Om livet, universum och allting!

Vi vet ju att det kan skilja flera år i utvecklingen hos små barn, ändå vill vissa att dom trots det ska in i samma mall och standardiseras, en mall som vi vuxna har bestämt hur den ser ut.

Men vad vet jag egentligen, skolan är ju inte till för barnens bästa utan för att dom ska bli goda och välanpassade samhällsmedborgare, så fler och tidigare nationella prov kanske är en bra idé.

Forskare har kommit på att själviska småttingar kan skylla på hjärnan!

Det här är en slutsats som känns minst sagt förhastad. Vi sätter ju igång och uppfostrar och påverkar, medvetet och omedvetet, våra barn från det att dom är nyfödda. Sex års uppfostran/indoktrinering sätter såklart sina spår. Barn gör som vi gör, tar efter oss och imiterar oss vilket det finns en stor evolutionär fördel i. Mina föräldrar växte upp och fick barn så om jag gör som dom kommer jag också med stor sannolikhet att lyckas med det.

Är 6-åringarna egocentriska beror det på att vi vuxna är det. 6-åringar kan såklart inte vara egocentriska på ett vuxet sätt utan är det på ett barns sätt. Men vi tycker ju inte om barn som är egocentriska på ett barns sätt, så vi måste lära dom att inte vara det. Vilket dom kan lära sig i takt med att hjärnan utvecklas.

Vi berövas det vi egentligen bär med oss, sen får vi använda resten av livet till att lära oss det vi berövats. Och att lära sig något kan aldrig på långa vägar bli lika bra som det vi berövas.

Fler tankar om barn, föräldrar och uppfostran.

Låt alla barn automatiskt omfattas av en bra försäkring som vi betalar via skatten, och som administreras av Försäkringskassan. Då slipper vi läsa att försäkringsbolag nekar föräldrar att teckna försäkring för deras barn.

Det har pratats en del om sk. maktlekar bland barn och ungdomar den senaste tiden:
 
"Maktlekarna ökar bland landets unga."
"Olika typer av maktlekar."
"Chatt om maktlekar"
 
Jag tänker att det, som så mycket annat, bara på ett tydligt sätt speglar den värld, det samhälle och den skola som vi låter våra barn växa upp i. Barn och ungdomar är tydligare i sitt uttryck än oss vuxna. Vi vuxna har "lärt" oss att anpassa oss, stänga av och inte lika tydligt visa det vi bär på.
 
Alla försök att med hjälp av olika metoder få bort det eller stävja det med mer personal i skolan, utan att lösa det grundläggande problemet, kommer bara att leda till att det tar sig uttryck på något annat sätt. För ut kommer det att komma. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

Fler exempel på att något är i grunden galet:

Läxor ständig källa till bråk

Var tredje elev får huvudvärk i skolan

Relaterat: Skolan, Barn

"Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar" visar en ny undersökning.

Tja, vad kan vi förvänta oss? Vi uppfostrar våra unga till att tycka diktatur är bra men blir förvånade när dom inte tycker demokrati är viktigt.

Vi tvingar våra barn att gå nio år i skolan under dom år när man är som mest formbar. Grundskolan är en miljö som ingen vuxen skulle acceptera, men vi förväntar oss att våra barn ska göra det. Skolan har inget med demokrati att göra, och styrs med tvång och diktat uppifrån och barnen förväntas att acceptera och till och med tycka om det. Gör dom inte det så gör skola och samhälle allt för att dom ska rätta in sig i ledet och anpassa sig. Har dom ändå problem att anpassa sig så sätter vi gärna bokstavskombinationer på dom. För in i ledet ska dom. Till vilket pris som helst. För herregud, hur skulle det annars gå?

Vad som kanske är förvånande är att så många ändå tycker att demokrati är viktigt. Nu matas vi ju också under hela skolgången, i ord om än inte i handling, med att demokrati är något bra. Kanske det är därför som vi accepterar en urvattnad demokrati som mest bara handlar om att vi får gå och rösta vart fjärde år. För hur skulle vi kunna förstå att det kan se ut på något annat sätt?

Några tankar om skolan...

Lev väl...

Bra dokumentär på SVT idag (4/4). Den handlar bla. om att domstolar ser lindrigare på när vuxna slår barn än om barn slår vuxna, och att aga blivit mer accepterat som uppfostringmetod.

Tänk att det kan bli så fel så att vi vuxna tror att vi har rätt att kränka våra barn? Det verkar som vi inte förstår att om vi kräver respekt av våra barn så är det rädsla vi får tillbaks. Vi vill väl ändå inte att våra barn ska vara rädda för oss? Respekt är inget man kan kräva av barnen, inget man kan slå eller hota fram. Respekt förtjänar man, genom att vara respektfull.

Visst kanske man kan få barnen att lyda med hot och slag, men lydiga barn är inte fria lyckliga barn. Och dom blir inte fria, lyckliga och självständigt tänkande vuxna när dom växer upp.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att om vi vill att våra barn ska respektera oss så måste vi respektera dom. Respekterad kan man bara bli om man själv visar respekt. Att visa barnen respekt är precis samma sak som att visa en vuxen respekt. Barnen måste få vara människor på samma villkor som oss alla. Barn är också människor, bara lite mindre. Och klokare!

Se även: Ordtorka... ,"Trotsåldern" , Skogspromenadtankar...

Ha det bra // Peter

Några fler citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

"Tonåren förknippas, i likhet med puberteten, i hög grad med ett språkbruk som nästan har politisk och militär karaktär: uppror, frigörelse, revolution, bristande disciplin.

I en maktstruktur, där de vuxna antas utgöra det stabila, konfliktlösa elementet, måste varje progressiv utveckling nödvändigtvis definieras som ett angrepp på det etablerade. På samma sätt ... placerar man i tonårsfamiljen rent språkligt skulden hos ungdomen. Därmed undviker man å det elegantaste att ta ställning till de vuxnas övergripande ansvar för samspelets karaktär. Det är "åldern", "hormoner" eller bägge delarna."

"Den avgörande faktorn för både barn och vuxnas välbefinnande och utveckling är kvaliteten på den samspelsprocess som finns inom familjen. Det vi i dagligt tal kallar "tonen", "stämningen", "atmosfären" eller "det som ligger i luften". ... ansvaret för processens kvalitet vilar på de vuxna i familjen. Det kan inte delegeras ut eller delas på ett demokratiskt vis."

"Det handlar om att lägga märke till barns signaler och ta dem på allvar, även när det betyder att man som vuxen måste ändra på en vana som man lärt känna som riktig under sin egen uppväxt eller under sin utbildning, och detta om så alla andra på gatan gör likadant."

