Om livet, universum och allting!

Det finns en spridd skämtteckning med rubriken "Tänk positivt!", där en man står med ena foten i kläm i en dörr och en annan man går förbi och frågar hurtigt: "Foten i kläm?", varpå mannen med foten i kläm svarar lika hurtigt med ett stort leende: "Jajjamensan!". 
 
Den här teckningen satte jag upp på kylskåpsdörren för många år sedan. Jag tyckte nog att den var rolig. Kanske kände jag också någonstans inom mig, även om jag inte förstod det då, att den sa något väsentligt.
 
Jag var i en relation då, en relation som hade slutat fungera sedan länge. Eller, den hade väl aldrig fungerat egentligen. Vi blev förälskade som så många andra. Levde i ett rus. Tyckte att allt var bara toppen. Det höll i sig ett tag för att sakta övergå i tystnad och missförstånd, så som förälskelser tenderar att göra. Relationen blev mer en vana än levande. Vi tyckte säkert också att vi kunde prata med varandra om allt, men det gjorde vi naturligtvis inte. Kan man prata med varandra så finns det ingen anledning till att man slutar prata med varandra.
 
En förälskelse är en illusion där två människor som inte är sig själva är "kära" i sin "bild" av den andre. Hopplöst läge såklart. För att upprätthålla illusionen så krävs det att man ständig bekräftar varandra, men hur länge orkar man med det? Det är omöjligt att leva upp till det något längre tag. Dom allra flesta förälskelser övergår följdriktigt i tystnad, missförstånd, gräl och leda, och det slutar oftast med att man går åt varsitt håll. Inte alltid som vänner. Och ofta visar det sig att man egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. 
 
Förälskelsen är blind och döv - Kärleken ser och hör allt.

En förälskelse är väl närmast att likna vid en bristsjukdom. Jag var en halv människa som ville bli hel och trodde att någon annan kunde göra mig hel. Jag längtade "hem" och hittade "hem" i en annan person. Men det var såklart dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra mig hel. Jag kan aldrig hitta lösningen på min "hemlängtan" utanför mig själv. Min egen tomhet kan ingen annan fylla upp. Tomheten ligger i avståndet mellan den jag blivit och den jag var och det avståndet kan ingen annan ta bort. Hur behagligt det än var att vara förälskad. Då.

Jag har varit förälskad fler gånger sedan dess, men inte lika starkt. Idag skulle det inte fungera alls. Jag kan inte ge den bekräftelse som krävs för att det ska bli en förälskelse, jag vill se människor som dom är och inte som någon idealiserad "bild", och jag kan inte umgås på det sättet med någon som inte ser mig som den jag är och har orimliga förväntningar på mig.
 
Nå, jag mådde dåligt, inte enbart för att relationen inte fungerade. När jag ser tillbaka på livet så kan jag se att jag alltid varit rädd, osäker, vilsen, gått med en ständigt närvarande ångest och en depression som med jämna mellanrum pockade på uppmärksamhet. Under min uppväxt så hade jag fullt upp med att överleva så jag tappade bort mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, vad som var viktigt i mitt liv. Vilket naturligtvis bidrog till att relationen fortsatte alltför länge. Jag såg ingen väg ut. 
 
Jag fick kritik för teckningen, fick höra att den inte alls passade in: "Här skulle det verkligen behövas positivt tänkande!" Jag förstår tanken och bilden togs ner så småningom om jag minns rätt.
 
När relationen senare tog slut, mitt liv hade tagit en ny riktning, jag hade gått i den ena terapin efter den andra och jag hade provat på att affirmera och tänka positivt, så insåg jag till slut att jag satt med foten i kläm. Det var inte min sinnesstämning som var problemet, den var bara ett symptom.  Hade jag lyckats tänka positivt då så hade jag stannat i relationen ännu längre och hindrats i min utveckling.
 
Nu fungerade det inte för mig att tänka positivt, men om det hade gjort det så hade det inte löst några problem. Jag hade bara dolt dom, lagt locket på, och problemen hade funnits kvar och påverkat mig och mitt liv hela tiden även om jag inte hade märkt det. Hela tiden med depressionen lurandes bakom hörnet. "Skador" försvinner inte med affirmationer och positivt tänkande. Symptombehandling löser inte problem, det döljer dom. 
 
Risken med att tänka positivt är att man slutar känna vad man känner och att man inte tar itu med det som är det verkliga problemet. Vilket i sin tur riskerar leda till att man lever ett begränsat liv och stannar onödigt länge i livssituationer som inte är bra för en. Om man vill lösa sina problem så måste man få känna vad det är man känner. Har man foten i kläm så måste man se till så att man får loss den.

När man är vilsen efter en lång uppväxt där man varit tvungen att "stänga av" för att överleva så är det svårt att förstå vad man känner, och varför man känner det man känner. Att då döva det man känner är ingen hjälp i sökandet efter sig själv. Att acceptera sin situation tills man fått loss foten är något helt annat än att tänka positivt.
 
Kanske borde jag ha lagt till "Tänk positivt!" i den här uppräkningen. Även om "Tänk positivt!" låter lite bättre än dom andra så blir resultatet i stort sett detsamma.