Skogspromenadtankar...

16 jul kl 14:17, 2009

Skrivet av p.e under kategorin Livet | 22 Kommentarer | Permalink

Det blev en fin kväll igår, perfekt för en promenad i skogen. Häromkvällen när jag gick min runda i skogen hörde jag ett helt gäng med lövsångare sjunga för mig, och då tänkte jag att det kanske var sista gången jag hörde deras vackra sång för den här säsongen. Jag passade då på att tyst för mig själv önska dom en trevlig resa när det var dags för dom att dra söderöver. Och jag önskade dom välkomna tillbaka nästa vår. Igår när jag gick samma sväng så hade dom tystnat.

Några tankar, mina tankar, om barn, föräldrar och kärlek...

Min utgångspunkt när det gäller barn är att dom inte är några främmande varelser som bor i ett främmande land. Jag utgår från att dom fungerar i stort sett som mig, och har i stort sett samma behov som mig. Jag vill känna mig trygg och omge mig med människor som är snälla och vänliga, och som ser mig som den jag är. Jag vill få utforska min nyfikenhet på mitt eget sätt i min egen takt, utan att någon "värderar" mig. Jag vill inte ha någon som bestämmer vad jag ska tycka och tänka. Med mera. Och om någon ser att jag håller på att bli överkörd av en bil så hoppas jag att hon skriker åt mig för att göra mig uppmärksam på det. Precis som jag skulle göra.

Så när jag skriver om barn, skriver jag kanske lika mycket om mig själv. En stor skillnad mellan barn och mig är att jag är vuxen och kan gå min väg när jag känner för det, vilket ett barn inte kan. Vilket gör att man som förälder har ett enormt ansvar för att vara lyhörd inför barnets behov. Tyvärr så tar vi vuxna inte alltid det ansvaret.

Alla som har läst Bamse vet att det är en gammal sanning att den som är stark också måste vara snäll. Ju starkare desto snällare. För barn är föräldrarna jättestarka, och hos vilka dom är totalt utlämnade och i händerna på. Så föräldrar måste vara jättesnälla mot sina barn. Barn behöver villkorslös kärlek. Ibland kan jag tänka lite stilla att ingen borde få ha sådan makt över en annan människa som föräldrar har över sina barn, men hur skulle det annars gå till.

Det finns, som jag ser det, ingen punkt mellan benhård disciplin och "låt-gå"-uppfostran, där det är lagom mycket regler och gränser, där det råder balans. Den punkten är en illusion. Det finns ingen punkt däremellan där kärleken finns. Kärleken kan inte placeras in på en skala. Kärlek är något helt annat än en lagom blandning mellan regler, gränser och "låt gå". Den "fria uppfostran" man praktiserade på 70-talet hade naturligtvis inget med kärlek att göra.

 

En annan skala är den mellan att vara "curlingförälder" och att som förälder tänka att "lite smällar ska väl ett barn tåla". Samma sak där. Det finns ingen punkt på den skalan där jag ser att det skulle kunna vara balans och där kärleken finns. Kärlek är något helt annat än att "sopa banan" och lägga allt tillrätta, för barnen. Det är våran skyldighet att som vuxna känna när barn kan ta ansvar för sig själva, när dom måste få prova och testa.

Dom föräldrar som, till synes, lyckas med att hitta den där balansen gör på det enda sätt dom kan göra. Dom försöker inte hitta balansen, dom bara gör. Vi bär alla med oss olika erfarenheter som gör att det blir olika för oss. Vissa får, till synes, till det, andra får inte till det lika bra. Försöker man, anstränger sig, så kommer det nog inte att kännas riktigt bra hur man än gör.

Har du svårt att få till det där med regler och gränser så varsågod, det där är min förklaring. Jag tror att det är många föräldrar som är frustrerade över att dom inte får till det.

Av samma anledning så är jag inte heller, för egen del, särskilt förtjust i yin och yang-tänkande. Yin ses som det kvinnliga och yang som det manliga. Jag har sökt efter det manliga, och det kvinnliga, inom mig. Jag har försökt att bejaka mina manliga och kvinnliga sidor men det har aldrig känts bra. Det har känts splittrat. Idag förstår jag varför.

