Om livet, universum och allting!

Naturligtvis finns det orsaker till att man dricker sig berusad. Alkoholen är en flykt bort från verkligheten, bort från sig själv, bort från det man känner, bort från ångesten. Enligt Matti Bergström, den finländske hjärnforskaren, så är det, om jag inte minns fel, samma del av hjärnan som man dövar med alkohol som den del som skolan överbelastar med kunskap. Jag vet inte om det stämmer men det är en intressant tanke och det skulle inte förvåna mig om det är så. Allt hänger ihop och allt vi är med om formar vårt liv och påverkar vårt beteende. Det är klart att tolv år i skolan sätter spår. På ett eller annat sätt.

När jag mådde som sämst för ett antal år sedan, så tänkte jag tanken att jag skulle bli alkoholist, jag skulle supa ihjäl mig helt enkelt. Det gick inget bra, jag blev inte alkoholist. Jag hittade ingen annan drog heller som fungerade. Men det är väl så det är, man väljer inte att bli drogberoende, och man väljer inte sin drog. Idag är jag tacksam för att jag inte har ett tidigare drogberoende med mig i bagaget.

Jag tänker också att man oftast inte heller väljer när man ska sluta droga, man gör det när man är redo för det, när man har drogat klart. Jag tänker att orsaken till drogberoende är, i princip, densamma oavsett vad det är man drogar. Den som är harmonisk behöver inte dricka sig full eller droga ner sig på något annat sätt. Varför skulle man vilja lämna verkligheten när man är tillfreds?

Visst har jag druckit mig full ett antal gånger, vilket jag idag, sen några år, kan se tillbaka på med nyktra ögon, och då ser jag vilken "galenskap" det var. Inte för att jag blev aggressiv eller våldsam men jag tappade ju omdömet. Det första man tappar är omdömet och man gör saker som man inte skulle göra annars. Och det var ju inte mitt "sanna jag" som tittade fram, det var "galenskap". Inte ens efter bara ett eller ett par glas vin så var det mitt "sanna jag", även om jag kanske trodde det då. Då så drack jag såklart inte för att fly bort från verkligheten, utan för att jag tyckte det var gott, för att det var trevligt tillsammans med andra, en social grej.

Det var såklart ett självbedrägeri, man måste på något sätt motivera och rationalisera sitt beteende. Vi människor är duktiga på att göra efterrationaliseringar, och vi tror gärna på oss själva och våra förklaringar till vårat beteende. Vi dricker för att bli, mer eller mindre, berusade. Om jag skulle tycka att Loranga är den godaste dryck som finns, så skulle jag ändå inte dra i mig ett helt flak på fredagskvällen.

Min känsla är att vi människor har kommit långt ifrån varandra rent känslomässig och då kanske det kan "lätta upp" och dämpa "ångestnivån", när man dricker om man ändå ska envisas med att försöka umgås. Men det blir ju inget möte. Man kommer inte närmare varandra när man dricker alkohol, men man kanske vill komma närmare varandra, och tror att man gör det, när hämningarna släpper, om ingen i sällskapet blir aggressiv och våldsam. I dag har jag svårt att se meningen med att försöka resonera med någon som är berusad. Jag pratar nog hellre med en vägg. ;-)

Lev väl/Peter

Jag lyssnade på "Kaliber" i radions P1, söndagen den 26/4. Det handlade om alkoholen, dess samband med våldsbrott och hur vår attityd till alkoholen har förändrats på bara några år.

Den enda lagliga drogen är den som vi blir mest aggressiva och våldsamma av. En stor del av alla omtalade våldsbrott dom senaste åren har begåtts av alkoholpåverkade personer, men det är något vi nästan aldrig får höra. Istället så lyfts orsaker som kvinnohat, nazism och galenskap fram i media. Även vid "vardagsvåldet" så är oftast alkoholen inblandad.

Där våldet finns osar det nästan alltid av alkohol. Men det kanske är något vi inte så gärna vill veta av...

Programmet finns att ladda ner som Mp3-fil här!

Botten upp!/Peter