"Jag menar att vi måste börja ställa mindre primitiva frågor kring det vi gör mot varandra, vare sig vi kallar det för uppfostran, pedagogik eller terapi. Det är inte tillräckligt att något "fungerar". Vi måste undersöka varför och hur det fungerar: Vad är det mänskliga och mellanmänskliga pris vi själva, barnen, klienterna, medborgarna och patienterna måste betala för något som omedelbart liknar en framgång?

Om priset är att den ena parten måste offra sin integritet för att tillfredsställa den andra så är priset för högt. Det är en enkel och civiliserad etisk princip."

"I linje med traditionen tänker och handlar vi ofta som  om vårt förhållande till barn är en enkelriktad gata - där trafiken går från oss till dem. Även moderna föräldrar blir hela tiden upptagna av om de nu ger barnen tillräckligt. I takt med att vår kunskap om barn växer spekulerar vi nu också om vi ger dem uppmärksamhet, kärlek, samvaro, stimulans, omsorg och tillräckligt med utmaningar. Det är väl och bra, så länge vi har i minnet att barns självkänsla också i hög grad är beroende av i vilken utsträckning de upplever sig värdefulla i våra liv. Ju mer de får lov att ge oss, desto sundare utvecklas deras självkänsla."

"I förhållandet mellan barn och vuxna är våldet alltid de vuxnas ansvar. Det gäller inte bara när det är de vuxna som utövar våldet, utan också när det är barnen eller ungdomarna som uppträder våldsamt - mot sina föräldrar, syskon, kamrater, främmande och andras eller det gemensamas egendom.

Över hela världen står politiker nuförtiden upp och fördömer barns och ungdomars våld och tillsammans med kränkta och upprörda föräldrar argumenterar de för strängare straff. Det är inte bara absurt - det är ungefär lika ansvarsfullt och begåvat som om de föreslog att man skulle balansera staternas budgetunderskott med barnens monopolpengar."

Citaten har jag valt ut, men sättet att uttrycka sig på är Jespers.

För egen del känns det som att jag kommer att ta en paus från bloggandet ett tag. Jag har en hel hög med ämnen att skriva om, och kommentarer att svara på, men det kommer inga ord när jag sätter mig för att skriva. Orden har tagit slut. Om det kommer ord så är jag ändå inte nöjd med dom. Dom känns krystade och frampressade, och så kan vi ju inte ha det.

Ordtorka har det varit förut. Och det bästa för mig när det händer är att släppa det helt, låta det få vara. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Det kommer när det kommer. Om det kommer. Lovar inget.

Det har heller inte blivit så mycket läsa ett tag, kanske hänger det ihop på något sätt, men jag har precis varit och lånat en bok på bibblan som heter "Ärans och hjältarnas språk - trender och traditioner i svenskan" av Lars Melin. Jag har börjat läsa i den och det är en underbar liten bok om det svenska språket.

Kärlek och värme/Peter

"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet av föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla på när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man en morgon står och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!" Vi den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej, det kan du inte!", "Nej, sluta nu, vi har inte tid med sådant trams!" Eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!

Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. Begreppet trotsålder är typiskt för makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling mer och mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

"Pubertet är sakligt sett en intrapsykisk (individuell) psykosexuell utveckling som för många 12-15-åringar skapar en hög grad av inre osäkerhet och turbulens. Att denna utveckling i sig skulle ge upphov till interpersonella konflikter (med de vuxna) är rent nonsens. Antalet konflikter och deras våldsamhet beror på de vuxnas förmåga att se sin ändrade roll i ögonen och det sätt som de lyckades ta vara på utvecklingen av barnets integritet under de tre- fyra första levnadsåren."

Citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

Jag håller inte med om allt som Jesper Juul skriver men det jag kan instämma i skulle jag kanske ibland vilja formulera lite annorlunda. Men jag tänker ändå att när vi har förstått vad han pratar om har vi kommit en bra bit på vägen mot att visa våra barn den respekt dom förtjänar. För jag tänker att det handlar om att förstå, om man försöker göra som han säger så har man inte löst något, då blir det en metod. Det måste komma inifrån. Kanske kommer det fler citat...

Tack för boktipset Sanna!

"Trotsålder" är ett begrepp vi vuxna har skapat för att vi inte förstår våra barn och vad det är som händer i vår relation till dom, och, tänker jag, för att vi i slutänden inte förstår oss själva. Det är ett sätt för oss vuxna att "smita" från vårt ansvar, naturligtvis inte medvetet eller beräknande, vi gör bara så gott vi kan. "Trots" hos barn är bara en reaktion på oss vuxna och inget annat, det är inget som barn måste gå igenom.  Det finns inget egenvärde i att som barn vara "trotsig", utan är bara ett hinder i vägen för att få utvecklas. Blir barnen "trotsiga" så står vi vuxna i vägen för våra barn när dom ska bli självständiga.

För mig är det enkelt. Om vi vill att vuxna människor ska visa varandra respekt, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro eller något annat, så måste vi visa våra barn respekt. Det är inget vi kan "banka" in, "uppfostra" dom till, eller lära ut, som ett ämne i skolan. Vi måste visa respekt. Vi måste vara respektfulla, och kärleksfulla. Kärlek och respekt. För mig är det samma sak.

Barn vill inget hellre än att samarbeta med oss. Så som vi samarbetar med dom kommer dom att samarbeta med oss. På ett eller annat sätt. Barn är fullvärdiga människor. Barn är kompetenta. Och sociala. Och läraktiga. Det vi visar dom tar dom efter. Som vi behandlar dom, behandlar dom oss. Är vi trotsiga kommer dom att vara trotsiga. Den som blir kränkt kommer att kränka sig själv och andra. Den som slår har blivit slagen, men kanske inte alltid fysiskt.

Visar vi kärlek får vi kärlek tillbaks...

Fler tankar kring barn, föräldrar och uppfostran.

Frid och fred/Peter

Har du spanat in Jupiter? Hon "lyser" vackert, ganska lågt, i sydost när mörkret börjar infinna sig. Med en vanlig handkikare så såg jag häromkvällen två av Jupiters månar. Det är fantastiskt med dom ljusa sommarnätterna vi har här i norden, men visst är det trevligt när stjärnor och planeter blir synliga igen...

Några tankar, mina tankar, om...livet kanske...

Tänk om jag, istället för att vara den jag är, hade växt upp i ett tibetanskt buddhistkloster. Vad skulle jag då ha för bild av mig själv? Vad skulle jag ha för drömmar? Vad skulle vara viktigt för mig då? Skulle jag anse att jag var tibetansk munk, med allt vad det innebär, eller den jag är i dag?