Jag insåg till slut att om jag skulle hitta mig själv så måste jag göra mig av med både det manliga och kvinnliga. Det manliga och kvinnliga är bara "bilder", stereotyper, präglade av min uppväxt och den tid jag lever i. Bejakar jag min manlighet, eller kvinnlighet, så kommer jag att göra det utefter den "bild" jag har av manlighet, eller kvinnlighet. Vill jag bli "hel" måste jag släppa alla stereotyper om vad det innebär att vara man, eller kvinna. Jag bär inte på en manlig och en kvinnlig sida. Jag är en människa, jag är en helhet.

Två poler, två ytterligheter på en skala, kan, som jag ser det, aldrig smälta samman och bli en helhet där allt blir lagom. Det finns ingen punkt däremellan där det är lagom. Och så länge som vi betraktar män och kvinnor som två poler, om så bara inom oss, så tänker jag att vi aldrig kommer att kunna mötas i samförstånd. Jag betraktar oss alla som människor, och som sådana så fungerar vi i princip likadant allihop. Vi är inte så olika varandra som det ibland kan tyckas. Skillnaderna, dom skillnader som vi tydligast lägger märke till, är mest bara "yta". Det är ofta större skillnader mellan individer än mellan könen. Polerna måste lösas upp och försvinna.

Naturligtvis finns det skillnader mellan män och kvinnor. Det ligger i sakens natur. Men det är skillnader som inte på något sätt är viktiga. För den kärlek som jag skriver om spelar könet ingen som helst roll.

Yin och yang, svart och vitt, manligt och kvinnligt, fult och vackert, bra och dåligt, gränser och "låt gå", poler, dualitet, värderingar, skalor osv. sitter bara i min egen hjärna och det kan jag göra mig fri från. Symbolen för yin och yang, den som kallas för Taiji, är måhända en vacker symbol, men den är, enligt mig, vilseledande och leder bort från helheten. Den helhet där man kan möta sig själv på "djupet" som den man är, och där vi kan möta varandra så som dom vi är. Bortom alla "bilder", stereotyper och förutfattade meningar.

Tillbaks till barnen.

Barn vill inte, och behöver inte, ha någon som ger motstånd och håller emot med regler och gränser. Barn vill ha vuxna som är inkännande, förstående, lyssnande, närvarande och tillåtande. Vuxna som alltid finns tillhands. Vuxna som ser barnen som dom är. Vuxna som dom kan lita på och som är konsekventa. Vuxna som är ärliga och håller ord. Barn vill bli bemötta med, och  förväntar sig, kärlek och respekt. Ett barn kan aldrig bli bemött med för mycket kärlek. Ingen annan heller för den delen. Regler, gränser, uppfostran och pedagogik är istället för kärlek, metoder som vi tar till när vi har tappat kontakten med oss själva och våra barn. Kärleken kan aldrig skämma bort någon.

 

Ju mer en vuxen finns tillhands för ett barn, desto mindre behöver hon finnas tillhands. Det spelar ingen roll hur mycket man är med sina barn om man inte är "närvarande" när man är det. Och om ett barn känner att den vuxne är pålitlig, håller ord och inte har en massa "jag ska bara..." så kommer barnet att lita på det och acceptera att man som vuxen även har annat att göra, att man inte alltid finns tillhands.


Får barnen kärlek och respekt så kommer dom att trivas i vårt sällskap, dom kommer att vilja samtala med oss, lyssna på oss, vilja umgås med oss, samarbeta med oss, lära av oss. Det är aldrig barnen som är problemet när relationen med vuxenvärlden inte fungerar. Det är alltid den starke i en konflikt som har ansvaret för att konflikten löses, och att relationen fungerar. Och den starke är alltid den vuxne.

Barn kan inte missförstå kärlek. Är det kärlek så känner barnen kärlek. Ett barn som respekteras växer upp till en vuxen som visar respekt. Ett barn som blir bemött med kärlek visar och känner kärlek. Barn som kränks och förnedras kommer att kränka och förnedra sig själv och andra, på ett eller annat sätt. Barn känner kärlek, och visar kärlek tillbaka, när det är kärlek. Ge oss kärlek och bemöt oss med respekt när vi växer upp så kommer vi att vara kärleksfulla när vi blir vuxna.

