Om livet, universum och allting!

Mitt liv har varit kantat av missade ögonblick. Dom har periodvis legat som ett pärlband efter varandra.

Alltför många gånger har jag varit arg för upplevda oförrätter, ältat orättvisor, ångrat misstag jag gjort, skämts över dumheter jag sagt, och sörjt och saknat det jag inte fick. Ofta långt efter att det hänt.

Jag har, som jag skrev i inlägget om blicken och leendet, också varit duktig på att inte släppa taget om tjejer som på något sätt har visat sig vänligt inställda till mig för ett ögonblick. Jag har förstorat upp minsta smula som någon gett mig. Jag ville ha mer. Längtat, saknat, hoppats. Jag har sällan försökt göra något åt det, och gjorde jag det så var det ofta taffliga försök. Jag längtade men var osäker, ängslig och rädd.

"Balladen om flickan och dom två munkarna" handlar ju också om just detta. Om att sluta bära på sådant som bara tynger. Jag lämnade inte tjejen med leendet på tåget. Jag fortsatte bära på henne.

Hur många leenden missar man idag om man går och tänker på att det var något man missade igår? Hur många ögonblick passerar obemärkta förbi när tanken är kvar i ögonblicket från förra veckan? Hur många vänliga blickar får man om man går och är arg för det som hände för en månad sedan?

Men hur ska man kunna släppa det som varit om man bär på en ryggsäck full med skräp? Hur ska man kunna se med klara ögon när år av anpassning har förvridit det man ser, som ett kalejdoskop förvrider den renaste blick?

När jag under min uppväxt för att överleva var tvungen att stänga av, anpassa mig och bli någon som inte var jag så skapades, bit för bit, lager för lager, ett avstånd inom mig mellan den jag blivit och den jag var. I det avståndet låg saknaden, den avgrundsdjupa tomheten, sökandet efter mening, och den ständigt närvarande längtan efter "något" som jag då inte förstod vad det var.

Det som bla. tog sig uttryck i en längtan efter kärlek, närhet, kontakt, ny bil, ny bostad, nya prylar, stunder av "lyckorus" och en längtan bort. Nästan oavsett var jag var så längtade jag bort någon annanstans. Det kändes som att livet hände på en annan plats än där jag var. Vilket det också gjorde på sätt och vis.

Det som var en längtan efter "något" var en längtan efter att få vara den jag egentligen var. Det som jag kände som en längtan bort var en längtan "hem".

/Peter

Forskare har kommit på att själviska småttingar kan skylla på hjärnan!

Det här är en slutsats som känns minst sagt förhastad. Vi sätter ju igång och uppfostrar och påverkar, medvetet och omedvetet, våra barn från det att dom är nyfödda. Sex års uppfostran/indoktrinering sätter såklart sina spår. Barn gör som vi gör, tar efter oss och imiterar oss vilket det finns en stor evolutionär fördel i. Mina föräldrar växte upp och fick barn så om jag gör som dom kommer jag också med stor sannolikhet att lyckas med det.

Är 6-åringarna egocentriska beror det på att vi vuxna är det. 6-åringar kan såklart inte vara egocentriska på ett vuxet sätt utan är det på ett barns sätt. Men vi tycker ju inte om barn som är egocentriska på ett barns sätt, så vi måste lära dom att inte vara det. Vilket dom kan lära sig i takt med att hjärnan utvecklas.

Vi berövas det vi egentligen bär med oss, sen får vi använda resten av livet till att lära oss det vi berövats. Och att lära sig något kan aldrig på långa vägar bli lika bra som det vi berövas.

Fler tankar om barn, föräldrar och uppfostran.

Det finns en spridd skämtteckning med rubriken "Tänk positivt!", där en man står med ena foten i kläm i en dörr och en annan man går förbi och frågar hurtigt: "Foten i kläm?", varpå mannen med foten i kläm svarar lika hurtigt med ett stort leende: "Jajjamensan!". 
 
