Om livet, universum och allting!

Känn inte efter, ställ upp nu då, tänk inte så mycket, det är inte farligt, det är bara att göra det, det är inget att vara rädd för, vad larvig du är, vad löjlig du är, det är inget att gråta för, du borde, du måste, nu är du lat och slö, vilken fegis du är, du borde skämmas, du får väl offra dig lite, tänk på oss andra, svik oss inte, gör oss stolta nu, ta i nu då, kämpa!!!

Hur känns det egentligen att få höra sådant här? Blir man tagen på allvar? Låter det kärleksfullt?

Jag har svårt att höra något kärleksfullt i dom här uttrycken. Jag har varit duktig på att använda dom både om mig själv och om andra. Idag tycker jag själv att jag tar mig mer på allvar och då kan jag inte längre uttrycka mig på det här sättet.

Vi får höra sådana här uttryck från "alla" håll när vi växer upp, och får vi inte höra det i ord så får vi "höra" det via gester, tonfall, miner, kroppsspråk, antydningar osv. Ett barn som får höra sådant här har ingen annan möjlighet än att försöka "rycka upp sig", och anpassa sig, istället för att lyssna på det hon egentligen känner, och hon gör det så mycket att uttrycken blir en del av sig.

Och hon kommer allt längre bort ifrån sitt "sanna jag", och fylls med en känsla av att inte duga som hon är. Vi säger till våra barn att jodå, du är älskad, men bara om du "rycker upp dig", vi älskar dig så länge du är som vi vill att du ska vara, kärleken blir villkorad. Hon blir älskad för det hon gör istället för den hon är.  Och barnet anpassar sig för att i alla fall få en illusion av kärlek, för utan den illusionen överlever hon inte.

Barn är otroligt lyhörda för sådant som vi vuxna många gånger har stängt av för länge sedan och dom får ofta ingen chans att ta det dom känner på allvar. Sedan som vuxna så fortsätter vi att säga så här till oss själva, till våra barn och andra av bara farten, för att vi har blivit "ett" med uttrycken och det förhållningssättet.

Det finns alltid en bakomliggande orsak till att man gör som man gör och det måste man, enligt mig, respektera om man vill vara kärleksfull, även om man inte kan veta vad det är för bakomliggande orsak. Alla människor gör alltid, i alla situationer, så gott dom kan. Och om jag använder dom uttrycken om/till någon så säger jag att jag vet vad som är bäst för den andre, hur den andre borde göra. Men, ingen kan tala om för någon annan vad hon behöver, ingen kan veta vad någon annan känner, ingen kan veta hur någon annans väg ser ut.

Det är såklart inte orden i sig som är problemet, utan känslan och förhållningssättet bakom orden. Om jag slutar använda orden men fortsätter att tänka dom blir resultatet detsamma.

När man har ryckt upp sig och anpassat sig till omvärlden så kanske man uppnår det som Alice Miller kallar för en "grandios hållning". Man blir duktig på det man gör, ett leende på läpparna, omtyckt av andra. Men runt hörnet lurar hela tiden depressionen. Den "grandiosa hållningen" och en depression är bara två sidor av samma mynt. En depression är, i mina ögon, inget annat än att man har försökt att leva någon annans liv istället för sitt eget, till den punkt när det inte går längre...

Till sist vill jag bara säga att hörrudu, nu får du faktiskt skärpa till dig, ta av dig kepsen och gå och klipp dig, ligg inte och dra dig utan gör något vettigt av ditt liv, dra in magen och räta på ryggen, det kommer aldrig att bli någonting av dig, ska du verkligen ha dom där kläderna på dig? Kom igen nu då! Du fegar väl inte ur? Skynda dig på! Alltid ska man då behöva skämmas för dig!

Kärlek och värme/Peter