Klart jag skulle vara en tibetansk munk, eller i alla fall en buddhist, tro på karmalagen, vilja uppnå Nirvana, meditera, hålla på dom seder och riter man har som en tibetansk buddhist.  Det skulle vara fullständigt självklart. Och jag skulle inte för mitt liv kunna tänka mig att vara något annat. Jag skulle inte på något sätt kunna föreställa mig hur det är att vara en medelålders man i Sverige.

Tänk om jag hade växt upp i ett nazistiskt hem i Tyskland på 1930-talet. Hur hade mina värderingar sett ut då? Jag hade såklart varit nazist och det hade varit det mest självklara i hela världen. Hitler skulle ha varit min idol. Jag skulle inte begripa hur man skulle kunna se på världen på ett annat sätt. Jag skulle ha varit tvungen att anpassa mig och gjort värderingarna till mina, hur mycket det än hade "skrikit" inom mig, annars hade jag dött. Förmodligen bokstavligt.

Vem hade jag varit om jag hade växt upp hos indianer i Amazonas djungel? Eller växt upp bland inuiterna? Eller i Japan? Eller i Sibirien? Eller i Norge? Eller hos grannen?

Växer vi upp i ett "muslimskt" land blir vi muslimer, växer vi upp i ett "kristet" land blir vi kristna. Så självklart men så svårt att förstå. Det är så lätt att tro att det bara är vi som skådat "ljuset" och alla andras sätt att tillbedja "guden" bara är irrläror. Själva "tron" på "något" är säkert densamma. Hur det tar sig uttryck är "bara" kultur och sedvänjor.

Varför har jag, tills för några år sedan, trott att jag var jag, och att jag inte skulle kunna vara på något annat sätt? Varför trodde jag att mitt sätt att se på världen var det rätta? Och även om jag, förnuftsmässigt, tycker mig ha förstått så finns känslan ändå kvar att jag är den jag är. Vilket är som det ska vara, det ligger nog i sakens natur.

Det som vi betraktar som normalt är bara normalt när vi står med "facit" i hand. Det som är normalt idag var inte normalt igår, och kommer inte att vara normalt i morgon. Normaliteten är en konstruktion och skapad utifrån tillfälligheter. Det som är normalt för oss här är inte normalt på andra ställen.

Vi "upplysta" rika människor i det som brukar kallas för västvärlden (Jag hörde någon på radion räkna upp västländer och där ingick Japan?), lever våra normala liv så att vi förbrukar mer resurser än vad vårt stackars jordklot orkar med. Det kanske är normalt idag, men är det bra? I bästa fall kommer det inte att vara normalt i morgon.

Historiens förlopp är en enda lång rad av tillfälligheter. Hade historien tagit en lite annan väg så skulle vi tex. ha kunnat vara muslimer här i Sverige, och moskéer vara det mest naturliga av allt. Medan vi kanske skulle försökt hindra den lilla kristna minoriteten, eller någon annan minoritet, från att bygga sina kyrkor eller tempel. Vår profet skulle ha varit Muhammed, frid över honom, och inte Jesus, frid över han med. Och allt skulle vara självklart.

Eller också skulle vår kultur lika gärna kunnat se ut på ett helt annat sätt, med helt andra traditioner, seder, gudar och värderingar. Det är bara en lång rad av tillfälligheter som har lett oss fram till idag. Vilket leder fram till slutsatsen att historiekunskaper för att förstå varför vi är dom vi är, och varför vårt samhälle ser ut som det gör blir mer eller mindre meningslösa, det blir bara yta. Det blir ett subjektivt urval av händelser, färgade av dom vi är idag, sedda genom våra färgade "glasögon". Vill vi förstå vår samtid måste vi lägga oss på en helt annan nivå.

Livet, precis som den kultur vi lever i, följer ett kaotiskt förlopp. Ett förlopp som inte går att förutsägas, och inte heller beskrivas i efterhand, mer än i ytterst stora drag. Små händelser någon gång någonstans kan få stora konsekvenser på sikt.

En fjärils vingslag på himmelska fridens torg i Peking kan vara fröet till att det blåser upp till storm i Korpilombolo. Vädret beskriver ett kaotiskt förlopp som det är omöjligt att förutsäga, eller förstå i efterhand, mer än några dagar och endast i stora drag. Klimatet går att förutsäga, i alla fall till viss del. Det kommer att bli kallare när vintern kommer, men det går inte att veta vilket väder det blir i vinter.

För mig fungerar livet på precis samma kaotiska sätt. Det kan vara en gest, en blick, ett tonfall av någon någon gång eller en annons i en tidning som gör att livet byter riktning och tar en annan väg. Som i sin tur leder en till en annan blick, som i sin tur för en vidare till nästa annons, som i sin tur...

Mitt liv är, sedan födseln, en lång rad av tillfälligheter, stora som små. För femton år sedan ungefär så gick jag en kurs på en folkhögskola, en kurs som jag egentligen inte fick åka på. Där och då kändes det som att det såddes ett frö som fick mitt liv att ta en helt annan riktning. Jag fick upp ögonen för något som jag inte hade tänkt en tanke på innan dess. Och det ena ledde till det andra som ledde till det tredje osv.

Hade jag inte åkt på den kursen så skulle jag inte sitta där jag sitter idag. Jag har tänkt tanken att det var där det hände. Men så är det såklart inte. Jag hade redan börjat ”öppna upp” för något nytt. Processen var redan igång. Och den processen har pågått hela mitt liv. Hade jag inte hamnat där så hade jag hamnat någon annanstans och jag hade kanske tänkt likadant då, fast utifrån den sitsen där jag då hade suttit. Jag hade varit en annan människa med andra erfarenheter på en annan plats.

Och jag hade kanske tänkt att vilken tur att jag fick syn på den där annonsen i den där tidningen som jag hittade på bussen som jag fick åka med för att tåget var inställt på grund av snöstorm när jag var på väg till min flickvän som jag hade träffat på en bar som vi bara slank in på när jag och min kompis var på semester till Grekland istället för till Malta som jag hade tänkt för att min kompis hellre ville åka till Grekland. Och den annonsen skulle ha kunnat vara "fröet" till ett helt annat liv, till en helt annan Peter, som levde sitt liv på en helt annan plats.

Man brukar säga att det inte är någon mening att fråga barn varför dom gjorde det som dom gjorde, för dom kan inte svara på det. För mig är det precis samma sak med oss vuxna, bara det att vi har lärt oss att ha en orsak. Vi är bra på att efterrationalisera och göra det som har hänt av en tillfällighet till något fullkomligt logiskt och begripligt. Om jag ibland ställer frågan varför till någon så är det inte för att få ett svar, utan för att få igång ett samtal. Det finns psykologiska experiment som visar att vi är bra på att hitta på orsaker i efterhand. Naturligtvis så kan jag ha en medveten orsak till att jag gjorde som jag gjorde. Men den orsaken har i sin tur en orsak som i sin tur har en orsak som i sin tur har en orsak som i sin tur...