Den här teckningen satte jag upp på kylskåpsdörren för många år sedan. Jag tyckte nog att den var rolig. Kanske kände jag också någonstans inom mig, även om jag inte förstod det då, att den sa något väsentligt.
 
Jag var i en relation då, en relation som hade slutat fungera sedan länge. Eller, den hade väl aldrig fungerat egentligen. Vi blev förälskade som så många andra. Levde i ett rus. Tyckte att allt var bara toppen. Det höll i sig ett tag för att sakta övergå i tystnad och missförstånd, så som förälskelser tenderar att göra. Relationen blev mer en vana än levande. Vi tyckte säkert också att vi kunde prata med varandra om allt, men det gjorde vi naturligtvis inte. Kan man prata med varandra så finns det ingen anledning till att man slutar prata med varandra.
 
En förälskelse är en illusion där två människor som inte är sig själva är "kära" i sin "bild" av den andre. Hopplöst läge såklart. För att upprätthålla illusionen så krävs det att man ständig bekräftar varandra, men hur länge orkar man med det? Det är omöjligt att leva upp till det något längre tag. Dom allra flesta förälskelser övergår följdriktigt i tystnad, missförstånd, gräl och leda, och det slutar oftast med att man går åt varsitt håll. Inte alltid som vänner. Och ofta visar det sig att man egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. 
 
Förälskelsen är blind och döv - Kärleken ser och hör allt.

En förälskelse är väl närmast att likna vid en bristsjukdom. Jag var en halv människa som ville bli hel och trodde att någon annan kunde göra mig hel. Jag längtade "hem" och hittade "hem" i en annan person. Men det var såklart dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra mig hel. Jag kan aldrig hitta lösningen på min "hemlängtan" utanför mig själv. Min egen tomhet kan ingen annan fylla upp. Tomheten ligger i avståndet mellan den jag blivit och den jag var och det avståndet kan ingen annan ta bort. Hur behagligt det än var att vara förälskad. Då.

Jag har varit förälskad fler gånger sedan dess, men inte lika starkt. Idag skulle det inte fungera alls. Jag kan inte ge den bekräftelse som krävs för att det ska bli en förälskelse, jag vill se människor som dom är och inte som någon idealiserad "bild", och jag kan inte umgås på det sättet med någon som inte ser mig som den jag är och har orimliga förväntningar på mig.
 
Nå, jag mådde dåligt, inte enbart för att relationen inte fungerade. När jag ser tillbaka på livet så kan jag se att jag alltid varit rädd, osäker, vilsen, gått med en ständigt närvarande ångest och en depression som med jämna mellanrum pockade på uppmärksamhet. Under min uppväxt så hade jag fullt upp med att överleva så jag tappade bort mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, vad som var viktigt i mitt liv. Vilket naturligtvis bidrog till att relationen fortsatte alltför länge. Jag såg ingen väg ut. 
 
Jag fick kritik för teckningen, fick höra att den inte alls passade in: "Här skulle det verkligen behövas positivt tänkande!" Jag förstår tanken och bilden togs ner så småningom om jag minns rätt.
 
När relationen senare tog slut, mitt liv hade tagit en ny riktning, jag hade gått i den ena terapin efter den andra och jag hade provat på att affirmera och tänka positivt, så insåg jag till slut att jag satt med foten i kläm. Det var inte min sinnesstämning som var problemet, den var bara ett symptom.  Hade jag lyckats tänka positivt då så hade jag stannat i relationen ännu längre och hindrats i min utveckling.
 
Nu fungerade det inte för mig att tänka positivt, men om det hade gjort det så hade det inte löst några problem. Jag hade bara dolt dom, lagt locket på, och problemen hade funnits kvar och påverkat mig och mitt liv hela tiden även om jag inte hade märkt det. Hela tiden med depressionen lurandes bakom hörnet. "Skador" försvinner inte med affirmationer och positivt tänkande. Symptombehandling löser inte problem, det döljer dom. 
 