Barn kan inte känna "fel", känner barn "något" så är det "något", men dom kanske inte vet vad det är dom känner och då är det lätt att fastna i detaljer, så när det är fel färg på strumporna så är det oftast inte det som är problemet. Vi vill gärna att barnen ska anpassa sig till oss och vårat sätt att leva tyst och snällt, med ett leende på läpparna. Gör dom inte det försöker vi att ändra på barnen, istället för att ändra på oss själva och våra egna liv.

Det är inte barnen som ska frigöra sig från sina föräldrar när dom håller på att bli vuxna, det är föräldrarna som ska släppa sina barn fria, och det är något som "måste" ske kontinuerligt, hela tiden från det att dom är små. Att lägga över frigörelseprocessen på barnen är att lägga ett ansvar på barnen som inte är deras.

Eller såhär: Kärleken binder inte upp någon och håller inte fast så det finns inget att frigöra sig från, dörren står alltid öppen. Och med en dörr som alltid står öppen finns ingen anledning att "testa gränser", "utmana", "göra uppror". Uppror behövs bara om det finns något att göra uppror mot. Det finns inget egenvärde i att göra uppror. Och uppror leder i längden sällan till något gott, då det oftast bara leder till en förändring inom "systemet".

Barn föds med olika personlighet och läggning, och inte som "oskrivna blad", såklart, men vi föräldrar påverkar våra barn mycket mer än vad vi ofta tror. Barn behöver vuxna som är goda föredömen för vi är barnens mall och rättesnöre. Som förälder måste man förstå att man inte kan lära sina barn något, man kan bara föregå med gott exempel. Barn gör som vi gör.

Barn är aldrig skyldiga sina föräldrar någonting. Vill föräldrarna att barnen ska hålla kontakt när dom blir vuxna så är det upp till dem att se till så att barnen vill det, utan förväntningar och känslomässig utpressning. "Ansvaret" för att hålla kontakt, och för att relationen fungerar, går uppifrån, från föräldrar, och ner, till barnen, och inte nerifrån och upp vilket såklart måste vara ett missförstånd.

Visdom kommer inte med åren, visast av oss är det nyfödda barnet. Erfarenhet kommer med åren och i bästa fall så kan erfarenheten förenas med visdomen, men behöver inte ha något med varandra att göra överhuvudtaget. Vägen till visdom leder "tillbaks" till det oskuldsfulla barnasinnet som ser på världen med en ren oförstörd och nyfiken blick.

Ha det bra/Peter

« Om tydlighet... | Hem | "Utan tvivel är man... »

Kommentarer:

Hej, vad fint du skriver. En fundering bara... du skriver "Barn vill inte, och behöver inte, ha någon som ger motstånd och håller emot med regler och gränser." och senare skriver du "Barn behöver vuxna som är goda föredömen för vi är barnens mall och rättesnöre."

Jag tänker att det är just för att vara goda förebilder som vi vuxna ska visa våra gränser, t.ex. kunna säga till barnet "Nej, jag vill inte leka med dig nu, jag vill läsa den här boken/prata med min kompis/sova..." och kunna stå ut med och visa förståelse för att barnet blir frustrerat, argt och ledset. Då ger man barnet möjlighet att lära sig dels hur man kan säga nej till andra på ett respektfullt sätt, dels hur det känns att inte få det man vill och att kunna - i början med hjälp av den vuxne - hantera de känslorna.

Däremot är inte regler och gränser något egenvärde, utan de är bara en del av vad det innebär att vara människa bland andra människor. Och förutsättningen för att gränser och regler ska vara en källa till utveckling är att barnet har en god relation till den vuxne där han/hon upplever sig trygg, önskad, älskad och respekterad. Då kan motstånd leda till utveckling, precis som fjärilens vingmuskler behöver puppans motstånd för att bli tillräckligt starka för att fjärilen ska kunna flyga.