Till slut så kommer jag fram till den där fjärilens flaxande med vingarna, som det i sin tur fanns orsaker till att den fanns just där just då. Det blir en oändlig rad av orsaker som vi aldrig kan förstå mer än i stora drag. Det är en omöjlighet, som jag ser det, att man ska kunna vara medveten om hela orsakskedjan. Därför blir det, oftast, en efterkonstruktion, som förvisso kanske är intressant, men den ger långt ifrån hela bilden.

Livet är "kaotiskt", och ju mer jag har förstått det desto mindre kaotiskt har mitt liv blivit. Och jag tycker själv att jag har blivit mer förstående inför att vi alla är olika, och förstått att det finns orsaker till det. Se även mitt tidigare inlägg "Svensk? Jag?"

Jag läser nu "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Ett citat:

"I Skandinavien diskuterade vi med stor självklarhet uppfostringsmetoder ända fram till mitten av sjuttiotalet (Vilket vi väl har fortsatt med? Min anm.). Utifrån gamla föreställningar om hur barn är skapta blir det också meningsfullt: Barn är potentiellt djuriska och asociala och därför måste vuxna umgås med dem med hjälp av metoder som kan garantera att de utvecklar sig mänskligt och socialt. Metoderna har olika ideologiskt innehåll, men nödvändigheten av en metod diskuteras inte.

Nu då vi vet att barn är riktiga människor från början, är det absurt att tala om metoder...

Barn är från födseln sociala och mänskliga och för att vidareutveckla dessa kvaliteter behöver de bara vara tillsammans med vuxna som handlar socialt och mänskligt. Varje form av metod är inte bara överflödig, den motverkar också sitt syfte då den gör barnet till ett objekt för sina närmaste."

Alla metoder och pedagogiker leder åt "fel håll", alla försök och ansträngningar är istället för kärlek. Barn behöver inte "uppfostras", vi behöver bara föregå med gott exempel. Det ligger i ett barns natur att ta efter och anpassa sig efter hur föräldrar och andra vuxna är. Under evolutionens gång så har det varit något livsavgörande för barnen.

Kärlek och värme/Peter

Det blev en fin kväll igår, perfekt för en promenad i skogen. Häromkvällen när jag gick min runda i skogen hörde jag ett helt gäng med lövsångare sjunga för mig, och då tänkte jag att det kanske var sista gången jag hörde deras vackra sång för den här säsongen. Jag passade då på att tyst för mig själv önska dom en trevlig resa när det var dags för dom att dra söderöver. Och jag önskade dom välkomna tillbaka nästa vår. Igår när jag gick samma sväng så hade dom tystnat.

Några tankar, mina tankar, om barn, föräldrar och kärlek...

Min utgångspunkt när det gäller barn är att dom inte är några främmande varelser som bor i ett främmande land. Jag utgår från att dom fungerar i stort sett som mig, och har i stort sett samma behov som mig. Jag vill känna mig trygg och omge mig med människor som är snälla och vänliga, och som ser mig som den jag är. Jag vill få utforska min nyfikenhet på mitt eget sätt i min egen takt, utan att någon "värderar" mig. Jag vill inte ha någon som bestämmer vad jag ska tycka och tänka. Med mera. Och om någon ser att jag håller på att bli överkörd av en bil så hoppas jag att hon skriker åt mig för att göra mig uppmärksam på det. Precis som jag skulle göra.

Så när jag skriver om barn, skriver jag kanske lika mycket om mig själv. En stor skillnad mellan barn och mig är att jag är vuxen och kan gå min väg när jag känner för det, vilket ett barn inte kan. Vilket gör att man som förälder har ett enormt ansvar för att vara lyhörd inför barnets behov. Tyvärr så tar vi vuxna inte alltid det ansvaret.

Alla som har läst Bamse vet att det är en gammal sanning att den som är stark också måste vara snäll. Ju starkare desto snällare. För barn är föräldrarna jättestarka, och hos vilka dom är totalt utlämnade och i händerna på. Så föräldrar måste vara jättesnälla mot sina barn. Barn behöver villkorslös kärlek. Ibland kan jag tänka lite stilla att ingen borde få ha sådan makt över en annan människa som föräldrar har över sina barn, men hur skulle det annars gå till.

Det finns, som jag ser det, ingen punkt mellan benhård disciplin och "låt-gå"-uppfostran, där det är lagom mycket regler och gränser, där det råder balans. Den punkten är en illusion. Det finns ingen punkt däremellan där kärleken finns. Kärleken kan inte placeras in på en skala. Kärlek är något helt annat än en lagom blandning mellan regler, gränser och "låt gå". Den "fria uppfostran" man praktiserade på 70-talet hade naturligtvis inget med kärlek att göra.

En annan skala är den mellan att vara "curlingförälder" och att som förälder tänka att "lite smällar ska väl ett barn tåla". Samma sak där. Det finns ingen punkt på den skalan där jag ser att det skulle kunna vara balans och där kärleken finns. Kärlek är något helt annat än att "sopa banan" och lägga allt tillrätta, för barnen. Det är våran skyldighet att som vuxna känna när barn kan ta ansvar för sig själva, när dom måste få prova och testa.

Dom föräldrar som, till synes, lyckas med att hitta den där balansen gör på det enda sätt dom kan göra. Dom försöker inte hitta balansen, dom bara gör. Vi bär alla med oss olika erfarenheter som gör att det blir olika för oss. Vissa får, till synes, till det, andra får inte till det lika bra. Försöker man, anstränger sig, så kommer det nog inte att kännas riktigt bra hur man än gör.

Har du svårt att få till det där med regler och gränser så varsågod, det där är min förklaring. Jag tror att det är många föräldrar som är frustrerade över att dom inte får till det.

Av samma anledning så är jag inte heller, för egen del, särskilt förtjust i yin och yang-tänkande. Yin ses som det kvinnliga och yang som det manliga. Jag har sökt efter det manliga, och det kvinnliga, inom mig. Jag har försökt att bejaka mina manliga och kvinnliga sidor men det har aldrig känts bra. Det har känts splittrat. Idag förstår jag varför.

Jag insåg till slut att om jag skulle hitta mig själv så måste jag göra mig av med både det manliga och kvinnliga. Det manliga och kvinnliga är bara "bilder", stereotyper, präglade av min uppväxt och den tid jag lever i. Bejakar jag min manlighet, eller kvinnlighet, så kommer jag att göra det utefter den "bild" jag har av manlighet, eller kvinnlighet. Vill jag bli "hel" måste jag släppa alla stereotyper om vad det innebär att vara man, eller kvinna. Jag bär inte på en manlig och en kvinnlig sida. Jag är en människa, jag är en helhet.

