantastiskt. Det gäller alltifrån små insekter till älgar. Och jag hoppas innerligt att jag någon gång kommer att få se våra stora rovdjur i vilt tillstånd i sin naturliga miljö.

Får jag se ett rådjur så tänker jag: "Åh, vad vackert!" och inte: "Var är bössan?", eller: "Åh, vad gott det är med rådjurssadel!".

När djur utrotas eller försvinner från ett område på grund av människan så blir mitt liv för varje gång det sker lite fattigare. Nu har man ju inte utrotat vargstammen, men den är alldeles för liten och sårbar för en sådan här urskiljningslös jakt.

Den biologiska mångfalden ska vi förövrigt, enligt mig, inte bevara för kommande generationer människors skull, utan för dess egen skull. I den biologiska mångfalden ingår vargen i den svenska naturen.

Min sista mening i mitt förra inlägg ber jag om ursäkt för, kanske borde jag ta bort den. Det är en alltför svepande formulering, men kanske en ögonblicksbild av vad jag kände just då. Kanske samma sak med rubriken.

Ibland tänker jag att det är alldeles för lätt att skriva och kommentera något på Internet. Ibland är det för lätt att glömma eftertanken.

Förvisso är det så att jag hellre möter djur i skogen än jägare, av den enkla anledningen att jägaren oftast är ute i skogen för att döda det som jag vill se och som jag fascineras över. Och människor med vapen gör mig alltid lite nervös.

Jag har inga problem med att tex. rävar med skabb, att vargar som blir alltför närgångna och orädda för människan, eller djur som är sjuka på annat sätt avlivas, och när älgen inte har en naturlig fiende så måste kanske den hållas nere med jakt. Jag har heller inget emot att vi utrotar minken och mårdhunden, för det är arter som inte hör hemma här och gör en stor skada på annat vilt.

Den jakt vi såg igår är något helt annat och inget som hör hemma i den värld jag vill se.

Vargens tid, en blogg om vargen.

Kanske är det dags att göra slag i saken och bli medlem i Svenska Rovdjursföreningen, som jag ändå har tänkt att göra...

Ha det gott // Peter

Nu skjuts det vargar i en rasande fart i skogarna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6371473.ab

12000 jägare ska skjuta 27 vargar.

Jag är mycket mer rädd för jägare än för vargar...

// Peter