Skrivet av Katrin den 18 juli, 2009 kl. 11:31 #

Jag instämmer helt i Katrins kommentar. Peters idealistiska men ensidiga föräldrasyn är just det som gör våra barn till lättkränkta och egocentriska vuxna som bara kommer att se till sina rättigheter, utan att koppla de till skyldigheter som medmänniskor och medborgare. En förälder som"uppfostrar" sina barn på det sättet gör dem en björntjänst eftersom de inte kommer att klara av ofrånkomliga motgångar som ungdomar och vuxna. Ett samhälle med sådana personer blir inte speciellt framgångsrikt eller trevligt att leva i. Föräldrakärlek är OCKSÅ att våga sätta gränser och stå för sunt motstånd gentemot sina barn.

Skrivet av Gunnar den 18 juli, 2009 kl. 16:15 #

Hej Katrin!

Jag tänker ungefär så här...

Om jag respekterar barnet och visar att jag finns till hands så som jag beskriver, så kommer, tänker jag, barnet att respektera mig när jag behöver tid för mig själv, och när jag måste göra det som jag behöver göra. Om jag lyssnar på barnet så kommer barnet att lyssna på mig. Respekten måste börja hos den vuxne.

Och jag är ett gott föredöme om jag visar att jag lever ett eget liv, och inte lever mitt liv igenom barnet. För att vara kärleksfull mot mina barn så måste jag var kärleksfull mot mig själv.

När det pratas om att barn behöver motstånd, regler och gränser, så får jag lite känslan av att man tror att barnen behöver "tämjas", för att inte bli "vilda", och att det känns lite som att reglerna/gränserna/motståndet blir just ett egenvärde i sig. Min bild av barn är att dom föds kärleksfulla och kommer att fortsätta vara det om vi inte tar ur dom det. Det är inget vi behöver lära dom.

Jag tänker också att barn är nyfikna och vill inget hellre än att lyssna på oss och lära sig allt vi kan. Att barn ska lära sig av dom vuxna i sin omgivning finns nedärvt i oss, det har varit en överlevnadsfördel. Vi behöver "bara" föregå med gott exempel...

Men är inte ett av problemen idag att vi vuxna har så många "måsten" som drar oss åt olika håll, och tar en massa tid. "Måsten" som egentligen inte på något sätt är viktiga, men som hindrar oss från att finnas till hands för våra barn? Är det inte så att vi krånglar till våra liv i onödan, genom att vi ska göra en massa? Äga en massa prylar, som kräver tid? Bo på ställen som inte är barnvänliga? Jag tänker att barnen känner det. Livet, för mig, går inte ut på att göra och äga.

Jag är inte säker på att jag förstår din liknelse med fjärilen...är det inte lite olika saker att träna upp muskler för att kunna flyga och att utvecklas till en kärleksfull människa?

Tack för din kommentar, ha det gott...

/Peter

Skrivet av Peter den 18 juli, 2009 kl. 16:39 #

Hej igen Katrin!

Kom på en sak...

Jag skriver ju tydligt och klart i inlägget att det jag pratar om inte handlar om någon "låt-gå"-uppfostran, som jag tänker är samma sak som den "fria" uppfostran man sysslade med på sjuttiotalet.

Det är inget jag vill ha tillbaka, för det handlade, enligt mig, inte heller om kärlek...

Ha de...

Skrivet av Peter den 18 juli, 2009 kl. 18:40 #

Hej Peter!
Du skriver så intressant och fint, men vem är du, vad döljer sig bakom det anonyma p.e.?

Skrivet av Astrid den 18 juli, 2009 kl. 19:32 #

Jag gillar det du skriver Peter, du verkar ha väldigt liknande tankar om barn som jag. Och jag får en känsla av att även Katrin och Gunnar pratar om samma sak fast att ni verkar missförstå varandra:)
Jag tänkte genast på Jesper Juul (har skrivit bl a Ditt kompetenta barn) när jag läste dina tankar...