Två poler, två ytterligheter på en skala, kan, som jag ser det, aldrig smälta samman och bli en helhet där allt blir lagom. Det finns ingen punkt däremellan där det är lagom. Och så länge som vi betraktar män och kvinnor som två poler, om så bara inom oss, så tänker jag att vi aldrig kommer att kunna mötas i samförstånd. Jag betraktar oss alla som människor, och som sådana så fungerar vi i princip likadant allihop. Vi är inte så olika varandra som det ibland kan tyckas. Skillnaderna, dom skillnader som vi tydligast lägger märke till, är mest bara "yta". Det är ofta större skillnader mellan individer än mellan könen. Polerna måste lösas upp och försvinna.

Naturligtvis finns det skillnader mellan män och kvinnor. Det ligger i sakens natur. Men det är skillnader som inte på något sätt är viktiga. För den kärlek som jag skriver om spelar könet ingen som helst roll.

Yin och yang, svart och vitt, manligt och kvinnligt, fult och vackert, bra och dåligt, gränser och "låt gå", poler, dualitet, värderingar, skalor osv. sitter bara i min egen hjärna och det kan jag göra mig fri från. Symbolen för yin och yang, den som kallas för Taiji, är måhända en vacker symbol, men den är, enligt mig, vilseledande och leder bort från helheten. Den helhet där man kan möta sig själv på "djupet" som den man är, och där vi kan möta varandra så som dom vi är. Bortom alla "bilder", stereotyper och förutfattade meningar.

Tillbaks till barnen.

Barn vill inte, och behöver inte, ha någon som ger motstånd och håller emot med regler och gränser. Barn vill ha vuxna som är inkännande, förstående, lyssnande, närvarande och tillåtande. Vuxna som alltid finns tillhands. Vuxna som ser barnen som dom är. Vuxna som dom kan lita på och som är konsekventa. Vuxna som är ärliga och håller ord. Barn vill bli bemötta med, och  förväntar sig, kärlek och respekt. Ett barn kan aldrig bli bemött med för mycket kärlek. Ingen annan heller för den delen. Regler, gränser, uppfostran och pedagogik är istället för kärlek, metoder som vi tar till när vi har tappat kontakten med oss själva och våra barn. Kärleken kan aldrig skämma bort någon.

Ju mer en vuxen finns tillhands för ett barn, desto mindre behöver hon finnas tillhands. Det spelar ingen roll hur mycket man är med sina barn om man inte är "närvarande" när man är det. Och om ett barn känner att den vuxne är pålitlig, håller ord och inte har en massa "jag ska bara..." så kommer barnet att lita på det och acceptera att man som vuxen även har annat att göra, att man inte alltid finns tillhands.

Får barnen kärlek och respekt så kommer dom att trivas i vårt sällskap, dom kommer att vilja samtala med oss, lyssna på oss, vilja umgås med oss, samarbeta med oss, lära av oss. Det är aldrig barnen som är problemet när relationen med vuxenvärlden inte fungerar. Det är alltid den starke i en konflikt som har ansvaret för att konflikten löses, och att relationen fungerar. Och den starke är alltid den vuxne.

Barn kan inte missförstå kärlek. Är det kärlek så känner barnen kärlek. Ett barn som respekteras växer upp till en vuxen som visar respekt. Ett barn som blir bemött med kärlek visar och känner kärlek. Barn som kränks och förnedras kommer att kränka och förnedra sig själv och andra, på ett eller annat sätt. Barn känner kärlek, och visar kärlek tillbaka, när det är kärlek. Ge oss kärlek och bemöt oss med respekt när vi växer upp så kommer vi att vara kärleksfulla när vi blir vuxna.

Barn kan inte känna "fel", känner barn "något" så är det "något", men dom kanske inte vet vad det är dom känner och då är det lätt att fastna i detaljer, så när det är fel färg på strumporna så är det oftast inte det som är problemet. Vi vill gärna att barnen ska anpassa sig till oss och vårat sätt att leva tyst och snällt, med ett leende på läpparna. Gör dom inte det försöker vi att ändra på barnen, istället för att ändra på oss själva och våra egna liv.

Det är inte barnen som ska frigöra sig från sina föräldrar när dom håller på att bli vuxna, det är föräldrarna som ska släppa sina barn fria, och det är något som "måste" ske kontinuerligt, hela tiden från det att dom är små. Att lägga över frigörelseprocessen på barnen är att lägga ett ansvar på barnen som inte är deras.

Eller såhär: Kärleken binder inte upp någon och håller inte fast så det finns inget att frigöra sig från, dörren står alltid öppen. Och med en dörr som alltid står öppen finns ingen anledning att "testa gränser", "utmana", "göra uppror". Uppror behövs bara om det finns något att göra uppror mot. Det finns inget egenvärde i att göra uppror. Och uppror leder i längden sällan till något gott, då det oftast bara leder till en förändring inom "systemet".

Barn föds med olika personlighet och läggning, och inte som "oskrivna blad", såklart, men vi föräldrar påverkar våra barn mycket mer än vad vi ofta tror. Barn behöver vuxna som är goda föredömen för vi är barnens mall och rättesnöre. Som förälder måste man förstå att man inte kan lära sina barn något, man kan bara föregå med gott exempel. Barn gör som vi gör.

Barn är aldrig skyldiga sina föräldrar någonting. Vill föräldrarna att barnen ska hålla kontakt när dom blir vuxna så är det upp till dem att se till så att barnen vill det, utan förväntningar och känslomässig utpressning. "Ansvaret" för att hålla kontakt, och för att relationen fungerar, går uppifrån, från föräldrar, och ner, till barnen, och inte nerifrån och upp vilket såklart måste vara ett missförstånd.

Visdom kommer inte med åren, visast av oss är det nyfödda barnet. Erfarenhet kommer med åren och i bästa fall så kan erfarenheten förenas med visdomen, men behöver inte ha något med varandra att göra överhuvudtaget. Vägen till visdom leder "tillbaks" till det oskuldsfulla barnasinnet som ser på världen med en ren oförstörd och nyfiken blick.

Ha det bra/Peter

Lyssnade på "Filosofiska rummet" på radions P1 igår (söndag). Programledaren, Peter Sandberg, berättade, i ett inpass, att när han arbetade på dagis så var det en liten kille där som frågade om han inte hade något jobb, eftersom han hade tid att vara där och leka med dom varje dag?!

Är dom inte knasiga dom små liven? Hur dom kan få till det?

Eller...