Risken med att tänka positivt är att man slutar känna vad man känner och att man inte tar itu med det som är det verkliga problemet. Vilket i sin tur riskerar leda till att man lever ett begränsat liv och stannar onödigt länge i livssituationer som inte är bra för en. Om man vill lösa sina problem så måste man få känna vad det är man känner. Har man foten i kläm så måste man se till så att man får loss den.

När man är vilsen efter en lång uppväxt där man varit tvungen att "stänga av" för att överleva så är det svårt att förstå vad man känner, och varför man känner det man känner. Att då döva det man känner är ingen hjälp i sökandet efter sig själv. Att acceptera sin situation tills man fått loss foten är något helt annat än att tänka positivt.
 
Kanske borde jag ha lagt till "Tänk positivt!" i den här uppräkningen. Även om "Tänk positivt!" låter lite bättre än dom andra så blir resultatet i stort sett detsamma.

En dag när regnet dränkte Japan gav sig två munkar ut på landsvägen, på väg från klostret där dom bodde till en marknadsplats ett par mil därifrån

Dom gick och strosade helt fridsamt när vägen avbröts av en gyttjepöl, på vars andra sida stod en liten flicka klädd i sidenkimono

Hon kunde inte komma fram men bockade sig ödmjukt och bad om hjälp...

- O, snälla människor hjälp mig över pölen här

En munk får inte röra kvinnor, men flickan bad och bönade en gång till...

- Min pappa slår mig om min klänning blir förstörd

(Hur kan man välja rätt när felet finns i frågan?

Fan ska leva rent på gyttjefyllda vägar)

Vid varsin pölkant stod dom tysta och många tankar både föddes och dog, innan den ene munken fattade ett beslut och vadade ut i vällingen

Han lyfte upp den arma flickan och gick tillbaks med henne i sin famn, medan hans vän och klosterbroder stod och gapade i upphöjt oförstånd

Men flickan log och strålade, hon kramade sin hjälpande hand och sa:

- Hur ska jag någonsin riktigt kunna tacka dig?

Men munkarna gick vidare och hörde inte flickan som sa helt frankt...

- Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna

(Den enes puts - Den andres smuts

Dom enda som är kloka tycker likadant som du)

En halvmil gick dom tigande tills den ännu rene samlade sig och sa:

- Hur kunde du besudla dig med kvinnans kropp?

Den syndige såg road ut, han tittade upp och log när han svarade:

- Jag lämnade flickan där, bär du på henne än...?

(Fan ska hitta rätt i dessa bistra tider,

Vägarna är många och reglerna är trånga)


Det här är, vad jag förstår, en berättelse som finns i en massa olika varianter. Den här kommer från en skiva som heter "Döende oskuld", av och med Dan Hylander. Han var en favorit på den tiden när det begav sig.

Jag vet egentligen inte om den här historien överhuvudtaget är bra, men någonting den säger är väl att vi, såklart, inte ska inrätta våra liv efter någon bok eller någon annans påbud och regler om vi vill leva ett fullvärdigt liv. Ett liv i frihet.

Inte heller är det så smart att leva utifrån traditioner och sedvänjor utan att ifrågasätta dom. Traditioner och sedvänjor kan ligga som ett tungt ok över en människas axlar. Ett tydligt exempel är ju sk. hederskulturer, men traditionens ok är något som vi alla, mer eller mindre, går och släpar på. Oftast utan att se det, eller förstå det. Det man växer upp i blir en del av en själv och det är svårt att ställa sig på sidan om och iaktta sig själv utan "glasögon" färgade av traditionen. Vi tror på den värld som vi blir presenterad för.

"Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna..." Det som görs i kärlek kan aldrig vara fel, det kan aldrig ifrågasättas, fördömmas eller moraliseras över.

Det är många saker jag har varit tvungen att omvärdera. Saker som jag fick med mig ut i livet men som det visade sig att det inte stämde. Saker som bara krånglade till mitt liv. Kärlek är en sådan sak.
 