Det som de flesta människor (tror jag...) menar med att "barn behöver gränser" tycker jag är fel. Gränser som inte kommer från ens egen person har inget värde i sej. De personliga gränserna däremot är väldigt viktiga, det har jag själv lärt mej sedan jag blev förälder. Jag tror man som förälder lär/kan lära sej minst lika mycket av barnet som barnet lär sej av sin förälder. Det är som Katrin säger väldigt viktigt för barnet att lära sej säga nej - och då måste även föräldrarna kunna göra det. Inte för att "man ska" säga nej till vissa saker och ja till andra - utan för att man själv känner så just vid det tillfället. Ett "nej"/en personlig gräns är precis lika kärleksfull och viktigt som ett "ja". Katrin, har du läst Juul.... det låter så:)

Detta är ett väldigt intressant ämne och gäller egentligen relationerna mellan alla människor. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men nöjer mej med att till slut konstatera att det som det i grund och botten handlar om är likvärdighet och respekt.

Skrivet av Sanna den 18 juli, 2009 kl. 21:32 #

Hej Astrid!

Tack för dina vänliga ord...

Ha det bra/Peter

Skrivet av Peter den 18 juli, 2009 kl. 23:56 #

Hej Sanna!

Jag ska gå till bibblan i början på veckan och kolla upp Jesper Juul. "Ditt kompetenta barn" var utlånad, så jag har reserverat den. Jag har kollat som hastigast på nätet och visst säger han en del som jag kan instämma i, men jag läser hellre böcker än via datorn.

Håller med om att det handlar om relationen till alla människor, att inte behandla barn på något annat sätt än andra människor. Med kärlek och respekt. Och visst är det viktigt att man visar att man är en egen individ, med allt vad det innebär. Att man är tydlig i "konturerna".

Barn är kompetenta, om vi inte tar ur dom det. Precis som jag inte vill ha någon som "sopar banan" framför mig och lägger allt tillrätta så vill inte barnen det heller. Alla barn säger väl "kan själv", men slutar såklart om dom aldrig får chansen att visa det.

Tack för din kommentar, ha det bra...

/Peter

Skrivet av Peter den 19 juli, 2009 kl. 00:01 #

Så jättebra skrivet. Önskar jag kunde vara så diplomatisk som du dock. Då jag tänker på hur de flesta vuxna behandlar barn i vårt samhälle, och hur lite vi finns till hands för dem rent genrellt, samtidigt som vi har mage att bräka om att det är barnen som behöver gränser, så blir jag topp tunnor rasande.
Det är upp och nedvända världen. Det är vi som är ansvariga för hur barn beter sig, inte tvärtom. Vi kan inte kräva av dem att de ska bete sig som duktiga små vuxna som rättar sig i ledet och anpassar sig till dagens stressade samhälle. Ibland tror jag att denna gränsssättningsideologi helt och hållet är ett sätt för vuxna att föra över den stress de själva är utsatta för i samhället och inte förmår sätta gränser emot på barnen. Men barnen kan inte ändra samhället och är inte ansvariga för hur det ser ut. Det är däremot vi vuxna. Tack för ett väldigt läsvärt inlägg. Hit kommer jag nog att återkomma.

Skrivet av Erica den 21 juli, 2009 kl. 12:56 #

Hej Erica!

Tack för din kommentar och dina vänliga ord, du anar inte hur mycket dom värmde just nu...

Ha det bra/Peter

Skrivet av Peter den 21 juli, 2009 kl. 19:18 #

Så skulle jag själv vilja bli bemött om jag var barn, som du skriver om. Jag gör så gott jag kan mot mina barn.

Bamse...., ja, ett fint ideal. Ett av mina ideal, inte alltid lätt att leva upp till, men jag försöker.

Vi är alla människor. Först och främst är det just det vi är och har gemensamt. Sedan kommer allt det andra.

Nu fick jag inspiration av dig till att skriva in en dikt senare idag i min blogg. Tack!

Kram

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 augusti, 2009 kl. 13:21 #

Hej Maskrosen!

Jag skulle också ha velat bli bemött ungefär så här när jag växte upp. Livet skulle ha sett annorlunda ut då. Jag skriver på något sätt om mig själv när jag skriver om barn och "uppfostran".

Ja, även barnen är människor.

Vi gör alla så gott vi kan...

Kram

Skrivet av Peter den 06 augusti, 2009 kl. 22:53 #

Hej igen Peter!

Du skrev "Jag är inte säker på att jag förstår din liknelse med fjärilen...är det inte lite olika saker att träna upp muskler för att kunna flyga och att utvecklas till en kärleksfull människa?".