Är det kanske inte en mycket bra fråga? En underbart ljuvligt naiv fråga?

Måste det inte vara höjden av konstighet för ett barn att vi anställer människor som ska ta hand om dom på dagarna när vi själva är på jobbet?

Varför har vi skapat ett samhälle där vi inte kan finnas till hands för våra barn? Ett samhälle där barnen inte ens som små får leva ett stressfritt och kravlöst liv, där föräldrarna, eller någon annan närstående, hela tiden finns i närheten? Ett samhälle där barnen inte får utvecklas och växa på sitt eget sätt, i sin egen takt och söka sina egna vägar?

Jag tror vi har mycket att lära av våra barn om hur livet ska levas, om vi tog oss tid att lyssna på dom, försökte förstå hur dom tänker, och tog dom på allvar...

Har precis läst: "6 miljoner sätt att jaga en älg på - En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall" av Tony Ernst.

Läser just nu: "Lurad av laxen - Sant & falskt om maten" Av Marit Paulsen.

Ha det gott/Peter

Känn inte efter, ställ upp nu då, tänk inte så mycket, det är inte farligt, det är bara att göra det, det är inget att vara rädd för, vad larvig du är, vad löjlig du är, det är inget att gråta för, du borde, du måste, nu är du lat och slö, vilken fegis du är, du borde skämmas, du får väl offra dig lite, tänk på oss andra, svik oss inte, gör oss stolta nu, ta i nu då, kämpa!!!

Hur känns det egentligen att få höra sådant här? Blir man tagen på allvar? Låter det kärleksfullt?

Jag har svårt att höra något kärleksfullt i dom här uttrycken. Jag har varit duktig på att använda dom både om mig själv och om andra. Idag tycker jag själv att jag tar mig mer på allvar och då kan jag inte längre uttrycka mig på det här sättet.

Vi får höra sådana här uttryck från "alla" håll när vi växer upp, och får vi inte höra det i ord så får vi "höra" det via gester, tonfall, miner, kroppsspråk, antydningar osv. Ett barn som får höra sådant här har ingen annan möjlighet än att försöka "rycka upp sig", och anpassa sig, istället för att lyssna på det hon egentligen känner, och hon gör det så mycket att uttrycken blir en del av sig.

Och hon kommer allt längre bort ifrån sitt "sanna jag", och fylls med en känsla av att inte duga som hon är. Vi säger till våra barn att jodå, du är älskad, men bara om du "rycker upp dig", vi älskar dig så länge du är som vi vill att du ska vara, kärleken blir villkorad. Hon blir älskad för det hon gör istället för den hon är.  Och barnet anpassar sig för att i alla fall få en illusion av kärlek, för utan den illusionen överlever hon inte.

Barn är otroligt lyhörda för sådant som vi vuxna många gånger har stängt av för länge sedan och dom får ofta ingen chans att ta det dom känner på allvar. Sedan som vuxna så fortsätter vi att säga så här till oss själva, till våra barn och andra av bara farten, för att vi har blivit "ett" med uttrycken och det förhållningssättet.

Det finns alltid en bakomliggande orsak till att man gör som man gör och det måste man, enligt mig, respektera om man vill vara kärleksfull, även om man inte kan veta vad det är för bakomliggande orsak. Alla människor gör alltid, i alla situationer, så gott dom kan. Och om jag använder dom uttrycken om/till någon så säger jag att jag vet vad som är bäst för den andre, hur den andre borde göra. Men, ingen kan tala om för någon annan vad hon behöver, ingen kan veta vad någon annan känner, ingen kan veta hur någon annans väg ser ut.

Det är såklart inte orden i sig som är problemet, utan känslan och förhållningssättet bakom orden. Om jag slutar använda orden men fortsätter att tänka dom blir resultatet detsamma.

När man har ryckt upp sig och anpassat sig till omvärlden så kanske man uppnår det som Alice Miller kallar för en "grandios hållning". Man blir duktig på det man gör, ett leende på läpparna, omtyckt av andra. Men runt hörnet lurar hela tiden depressionen. Den "grandiosa hållningen" och en depression är bara två sidor av samma mynt. En depression är, i mina ögon, inget annat än att man har försökt att leva någon annans liv istället för sitt eget, till den punkt när det inte går längre...

Till sist vill jag bara säga att hörrudu, nu får du faktiskt skärpa till dig, ta av dig kepsen och gå och klipp dig, ligg inte och dra dig utan gör något vettigt av ditt liv, dra in magen och räta på ryggen, det kommer aldrig att bli någonting av dig, ska du verkligen ha dom där kläderna på dig? Kom igen nu då! Du fegar väl inte ur? Skynda dig på! Alltid ska man då behöva skämmas för dig!

Kärlek och värme/Peter

Hörde på radion häromdagen att det brinner ungefär femhundra gånger per år i svenska skolor och att det är en siffra som ökar för varje år. För att komma tillrätta med det problemet så pratade man om en skola som hade bjudit in brandmän som fick berätta om hur man arbetar inom räddningstjänsten, och eleverna fick kolla in brandbilarna och själva prova på att släcka bränder. På den skolan så hade bränderna minskat.

Det hade dom säkert men det löser ju inte problemet. Tuttar man eld på sin skola så är väl det, i alla fall i mina ögon, ett tydligt tecken på att man inte trivs med sig själv och sin situation, och slutar man att anlägga bränder så kommer väl elevernas frustration ut på något annat sätt. Bränderna är ju bara ett symptom på något och inte en första orsak.

Vi vill gärna tro att vi ska kunna lösa problem med information, temadagar och manifestationer, men det vi gör då är att behandla symptomen, och symptombehandling löser inga problem, det bara skyler över dom. Våld, drogmissbruk, mobbing, skadegörelse, stöld, nynazism, rasism och bränder i skolor är inte ett informationsproblem. Det är en brist på kärlek och respekt för den uppväxande generationen som är det grundläggande problemet. Vi tar inte våra barn och ungdomar på allvar.

Någon sa att: "Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär av historien." Men frågan är om vi ens lär oss att vi inget lär oss? Om vi verkligen kom till insikt om att vi inget lär oss av historien så skulle vi ju ha lärt oss av historien?! Så länge vi tror att vi kan informera bort problem så kommer historien att upprepa sig, på ett eller annat sätt.

Läser just nu: "Einstein, kaos och svarta hål - den spännande fysiken" av K.C. Cole.

Ha det gott/Peter

En av dom första böckerna som jag blev rekommenderad att läsa när jag märkte att jag inte fick mitt liv att fungera var "Det självutplånande barnet" av Alice Miller. Andra böcker som hon skrivit är bl. a. "I begynnelsen var uppfostran", "Du skall inte märka" och "Riv tigandets mur".