Bell Hooks har formulerat det här med kärlek på sitt sätt i boken "Allt om kärlek":
 
"När vi förstår kärleken som en omsorg om vår egen och någon annans andliga utveckling står det klart att vi inte kan påstå att vi älskar om vi sårar och misshandlar. Kärlek och misshandel kan inte existera tillsammans."
 
"En överväldigande majoritet av oss kommer från dysfunktionella familjer där vi lärde oss att vi inte var bra, där vi kränktes, misshandlades verbalt och/eller fysiskt och negligerades känslomässigt trots att vi också lärde oss att vi var älskade. För de flesta av oss vore det alltför skrämmande att acceptera en definition som skulle få oss att uppfatta vår familj som kärlekslös. Alltför många behöver hålla fast vid en föreställning om kärlek som antingen gör misshandel acceptabel eller åtminstone får det att verka att det som hände inte var så illa."
 
"Precis som vi klamrade oss fast vid föreställningen att de som sårade oss som barn älskade oss, försöker vi alltså när vi såras av andra vuxna ge en rationell förklaring genom att vidhålla att de älskar oss."
 
Jag tycker att det där stämmer bra överens med hur jag tänker. Naturligtvis säger hon annat också som jag inte håller med om.
 
För mig är kärleken ett förhållningssätt, ett sätt att vara mot mig själv och andra, och inte en känsla. Det viktiga är, tänker jag, inte vad jag känner för andra utan hur jag uppfattas av andra människor. Ens egna känslor kan leda fullständigt vilse.
 
Kärleken som en känsla, när kärleken är riktad mot någon person, är för mig ointressant och ställer mest till besvär, den gör livet krångligare. Den begränsar, vill gärna hålla fast, sätta upp regler och styra. Den mår dåligt när kärleken inte är besvarad och blir lätt svartsjuk. Den kräver bekräftelse, presenter, uppvaktning. Den vill hela tiden få ut något för egen del. Det är alltför vanligt att människor sårar varandra fast dom samtidigt säger att dom älskar varandra.
 
Kärleken som ett förhållningssätt vill sina medmänniskor väl och låter dom gå sin egen väg, tänka sina egna tankar, håller inte fast och låter dom finna lyckan på sitt eget sätt. Även om man själv inte är inkluderad i den resan. Även om det innebär att man går åt varsitt håll. Den kärleken söker inte sitt. Det är en kärlek som är friare och öppnare till sin karaktär. Inga svallande känslor förvisso, men svallande känslor förblindar och jag vill se vad som händer i mina relationer.
 
Jag kan tycka att kärleken som en känsla är egoistisk, men det kanske man skulle kunna säga om kärleken som ett förhållningssätt också, på sitt sätt. Jag vill ju inte att någon sätter upp regler för mig och talar om för mig vad jag får och inte får göra, jag vill leva mitt eget liv. Och då kan jag inte heller sätta upp regler för någon annan att leva efter. Jag vill inte längre stå i vägen för någon annans lycka. Jag kan inte längre lova någon annan människa min trohet, min egen frihet är alltför viktig för det, den enda jag kan vara trogen är mig själv och min egen resa genom livet.

Det viktigaste i en relation är för mig att man är vänner som kan prata om allt och att man trivs tillsammans. Inte att man ska kunna säga att man älskar varandra. Vänskapen är ömsesidig, men kärleken behöver inget gensvar. Vänskap behöver bara visas genom att vara vänner, den behöver ingen annan bekräftelse.
 
Dessutom, är det inte märkligt att så fort otrohet kommer på tal så handlar det om vad man har gjort med det man har mellan benen? Som om det skulle vara det viktigaste? Eller ens viktigt?

Bra dokumentär på SVT idag (4/4). Den handlar bla. om att domstolar ser lindrigare på när vuxna slår barn än om barn slår vuxna, och att aga blivit mer accepterat som uppfostringmetod.

