Om livet, universum och allting!

Mitt liv har varit kantat av missade ögonblick. Dom har periodvis legat som ett pärlband efter varandra.

Alltför många gånger har jag varit arg för upplevda oförrätter, ältat orättvisor, ångrat misstag jag gjort, skämts över dumheter jag sagt, och sörjt och saknat det jag inte fick. Ofta långt efter att det hänt.

Jag har, som jag skrev i inlägget om blicken och leendet, också varit duktig på att inte släppa taget om tjejer som på något sätt har visat sig vänligt inställda till mig för ett ögonblick. Jag har förstorat upp minsta smula som någon gett mig. Jag ville ha mer. Längtat, saknat, hoppats. Jag har sällan försökt göra något åt det, och gjorde jag det så var det ofta taffliga försök. Jag längtade men var osäker, ängslig och rädd.

"Balladen om flickan och dom två munkarna" handlar ju också om just detta. Om att sluta bära på sådant som bara tynger. Jag lämnade inte tjejen med leendet på tåget. Jag fortsatte bära på henne.

Hur många leenden missar man idag om man går och tänker på att det var något man missade igår? Hur många ögonblick passerar obemärkta förbi när tanken är kvar i ögonblicket från förra veckan? Hur många vänliga blickar får man om man går och är arg för det som hände för en månad sedan?

Men hur ska man kunna släppa det som varit om man bär på en ryggsäck full med skräp? Hur ska man kunna se med klara ögon när år av anpassning har förvridit det man ser, som ett kalejdoskop förvrider den renaste blick?

När jag under min uppväxt för att överleva var tvungen att stänga av, anpassa mig och bli någon som inte var jag så skapades, bit för bit, lager för lager, ett avstånd inom mig mellan den jag blivit och den jag var. I det avståndet låg saknaden, den avgrundsdjupa tomheten, sökandet efter mening, och den ständigt närvarande längtan efter "något" som jag då inte förstod vad det var.

Det som bla. tog sig uttryck i en längtan efter kärlek, närhet, kontakt, ny bil, ny bostad, nya prylar, stunder av "lyckorus" och en längtan bort. Nästan oavsett var jag var så längtade jag bort någon annanstans. Det kändes som att livet hände på en annan plats än där jag var. Vilket det också gjorde på sätt och vis.

Det som var en längtan efter "något" var en längtan efter att få vara den jag egentligen var. Det som jag kände som en längtan bort var en längtan "hem".

/Peter

"Omedvetna filtersystem leder oss igenom den kaotiska vardagen, som ett inre navigationssystem. Och i ett specifikt fall gör hjärnan allt för att vi inte ska se andra som dom verkligen är. När vi förälskar oss. Vetenskapligt betraktat är förälskelsen framför allt ett stresstillstånd. Vår panikcentral, amygdala, aktiveras. Det händer egentligen alltid när en fara hotar. Panikcentralen sätter oss i larmberedskap och skapar den känsla av upphetsning som vi upplever när vi är förälskade. Paniktillståndet gör oss samtidigt lite blinda. Det ser till att vi inte tittar alltför noga på vår partner."

Ur del två av "Hjärnans autopilot".

Stress! Panik! Fara hotar! Larmberedskap! Till råga på det är vi blinda! Huga huga! Och det suktar vi efter.

Jag har länge tänkt att förälskelsen bottnar i rädslor, för varför skulle det annars pirra i magen när man ser eller tänker på den man är förälskad i? Den man trivs och kan vara sig själv tillsammans med skapar, tänker jag, bara ett lugn inombords.

I programmet pratar dom också om att man har gjort experiment som visar att ända upp till 7-10 sekunder innan man fattar ett medvetet beslut så har hjärnan redan förberett beslutet, bestämt sig. Så pass medvetna och fria är vi i våra beslut.

Det leder till slutsatsen att om jag kopplar upp dig i en apparat som kan mäta din hjärnaktivitet så kan jag vara medveten om ett beslut du kommer att fatta flera sekunder innan du är medveten om att du fattar just det beslutet. Är inte det fascinerande så säg?

Jag har alltså ingen aning om vilket beslut min hjärna tänker fatta innan den har fattat det. Men som vi alla länge vetat så är ju den fria viljan en illusion.

Programmets undertitel är "Kärleken är blind", men så är det ju inte. Det är förälskelsen som är blind. Kärleken ser och hör allt. Vi vill gärna blanda ihop det där.

/Peter

Jag har läst boken "Samarbete - Människans väg till framgång" av Patrik Lindenfors.

Jag har länge förstått att människans historia är en enda lång historia av samarbete, men jag har nog ändå inte förstått vidden av det.

Från gener (även den "själviska" genen måste "samarbeta" med sina genkompisar) och celler, ända upp/ut till det vi kallar vår kultur och våra idéer så är samarbete den röda tråden. Utan samarbete vore vi ingenting. Vi är till och med sådana notoriska samarbetare så vi samarbetar fast vi avskyr varandra. Via språket tex. Skriker jag okvädningsord till dig så kommer du att acceptera betydelsen av dom, och reagera därefter, och kanske skrika andra okvädningsord tillbaks. Och språket utvecklas, förändras och nya invektiv kommer till vare sig vi vill samarbeta eller inte. Bland annat.

För ett antal år sedan var Bob Dylan en favorit och jag samlade på mig dom flesta av hans skivor, även om jag ofta tänkte att hans låtar gjorde sig bättre när någon annan spelade in dom.

Ola Magnell gjorde en, som jag då tyckte, bra version av "Absolutely Sweet Marie" från skivan  "Blonde On Blonde" som heter "Isa Bell". Jag fattade inte mycket av texten, vilket jag sällan gör när en text går åt det mer poetiska hållet, mer än att han gick runt i Stockholm en kväll och undrade var Isa Bell var någonstans. Men det var två rader som gick in och fastnade:

En laglös måste också vara ärlig
En tjyv är inte alltid kriminell

Just så. Även om man är kriminell så måste man någonstans på vägen samarbeta med andra människor på lika villkor. Likaså om man är egoistisk och bara tänker på sig själv. Utan att på något sätt samarbeta med andra människor så överlever vi inte. Vi människor är alltför sårbara för det.

Vilket bör stämma till eftertanke hos dom som envisas med att tro att människan är egoistisk till sin natur. Som man känner sig själv känner man världen. Att vi sen kan samarbeta om riktigt dåliga saker som kanske till och med skadar oss själva i längden är en helt annan sak. Samarbete är det lika fullt.

/Peter

Häromdagen sändes ett bra program på Kunskapskanalen om hjärnan, medvetandet och hur våra sinnen fungerar. Vi vill gärna tro att vårt medvetande håller koll åt oss, men det är det undermedvetna som gör det stora jobbet. Vårt medvetande är ytterst begränsat.

Och när man har förstått att medvetandet är väldigt begränsat så kan man börja fundera på om verkligen "medveten närvaro" är något att stå efter. Ju mer vi försöker vara medvetna om det som händer desto mer missar vi av det som händer.

Programmet som är första delen av två finns att se på UR-Play. Andra delen sänds på tisdag 20:00.

"Hjärnans autopilot : Kraften i det omedvetna".

Om programmet:

"Vi är för det mesta lyckligt omedvetna om de beslut och handlingar som hjärnan hela tiden måste hantera i vår vardag. Det är hjärnan som gör att vi kan gå, cykla och köra bil utan att vi medvetet behöver tänka på vad vi gör. Vår hjärna väljer automatiskt ut vad vi överhuvudtaget ska lägga märke till. Det är därför magiker försöker förleda vår hjärna, snarare än våra ögon.

Trots vår förmåga till reflektion går det mesta av vårt tänkande och beteende helt automatiskt. Vår hjärna sköter rutinarbeten utan att besvära oss. Om en fara hotar skickas signaler till amygdala, panikcentralen i vår hjärna. I "Hjärnans autopilot" gör vi en djupdykning i den enorma datavolym som analyseras i våra omedvetna nervbanor."

Henrik Fexéus hade ett program för ett par år sedan som hette "Hjärnstorm", och det här är ett klipp därifrån. Jag tycker att det är mycket bra och talande för det säger på ett enkelt och tydligt sätt något väsentligt om vårt medvetande. Om du inte sett det tidigare så titta på det i lugn och ro, och följ instruktionerna.

Forskare har kommit på att själviska småttingar kan skylla på hjärnan!

Det här är en slutsats som känns minst sagt förhastad. Vi sätter ju igång och uppfostrar och påverkar, medvetet och omedvetet, våra barn från det att dom är nyfödda. Sex års uppfostran/indoktrinering sätter såklart sina spår. Barn gör som vi gör, tar efter oss och imiterar oss vilket det finns en stor evolutionär fördel i. Mina föräldrar växte upp och fick barn så om jag gör som dom kommer jag också med stor sannolikhet att lyckas med det.

Är 6-åringarna egocentriska beror det på att vi vuxna är det. 6-åringar kan såklart inte vara egocentriska på ett vuxet sätt utan är det på ett barns sätt. Men vi tycker ju inte om barn som är egocentriska på ett barns sätt, så vi måste lära dom att inte vara det. Vilket dom kan lära sig i takt med att hjärnan utvecklas.

Vi berövas det vi egentligen bär med oss, sen får vi använda resten av livet till att lära oss det vi berövats. Och att lära sig något kan aldrig på långa vägar bli lika bra som det vi berövas.

Fler tankar om barn, föräldrar och uppfostran.

Det finns en spridd skämtteckning med rubriken "Tänk positivt!", där en man står med ena foten i kläm i en dörr och en annan man går förbi och frågar hurtigt: "Foten i kläm?", varpå mannen med foten i kläm svarar lika hurtigt med ett stort leende: "Jajjamensan!". 
 
Den här teckningen satte jag upp på kylskåpsdörren för många år sedan. Jag tyckte nog att den var rolig. Kanske kände jag också någonstans inom mig, även om jag inte förstod det då, att den sa något väsentligt.
 
Jag var i en relation då, en relation som hade slutat fungera sedan länge. Eller, den hade väl aldrig fungerat egentligen. Vi blev förälskade som så många andra. Levde i ett rus. Tyckte att allt var bara toppen. Det höll i sig ett tag för att sakta övergå i tystnad och missförstånd, så som förälskelser tenderar att göra. Relationen blev mer en vana än levande. Vi tyckte säkert också att vi kunde prata med varandra om allt, men det gjorde vi naturligtvis inte. Kan man prata med varandra så finns det ingen anledning till att man slutar prata med varandra.
 
En förälskelse är en illusion där två människor som inte är sig själva är "kära" i sin "bild" av den andre. Hopplöst läge såklart. För att upprätthålla illusionen så krävs det att man ständig bekräftar varandra, men hur länge orkar man med det? Det är omöjligt att leva upp till det något längre tag. Dom allra flesta förälskelser övergår följdriktigt i tystnad, missförstånd, gräl och leda, och det slutar oftast med att man går åt varsitt håll. Inte alltid som vänner. Och ofta visar det sig att man egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. 
 
Förälskelsen är blind och döv - Kärleken ser och hör allt.

En förälskelse är väl närmast att likna vid en bristsjukdom. Jag var en halv människa som ville bli hel och trodde att någon annan kunde göra mig hel. Jag längtade "hem" och hittade "hem" i en annan person. Men det var såklart dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra mig hel. Jag kan aldrig hitta lösningen på min "hemlängtan" utanför mig själv. Min egen tomhet kan ingen annan fylla upp. Tomheten ligger i avståndet mellan den jag blivit och den jag var och det avståndet kan ingen annan ta bort. Hur behagligt det än var att vara förälskad. Då.

Jag har varit förälskad fler gånger sedan dess, men inte lika starkt. Idag skulle det inte fungera alls. Jag kan inte ge den bekräftelse som krävs för att det ska bli en förälskelse, jag vill se människor som dom är och inte som någon idealiserad "bild", och jag kan inte umgås på det sättet med någon som inte ser mig som den jag är och har orimliga förväntningar på mig.
 
Nå, jag mådde dåligt, inte enbart för att relationen inte fungerade. När jag ser tillbaka på livet så kan jag se att jag alltid varit rädd, osäker, vilsen, gått med en ständigt närvarande ångest och en depression som med jämna mellanrum pockade på uppmärksamhet. Under min uppväxt så hade jag fullt upp med att överleva så jag tappade bort mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, vad som var viktigt i mitt liv. Vilket naturligtvis bidrog till att relationen fortsatte alltför länge. Jag såg ingen väg ut. 
 
Jag fick kritik för teckningen, fick höra att den inte alls passade in: "Här skulle det verkligen behövas positivt tänkande!" Jag förstår tanken och bilden togs ner så småningom om jag minns rätt.
 
När relationen senare tog slut, mitt liv hade tagit en ny riktning, jag hade gått i den ena terapin efter den andra och jag hade provat på att affirmera och tänka positivt, så insåg jag till slut att jag satt med foten i kläm. Det var inte min sinnesstämning som var problemet, den var bara ett symptom.  Hade jag lyckats tänka positivt då så hade jag stannat i relationen ännu längre och hindrats i min utveckling.
 
Nu fungerade det inte för mig att tänka positivt, men om det hade gjort det så hade det inte löst några problem. Jag hade bara dolt dom, lagt locket på, och problemen hade funnits kvar och påverkat mig och mitt liv hela tiden även om jag inte hade märkt det. Hela tiden med depressionen lurandes bakom hörnet. "Skador" försvinner inte med affirmationer och positivt tänkande. Symptombehandling löser inte problem, det döljer dom. 
 
Risken med att tänka positivt är att man slutar känna vad man känner och att man inte tar itu med det som är det verkliga problemet. Vilket i sin tur riskerar leda till att man lever ett begränsat liv och stannar onödigt länge i livssituationer som inte är bra för en. Om man vill lösa sina problem så måste man få känna vad det är man känner. Har man foten i kläm så måste man se till så att man får loss den.