Så här menar jag: Fjärilens flygmuskler är inte en metafor för att vara kärleksfull, de är en metafor för att kämpa för sin sak. Kärlek är enkelt när man är överens. Men ibland vill två personer som har en kärleksfull relation ändå olika saker. Som vuxen har du (oftast) förmågan att se saken ur både ditt och den andres perspektiv, att kunna genomföra en förhandling inuti ditt huvud, att föreslå en för båda godtagbar lösning och att trösta dig själv när det inte blev exakt som du först hade tänkt dig. Den här förmågan är inte medfödd utan måste läras in. Och för att den ska kunna läras in behöver barnet få uppleva att det finns fler viljor än min, och att de andras viljor för dem är lika mycket värda som min är för mig, att andra kan förstå mig och tycka det jag vill är begripligt och ändå säga nej, att sånt som är bra på lång sikt är mer värdefullt än sånt som bara känns bra i stunden. Jag tror det är viktigt att barn får uppleva att bli rasande arg, känna lust att slåss, känna hat, och få uppleva att dessa känslor inte är farliga, att de inte skrämmer bort dem jag älskar, utan de mina föräldrar visar att de går att uthärda, förstå, klä i ord och är en värdefull kraft som man kan göra något konstruktivt av.

Ser att du fått tips om Jesper Juuls böcker. Dem gillar jag också. Han har bl.a. en som heter "Konsten att säga nej med gott samvete". En annan bok som jag tror är bra (har bläddrat lite i den) är Martin Forsters "Fem gånger mer kärlek". För det är nog som du är inne på, att det här talet om gränssättning har blivit ett egenvärde i en del kretsar, och man har talat alldeles för lite om kärleken.
Ha det fint! /Katrin

Skrivet av Katrin den 07 augusti, 2009 kl. 10:47 #

Katrin
Jag tror tvärtom att det faktiskt är så att barn ser andras vilja genom att de får sin egen vilja respekterad och sedd, att den vuxne ser barnet som den individ det faktiskt är, och inte sammanblandar sina egna behov och sin vilja med barnets(obs, att respektera någons vilja betyder inte nödvändigtvis att tillgodose den).
Först då barnets vilja blivit respekterad, och barnet sedd som en egen person med en egen så kan barnet utveckla en egen vilja. Därigenom respekterar barnet också andras vilja.

Skrivet av Erica den 07 augusti, 2009 kl. 11:57 #

Jag skrev mitt inlägg med tanke på det du skrev att den vuxne ser både barnets och sin egen, och att barnet måste lära sig att andra har en vilja. Det är en ganska vanlig uppfattning att man som vuxen måste undervisa barnet i vuxna relationella aspekter, som jag menar är felaktig, och i förlängningen kan vara skadlig, då det hämmar deras rätt att se till sina egna behov först, för att i förlängningen kunna se andra.
Men jag säger inte att det är det du vill eller menar, bara att den inställningen är lite vanligt förekommande och ibland oreflekterad och tar med sig annat tankegods som inte är så hälsosamt, tror jag.

Jag tror vi måste tänka om här, för det är viktigt att inte lägga på barnen för mycket vuxenkrav för att de ska kunna utvecklas till fullvärdiga individer.
Däremot behöver många vuxna tänka på att se andras viljor mm och inte bete sig som barn som inte fått sin vilja respekterad. Tror det finns många sådana vuxna som lider brist på grundläggande respekt i barndomen, som tar sig massa jobbiga uttryck i vuxenidentiteten.

Kraven på att se andra, finnas tillhands, mm, kommer ju ändå senare, vare sig man vill eller kan bemöta dem.

Med respekt för att jag kanske övertolkar dig, och du menade annorlunda. Jag gillar att reflektera, och diskutera och ibland går det lite väl snabbt att dra slutsatser av andras resonemang.
Allt gott,
Erica

Skrivet av Erica den 07 augusti, 2009 kl. 12:10 #

Hej Katrin!

Tänker vi olika eller använder vi språket lite olika bara, som Sanna menade?

Vad lägger du in i begreppet lära? Menar du att man måste tala om, förklara, låta barnen öva sig på att "förhandla"? Eller räcker det att man som vuxen lär barnen genom att visa på vad det innebär genom att vara en förebild?

