Om livet, universum och allting!

Ofta när det pratas om jämställdhet så får jag känslan av att man är ute efter en statistisk jämställdhet. Och att där män är, där ska också kvinnor vara, oavsett om det är något bra eller inte. Män och kvinnors löner ska vara lika höga, i genomsnitt, och man glömmer att vissa kvinnors löner är mycket högre än andra kvinnors, eller mäns, löner. Hörde nya chefen för AMF-pension, Ingrid Bonde, på radion och hon hade en lön på 310 000 kronor i månaden, plus ett bonusprogram. Hur många kvinnor, eller män, har en sådan lön? Och det är ändå ingen hög lön bland direktörerna. Hur kan man motivera att någon är värd sådana pengar? Blir vi jämställda när några kvinnor har sådana löner precis som männen? Tja, det kanske vi blir, men vi blir inte jämlikar. Hennes lön kommer ju någonstans ifrån och den bygger på att andra kvinnor, och män, jobbar i andra yrken som inte är lika bra betalda. Alla skulle kunna ha ett sjukvårdsbiträdes lön men alla skulle omöjligt kunna ha hennes lön. Samtidigt som det är så att vi skulle kunna klara oss bra utan hennes position men vi klarar oss inte utan sjukvårdsbiträdet.

Enligt min ordbok så betyder jämställdhet: "Lika rättigheter mellan män och kvinnor". Jag tycker nog att jämställdhet låter lite väl begränsat så jag ser hellre att vi använder ordet jämlikhet istället som betyder: "(social, politisk, ekonomisk) likställdhet" enligt samma ordbok. Det innefattar, som jag förstår det, alla människors relationer med alla andra människor. Varför har vi inte en jämlikhetsminister?

Om vi ska kunna bli jämlika så måste alla med, alla som är en del av vårat samhälle. Även den kinesiske arbetaren, om hon, eller han, tillverkar vår grejer. Hon är, som jag ser det, en del av vårat samhälle om hon arbetar åt oss. Vi kan inte lämna henne till senare. Om vi blundar för henne så kan vi vara säkra på att det är annat som vi blundar för också. Alla måste med hela tiden. Eller är det inte så kanske att om vi ska börja någonstans så måste vi börja just där, med den kinesiske arbetaren? Ska vi inte börja med dom som är längst ner på den sociala stegen, med dom som är mest utsatta? Ska vi bli jämlikar så måste vi se till människan, oavsett kön, hudfärg, nationalitet, ålder osv.

Om vi börjar med oss själva och ser om vårat eget hus så kommer vi också att se dom människor vi utnyttjar och förtrycker, även om dom inte bor i Sverige. För mig ligger det liksom i sakens natur. Det är att se om sitt hus för mig. Klarar vi av att bygga ett samhälle på att utnyttja någon, någon annanstans, så klarar vi av att vara orättvisa mot varandra också. Samtidigt är det ju så att om vi skapar ett jämlikt samhälle så kommer vi förhoppningsvis att bli ett föredöme och en inspirationskälla för andra att ta efter. Och vi kan inte lösa alla orättvisor på jorden. Vi kan inte ta ansvar för vad andra håller på med, även om vi naturligtvis kan försöka påverka dom. Och föregå med ett gott exempel. För tydlighetens skull bara, jag vet att det också finns kinesiska arbetare som tjänar bra.

För mig hänger livet ihop i en enda stor helhet, en enda odelbar väv, där allting påverkar allting annat. På ett eller annat sätt, mer eller mindre. Jag har svårt att dela upp livet och världen i delar eller fragment. Det mesta av det jag kommer att skriva om här på min blogg kommer att gå i varandra, ämnena kommer att tangera varandra. Eller också kanske man kan se det så att dom ämnen jag är intresserad av är i grunden ett: Livet! Jag vill försöka resonera kring livet i olika aspekter och utifrån olika infallsvinklar.

Ha det bra/Peter

 

Så länge vi inte har ett samhälle som är jämlikt, jämställt och rättvist så är vi alla förlorare. Det finns inga vinnare i ett "krig". Jag har som man inget att vinna på ett ojämställt samhälle. Män har aldrig haft något att tjäna på ett patriarkat. Ingen tjänar på att vi har ojämlika och orättvisa relationer. Visst tjänar män som grupp mer pengar än kvinnor som grupp men är det en vinst, är det något att ha? Meningen med livet handlar inte om pengar. Visst har män under historiens gång haft mycket mer makt än kvinnor, men har det gjort oss lyckligare? Kan någon tjäna på att behöva bevaka sina positioner istället för att kunna slappna av tillsammans med andra, både män och kvinnor?

Jag tänker att vi till stor del formas till det vi blir av vår uppväxt. Ett barn som respekteras växer upp till en vuxen som visar respekt. Ett barn som blir bemött med kärlek visar och känner kärlek. Barn som kränks och förnedras kommer att kränka och förnedra sig själv och andra, på ett eller annat sätt. Barn känner kärlek, och visar kärlek tillbaka, när det är kärlek. Ge oss kärlek och bemöt oss med respekt när vi växer upp så kommer vi att vara kärleksfulla när vi blir vuxna.

Jag tror att alla män innerst inne längtar efter att kunna få slappna av och vara sig själva tillsammans med andra utan att behöva spela något spel och slippa att spela "man". Jag tänker att vi spelar spel för varandra, vi sitter fast i "mönster",  men för att bryta det så måste vi göra det tillsammans.

För mig handlar jämlikhet, jämställdhet och rättvisa också om relationen mellan män och män, kvinnor och kvinnor, vuxna och barn, svarta och vita, syd och nord, öst och väst, rika och fattiga, gamla och unga. Alla ska få vara med på lika villkor, ingen ska lämnas utanför, ingen ska lämnas efter, ingen ska förtryckas. Låt oss leva i fred och harmoni...

Lev väl/Peter

Hörde på radions ekonyheter att regeringen inte tyckte det var tillräckligt många kvinnor i bolagsstyrelserna, och det är dom ju inte ensamma om att tycka. Men vad skulle vi vinna på att vi fick fler kvinnor på sådana poster? Missförstå mig inte, jag är den förste att skriva under på att vi ska skapa ett jämställt, jämlikt och rättvist samhälle, men vad har vi uppnått om kvinnor anpassar sig efter "manliga" strukturer? Är det inte dom "manliga" strukturerna som är problemet? Jag tror nämligen att om man som kvinna, eller som människa överhuvudtaget, anpassar sig till dom "manliga" strukturerna blir en del av dom, och att det då inte kommer att finnas någon större vilja att förändra dom. Vi får ett "status quo", men med kvinnor som är som "män".

Det är inte bara att ta en plats i en bolagsstyrelse utan man måste ju ha varit i branchen, i strukturerna, i många år. Man måste ju ha visat att man är kompetent (läs: godkänt dom "manliga" strukturerna), även om man kvoteras in. "Bråkstakar" som vill förändra det rådande kommer inte långt. Är det inte bättre om vi bygger ett samhälle som är anpassat efter både män och kvinnor, där vi kan arbeta tillsammans på lika villkor. Ett mänskligt samhälle.

Jag kan tänka mig hur mycket av mig själv jag måste ge avkall på om jag skulle gå in i en bolagsstyrelse. Om jag inte kan anpassa mig till en struktur så kan jag inte vara en del av strukturen. Lyckas jag anpassa mig så blir jag en del av den och då finns det på sin höjd bara en marginell vilja till att förändra. För mig ligger det liksom i sakens natur. "Manliga", eller "kvinnliga" för den delen, strukturer är, enligt mig, inte något av naturen givet som vi måste acceptera och stå ut med. Vi skulle alla tjäna på att montera ner osunda strukturer.

Jag har inte kollat men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det är så att det finns kvinnor med i Volvo AB:s styrelse. Den styrelse som nyss, i den sk. ekonomiska krisen, gick ut och ville höja taken för chefernas bonussystem...

Lev väl/Peter