Alice Miller beskriver på ett tydligt och, enligt mig, i stort sett korrekt sätt barnets utsatta och utlämnade position gentemot föräldrarna, hur viktig vår uppväxt är för hur vi formas som människor och hur vårt mående påverkas av vår uppfostran. Hon visar på hur föräldrar inte ser och förstår barnets behov, på grund av att dom själva inte har fått sina grundläggande behov tillfredsställda när dom växte upp. Har man inte själv blivit bemött med kärlek så bemöter man inte heller sina barn med kärlek. Om man inte har genomskådat alltihop.

Ett citat ur förordet till "Det självutplånande barnet" från 1995:

"Tragiken ligger i kränkningarna mot barnet och den bortträngning av dessa kränkningar som är nödvändig om barnet ska överleva skadorna; tragiken för barnet, som till varje pris försöker anpassa sig fullständigt och överleva utan sina känslor och behov så att han som vuxen tvingas leva utan den nödvändiga kompassen. Längre fram vet denne vuxne inte vem han är, vad han känner, vad han behöver; han har blivit ett med de förväntningar som ställts på honom alltifrån livets början och som han uppfyllt för att få en illusion av kärlek. Därför att ett barn inte kan överleva utan den illusionen."

Det var så det var för mig. Jag anpassade mig, jag hade ju inget val, så jag tappade bort mig själv fullständigt. Nästan. Jag har någonstans ändå alltid känt att det är något som inte stämmer. En diffus känsla av att det är något fel med alltihop. En känsla av att jag alltid var fel, att jag inte var mig själv. En känsla av att jag inte gjorde det som jag vill utan det som andra ville att jag skulle göra, vilket jag kunde känna, på något sätt, även när jag trodde att jag gjorde det jag ville. Har man tappat kontakten med sitt "sanna jag" så hur ska man då kunna veta vad man vill?

Om jag har hört rätt på nyheterna så har barnmisshandeln ökat i Sverige dom senaste åren, och det är så tragiskt att vuxna människor tror att dom har någon rätt att slå värnlösa, oskyldiga barn. Att slå sina barn är ett av dom tydligaste bevisen på kärlekslöshet och att man själv har blivit förnedrad och kränkt som barn. Våld föder våld och kärlek föder kärlek. Svårare än så är det inte.

Men vi vuxna är ju bra på att förnedra våra barn utan slag, det finns det många exempel på. Jag råkade se ett avsnitt av något "Nanny"-program på TV hur barnen kränktes hela tiden, till råga på allt framför kameran och ett stort antal tittare. Det verkade vara en total oförståelse inför barnen och deras känslor och behov. Det var som att barnen skulle tuktas och tämjas för att dom skulle veta sin plats. Anpassade barn är inte lyckliga barn. Men det är klart att det kanske "fungerar" och att barnen anpassar sig, för vad har dom för alternativ?

Psykologiskt våld kan vara lika illa som fysiskt våld, och fysiskt våld innebär ju också naturligtvis samtidigt ett psykologiskt våld. Eftersom det går att sända sådana program så måste vi, vad jag förstår, vara många som inte ser kränkningarna, och inte förstår vad det innebär för barnen att utsättas på det sättet...

Alice Millers bok var en del i mitt sökande för att förstå hur stor roll min uppväxt spelade för vem jag blev som vuxen. För mig har det handlat mycket om att förstå. För om jag inte förstår vad det är som har hänt, om jag inte ser problemet, om jag inte får ihop pusslet, om jag inte förstår varför jag är den jag är, hur ska jag då kunna bli den jag egentligen är och hur ska jag kunna veta i vilken riktning jag ska? Men det handlar inte om att förstå på detaljnivå, det är helheten som är det intressanta. Enstaka trauman klarar man som barn av, om man för övrigt får växa upp i en kärleksfull miljö.

Läser just nu: "Du store gud?" av Christopher Hitchens. Ur baksidestexten: "Hitchens bok är en svidande och frenetisk uppgörelse med religionens inflytande över människors livsvillkor runt vår planet."

Fred och frid till alla/Peter

En viktig inspirationskälla för mig i mitt sökande efter mig själv var den finländske hjärnforskaren Matti Bergström som har skrivit böcker som "Barnet - den sista slaven" och "Neuropedagogik". Hans utgångspunkt är barnhjärnan, dess funktion och utveckling, och hans kritik riktar sig till stor del mot skolan som han anser borde se annorlunda ut för att vara bra för barnens utveckling.

Han beskriver "spänningen" mellan "kaos" och "ordning" i hjärnan och hur "jaget" i "möjlighetsmolnet" däremellan kan växa och utvecklas, och hur där skapas nya tankar. Hur viktigt det är att både "kaos" och "ordning" får finnas, och måste finnas, om vi ska bli hela människor, och hur viktigt det är att vi fritt måste få hitta vår egen väg igenom livet. Hindras vi i det och tvingas på "kunskap", regler och gränser så riskerar vi att bli "värdeinvalider", vi kan en massa detaljer men vi kan inte använda oss av kunskapen på ett bra sätt för vi ser inte sammanhangen. Vi fastnar i detaljer istället för att se helheter, livet blir "fragmentariskt", delarna hänger inte ihop. Vi slutar tänka själva, vi blir beroende av auktoriteter, vi blir lättpåverkade utifrån, och vi lever inte längre våra egna liv. Vi blir "halva" människor. Jag blev en "halv" människa.

När jag läste han så fick jag också svar på varför "alla" barn, så även jag, i skolan frågar sina lärare: "Varför ska vi lära oss det här?" Det är en mycket bra och relevant fråga, för den ställer allt på sin spets och den ifrågasätter hela skolsystemet, och som bäst så får väl barnen kanske något undvikande svar om att dom måste kunna det när dom kommer upp i nästa årskurs. Och det är ju inget svar på frågan. I dag förstår jag att alla barn som ställer frågan känner rätt! Det är meningslös kunskap dom ska lära sig. Meningslös för dom. Där och då. Och det är det enda som betyder något.  

Oavsett hur mycket vi tycker det är meningsfullt och oavsett hur mycket dom kommer att få användning av kunskapen som vuxna så är det meningslös kunskap. Barn är nyfikna och vill lära sig saker och dom kan suga åt sig kunskap som svampar om dom blir intresserade av något. Sådan kunskapsinhämtning är utvecklande, men att proppa i sig "kunskap" som man inte är intresserad av är förödande för en uppväxande personlighet. Det hindrar hjärnan att få utvecklas på ett bra sätt.