Jag kan också tänka att man som förälder ska lära barnen, men inte på något aktivt sätt, utan just genom att vara en förebild, och genom att respektera barnets integritet och vilja. Barn gör så som vi gör. Så som Erica beskriver. Och det är så jag uppfattar att Jesper Juul menar.

Om man som vuxen "sopar banan" framför barnen, inte har någon egen vilja och lever sitt liv genom barnet så är man ingen bra förebild. Kärlek för mig är något helt annat.

Om barnen blir arga så är det ju som du skriver viktigt att föräldrarna finns kvar och visar dom den kärlek och respekt som dom behöver, men menar du att det finns ett egenvärde i att bli arg när man är barn? Att man missar något om man inte blir det? Är det inte bara en reaktion på något missförhållande i relationen med föräldrarna, med vuxenvärlden?

Jag kollade runt lite på Martin Forster, och det känns som att han pratar lite annorlunda, även om det förvisso kanske finns vissa beröringspunkter. Hittade ett inslag med honom på radion bla. Det var inget jag fastnade för sådär direkt, men jag ska gå till bibblan och se om jag hittar boken.

Jag tänker också att vi har pratat för lite om kärlek, och om hur kärleken ser ut, och hur barnen uppfattar det. Jag tänker att det viktiga är inte hur och vad den vuxne känner för barnet, utan hur barnet uppfattar den vuxne.

Tack för din kommentar...

Ha det gott

Skrivet av Peter den 08 augusti, 2009 kl. 19:44 #

Hej Erica!

Tack för dina kommentarer. Jag tänker som du...

Ha det gott

Skrivet av Peter den 08 augusti, 2009 kl. 19:49 #

Hej Peter!

Kul att få respons på mina tankar, tack!

Jag tror vi tänker lika om mycket och olika om en del.

Lika: om att respekt och kärlek är viktigt; och att det viktigaste är att barnet KÄNNER sig respekterat och älskat, och att barnen lär sig bäst genom att den vuxne är en förebild, inte genom "undervisande" prat.

Olika: om värdet av konflikter. Enligt min mening finns det absolut ett egenvärde i att bli arg när man är barn. Jag är övertygad om att det är livsviktigt för barn att under barndomen, hos människor som älskar dem, får lära känna hela sitt känsloregister och uppleva att känslorna kan tas emot och bli förstådda, att de har namn, att det går att förstå varför de uppkommer, vad de är bra för och hur man kan uttrycka dem på ett sätt som är bra för på lång sikt.

Jag tror inte att barns ilska nödvändigtvis är en reaktion på något missförhållande i relationen till föräldrarna, utan att ilska är den känsla som uppstår när någon eller något hindrar en från att nå ett mål (få godis, vara uppe sent, leka med ett annat barns leksak.... Ilskan ger en kraft att försöka undanröja hindret, och det är bra (förutsatt att föräldrarna visar förståelse för känslan men hindrar barnet från att t.ex. slåss, och SEN lugnt visar hur man kan använda sin kraft konstruktivt: förhandla, be om hjälp, mm). Och ibland låter barnet erfara att hindret finns där oavsett hur barnet använder sin kraft (typ "det blir inget godis förrän på lördag").

Ha det fint!

Skrivet av Katrin den 08 augusti, 2009 kl. 23:01 #

Hej Erica, tack du med för din respons.

Jag håller helt med dig om att barn i första hand behöver få uppleva att DE blir förstådda. Jag är övertygad om att det är en förutsättning för att de senare ska kunna förstå andra.

Som jag skrev nyss till Peter så tror jag att barn lär sig bäst genom att den vuxne är en förebild, inte genom "undervisande" prat.

Jag tycker inte föräldrarna ska lägga på barnen vuxenkrav, men de ska ge dem de erfarenheter de behöver för att kunna ha ömsesidigt hänsynsfulla relationer. För inte ska väl föräldrarna överlåta den saken till barnets kamrater och lärare?

Ha det fint!

Skrivet av Katrin den 08 augusti, 2009 kl. 23:17 #

Hej Katrin!