När man är vilsen efter en lång uppväxt där man varit tvungen att "stänga av" för att överleva så är det svårt att förstå vad man känner, och varför man känner det man känner. Att då döva det man känner är ingen hjälp i sökandet efter sig själv. Att acceptera sin situation tills man fått loss foten är något helt annat än att tänka positivt.
 
Kanske borde jag ha lagt till "Tänk positivt!" i den här uppräkningen. Även om "Tänk positivt!" låter lite bättre än dom andra så blir resultatet i stort sett detsamma.

En dag när regnet dränkte Japan gav sig två munkar ut på landsvägen, på väg från klostret där dom bodde till en marknadsplats ett par mil därifrån

Dom gick och strosade helt fridsamt när vägen avbröts av en gyttjepöl, på vars andra sida stod en liten flicka klädd i sidenkimono

Hon kunde inte komma fram men bockade sig ödmjukt och bad om hjälp...

- O, snälla människor hjälp mig över pölen här

En munk får inte röra kvinnor, men flickan bad och bönade en gång till...

- Min pappa slår mig om min klänning blir förstörd

(Hur kan man välja rätt när felet finns i frågan?

Fan ska leva rent på gyttjefyllda vägar)

Vid varsin pölkant stod dom tysta och många tankar både föddes och dog, innan den ene munken fattade ett beslut och vadade ut i vällingen

Han lyfte upp den arma flickan och gick tillbaks med henne i sin famn, medan hans vän och klosterbroder stod och gapade i upphöjt oförstånd

Men flickan log och strålade, hon kramade sin hjälpande hand och sa:

- Hur ska jag någonsin riktigt kunna tacka dig?

Men munkarna gick vidare och hörde inte flickan som sa helt frankt...

- Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna

(Den enes puts - Den andres smuts

Dom enda som är kloka tycker likadant som du)

En halvmil gick dom tigande tills den ännu rene samlade sig och sa:

- Hur kunde du besudla dig med kvinnans kropp?

Den syndige såg road ut, han tittade upp och log när han svarade:

- Jag lämnade flickan där, bär du på henne än...?

(Fan ska hitta rätt i dessa bistra tider,

Vägarna är många och reglerna är trånga)


Det här är, vad jag förstår, en berättelse som finns i en massa olika varianter. Den här kommer från en skiva som heter "Döende oskuld", av och med Dan Hylander. Han var en favorit på den tiden när det begav sig.

Jag vet egentligen inte om den här historien överhuvudtaget är bra, men någonting den säger är väl att vi, såklart, inte ska inrätta våra liv efter någon bok eller någon annans påbud och regler om vi vill leva ett fullvärdigt liv. Ett liv i frihet.

Inte heller är det så smart att leva utifrån traditioner och sedvänjor utan att ifrågasätta dom. Traditioner och sedvänjor kan ligga som ett tungt ok över en människas axlar. Ett tydligt exempel är ju sk. hederskulturer, men traditionens ok är något som vi alla, mer eller mindre, går och släpar på. Oftast utan att se det, eller förstå det. Det man växer upp i blir en del av en själv och det är svårt att ställa sig på sidan om och iaktta sig själv utan "glasögon" färgade av traditionen. Vi tror på den värld som vi blir presenterad för.

"Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna..." Det som görs i kärlek kan aldrig vara fel, det kan aldrig ifrågasättas, fördömmas eller moraliseras över.

Det är många saker jag har varit tvungen att omvärdera. Saker som jag fick med mig ut i livet men som det visade sig att det inte stämde. Saker som bara krånglade till mitt liv. Kärlek är en sådan sak.
 
Bell Hooks har formulerat det här med kärlek på sitt sätt i boken "Allt om kärlek":
 
"När vi förstår kärleken som en omsorg om vår egen och någon annans andliga utveckling står det klart att vi inte kan påstå att vi älskar om vi sårar och misshandlar. Kärlek och misshandel kan inte existera tillsammans."
 
"En överväldigande majoritet av oss kommer från dysfunktionella familjer där vi lärde oss att vi inte var bra, där vi kränktes, misshandlades verbalt och/eller fysiskt och negligerades känslomässigt trots att vi också lärde oss att vi var älskade. För de flesta av oss vore det alltför skrämmande att acceptera en definition som skulle få oss att uppfatta vår familj som kärlekslös. Alltför många behöver hålla fast vid en föreställning om kärlek som antingen gör misshandel acceptabel eller åtminstone får det att verka att det som hände inte var så illa."
 
"Precis som vi klamrade oss fast vid föreställningen att de som sårade oss som barn älskade oss, försöker vi alltså när vi såras av andra vuxna ge en rationell förklaring genom att vidhålla att de älskar oss."
 
Jag tycker att det där stämmer bra överens med hur jag tänker. Naturligtvis säger hon annat också som jag inte håller med om.
 
För mig är kärleken ett förhållningssätt, ett sätt att vara mot mig själv och andra, och inte en känsla. Det viktiga är, tänker jag, inte vad jag känner för andra utan hur jag uppfattas av andra människor. Ens egna känslor kan leda fullständigt vilse.
 
Kärleken som en känsla, när kärleken är riktad mot någon person, är för mig ointressant och ställer mest till besvär, den gör livet krångligare. Den begränsar, vill gärna hålla fast, sätta upp regler och styra. Den mår dåligt när kärleken inte är besvarad och blir lätt svartsjuk. Den kräver bekräftelse, presenter, uppvaktning. Den vill hela tiden få ut något för egen del. Det är alltför vanligt att människor sårar varandra fast dom samtidigt säger att dom älskar varandra.
 
Kärleken som ett förhållningssätt vill sina medmänniskor väl och låter dom gå sin egen väg, tänka sina egna tankar, håller inte fast och låter dom finna lyckan på sitt eget sätt. Även om man själv inte är inkluderad i den resan. Även om det innebär att man går åt varsitt håll. Den kärleken söker inte sitt. Det är en kärlek som är friare och öppnare till sin karaktär. Inga svallande känslor förvisso, men svallande känslor förblindar och jag vill se vad som händer i mina relationer.
 
Jag kan tycka att kärleken som en känsla är egoistisk, men det kanske man skulle kunna säga om kärleken som ett förhållningssätt också, på sitt sätt. Jag vill ju inte att någon sätter upp regler för mig och talar om för mig vad jag får och inte får göra, jag vill leva mitt eget liv. Och då kan jag inte heller sätta upp regler för någon annan att leva efter. Jag vill inte längre stå i vägen för någon annans lycka. Jag kan inte längre lova någon annan människa min trohet, min egen frihet är alltför viktig för det, den enda jag kan vara trogen är mig själv och min egen resa genom livet.

Det viktigaste i en relation är för mig att man är vänner som kan prata om allt och att man trivs tillsammans. Inte att man ska kunna säga att man älskar varandra. Vänskapen är ömsesidig, men kärleken behöver inget gensvar. Vänskap behöver bara visas genom att vara vänner, den behöver ingen annan bekräftelse.
 
Dessutom, är det inte märkligt att så fort otrohet kommer på tal så handlar det om vad man har gjort med det man har mellan benen? Som om det skulle vara det viktigaste? Eller ens viktigt?

Jag var ute och gick en sväng i det vackra vädret idag. Jag hörde och såg min första Svartvita flugsnappare för året. Det är alltid lika trevligt när fåglarna kommer tillbaks från sina vinterkvarter.

Vädret var vackrare än vad jag hade klätt mig för så jag fick klä av mig lite. Skjortan åkte av först, och sen åkte benen av. På byxorna alltså. Det är praktiskt att kunna zippa av benen. Men det var fortfarande varmt med t-shirt och shorts och då slog det mig igen, det som har slagit mig dom senaste somrarna. 

Jag tycker att det skulle vara trevligt om även jag kan få dra på mig en kjol när det är riktigt varmt och jag ska ut bland folk. Jag tänker mig att det är svalare och mindre instängt med kjol än att bära byxor eller shorts. Jag tycker inte om när det är instängt. Jag tänker mig en kjol som är tillverkad i ett lätt och tunt material, som inte är för lång, den ska sluta ovanför knät, och den får inte hindra min rörelsefrihet.
 
Jag vet, det är tillåtet för män att klä sig i kjol, men jag är inte tillräckligt modig för att göra det. Än. Det är ju trots allt inte ett särskilt vanligt plagg bland män. Jag hoppas att den dagen kommer när jag kan klä mig som jag vill utan att bekymra mig över att människor tittar lite roat på mig. Kommer den dagen så kan ju jag le inombords åt dom som ler åt mig och tänka att det är dom som är begränsade i sitt tänkande.
 
Att män inte bär kjol här i det vi kallar Sverige är ju, som så mycket annat, enbart en kulturell sedvänja och inget annat. Det behöver inte vara så, det skulle kunna vara annorlunda. Vilket naturligtvis gäller alla våra kläder. Det enda tydliga undantaget jag kommer på så här i en hast är att män sällan har ett praktiskt behov av att ha behå på sig.
 
Jag vet inte om jag behöver förtydliga mig, men jag gör det ändå. Jag vill inte klä mig i kjol för att bejaka någon feminin sida, eller för att söka min (köns-)identitet, eller för att provocera, eller för att utmana mig själv, eller för att bryta upp trista könsroller, eller för att jag tänder på att bära kvinnokläder.
 
Den enda anledningen är att jag tycker det verkar vara lätt, luftigt, svalt och praktiskt att bära kjol när det är varmt. Jag önskar bara att det ska kunna vara självklart för vem som helst att bära kjol då det kan kännas lite orättvist att vi män inte kan bära kjol på ett lika naturligt sätt som kvinnor. Eller vilket annat plagg som helst man vill ha på sig.
 
Dessutom så är ju kjolen ett ypperligt plagg för just män att bära, det är ju trots allt vi män som har grejer hängandes i grenen. Grejer som trivs bäst i frihet. Särskilt om man är i den åldern när man tänker skaffa barn, då ju testiklarna hänger på utsidan av kroppen för att spermieproduktionen inte mår bra av att det blir för varmt. Vilket det såklart blir om man stänger in "paketet" i ett par (trånga) byxor. Så även för fertilitetens skull borde män bära kjol. Undrar vem det var som kom på den tokiga idén att män skulle bära byxor?

http://www.midasclothing.com/pages/products.aspx?id=1

Ha en bra dag // Peter

I universum finns det inget upp eller ner, följaktligen inte heller här på jorden. Det finns inget som säger att norr ska vara uppåt, det är bara tillfälligheternas spel som gjort att vi ser det så.

Har funderat på att skaffa en sådan här karta och sätta upp på väggen, lite som en påminnelse om att vårt sätt att se på världen och verkligheten i mångt och mycket är en konstruktion. Vi är präglade av den kultur och det sammanhang vi har växt upp i och det vi "ser" behöver nödvändigtvis inte ha något med verkligheten att göra.

Ha det bra // Peter

Bra dokumentär på SVT idag (4/4). Den handlar bla. om att domstolar ser lindrigare på när vuxna slår barn än om barn slår vuxna, och att aga blivit mer accepterat som uppfostringmetod.

Tänk att det kan bli så fel så att vi vuxna tror att vi har rätt att kränka våra barn? Det verkar som vi inte förstår att om vi kräver respekt av våra barn så är det rädsla vi får tillbaks. Vi vill väl ändå inte att våra barn ska vara rädda för oss? Respekt är inget man kan kräva av barnen, inget man kan slå eller hota fram. Respekt förtjänar man, genom att vara respektfull.

Visst kanske man kan få barnen att lyda med hot och slag, men lydiga barn är inte fria lyckliga barn. Och dom blir inte fria, lyckliga och självständigt tänkande vuxna när dom växer upp.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att om vi vill att våra barn ska respektera oss så måste vi respektera dom. Respekterad kan man bara bli om man själv visar respekt. Att visa barnen respekt är precis samma sak som att visa en vuxen respekt. Barnen måste få vara människor på samma villkor som oss alla. Barn är också människor, bara lite mindre. Och klokare!

Se även: Ordtorka... ,"Trotsåldern" , Skogspromenadtankar...

Ha det bra // Peter

Jag har en stor del av mitt liv gått och frusit mig igenom vintrarna. Så fort det började röra sig mot nollan och därunder så bara frös jag, oavsett hur jag klädde mig tyckte jag. Jag hatade vintrarna och trivdes egentligen bara när det var sommar och riktigt soligt och varmt.

Sedan några år så är det annorlunda. Av två orsaker. Jag har varit frusen av mig, vilket jag inte är på samma sätt idag. Mycket av min frusenhet kom inifrån. Och jag har lärt mig att klä mig på ett vettigt sätt. Några enkla sätt att tänka gör en väldig skillnad. Idag finns det ju dessutom så mycket bra kläder att välja bland.

Är du så varm av dig så du inte behöver fundera så mycket på hur du klär dig? Lyllo dig! Det är bara att gratulera.

Fryser du dig igenom vintrarna? Varsågod! Här får du några enkla tips från coachen:

- Ta bort all bomull. Bomull är det sämsta man kan ha på sig om man inte vill frysa. Syntet, ull, dun eller siden fungerar mycket bättre. Den enda bomullen jag går med på, av praktiska skäl, är i byxor, men det får inte enbart vara bomull, utan en blandning med något syntetmaterial.

- Använd "luftiga" kläder och storlekar. Alltför tighta kläder isolerar sämre. Naturligtvis ska dom inte vara för stora. Lagom var ordet.

- Klä dig jämnt över hela kroppen. Att klä sig som om man ska till Nordpolen med överkroppen och till Bermuda med underkroppen är inte bra. Fryser man om fingrarna kanske det är bättre benkläder man behöver. Hela kroppen hänger ihop. Kroppen producerar en viss mängd värme, men när den inte räcker till så drar kroppen in värmetillförseln till mindre vitala organ, så som fingrar, tår och örsnibbar.

- Se till så att kläderna är vindtäta. Är det inte vindtätt så blåser värmen bort. Naturligtvis är det bra om kläderna "andas". Efter att ha haft en mössa med vindtätt foder ett par vintrar så hittade jag en mössa jag tyckte var snygg, men den gick inte att använda när det drog rätt igenom den, vilket jag kände så tydligt när jag vant mig vid att det var vindtätt.

- "Lager på lager" är bra, det binder mer isolerande luft, men ju bättre lager desto färre lager behöver man. Det är inget självändamål att ha många lager. Bort med bomullen.

- Se till så att det är tätt i halsen. Halsduk är jättebra, men den ska vara på insidan av jackan, inte på utsidan, där gör den inte mycket nytta, oavsett hur snyggt det kan vara. Det finns praktiska löskragar i fleece/siden/ull (typ Buff) som man drar över huvudet, och är lätta att dra upp över hakspetsen, som i alla fall på mig lätt blir kall, eller ännu längre upp om det är riktigt kallt.

- Lovikavantar kan vara snygga och bra på många sätt, men dom är inte vindtäta. En  vindtät "skalvante" utanpå löser det problemet. En tunn fingervante som värmer lite grann och transporterar bort fukt från handen inuti den lite tjockare, vindtäta, fingervanten är en bra grej.

- Har du en huva på jackan så använd den. Jag försöker klä mig så att jag inte behöver använda den, blir jag då frusen så kan jag ta på den vilket många gånger räcker. Det är mycket värme som kan försvinna via huvudet om man inte skyddar det bra.

- Jag anser att väst är värdelöst. Kan vara snyggt, men värdelöst, om man använder den för att inte frysa. Det är bättre att fördela isoleringen jämnt. Blodkärlen i armarna ligger så ytligt och är känsliga för avkylning. Är blodet kallt när det kommer ner till fingrarna så spelar det ingen roll vilka vantar man har. Och omvänt. Samma sak gäller såklart om man fryser om tårna. Ullstrumpor är jättebra men är blodet redan kallt när det kommer ner till fötterna spelar det ingen roll hur tjocka ullstrumpor man har.

- Om jackan går till grenen eller nedanför måste den ha en dragsko i midjan. Har man inte det så "pumpar" det in kalluft över magen och bröstkorgen när man börjar att gå. Är jackan inte riktigt så lång så se till att den tätar över höften. Kyler du ner magen kyler du ner hela kroppen.

- När du tar på dig jackan, ta tag i tröjärmen och dra den med förbi själva mudden. Då isolerar och tätar det lite bättre precis vid handleden där blodkärlen ligger väldigt ytlig.

- Klä dig inte för varmt. Se till att ventilera, öppna upp och plocka av dig plagg om du blir för varm. Det sämsta man kan göra när det är kallt är att svettas. Fukt kyler av kroppen. Fuktig bomull är värst av allt.

- Man kan inte klä sig för både aktivitet och att vara stilla samtidigt. Man måste klä sig efter hur aktiv man ska vara. Ska man vara aktiv först för att sen vara stilla måste man ha med sig förstärkningsplagg.

- Man kan inte klä sig som någon annan. Ingen kan tala om för mig om jag fryser eller inte, det vet bara jag. Vi är alla olika frusna. Man måste prova och testa sig fram för att ta reda på vad som passar just en själv. Fortsätter man att frysa så får man ta på sig mer kläder, eller byta till bättre kläder. Det finns nästan alltid bättre kläder, bättre sätt att klä sig, bättre material.

 
- Köper man kläder som är mer tidlösa än det senaste modet så kan man använda dom i många år, och man kan köpa på sig en garderob med lite varierande kläder för alla väderlekar. Det blir ju inte dyrare i längden med tex. flera par tröjor om man verkligen använder dom tills man slitit ut dom. Jag är för övrigt så evinnerligt trött på just modetänkandet. Är det inte lite märkligt att det vi tyckte var snyggt igår är fult idag, och att det vi tycker är snyggt idag kommer att vara fult imorgon? Lurar vi oss inte själva när vi tror på det som om det vore en sanning? Och är det inte något som bara gör våra liv krångligare? Och dyrare? Och tar en massa tid och energi som vi skulle kunna använda till att leva istället?

- Låt fåfängan hänga kvar hemma i garderoben. Eller frys. Du gör som du vill.

Ett annat tips är att verkligen acceptera att det är vinter. Ta det lite lugnare, förstå att allt har sin säsong, låta vintern bli en tid för stillhet och reflektion, inte ut och fara mer än det allra nödvändigaste, förstå att det inte är den som har hunnit med mest som vinner, låta bilen stå, umgås med sina nära, samtala med varandra över en kopp te, bara vara.

Jag kommer ihåg från den tiden jag hade en bil hur det var ett evigt skrapande av rutor, igenimmade rutor, isproppar, fastfrusna dörrar, kalla säten. Och hur bilen egentligen skrek att den inte ville för att det var för kallt, utan att jag lyssnade. Det var ju så många måsten jag hade. Måsten som idag inte finns. Och dom fanns inte då heller. Det var bara en illusion. Mina hjärnspöken drev mig till att göra meningslösheter, istället för sådant som är viktigt, istället för att anpassa mig efter årstiderna.

Sedan jag började att fundera över mina kläder så har jag i stort sett bytt ut min garderob. Jag klädde mig helt fel tidigare, inte konstigt att jag frös. Det finns varmare kläder än bomullslångkalsonger och jeans, och det var inte enbart skorna och strumporna som var felet när jag ständigt frös om tårna. Jag håller förvisso fortfarande på och testar och funderar för att se vad som passar mig och kollar sportaffärer och friluftsbutiker efter praktiska kläder, men idag behöver jag inte frysa.

Även om jag kanske fortfarande föredrar sommaren, av flera skäl, så är inte vintrarna något problem längre, och jag kan uppskatta vintern på många sätt. Vintern och kylan har sin speciella skönhet.

Och du! Glöm inte reflexerna ;-)

Ha det gott // Peter

Några fler citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

"Tonåren förknippas, i likhet med puberteten, i hög grad med ett språkbruk som nästan har politisk och militär karaktär: uppror, frigörelse, revolution, bristande disciplin.

I en maktstruktur, där de vuxna antas utgöra det stabila, konfliktlösa elementet, måste varje progressiv utveckling nödvändigtvis definieras som ett angrepp på det etablerade. På samma sätt ... placerar man i tonårsfamiljen rent språkligt skulden hos ungdomen. Därmed undviker man å det elegantaste att ta ställning till de vuxnas övergripande ansvar för samspelets karaktär. Det är "åldern", "hormoner" eller bägge delarna."

"Den avgörande faktorn för både barn och vuxnas välbefinnande och utveckling är kvaliteten på den samspelsprocess som finns inom familjen. Det vi i dagligt tal kallar "tonen", "stämningen", "atmosfären" eller "det som ligger i luften". ... ansvaret för processens kvalitet vilar på de vuxna i familjen. Det kan inte delegeras ut eller delas på ett demokratiskt vis."

"Det handlar om att lägga märke till barns signaler och ta dem på allvar, även när det betyder att man som vuxen måste ändra på en vana som man lärt känna som riktig under sin egen uppväxt eller under sin utbildning, och detta om så alla andra på gatan gör likadant."

"Jag menar att vi måste börja ställa mindre primitiva frågor kring det vi gör mot varandra, vare sig vi kallar det för uppfostran, pedagogik eller terapi. Det är inte tillräckligt att något "fungerar". Vi måste undersöka varför och hur det fungerar: Vad är det mänskliga och mellanmänskliga pris vi själva, barnen, klienterna, medborgarna och patienterna måste betala för något som omedelbart liknar en framgång?

Om priset är att den ena parten måste offra sin integritet för att tillfredsställa den andra så är priset för högt. Det är en enkel och civiliserad etisk princip."

"I linje med traditionen tänker och handlar vi ofta som  om vårt förhållande till barn är en enkelriktad gata - där trafiken går från oss till dem. Även moderna föräldrar blir hela tiden upptagna av om de nu ger barnen tillräckligt. I takt med att vår kunskap om barn växer spekulerar vi nu också om vi ger dem uppmärksamhet, kärlek, samvaro, stimulans, omsorg och tillräckligt med utmaningar. Det är väl och bra, så länge vi har i minnet att barns självkänsla också i hög grad är beroende av i vilken utsträckning de upplever sig värdefulla i våra liv. Ju mer de får lov att ge oss, desto sundare utvecklas deras självkänsla."

"I förhållandet mellan barn och vuxna är våldet alltid de vuxnas ansvar. Det gäller inte bara när det är de vuxna som utövar våldet, utan också när det är barnen eller ungdomarna som uppträder våldsamt - mot sina föräldrar, syskon, kamrater, främmande och andras eller det gemensamas egendom.

Över hela världen står politiker nuförtiden upp och fördömer barns och ungdomars våld och tillsammans med kränkta och upprörda föräldrar argumenterar de för strängare straff. Det är inte bara absurt - det är ungefär lika ansvarsfullt och begåvat som om de föreslog att man skulle balansera staternas budgetunderskott med barnens monopolpengar."

Citaten har jag valt ut, men sättet att uttrycka sig på är Jespers.

För egen del känns det som att jag kommer att ta en paus från bloggandet ett tag. Jag har en hel hög med ämnen att skriva om, och kommentarer att svara på, men det kommer inga ord när jag sätter mig för att skriva. Orden har tagit slut. Om det kommer ord så är jag ändå inte nöjd med dom. Dom känns krystade och frampressade, och så kan vi ju inte ha det.

Ordtorka har det varit förut. Och det bästa för mig när det händer är att släppa det helt, låta det få vara. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Det kommer när det kommer. Om det kommer. Lovar inget.

Det har heller inte blivit så mycket läsa ett tag, kanske hänger det ihop på något sätt, men jag har precis varit och lånat en bok på bibblan som heter "Ärans och hjältarnas språk - trender och traditioner i svenskan" av Lars Melin. Jag har börjat läsa i den och det är en underbar liten bok om det svenska språket.

Kärlek och värme/Peter

"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet av föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla på när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man en morgon står och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!" Vi den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej, det kan du inte!", "Nej, sluta nu, vi har inte tid med sådant trams!" Eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!

Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. Begreppet trotsålder är typiskt för makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling mer och mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

"Pubertet är sakligt sett en intrapsykisk (individuell) psykosexuell utveckling som för många 12-15-åringar skapar en hög grad av inre osäkerhet och turbulens. Att denna utveckling i sig skulle ge upphov till interpersonella konflikter (med de vuxna) är rent nonsens. Antalet konflikter och deras våldsamhet beror på de vuxnas förmåga att se sin ändrade roll i ögonen och det sätt som de lyckades ta vara på utvecklingen av barnets integritet under de tre- fyra första levnadsåren."

Citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

Jag håller inte med om allt som Jesper Juul skriver men det jag kan instämma i skulle jag kanske ibland vilja formulera lite annorlunda. Men jag tänker ändå att när vi har förstått vad han pratar om har vi kommit en bra bit på vägen mot att visa våra barn den respekt dom förtjänar. För jag tänker att det handlar om att förstå, om man försöker göra som han säger så har man inte löst något, då blir det en metod. Det måste komma inifrån. Kanske kommer det fler citat...

Tack för boktipset Sanna!

"Trotsålder" är ett begrepp vi vuxna har skapat för att vi inte förstår våra barn och vad det är som händer i vår relation till dom, och, tänker jag, för att vi i slutänden inte förstår oss själva. Det är ett sätt för oss vuxna att "smita" från vårt ansvar, naturligtvis inte medvetet eller beräknande, vi gör bara så gott vi kan. "Trots" hos barn är bara en reaktion på oss vuxna och inget annat, det är inget som barn måste gå igenom.  Det finns inget egenvärde i att som barn vara "trotsig", utan är bara ett hinder i vägen för att få utvecklas. Blir barnen "trotsiga" så står vi vuxna i vägen för våra barn när dom ska bli självständiga.

För mig är det enkelt. Om vi vill att vuxna människor ska visa varandra respekt, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro eller något annat, så måste vi visa våra barn respekt. Det är inget vi kan "banka" in, "uppfostra" dom till, eller lära ut, som ett ämne i skolan. Vi måste visa respekt. Vi måste vara respektfulla, och kärleksfulla. Kärlek och respekt. För mig är det samma sak.

Barn vill inget hellre än att samarbeta med oss. Så som vi samarbetar med dom kommer dom att samarbeta med oss. På ett eller annat sätt. Barn är fullvärdiga människor. Barn är kompetenta. Och sociala. Och läraktiga. Det vi visar dom tar dom efter. Som vi behandlar dom, behandlar dom oss. Är vi trotsiga kommer dom att vara trotsiga. Den som blir kränkt kommer att kränka sig själv och andra. Den som slår har blivit slagen, men kanske inte alltid fysiskt.

Visar vi kärlek får vi kärlek tillbaks...

Fler tankar kring barn, föräldrar och uppfostran.

Frid och fred/Peter

Har du spanat in Jupiter? Hon "lyser" vackert, ganska lågt, i sydost när mörkret börjar infinna sig. Med en vanlig handkikare så såg jag häromkvällen två av Jupiters månar. Det är fantastiskt med dom ljusa sommarnätterna vi har här i norden, men visst är det trevligt när stjärnor och planeter blir synliga igen...

Några tankar, mina tankar, om...livet kanske...

Tänk om jag, istället för att vara den jag är, hade växt upp i ett tibetanskt buddhistkloster. Vad skulle jag då ha för bild av mig själv? Vad skulle jag ha för drömmar? Vad skulle vara viktigt för mig då? Skulle jag anse att jag var tibetansk munk, med allt vad det innebär, eller den jag är i dag?

Klart jag skulle vara en tibetansk munk, eller i alla fall en buddhist, tro på karmalagen, vilja uppnå Nirvana, meditera, hålla på dom seder och riter man har som en tibetansk buddhist.  Det skulle vara fullständigt självklart. Och jag skulle inte för mitt liv kunna tänka mig att vara något annat. Jag skulle inte på något sätt kunna föreställa mig hur det är att vara en medelålders man i Sverige.

Tänk om jag hade växt upp i ett nazistiskt hem i Tyskland på 1930-talet. Hur hade mina värderingar sett ut då? Jag hade såklart varit nazist och det hade varit det mest självklara i hela världen. Hitler skulle ha varit min idol. Jag skulle inte begripa hur man skulle kunna se på världen på ett annat sätt. Jag skulle ha varit tvungen att anpassa mig och gjort värderingarna till mina, hur mycket det än hade "skrikit" inom mig, annars hade jag dött. Förmodligen bokstavligt.

Vem hade jag varit om jag hade växt upp hos indianer i Amazonas djungel? Eller växt upp bland inuiterna? Eller i Japan? Eller i Sibirien? Eller i Norge? Eller hos grannen?

Växer vi upp i ett "muslimskt" land blir vi muslimer, växer vi upp i ett "kristet" land blir vi kristna. Så självklart men så svårt att förstå. Det är så lätt att tro att det bara är vi som skådat "ljuset" och alla andras sätt att tillbedja "guden" bara är irrläror. Själva "tron" på "något" är säkert densamma. Hur det tar sig uttryck är "bara" kultur och sedvänjor.

Varför har jag, tills för några år sedan, trott att jag var jag, och att jag inte skulle kunna vara på något annat sätt? Varför trodde jag att mitt sätt att se på världen var det rätta? Och även om jag, förnuftsmässigt, tycker mig ha förstått så finns känslan ändå kvar att jag är den jag är. Vilket är som det ska vara, det ligger nog i sakens natur.

Det som vi betraktar som normalt är bara normalt när vi står med "facit" i hand. Det som är normalt idag var inte normalt igår, och kommer inte att vara normalt i morgon. Normaliteten är en konstruktion och skapad utifrån tillfälligheter. Det som är normalt för oss här är inte normalt på andra ställen.

Vi "upplysta" rika människor i det som brukar kallas för västvärlden (Jag hörde någon på radion räkna upp västländer och där ingick Japan?), lever våra normala liv så att vi förbrukar mer resurser än vad vårt stackars jordklot orkar med. Det kanske är normalt idag, men är det bra? I bästa fall kommer det inte att vara normalt i morgon.

Historiens förlopp är en enda lång rad av tillfälligheter. Hade historien tagit en lite annan väg så skulle vi tex. ha kunnat vara muslimer här i Sverige, och moskéer vara det mest naturliga av allt. Medan vi kanske skulle försökt hindra den lilla kristna minoriteten, eller någon annan minoritet, från att bygga sina kyrkor eller tempel. Vår profet skulle ha varit Muhammed, frid över honom, och inte Jesus, frid över han med. Och allt skulle vara självklart.

Eller också skulle vår kultur lika gärna kunnat se ut på ett helt annat sätt, med helt andra traditioner, seder, gudar och värderingar. Det är bara en lång rad av tillfälligheter som har lett oss fram till idag. Vilket leder fram till slutsatsen att historiekunskaper för att förstå varför vi är dom vi är, och varför vårt samhälle ser ut som det gör blir mer eller mindre meningslösa, det blir bara yta. Det blir ett subjektivt urval av händelser, färgade av dom vi är idag, sedda genom våra färgade "glasögon". Vill vi förstå vår samtid måste vi lägga oss på en helt annan nivå.

Livet, precis som den kultur vi lever i, följer ett kaotiskt förlopp. Ett förlopp som inte går att förutsägas, och inte heller beskrivas i efterhand, mer än i ytterst stora drag. Små händelser någon gång någonstans kan få stora konsekvenser på sikt.

En fjärils vingslag på himmelska fridens torg i Peking kan vara fröet till att det blåser upp till storm i Korpilombolo. Vädret beskriver ett kaotiskt förlopp som det är omöjligt att förutsäga, eller förstå i efterhand, mer än några dagar och endast i stora drag. Klimatet går att förutsäga, i alla fall till viss del. Det kommer att bli kallare när vintern kommer, men det går inte att veta vilket väder det blir i vinter.

För mig fungerar livet på precis samma kaotiska sätt. Det kan vara en gest, en blick, ett tonfall av någon någon gång eller en annons i en tidning som gör att livet byter riktning och tar en annan väg. Som i sin tur leder en till en annan blick, som i sin tur för en vidare till nästa annons, som i sin tur...

Mitt liv är, sedan födseln, en lång rad av tillfälligheter, stora som små. För femton år sedan ungefär så gick jag en kurs på en folkhögskola, en kurs som jag egentligen inte fick åka på. Där och då kändes det som att det såddes ett frö som fick mitt liv att ta en helt annan riktning. Jag fick upp ögonen för något som jag inte hade tänkt en tanke på innan dess. Och det ena ledde till det andra som ledde till det tredje osv.

Hade jag inte åkt på den kursen så skulle jag inte sitta där jag sitter idag. Jag har tänkt tanken att det var där det hände. Men så är det såklart inte. Jag hade redan börjat ”öppna upp” för något nytt. Processen var redan igång. Och den processen har pågått hela mitt liv. Hade jag inte hamnat där så hade jag hamnat någon annanstans och jag hade kanske tänkt likadant då, fast utifrån den sitsen där jag då hade suttit. Jag hade varit en annan människa med andra erfarenheter på en annan plats.

Och jag hade kanske tänkt att vilken tur att jag fick syn på den där annonsen i den där tidningen som jag hittade på bussen som jag fick åka med för att tåget var inställt på grund av snöstorm när jag var på väg till min flickvän som jag hade träffat på en bar som vi bara slank in på när jag och min kompis var på semester till Grekland istället för till Malta som jag hade tänkt för att min kompis hellre ville åka till Grekland. Och den annonsen skulle ha kunnat vara "fröet" till ett helt annat liv, till en helt annan Peter, som levde sitt liv på en helt annan plats.

Man brukar säga att det inte är någon mening att fråga barn varför dom gjorde det som dom gjorde, för dom kan inte svara på det. För mig är det precis samma sak med oss vuxna, bara det att vi har lärt oss att ha en orsak. Vi är bra på att efterrationalisera och göra det som har hänt av en tillfällighet till något fullkomligt logiskt och begripligt. Om jag ibland ställer frågan varför till någon så är det inte för att få ett svar, utan för att få igång ett samtal. Det finns psykologiska experiment som visar att vi är bra på att hitta på orsaker i efterhand. Naturligtvis så kan jag ha en medveten orsak till att jag gjorde som jag gjorde. Men den orsaken har i sin tur en orsak som i sin tur har en orsak som i sin tur har en orsak som i sin tur...

Till slut så kommer jag fram till den där fjärilens flaxande med vingarna, som det i sin tur fanns orsaker till att den fanns just där just då. Det blir en oändlig rad av orsaker som vi aldrig kan förstå mer än i stora drag. Det är en omöjlighet, som jag ser det, att man ska kunna vara medveten om hela orsakskedjan. Därför blir det, oftast, en efterkonstruktion, som förvisso kanske är intressant, men den ger långt ifrån hela bilden.

Livet är "kaotiskt", och ju mer jag har förstått det desto mindre kaotiskt har mitt liv blivit. Och jag tycker själv att jag har blivit mer förstående inför att vi alla är olika, och förstått att det finns orsaker till det. Se även mitt tidigare inlägg "Svensk? Jag?"

Jag läser nu "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Ett citat:

"I Skandinavien diskuterade vi med stor självklarhet uppfostringsmetoder ända fram till mitten av sjuttiotalet (Vilket vi väl har fortsatt med? Min anm.). Utifrån gamla föreställningar om hur barn är skapta blir det också meningsfullt: Barn är potentiellt djuriska och asociala och därför måste vuxna umgås med dem med hjälp av metoder som kan garantera att de utvecklar sig mänskligt och socialt. Metoderna har olika ideologiskt innehåll, men nödvändigheten av en metod diskuteras inte.

Nu då vi vet att barn är riktiga människor från början, är det absurt att tala om metoder...

Barn är från födseln sociala och mänskliga och för att vidareutveckla dessa kvaliteter behöver de bara vara tillsammans med vuxna som handlar socialt och mänskligt. Varje form av metod är inte bara överflödig, den motverkar också sitt syfte då den gör barnet till ett objekt för sina närmaste."

Alla metoder och pedagogiker leder åt "fel håll", alla försök och ansträngningar är istället för kärlek. Barn behöver inte "uppfostras", vi behöver bara föregå med gott exempel. Det ligger i ett barns natur att ta efter och anpassa sig efter hur föräldrar och andra vuxna är. Under evolutionens gång så har det varit något livsavgörande för barnen.

Kärlek och värme/Peter

"Du måste väl tro på något? Eller tror du inte på någonting?"

Sådana frågor kan man få om man inte tror på en gud, och då kan man ju svara så här:

 "Jag tror på kärlek, mänskliga rättigheter och mänsklig frihet. Jag tror på människans förmåga. Jag tror på jämlikhet och solidaritet. Jag tror på att vi tillsammans kan bygga en bra värld om vi vill. Och jag tror på en massa annat. Det är klart jag tror, varför skulle jag inte tro på något?"

Någonting sådant kanske jag har svarat förut, lite desperat i rösten, när jag har fått frågan, om jag inte bara har stammat i min oförmåga att komma på något att svara. Och hon som frågat har ju sett att jag inte har haft ett bra svar på frågan, varit lite överseende som om jag inte, till skillnad från henne, har skådat "ljuset". Nästan som hon tyckt lite synd om mig. Och det är ingen bra grund för ett samtal.

Det har aldrig känts bra att svara på sådana frågor, och du hör ju hur det låter, inte särskilt trovärdigt, som svar på frågan. Kanske låter det bättre i tryck än när jag försökt säga det i min osäkerhet och frustration över att egentligen inte ha förstått frågan. Och nu tror jag att jag har kommit på varför det inte har känts bra och varför jag inte förstått frågan. Frågan är nämligen fel ställd. Den är omöjlig att svara på. Jag måste slå knut på mig själv för att kunna svara. Det går inte att svara så att det känns bra när felet finns i frågan.

Kärlek för mig är mer ett förhållningssätt till livet, till mig själv och min omgivning och inget det går att tro på, och visst finns det en massa jag tror på men det är ju ingen "Tro". Att tro på människans förmåga och att barn är kompetenta, om vi inte tar det ur dom, är ingen "Tro".

Den som frågar, vi kan kalla henne Anna, har en begreppsvärld, en världsbild, där "Tro" ingår, en "Tro" på något "annat", en gud, en högre makt, universums kraft som genomsyrar allt, eller något annat. Kalla det vad du vill. Det är något helt naturligt och självklart för henne att det finns "något mer", något "bortom" som det går att "Tro" på och som man kan hämta kraft ur.

I min begreppsvärld finns inte begreppet "Tro" med i den betydelsen. För mig är det också fullständigt naturligt att det finns "något mer", något "bortom" våra sinnen, men det är inget det går att "Tro" på, inget jag kan hämta kraft ur, inget som kan ge mig förlåtelse. Kraften måste jag hitta inom mig, och förlåta mig måste jag göra själv. Meningen med livet ligger inte i tron på "något". Meningen med livet, för mig, ligger i att vara i harmoni med mig själv, att vara ett med mig själv.

I mitt första trevande inlägg här på bloggen så skrev jag några rader om mina tankar om meningen med livet. Att, som jag skriver där, meningen med livet inte skulle vara fyrtiotvå, syftar på svaret på den stora frågan om "Livet, universum och allting" som man får i boken med samma namn, och som är en av dom fem delarna i trilogin om "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams. För den som inte känner till det.

Det Anna gör, tänker jag, när hon frågar om jag inte tror på någonting, är att hon tar sin begreppsvärld, sin världsbild, och lägger den som en mall, ett raster, ett filter, över mitt liv, och frågar utifrån den mallen, och tror att hon ska kunna få några vettiga svar. Det blir en omöjlig fråga som inte har något svar. Det blir en fråga av typen "Har du slutat att slå din man?". Fullständigt omöjlig att svara på, det blir fel hur man än svarar.

Anna ser på mig genom sina glasögon, som förvisso kanske är "rätt" för henne, men det blir en vrångbild av mig om hon inte förstår att hennes och mina glasögon har olika "brytningsindex". Hon saknar förståelse för att vi alla är olika, med olika erfarenheter, olika begreppsvärldar. Det blir som att titta på världen genom ett kalejdoskop och inte förstå att världen är förvrängd, tro att det är verkligheten man ser.

Kan det inte vara så att vi ofta ställer omöjliga frågor till varandra? Jag begår också såklart samma misstag ibland. Och när man får en omöjlig fråga så går man ofta lätt i "försvar" och försöker svara på det omöjliga. Istället för att tänka efter en stund och fråga vad hon menar, hur hon tänker? Istället för att vi sätter oss ner och försöker lära känna varandra?

Istället för att försöka förstå varandra så gräver vi ofta skyttegravar och då blir det inget möte.

Det är frustrerande att försöka svara på frågor som inte bottnar i en förståelse och respekt för våra olikheter. Förmodligen kommer jag att sitta där och stamma fler gånger, jag vet ju hur lätt det är att trilla dit och hamna i en känsla av att jag måste svara, att jag måste "försvara" mig. Men idag är jag i alla fall medveten om problemet och kanske så kommer jag att kunna hantera situationen på ett bättre sätt nästa gång.

För även om man är två om ett möte, så är ansvaret för mig såklart mitt. Går jag i svaromål, eller ger mig in i en diskussion eller debatt, fast det inte känns bra, så är det aldrig den andres fel. Jag kan aldrig skylla på någon annan, eller tycka att den andre skulle ha gjort på något annat sätt. Det är upp till mig att undvika diskussionen, eller att gå därifrån. Jag har att ta ansvar för mitt välmående, det kan ingen annan göra.

Så, när Anna förstår att min begreppsvärld ser annorlunda ut än hennes, och när jag förstår att Annas begreppsvärld ser annorlunda ut än min, då först kan vi börja mötas. Då först så har vi början till en förståelse för varandras olikheter. För ingens begreppsvärld är rätt eller mer värd, dom är bara olika. Och bortom olikheterna så tror jag ändå att vi alla vill bli behandlade med kärlek, respekt och förståelse.

Pax vobiscum/Peter