Tänk att det kan bli så fel så att vi vuxna tror att vi har rätt att kränka våra barn? Det verkar som vi inte förstår att om vi kräver respekt av våra barn så är det rädsla vi får tillbaks. Vi vill väl ändå inte att våra barn ska vara rädda för oss? Respekt är inget man kan kräva av barnen, inget man kan slå eller hota fram. Respekt förtjänar man, genom att vara respektfull.

Visst kanske man kan få barnen att lyda med hot och slag, men lydiga barn är inte fria lyckliga barn. Och dom blir inte fria, lyckliga och självständigt tänkande vuxna när dom växer upp.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att om vi vill att våra barn ska respektera oss så måste vi respektera dom. Respekterad kan man bara bli om man själv visar respekt. Att visa barnen respekt är precis samma sak som att visa en vuxen respekt. Barnen måste få vara människor på samma villkor som oss alla. Barn är också människor, bara lite mindre. Och klokare!

Se även: Ordtorka... ,"Trotsåldern" , Skogspromenadtankar...

Ha det bra // Peter

Några fler citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

"Tonåren förknippas, i likhet med puberteten, i hög grad med ett språkbruk som nästan har politisk och militär karaktär: uppror, frigörelse, revolution, bristande disciplin.

I en maktstruktur, där de vuxna antas utgöra det stabila, konfliktlösa elementet, måste varje progressiv utveckling nödvändigtvis definieras som ett angrepp på det etablerade. På samma sätt ... placerar man i tonårsfamiljen rent språkligt skulden hos ungdomen. Därmed undviker man å det elegantaste att ta ställning till de vuxnas övergripande ansvar för samspelets karaktär. Det är "åldern", "hormoner" eller bägge delarna."

"Den avgörande faktorn för både barn och vuxnas välbefinnande och utveckling är kvaliteten på den samspelsprocess som finns inom familjen. Det vi i dagligt tal kallar "tonen", "stämningen", "atmosfären" eller "det som ligger i luften". ... ansvaret för processens kvalitet vilar på de vuxna i familjen. Det kan inte delegeras ut eller delas på ett demokratiskt vis."

"Det handlar om att lägga märke till barns signaler och ta dem på allvar, även när det betyder att man som vuxen måste ändra på en vana som man lärt känna som riktig under sin egen uppväxt eller under sin utbildning, och detta om så alla andra på gatan gör likadant."

"Jag menar att vi måste börja ställa mindre primitiva frågor kring det vi gör mot varandra, vare sig vi kallar det för uppfostran, pedagogik eller terapi. Det är inte tillräckligt att något "fungerar". Vi måste undersöka varför och hur det fungerar: Vad är det mänskliga och mellanmänskliga pris vi själva, barnen, klienterna, medborgarna och patienterna måste betala för något som omedelbart liknar en framgång?

Om priset är att den ena parten måste offra sin integritet för att tillfredsställa den andra så är priset för högt. Det är en enkel och civiliserad etisk princip."

"I linje med traditionen tänker och handlar vi ofta som  om vårt förhållande till barn är en enkelriktad gata - där trafiken går från oss till dem. Även moderna föräldrar blir hela tiden upptagna av om de nu ger barnen tillräckligt. I takt med att vår kunskap om barn växer spekulerar vi nu också om vi ger dem uppmärksamhet, kärlek, samvaro, stimulans, omsorg och tillräckligt med utmaningar. Det är väl och bra, så länge vi har i minnet att barns självkänsla också i hög grad är beroende av i vilken utsträckning de upplever sig värdefulla i våra liv. Ju mer de får lov att ge oss, desto sundare utvecklas deras självkänsla."

"I förhållandet mellan barn och vuxna är våldet alltid de vuxnas ansvar. Det gäller inte bara när det är de vuxna som utövar våldet, utan också när det är barnen eller ungdomarna som uppträder våldsamt - mot sina föräldrar, syskon, kamrater, främmande och andras eller det gemensamas egendom.

Över hela världen står politiker nuförtiden upp och fördömer barns och ungdomars våld och tillsammans med kränkta och upprörda föräldrar argumenterar de för strängare straff. Det är inte bara absurt - det är ungefär lika ansvarsfullt och begåvat som om de föreslog att man skulle balansera staternas budgetunderskott med barnens monopolpengar."

Citaten har jag valt ut, men sättet att uttrycka sig på är Jespers.

För egen del känns det som att jag kommer att ta en paus från bloggandet ett tag. Jag har en hel hög med ämnen att skriva om, och kommentarer att svara på, men det kommer inga ord när jag sätter mig för att skriva. Orden har tagit slut. Om det kommer ord så är jag ändå inte nöjd med dom. Dom känns krystade och frampressade, och så kan vi ju inte ha det.

Ordtorka har det varit förut. Och det bästa för mig när det händer är att släppa det helt, låta det få vara. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Det kommer när det kommer. Om det kommer. Lovar inget.

Det har heller inte blivit så mycket läsa ett tag, kanske hänger det ihop på något sätt, men jag har precis varit och lånat en bok på bibblan som heter "Ärans och hjältarnas språk - trender och traditioner i svenskan" av Lars Melin. Jag har börjat läsa i den och det är en underbar liten bok om det svenska språket.

Kärlek och värme/Peter

"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet av föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla på när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man en morgon står och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!" Vi den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej, det kan du inte!", "Nej, sluta nu, vi har inte tid med sådant trams!" Eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!

Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. Begreppet trotsålder är typiskt för makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling mer och mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

"Pubertet är sakligt sett en intrapsykisk (individuell) psykosexuell utveckling som för många 12-15-åringar skapar en hög grad av inre osäkerhet och turbulens. Att denna utveckling i sig skulle ge upphov till interpersonella konflikter (med de vuxna) är rent nonsens. Antalet konflikter och deras våldsamhet beror på de vuxnas förmåga att se sin ändrade roll i ögonen och det sätt som de lyckades ta vara på utvecklingen av barnets integritet under de tre- fyra första levnadsåren."

Citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

Jag håller inte med om allt som Jesper Juul skriver men det jag kan instämma i skulle jag kanske ibland vilja formulera lite annorlunda. Men jag tänker ändå att när vi har förstått vad han pratar om har vi kommit en bra bit på vägen mot att visa våra barn den respekt dom förtjänar. För jag tänker att det handlar om att förstå, om man försöker göra som han säger så har man inte löst något, då blir det en metod. Det måste komma inifrån. Kanske kommer det fler citat...

Tack för boktipset Sanna!

"Trotsålder" är ett begrepp vi vuxna har skapat för att vi inte förstår våra barn och vad det är som händer i vår relation till dom, och, tänker jag, för att vi i slutänden inte förstår oss själva. Det är ett sätt för oss vuxna att "smita" från vårt ansvar, naturligtvis inte medvetet eller beräknande, vi gör bara så gott vi kan. "Trots" hos barn är bara en reaktion på oss vuxna och inget annat, det är inget som barn måste gå igenom.  Det finns inget egenvärde i att som barn vara "trotsig", utan är bara ett hinder i vägen för att få utvecklas. Blir barnen "trotsiga" så står vi vuxna i vägen för våra barn när dom ska bli självständiga.

För mig är det enkelt. Om vi vill att vuxna människor ska visa varandra respekt, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro eller något annat, så måste vi visa våra barn respekt. Det är inget vi kan "banka" in, "uppfostra" dom till, eller lära ut, som ett ämne i skolan. Vi måste visa respekt. Vi måste vara respektfulla, och kärleksfulla. Kärlek och respekt. För mig är det samma sak.

