Om livet, universum och allting!

Det är många saker jag har varit tvungen att omvärdera. Saker som jag fick med mig ut i livet men som det visade sig att det inte stämde. Saker som bara krånglade till mitt liv. Kärlek är en sådan sak.
 
Bell Hooks har formulerat det här med kärlek på sitt sätt i boken "Allt om kärlek":
 
"När vi förstår kärleken som en omsorg om vår egen och någon annans andliga utveckling står det klart att vi inte kan påstå att vi älskar om vi sårar och misshandlar. Kärlek och misshandel kan inte existera tillsammans."
 
"En överväldigande majoritet av oss kommer från dysfunktionella familjer där vi lärde oss att vi inte var bra, där vi kränktes, misshandlades verbalt och/eller fysiskt och negligerades känslomässigt trots att vi också lärde oss att vi var älskade. För de flesta av oss vore det alltför skrämmande att acceptera en definition som skulle få oss att uppfatta vår familj som kärlekslös. Alltför många behöver hålla fast vid en föreställning om kärlek som antingen gör misshandel acceptabel eller åtminstone får det att verka att det som hände inte var så illa."
 
"Precis som vi klamrade oss fast vid föreställningen att de som sårade oss som barn älskade oss, försöker vi alltså när vi såras av andra vuxna ge en rationell förklaring genom att vidhålla att de älskar oss."
 
Jag tycker att det där stämmer bra överens med hur jag tänker. Naturligtvis säger hon annat också som jag inte håller med om.
 
För mig är kärleken ett förhållningssätt, ett sätt att vara mot mig själv och andra, och inte en känsla. Det viktiga är, tänker jag, inte vad jag känner för andra utan hur jag uppfattas av andra människor. Ens egna känslor kan leda fullständigt vilse.
 
Kärleken som en känsla, när kärleken är riktad mot någon person, är för mig ointressant och ställer mest till besvär, den gör livet krångligare. Den begränsar, vill gärna hålla fast, sätta upp regler och styra. Den mår dåligt när kärleken inte är besvarad och blir lätt svartsjuk. Den kräver bekräftelse, presenter, uppvaktning. Den vill hela tiden få ut något för egen del. Det är alltför vanligt att människor sårar varandra fast dom samtidigt säger att dom älskar varandra.
 
Kärleken som ett förhållningssätt vill sina medmänniskor väl och låter dom gå sin egen väg, tänka sina egna tankar, håller inte fast och låter dom finna lyckan på sitt eget sätt. Även om man själv inte är inkluderad i den resan. Även om det innebär att man går åt varsitt håll. Den kärleken söker inte sitt. Det är en kärlek som är friare och öppnare till sin karaktär. Inga svallande känslor förvisso, men svallande känslor förblindar och jag vill se vad som händer i mina relationer.
 
Jag kan tycka att kärleken som en känsla är egoistisk, men det kanske man skulle kunna säga om kärleken som ett förhållningssätt också, på sitt sätt. Jag vill ju inte att någon sätter upp regler för mig och talar om för mig vad jag får och inte får göra, jag vill leva mitt eget liv. Och då kan jag inte heller sätta upp regler för någon annan att leva efter. Jag vill inte längre stå i vägen för någon annans lycka. Jag kan inte längre lova någon annan människa min trohet, min egen frihet är alltför viktig för det, den enda jag kan vara trogen är mig själv och min egen resa genom livet.

Det viktigaste i en relation är för mig att man är vänner som kan prata om allt och att man trivs tillsammans. Inte att man ska kunna säga att man älskar varandra. Vänskapen är ömsesidig, men kärleken behöver inget gensvar. Vänskap behöver bara visas genom att vara vänner, den behöver ingen annan bekräftelse.
 
Dessutom, är det inte märkligt att så fort otrohet kommer på tal så handlar det om vad man har gjort med det man har mellan benen? Som om det skulle vara det viktigaste? Eller ens viktigt?