"Bang goes the theory - Human power station" - Ett BBC program.
Vi tar lätt elen vi använder för självklar utan att fundera på hur mycket el vi egentligen använder. Det här programmet ger lite perspektiv på det. Och det här är ändå bara hushållselen som bara är en del av all energi vi använder. Programmet är en timme långt men det är väl värt att titta på. Roligt och tankeväckande.
På söndagkvällarna har det gått en serie på SVT som heter "Sista chansen" och som handlar om hur en skådis och komiker, Stephen Fry, och en biolog, Mark Carwardine, åker runt i världen för att söka upp utrotningshotade djur och träffa dom människor som desperat försöker bevara dom från utrotning. Den här serien är en uppföljning på en likadan serie som gjordes för radio för 20 år sedan, då med Douglas Adams istället för Stephen Fry.
Douglas Adams, som är författaren till "Liftarens guide till galaxen", skrev en bok efter förra resan och som också heter "Sista chansen". En bok som jag har läst tidigare men som jag nu blev sugen på att läsa om. Den var lika trevlig som jag mindes den, en bra blandning av allvar, humor och lite visdom.
När dom är och besöker bergsgorillorna i Virungabergen och dom har fått kontakt och sitter/ligger och tittar på varandra så började han att fundera...
"Jag började känna hur nedlåtande det var att vi tog oss friheten att uttala oss om deras intelligens, ungefär som om vi utgick ifrån att vår intelligens var någon slags måttstock. Istället försökte jag att föreställa mig hur han såg oss, men det är naturligtvis näst intill omöjligt eftersom vi bara kan göra våra egna antaganden när vi försöker se världen med andras ögon och de mest vilseledande av antagandena är de som vi inte ens är medvetna om att vi gör. Jag föreställde mig att han låg där, trygg i sin egen värld, och tolererade min närvaro, men samtidigt tror jag han sände signaler till mig, signaler som jag inte visste hur jag skulle reagera på.
Sedan föreställde jag mig att jag låg bredvid honom med all min intelligens och kringutrustning - min jacka av Gore-Tex, min kulspetspenna och mitt brevpapper, min Nikon F4 med autofokus och matrisljusmätning och min oförmåga att förstå något om det liv vi hade lämnat bakom oss i regnskogen. Men någonstans i den genetiska historia vi alla bär med oss i våra celler fanns ett djupt samband med denna varelse, ett samband som nu var lika oåtkomligt som fjolårets drömmar, men samtidigt, precis som fjolårets drömmar, alltid ofattbart närvarande.
Detta fick mig att tänka på vad som måste vara ett vagt minne av en film som handlar om en New York-bo vars föräldrar var östeuropeiska invandrare och som återvänder till den by hans föräldrar en gång utvandrade ifrån. Han är förmögen och framgångsrik och förväntar sig att väcka både uppståndelse, beundran och förundran.
Men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Han blir inte riktigt bortstött eller avvisad, men han blir mottagen på ett sätt som han inte förstår. Han upplever deras brist på reaktion som störande, ända tills han förstår att deras stillhet inte är ett avvisande utan bara en frid som han är välkommen att dela men som han inte får störa. De gåvor han tagit med sig från civilisationen förvandlas till damm i hans händer när han förstår att allt han äger bara är skuggan som kastas av det han har förlorat.
Jag tittade på gorillans ögon, dessa kloka och förståndiga ögon, och började fundera på de försök som gjorts med att lära apor att tala ett främmande språk. Vårt språk. Varför? Det finns många av vår egen art som lever i och med skogen, som känner och förstår den. Vi lyssnar inte på vad de har att säga. Vad finns det för garantier för att vi skulle lyssna på en apa? Eller för att den skulle kunna berätta för oss om sitt liv på ett språk som inte är framvuxet ur detta liv? Det kanske inte alls är så att aporna befinner sig på ett utvecklingsstadium där de inte har något språk, det kanske är så att det är vi som har förlorat ett."
Finns boken inte på ditt bibliotek så be att få göra ett fjärrlån så tar dom hem den åt dig.
Jag har läst en tung bok som heter "Sveriges Nationalparker", med text och fotografier av Claes Grundsten. Det är en vacker bok med fina bilder och ger, vad jag förstår, en bra bild av karaktären på dom 29 olika svenska nationalparkerna.
Det som slår mig mest när jag läst är att jag har så mycket mer att se och uppleva. Det finns också 3027 naturreservat spridda över hela landet med natur värd att se och uppleva och som alla är unika på sitt sätt. Vi har så mycket oerhört vacker natur i Sverige så det räcker och blir över för flera liv.
Jag får för varje dag som går allt svårare att ens göra en fluga förnär. För mig så har alla djur rätt att få finnas till på sina egna villkor i så stor utsträckning som möjligt.
När jag får se fritt levande djur så kan jag bara fascineras och glädjas över förmånen att få vara med om något fantastiskt. Det gäller alltifrån små insekter till älgar. Och jag hoppas innerligt att jag någon gång kommer att få se våra stora rovdjur i vilt tillstånd i sin naturliga miljö.
Får jag se ett rådjur så tänker jag: "Åh, vad vackert!" och inte: "Var är bössan?", eller: "Åh, vad gott det är med rådjurssadel!".
När djur utrotas eller försvinner från ett område på grund av människan så blir mitt liv för varje gång det sker lite fattigare. Nu har man ju inte utrotat vargstammen, men den är alldeles för liten och sårbar för en sådan här urskiljningslös jakt.
Den biologiska mångfalden ska vi förövrigt, enligt mig, inte bevara för kommande generationer människors skull, utan för dess egen skull. I den biologiska mångfalden ingår vargen i den svenska naturen.
Min sista mening i mitt förra inlägg ber jag om ursäkt för, kanske borde jag ta bort den. Det är en alltför svepande formulering, men kanske en ögonblicksbild av vad jag kände just då. Kanske samma sak med rubriken.
Ibland tänker jag att det är alldeles för lätt att skriva och kommentera något på Internet. Ibland är det för lätt att glömma eftertanken.
Förvisso är det så att jag hellre möter djur i skogen än jägare, av den enkla anledningen att jägaren oftast är ute i skogen för att döda det som jag vill se och som jag fascineras över. Och människor med vapen gör mig alltid lite nervös.
Jag har inga problem med att tex. rävar med skabb, att vargar som blir alltför närgångna och orädda för människan, eller djur som är sjuka på annat sätt avlivas, och när älgen inte har en naturlig fiende så måste kanske den hållas nere med jakt. Jag har heller inget emot att vi utrotar minken och mårdhunden, för det är arter som inte hör hemma här och gör en stor skada på annat vilt.
Den jakt vi såg igår är något helt annat och inget som hör hemma i den värld jag vill se.
Jag håller på och läser "Impotensmadrassen - Kemikaliedetektivens giftiga upptäckter" av Monica Kauppi.
Det är en bok som handlar om alla kemikalier och gifter vi omger oss med. Och dom finns verkligen överallt. I kläder, sängar, apparater, datorer, golv, köksredskap, byggmaterial mm. varifrån dom utsöndras så att vi lätt kan andas in dom. Eller ta upp dom via huden. Eller hamnar i naturen. Och när vi tvättar våra kemikalieindränkta kläder så hamnar dom, kemikalierna alltså, i reningsverken som många gånger inte kan ta hand om dom utan släpper ut dom i våra vattendrag. Där dom gör skada på växt och djurlivet.
Hon berättar på ett personligt och engagerande sätt om sina egna vedermödor som kemikaliekänslig, och hur hon försöker hitta produkter som är så kemikaliefria som möjligt. Och det verkar som att det hela tiden är någonting som spökar. Vårt samhälle har "utvecklats" så långt med att använda kemikalier så det blir ett elände och nästan ett heltidsjobb att försöka leva utan dom.
Till och med isbjörnarna går och bär på moderna kemikalier så det hjälper inte ens att flytta till nordpolen.
Kanske är det så att vissa av dom är oskyldiga och ofarliga för oss och miljön, men testas dom så görs det med en i taget. Problemet är att vi inte får i oss en kemikalie i taget utan en hel cocktail av kemikalier och gifter. Tillsammans kanske dom förstärker varandra och/eller ger nya effekter, den så kallade cocktaileffekten. Problemet är att ingen egentligen vet. Även om det är lätt att tänka att dom påverkar oss mycket mer än vi tror.
Boken är lättsamt skriven, och trots att det egentligen är ett dystert och tragiskt ämne så lyckas hon med att skriva den med en trevlig humor.
Några kilometer från där jag bor så ligger det ett gammalt fiskeläge i en vik. Dom gamla sjöbodarna, och andra hus, ligger på ena sidan av viken. På den andra sidan så går det en stig, och om man följer den en liten bit så kommer man ut till klipporna där man kan slå sig ner om man så vill och njuta av allt det vackra.
Häromdagen så packade jag lite vatten, matsäck och ett liggunderlag och cyklade ut mot havet för att lägga mig att sola en stund på "min" klippa i viken. Märkligt ensam man kan vara där trots närheten till bebyggelse. När jag kände mig nöjd med solandet så gick jag en sväng runt en liten sjö som ligger bara ett pilskott ifrån havet.
Jag stannade till vid en klippa och tog mig ett kvällsdopp medan solen sakta började närma sig trädtopparna. Det var nästan alldeles stilla, solen värmde, all grönska så grön som den kan vara, storlomsparet simmade helt lugnt omkring, två taltrastar höll igång, en talgoxe sjöng, och så bofinken förstås.
Till slut började det ändå bli dags att gå mot cykeln, för att ta mig hemåt. När jag kom fram till viken så stannade jag till och tittade mig runt omkring. Och lyssnade. Det var nästan alldeles tyst och stilla, ett par tärnor som dök efter fisk, några änder som simmade helt stilla, några barn som lekte någonstans.
Det är få kvällar under en svensk sommar som är så här sköna, och jag är glad över att ha fått uppleva en av dom här ute. Jag fortsatte att gå, men stannade till flera gånger på vägen bara för att det var en sådan underbar kväll.
Tittade man ut mot den fria horisonten så var det alldeles...blått, vackra blåa nyanser...himmel och hav möttes någonstans därute. Det var alldeles stilla, för att inte säga fridfullt, eller varför inte säga "magiskt". Solen värmde en liten stund till...
Det är då det händer...
Någon startar sin motorgräsklippare för att klippa gräset...
Hörde på radions "Studio ett" att SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, har beslutat att slutförvaret av det utbrända kärnbränslet ska ske i Forsmark 500 meter ner i berggrunden.
Det tar ca hundra tusen år för strålningen från kärnbränslet att avklinga så att det blir ofarligt. Vad har vi för rätt att producera sopor som är farliga i hundra tusen år? Vem vet hur det ser ut i Forsmark fram till dess? Ingen. Det vi kan vara säkra på är att det inte kommer att se ut som i dag. Vår civilisation kommer att försvinna under tiden, Sverige som nation kommer att försvinna, finns det människor i Forsmark om några tusen år så kommer dom förmodligen inte att prata något av dom språk vi pratar idag (och kommer då förmodligen inte heller att förstå dom varningsskyltar som kommer att sättas upp, om skyltarna ens finns kvar), kanske kommer det att ha blivit en ny istid, kanske har vattennivån på grund av växthuseffekten stigit så att Forsmark ligger under vatten, kanske en komet kommer att slå ner.
Kanske kommer något annat att hända. Jorden är en "levande" planet som hela tiden är i förändring. Allting förändras hela tiden, inget är bestående, inget varar för evigt, allt är i rörelse, ingen vet hur morgondagen ser ut. Att planera för tusentals år framåt går inte. Vem vet om eller när radioaktiviteten börjar läcka ut och förgifta omgivningarna och grundvattnet?
Om vi går hundra tusen år åt andra hållet, bakåt i tiden, så hade vi människor inte lämnat Afrika utan levde förmodligen i små grupper som strövade omkring i Great Rift Valley i Östafrika. Vi levde som samlare och jägare och vi levde våra liv så långt ifrån vårt sätt att leva idag man kan komma. Ingen då skulle ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att världen skulle komma att se ut som den gör idag. På samma sätt är det med oss, vi kan inte veta hur det kommer att se ut i framtiden.
Det finns inget som säger att vårt sätt att leva kommer att kunna fortsätta särskilt länge till. Vi förbrukar redan idag mer resurser än vad vårt jordklot mäktar med. En dag kommer naturen, eller vi själva, att slå tillbaka mot oss, på ett eller annat sätt, om vi inte besinnar oss.
På radion så frågade dom en forskare på Chalmers i Göteborg, och som forskade just om kärnbränsleförvaring, om han skulle kunna tänka sig att bo i närheten av ett slutförvar och han svarade att han inte såg några problem med det. Det gör nog inte jag heller. Det är förmodligen inte för oss som lever nu som det kan vara farligt, och kanske inte för nästa generation heller, och inte nästa, och inte nästa. Problemet är att på hundra tusen år så går det mer än tretusentrehundra generationer, om man räknar trettio år per generation. Och ingen vet vad som kommer att hända under den tiden.
Nu när det finns en massa utbränt kärnbränsle så måste det ju förvaras någonstans och då kanske Forsmark är det bästa stället, vad vet jag. Men det är oansvarigt av oss att acceptera att det produceras ännu mer bränsle som också ska slutförvaras. Det radioaktiva kärnbränsleavfallet är för mig en tillräcklig anledning, det finns ju fler, för att vi ska stänga ner kärnkraftverken så fort det bara går. Och det går att göra i morgon om vi bara vill, utan att vi för den skull behöver använda mer fossila bränslen.
Läser just nu: "Universum och tekoppen - den sköna matematiken" av vetenskapsjournalisten K.C. Cole.
Vi lever på utsidan av ett klot, på ytan av en sfär som vi kallar för jorden. 70 procent av jordens yta upptas av hav så ett korrektare namn kanske vore Oceanen. Biosfären består av ett smalt band, en tunn hinna kring klotet som vi har att dela tillsammans med våra medvarelser. En tunn hinna som vi inte kan lämna för någon längre period. Vår planet far fram genom ett oändligt universum där det mesta är tomrum, tyst och ödsligt och där avstånden är så ofantliga så dom inte går att begripa.
Ytan på ett klot är såklart ändlig och begränsad vilket innebär att det bara finns en ändlig mängd med resurser. Men vi lever i en ekonomi som hela tiden "kräver" ständig tillväxt, ständigt ökande rikedomar, ständig "utveckling", ständigt ökande användning av resurser. En ekonomi som bygger på att alla resurser är oändliga. Hela tiden en jakt på "avkastning". Mer, fortare, effektivare i en ständig spiral "uppåt". Ett "ekorrhjul" vi "tvingas" att springa runt i och som inte gör oss ett dugg lyckligare.
Ständig tillväxt på en ändlig planet är en omöjlighet, och det oavsett hur tillväxten ser ut. Det hjälper inte om vi inför ny, miljövänlig teknik, eller återvinner, eller köper KRAV-odlat, eller...
Den ständiga tillväxten "äter upp" alla vinster vi kan göra genom att leva miljövänligare. Visst kanske vi kan "hålla på" lite längre om vi är rädd om resurserna, men det är ändå ohållbart i längden. Och visst kanske vi kan förlänga tillväxten genom att vi konsumerar tjänster istället. Jag går hem till dig och städar och du går hem till mig och städar, vi fakturerar varandra och vips! så har vi ökat på tillväxten och vi har jobb bägge två! Men vad är vitsen med sådant? Varför ska vi köpa sådant vi kan göra själva? Varför ska vi konsumera, oavsett vad, för att ett osunt ekonomiskt system ska överleva?
Tillväxten mäts i procentuell ökning av BNP. BNP växer om vi kraschar bilar och köper nya, byter ut våra prylar oftare, sliter och slänger, hugger ner skogar, fiskar upp all fisk, eldar upp all olja och kol. Det säger inget om vad vi producerar, bara att vi gör det. Ett begrepp som alltså inte säger någonting av värde. Ändå fortsätter man att mäta "välfärd" i BNP år ut och år in. Nationalekonomer är säkert duktiga på att räkna på exponentiell tillväxt (ränta på ränta) men dom verkar inte förstå vad det är, hur det fungerar, vad effekterna blir, för om dom gjorde det så skulle dom väl gå ut och be världen att besinna sig. Istället så hejar dom på tillväxten och ser den som nödvändig.
Vi kan inte alla leva i lyx, flyga på solsemestrar, hela tiden uppdatera oss med nya teveapparater, nya datorer, nya kylskåp, nya bilar osv. På en ändlig planet är det en omöjlighet. Och vi här i den rika delen av världen har ingen rätt att ta en större del av kakan än vad andra kan göra. Det är en "rätt" vi tar oss idag. Och vad har vi för "rätt" gentemot kommande generationer att förbruka alla lättillgängliga råvaror, som olja, kol, metaller mm?
Om vi mäter rikedom i något annat än pengar, prylar och lyx så blir det en helt annan sak. Vi kan bli rika på kärlek, närhet, gemenskap, vänskap, möten, beröring, upplevelser, livskvalitet. Kan vi inte använda oss av NPL i stället. Nettoplanetlycka! Hela jordens lycka! Alla ska med! Såhär tänker jag! Vi mäter all lycka, hur man nu ska göra det, och så mäter vi all olycka, kanske lika svårt, och sen drar vi av olyckan från lyckan och ju högre värde desto bättre. Och man får inte räkna hur många Megapixlar man har i sin kamera på pluskontot, eller hur höga betyg ungdomarna har när dom går ut skolan. Men kanske sådant som livslängd, hur friska vi är, hur våra barn och ungdomar mår, hur lite kemikalier och gifter vi använder oss av, hur den biologiska mångfalden står sig, hur få arter som dör ut på grund av oss, om vi alla har rent vatten och ren luft, hur jämlika vi är, hur nöjda vi är och hur lite vi längtar bort till andra sidan staketet...
Det pågår hela tiden ett sökande efter nya miljövänliga energikällor som skulle kunna lösa problemen med smutsiga energikällor. Lyckas man hitta den där billiga, effektiva, miljövänliga, oändliga energikällan så vore det förmodligen en katastrof för vår planet. Idag så ligger priset på energi som en hämmande faktor för "utvecklingen". Koldioxidutsläppen skulle förvisso minska och växthuseffekten skulle, i bästa fall, avta, men det skulle dyka upp miljöproblem någon annanstans i balansräkningen. Tänk vad mycket mer råvaror vi skulle kunna använda om energin blir billig, hur mycket vi skulle kunna flyga, hur mycket vi skulle kunna åka bil, hur många mer prylar vi skulle kunna tillverka. Miljöproblemen med t.ex. en bil ligger inte bara i vad vi kör på för sorts bränsle.
Vi är för många människor på jorden och vi blir allt fler vilket också leder till att eventuella miljöförbättringar "äts upp". Vi ska alla ha mat att äta, kläder på kroppen, tak över huvudet, värme, rent vatten mm. Ju högre standard vi kräver desto färre kan vi vara. Vi förbrukar redan resurser för mer än ett jordklot och vi har, som vi alla vet, bara en jord. Om vi inte själva tar tag i överbefolkningen så kommer naturen att göra det, på ett eller annat sätt, och det kommer att vara mycket mer omänskligt och tragiskt än om vi gör det själva. Och med stigande havsnivåer i växthuseffektens spår så kommer en massa landområden som idag är bebodda att hamna under havsytan, med flyktingströmmar som följd. Vi måste göra plats för dom, vad skulle vi annars göra?
Vi människor kommer förmodligen aldrig att kunna lämna vår planet i någon större utsträckning. Jag tror att tanken på att vi ska kunna kolonisera andra planeter (Mars?) beror på att man inte förstår vad en människa är, och på att man inte förstår hur otroligt beroende vi är av allt annat levande, och det sammanhang vi har utvecklats i. Jag tror det bygger på en föreställning om att vi inte är en del av naturen, att vi kan ställa oss på sidan om. Våran hjärna, vårat medvetande, spelar oss spratt och lurar oss att tro att vi är något vi inte är. Lämnar vi sammanhanget så går vi under på ett eller annat sätt, och det går inte att "skapa" ett sådant sammanhang på konstgjord väg där man får med hela den livsväv som vi är beroende av. Livsväven är alltför komplicerad och sammansatt för det. Här på jorden finns allt vi behöver, om vi inte förstör det...
Även om "vi" skulle lyckas med att lämna jorden någon gång i framtiden så skulle det enbart kunna röra sig om ett ytterst fåtal som får den "chansen". Dom flesta av oss får nog allt acceptera att vi är "fast" här. Jag skulle inte följa med även om jag fick "chansen" för jag tror det skulle bli så outhärdligt tomt, trist och ensamt utan den enorma rikedom som jag kan befinna mig i bara genom att gå ut genom dörren och in i naturen. Att leva ett konstgjort liv i en konstgjord farkost och kanske ett konstgjort liv i en konstgjord biosfär på en annan planet låter inte lockande...
Men, oavsett hur framtiden ser ut och vad vi människor än ställer till med så kommer vi aldrig att kunna ta död på livet. Vi människor är bara en kort parentes i livets historia, om en miljon år så finns det inga människor kvar. Någon som törs sätta en tia på motsatsen? Livet kommer att fortsätta frodas långt efter det att vi försvunnit från arenan, och nya underbara livsformer kommer att uppstå och försvinna, fram tills solen börjar dö om sisådär 4-5 miljarder år...
Är det inte egentligen märkligt att det kan säljas mat i våra butiker som är besprutad med gifter? Utan varningstext? Det kommer ju "hela tiden" "larm" om att det finns bekämpningsmedelsrester kvar i maten? Förvisso är det små mängder men ändå?
Gifter i onödan är gifter i onödan och ingen vet vilka långtidseffekterna blir. Det finns ju något som kallas för cocktail-effekten, vilket innebär att var för sig kanske gifterna som används är harmlösa i våra kroppar, men tillsammans så kan dom vara riktigt giftiga. Och gifterna används ju för att ta död på något där dom odlas, vilket rubbar den naturliga balansen och den biologiska mångfalden. Det går ju att odla ekologiskt så varför görs det inte i större utsträckning?
Har vi inte hamnat väldigt galet när det är dom besprutade tomaterna som är det normala medan dom giftfritt, ekologiskt, naturligt odlade tomaterna ska certifieras och märkas upp med ett KRAV-märke?
Tänk om det var tvärtom. Tänk om dom besprutade tomaterna var tvungna att märkas upp med vilka olika gifter som använts och hur ofta dom besprutats, och ett dödskallemärke. Skulle vi inte bli mer benägna att köpa ekologiskt odlad mat om vi kunde se hur mycket gifter som använts? Skulle vi kunna ge våra barn mat som är besprutad om vi visste namnet på dom gifter som använts vid odlingen?
Skulle det inte gå att lägga en skatt på användning av gifter och kemikalier? Det kanske redan finns en sådan skatt men kan vi inte höja den då? Och föra över dom pengarna till dom ekologiska varorna. För varför ska det sunda vara dyrare än det osunda? Eller varför inte bara helt enkelt förbjuda användningen av gifter i vår mat, fasa ut användningen under låt säga en tioårsperiod? Kan det vara så svårt?
Ju fler vi är som handlar ekologiskt desto mer ekologiska produkter kommer det att finnas och priserna kommer att gå ner i takt med den ökande produktionen. Och visst ökar försäljningen av ekologiska produkter men går det inte lite väl långsamt?
Det här är såklart inga nya idéer men dom förtjänar att upprepas...
Jag vaknade till grönfinkens sång i morse, underbart!
Douglas Adams är ju mest känd för världens längsta trilogi, dom fem delarna i "Liftarens guide till galaxen", där man får veta att svaret på den stora frågan om livet, universum och allting är fyrtiotvå. Men han har skrivit en bok som enligt mig är långt mycket bättre och det är "Sista chansen". Den boken är "på riktigt" och i den så är han och en biolog ute och reser i världen för att uppsöka utrotningshotade djur och prata med dom som försöker rädda och bevara dom. Det är såklart en allvarlig bok med ett angeläget budskap men den är skriven med samma humor som man känner igen från hans andra böcker.
Mitt liv blir fattigare för varje djur eller växtart som försvinner och i dag så utrotar vi andra medvarelser på jorden med en rasande fart. Även om jag aldrig kommer att få se ett fingerdjur eller en kakapopapegoja så berikas mitt liv av att veta att dom fortfarande finns kvar och att dom har det bra. Vi människor har ingen rätt att leva liv som går ut över andra varelsers möjligheter att leva sina liv. Gör vi det så kommer vi i slutänden att ta död på oss själva. Vi är en del av hela "skapelsen" och kan inte ställa oss över den utan att det kommer att få konsekvenser för oss. Vi är beroende av allt annat liv, och allt på jorden hänger ihop i en enda stor helhet.
Boken har några år på nacken men den är i allra högsta grad lika aktuell i dag som när den skrevs. Finns säkert på biblioteket eller på ett antikvariat.