Vi har idag en skola som är ensidigt inriktad på kunskap och prestation, och där allting ska värderas utefter en förutbestämd mall, vilket leder till att barnen bara får träna upp den delen av hjärnan där det är ordning och reda och där kunskapen lagras. Kaoset, nyfikenheten, fantasin, entusiasmen, skapandet, det fria tänkandet, kreativiteten finns det ingen plats för. Och det här är i grunden ett systemfel. Det spelar ingen roll om man provar med andra pedagogiker, man är ändå en del av skolsystemet. Det går heller inte att lägga in särskilda lektioner med kreativitet, etik, kaos osv. Det måste vara en integrerad del av hela verksamheten. Skolan måste förändras i grunden och bli en plats där det erbjuds möjligheter.

Några små och enkla förslag till en annan skola:

- Ta bort betygen. Vill vi verkligen att våra barn, det käraste vi har, ska värderas utefter en sådan snäv mall? Vill vi att dom ska värderas överhuvudtaget?

- Ta bort läroplanen som dikterar vad barnen ska lära sig. Hur kan vi tro att någon, någon annanstans kan veta vad en växande individ behöver lära sig?

- Ta bort dom nationella proven. Vill vi att barnen ska standardiseras? Låt våra barn få vara dom individer och personligheter dom är och utvecklas på sitt eget sätt i sin egen takt.

- Ta bort alla andra prov också. Alla vet vad det innebär att plugga inför ett prov för att sedan glömma bort det mesta. Eventuella prov kan vi göra när vi är vuxna och ska söka arbete.

- Ta bort klasserna. Vi vet att barn kan skilja sig flera år åt i utvecklingen, och barn måste få vara där dom är i sin egen utveckling. Låt barnen söka sina egna grupperingar. Vi vuxna kan aldrig veta vad en växande personlighet behöver.

- Ta bort schemaläggningen av dagarna. Det går inte att schemalägga kreativitet, fantasi, lust, vilja. Att följa ett förutbestämt schema tar död på kreativiteten, fantasin, lusten och viljan då man hela tiden avbryts i den kreativa levande processen. Är lusten i "rörelse" så måste man få göra klart. Ständiga avbrott och uppbrott gör att "rörelsen" avstannar.

- Ta bort dom enskilda ämnena. Låt alla ämnen gå i varandra. Allting hänger ihop med allting annat. Låt barnen få leva i den helhet dom redan lever i. Låt barnen söka efter den kunskap och det dom är intresserade av på egen hand, med hjälp av handledare.

- Avskaffa alla hemläxor. Inte för att skolan ska vara en avgränsad del av barnens liv, skolan ska vara en i allra högsta grad integrerad del av livet. En läxa är något som någon annan talar om för mig vad jag ska läsa och allt sådant bör bort.

- Låt inget ämne få vara viktigare än något annat. Låt det enskilda barnet bestämma vad som är viktigt för just henne. Ingen kunskap är viktigare än någon annan, det är vi vuxna som lägger in en värdering av kunskapen.

- Låt skolan bli demokratisk. I dag är alla demokratiförsök i skolan dömda att misslyckas för att skolan i sig själv är odemokratisk då den mer eller mindre bygger på tvång och diktat "uppifrån". "Demokratin" blir på dom vuxnas, och det förutbestämda systemets, villkor. Vill vi ha vuxna som omfattar demokratin så måste vi börja med att låta barnen få vara delaktiga. Låt hela skolan hela tiden genomsyras av demokrati, delaktighet och jämlikhet.

- Låt skolan bli en plats för möten och möjligheter, och låt inte skolan begränsas till skolan. Skolan måste vara en till fullo integrerad del av resten av samhället.

- Låt lärarna få vara handledare som ska vara jämlikar med barnen. Låt handledarnas "status" och behörighet ligga i kompetens och förmåga att guida barn och ungdomar till att bli hela människor, inte i utbildning och betyg. Vill vi att barnen ska respektera dom vuxna i skolan så måste dom vuxna först respektera barnen. Låt barnen få vara fullvärdiga medborgare med samma rättigheter som alla oss andra.

Jag vet! Det blir inte mycket till skola kvar med dom här förslagen. Det blir något helt annat, och det var väl det som var meningen. Jag är ju också medveten om att det är "orealistiska förslag" och att en sådan här skola kommer vi aldrig att få se av flera anledningar.

För mig har det varit viktigt att förstå skolan för att förstå mig själv, eller om det är tvärtom kanske, när jag förstår mig själv så förstår jag skolan. Jag förstår hur skolan har påverkat mig, och hur den skulle ha kunnat påverka mig om den hade varit en plats för möjligheter. Skolan är en väldigt stor del av en uppväxande personlighets liv och utveckling så därför så kan man tycka att den borde vara en plats för personligt växande och kreativ utveckling. Min bild av skolan är den rakt motsatta. Vi kommer dit nyfikna och entusiastiska men går ut därifrån desillusionerade och vilsna.

När jag idag läser Matti Bergström så kan jag inte känna samma entusiasm som då när jag läste honom första gången. Jag tycker nog att han krånglar till saker och att han drar slutsatser som jag inte håller med om. Men hans kritik av skolan fungerar fortfarande ganska bra. Skolan är ju såklart bara en del av en uppväxande människas liv, men en viktig sådan.

Ha det bra/Peter

 
"Världen är så full av vakter
och dom står vid varsin grind
Dom gapar och bevakar och befaller
Det finns så många fängelser där männskor spärras in
och dom värsta är väl dom som saknar galler"

Den här versen ur "Ride Johnny, ride", en låt av Mikael Wiehe, insjungen av Totta Näslund, var betydelsefull för mig i mitt sökande efter den jag var och varför jag var den jag var.

Den gav mig en "bild" av vad det var som hade hänt, och varför min "värld" hade krympt och blivit mindre och mindre. Den gav mig en "bild" av varför jag inte fick mitt liv att fungera så som jag ville. Jag fick en "bild" av mitt eget "inre fängelse" där jag levde ett ytterst begränsat liv, och där jag gick miste om allting som var viktigt och betydde något.

Lever man i ett "fängelse" så måste man ändå försöka hitta någon mening i det som sker vilket ledde till att jag skapade en massa substitut för livet, jag anpassade mig till "fängelset". Mitt liv blev ett "istället för liv". Jag levde ju i många år innan jag överhuvudtaget insåg att jag levde ett begränsat liv.

När "vakterna", föräldrar, lärare och övrig vuxenvärld, hela tiden står där och "bevakar gränserna" så anpassar man sig och man blir, och identifierar sig med, den dom vill ha en till, för att överleva. Jag blev "bilden" andra hade av mig själv. Jag hade inte en chans i världen att få utvecklas till den jag egentligen är.

Min tolkning av Mikael Wiehes rader är förmodligen betydligt mer långtgående än vad han menade.

Ha det gott/Peter