Tack för dina tankar. Vi använde tydligen orden på lite olika sätt. Som jag har skrivit tidigare någonstans så tror jag att det ofta kan vara så. Det är lätt att tro att vi pratar samma språk bara för att vi alla pratar svenska.

Jag resonerar lite kring hur jag tänker kring det du skrivit, jag vill inte ifrågasätta, vill bara förstå.

Förhandlingar och att be om hjälp tänker jag går bäst om man gör det i en lugn och vänlig sinnesstämning. Så varför tycka att det är bra att barnet (eller en vuxen, för är det något annorlunda för vuxna?) först blir arg och kämpar för sin sak, och sen, med förälderns hjälp, lugna ner sig för att förhandla? Det känns som att gå en omväg. Men jag kanske missförstår dig?

Jag tänker att ilska i många fall inte är någon bra drivkraft, för man ser inte klart, man missar helheten, vilket kanske leder till att man kämpar för något som man egentligen inte har någon som helst glädje, eller behov av.

Jag tänker också att när barn, och vuxna, vill ha det där godiset, den extra glassen, ytterligare en till leksak, så är det ofta mest ett uttryck för en inre otillfredsställelse, en inre tomhet. Barnet, eller den vuxne, blir inte lyckligare eller tillfredsställd när målet är uppnått. Det egentliga behovet är, tänker jag, något helt annat.

Jag har velat ha så mycket godis, så många "leksaker", och varit avundsjuk på andras "leksaker" i mitt liv, och det var inte något sunt behov. Jag försökte fylla upp det tomrum jag gick och bar på inom mig. Jag var inte en hel människa i kontakt med mig själv, och försökte lösa det med yttre substitut.

Jag ser otillfredsställelsen som en "bristsjukdom". Brist på kärlek och att många av oss inte blev sedda när vi växte upp. Ingen såg oss för den vi var. Vi sågs, kanske, för det vi gjorde och presterade.

Hur tänker du kring det här resonemanget?

Jag såg att en kommentar från dig registrerades som spam. Händer det igen så skriv en kort kommentar om det om du vill så går jag in och godkänner den. Jag skulle vilja ändra på den begränsningen som säger max tvåtusen tecken, men det verkar inte som att det går.

Ha det gott/Peter

Skrivet av Peter den 11 augusti, 2009 kl. 00:05 #

Hej igen Peter!

Ja, det är intressant med orden. Så länge de är konkreta: sten, mjölk, stol; så är det lätt att komma överens om vad vi menar. Men när de blir mindre påtagliga: vilja, kärlek, ilska; då blir det mycket lättare missförstånd - vad menar vi egentligen?

När det gäller ilska menar jag att det är en känsla, dvs en medveten upplevelse av en reaktion i kroppen och de tankar som dyker upp i samband med det. När det gäller ilska är den fysiska reaktionen lika hos alla: musklerna spänns, uppmärksamheten blir mer fokuserad och kroppen förbereder sig för anfall. De tankar man får är olika hos olika personer, och beror på vad man har för erfarenheter av liknande situationer.

Sen kommer handlingen, och vad den blir beror dels på OM vi hinner tänka innan vi handlar, dels på VILKA tankar vi tänker. Den spontana handlingen menar jag är att slåss. Och att slåss är ju oftast inte bra, även om jag kan tänka mig situationer där man kan ha nytta av att kunna slåss - om nån skulle försöka röva bort ens barn till exempel.

Om barnet får uppleva den här starka känslan - ilska - hos lugna och kloka vuxna som hjälper barnet att stoppa destruktiva handlingar och bli lugnare, och som visar att det går att resonera sig fram en konstruktiv lösning - så ger man barnet erfarenheter som det kan ha nytta av i kamratrelationer mm, och barnet kommer så småningom bli bättre och bättre på att själv kunna hejda sina impulser att slåss och rasera, att lugna sig själv och kunna tänka ut konstruktiva lösningar.

Ha det fint!

Skrivet av Katrin den 11 augusti, 2009 kl. 10:33 #

PS. Ja, jag tror vi är många som lider eller har lidit av brist. Brist på människor som varit nyfikna på vem vi är och vad vi känner och tänker. Och den bristen kan inte mättas med saker.

Skrivet av Katrin den 11 augusti, 2009 kl. 10:48 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg