05 jun kl 13:11, 2011
Skrivet av p.e under kategorin Natur och miljö | 0 Kommentarer |
Permalink
På söndagkvällarna har det gått en serie på SVT som heter "Sista chansen" och som handlar om hur en skådis och komiker, Stephen Fry, och en biolog, Mark Carwardine, åker runt i världen för att söka upp utrotningshotade djur och träffa dom människor som desperat försöker bevara dom från utrotning. Den här serien är en uppföljning på en likadan serie som gjordes för radio för 20 år sedan, då med Douglas Adams istället för Stephen Fry.
Douglas Adams, som är författaren till "Liftarens guide till galaxen", skrev en bok efter förra resan och som också heter "Sista chansen". En bok som jag har läst tidigare men som jag nu blev sugen på att läsa om. Den var lika trevlig som jag mindes den, en bra blandning av allvar, humor och lite visdom.
När dom är och besöker bergsgorillorna i Virungabergen och dom har fått kontakt och sitter/ligger och tittar på varandra så började han att fundera...
"Jag började känna hur nedlåtande det var att vi tog oss friheten att uttala oss om deras intelligens, ungefär som om vi utgick ifrån att vår intelligens var någon slags måttstock. Istället försökte jag att föreställa mig hur han såg oss, men det är naturligtvis näst intill omöjligt eftersom vi bara kan göra våra egna antaganden när vi försöker se världen med andras ögon och de mest vilseledande av antagandena är de som vi inte ens är medvetna om att vi gör. Jag föreställde mig att han låg där, trygg i sin egen värld, och tolererade min närvaro, men samtidigt tror jag han sände signaler till mig, signaler som jag inte visste hur jag skulle reagera på.
Sedan föreställde jag mig att jag låg bredvid honom med all min intelligens och kringutrustning - min jacka av Gore-Tex, min kulspetspenna och mitt brevpapper, min Nikon F4 med autofokus och matrisljusmätning och min oförmåga att förstå något om det liv vi hade lämnat bakom oss i regnskogen. Men någonstans i den genetiska historia vi alla bär med oss i våra celler fanns ett djupt samband med denna varelse, ett samband som nu var lika oåtkomligt som fjolårets drömmar, men samtidigt, precis som fjolårets drömmar, alltid ofattbart närvarande.
Detta fick mig att tänka på vad som måste vara ett vagt minne av en film som handlar om en New York-bo vars föräldrar var östeuropeiska invandrare och som återvänder till den by hans föräldrar en gång utvandrade ifrån. Han är förmögen och framgångsrik och förväntar sig att väcka både uppståndelse, beundran och förundran.
Men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Han blir inte riktigt bortstött eller avvisad, men han blir mottagen på ett sätt som han inte förstår. Han upplever deras brist på reaktion som störande, ända tills han förstår att deras stillhet inte är ett avvisande utan bara en frid som han är välkommen att dela men som han inte får störa. De gåvor han tagit med sig från civilisationen förvandlas till damm i hans händer när han förstår att allt han äger bara är skuggan som kastas av det han har förlorat.
Jag tittade på gorillans ögon, dessa kloka och förståndiga ögon, och började fundera på de försök som gjorts med att lära apor att tala ett främmande språk. Vårt språk. Varför? Det finns många av vår egen art som lever i och med skogen, som känner och förstår den. Vi lyssnar inte på vad de har att säga. Vad finns det för garantier för att vi skulle lyssna på en apa? Eller för att den skulle kunna berätta för oss om sitt liv på ett språk som inte är framvuxet ur detta liv? Det kanske inte alls är så att aporna befinner sig på ett utvecklingsstadium där de inte har något språk, det kanske är så att det är vi som har förlorat ett."
Finns boken inte på ditt bibliotek så be att få göra ett fjärrlån så tar dom hem den åt dig.
Ha de...