Barn vill inget hellre än att samarbeta med oss. Så som vi samarbetar med dom kommer dom att samarbeta med oss. På ett eller annat sätt. Barn är fullvärdiga människor. Barn är kompetenta. Och sociala. Och läraktiga. Det vi visar dom tar dom efter. Som vi behandlar dom, behandlar dom oss. Är vi trotsiga kommer dom att vara trotsiga. Den som blir kränkt kommer att kränka sig själv och andra. Den som slår har blivit slagen, men kanske inte alltid fysiskt.

Visar vi kärlek får vi kärlek tillbaks...

Fler tankar kring barn, föräldrar och uppfostran.

Frid och fred/Peter

"Du måste väl tro på något? Eller tror du inte på någonting?"

Sådana frågor kan man få om man inte tror på en gud, och då kan man ju svara så här:

 "Jag tror på kärlek, mänskliga rättigheter och mänsklig frihet. Jag tror på människans förmåga. Jag tror på jämlikhet och solidaritet. Jag tror på att vi tillsammans kan bygga en bra värld om vi vill. Och jag tror på en massa annat. Det är klart jag tror, varför skulle jag inte tro på något?"

Någonting sådant kanske jag har svarat förut, lite desperat i rösten, när jag har fått frågan, om jag inte bara har stammat i min oförmåga att komma på något att svara. Och hon som frågat har ju sett att jag inte har haft ett bra svar på frågan, varit lite överseende som om jag inte, till skillnad från henne, har skådat "ljuset". Nästan som hon tyckt lite synd om mig. Och det är ingen bra grund för ett samtal.

Det har aldrig känts bra att svara på sådana frågor, och du hör ju hur det låter, inte särskilt trovärdigt, som svar på frågan. Kanske låter det bättre i tryck än när jag försökt säga det i min osäkerhet och frustration över att egentligen inte ha förstått frågan. Och nu tror jag att jag har kommit på varför det inte har känts bra och varför jag inte förstått frågan. Frågan är nämligen fel ställd. Den är omöjlig att svara på. Jag måste slå knut på mig själv för att kunna svara. Det går inte att svara så att det känns bra när felet finns i frågan.

Kärlek för mig är mer ett förhållningssätt till livet, till mig själv och min omgivning och inget det går att tro på, och visst finns det en massa jag tror på men det är ju ingen "Tro". Att tro på människans förmåga och att barn är kompetenta, om vi inte tar det ur dom, är ingen "Tro".

Den som frågar, vi kan kalla henne Anna, har en begreppsvärld, en världsbild, där "Tro" ingår, en "Tro" på något "annat", en gud, en högre makt, universums kraft som genomsyrar allt, eller något annat. Kalla det vad du vill. Det är något helt naturligt och självklart för henne att det finns "något mer", något "bortom" som det går att "Tro" på och som man kan hämta kraft ur.

I min begreppsvärld finns inte begreppet "Tro" med i den betydelsen. För mig är det också fullständigt naturligt att det finns "något mer", något "bortom" våra sinnen, men det är inget det går att "Tro" på, inget jag kan hämta kraft ur, inget som kan ge mig förlåtelse. Kraften måste jag hitta inom mig, och förlåta mig måste jag göra själv. Meningen med livet ligger inte i tron på "något". Meningen med livet, för mig, ligger i att vara i harmoni med mig själv, att vara ett med mig själv.

I mitt första trevande inlägg här på bloggen så skrev jag några rader om mina tankar om meningen med livet. Att, som jag skriver där, meningen med livet inte skulle vara fyrtiotvå, syftar på svaret på den stora frågan om "Livet, universum och allting" som man får i boken med samma namn, och som är en av dom fem delarna i trilogin om "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams. För den som inte känner till det.

Det Anna gör, tänker jag, när hon frågar om jag inte tror på någonting, är att hon tar sin begreppsvärld, sin världsbild, och lägger den som en mall, ett raster, ett filter, över mitt liv, och frågar utifrån den mallen, och tror att hon ska kunna få några vettiga svar. Det blir en omöjlig fråga som inte har något svar. Det blir en fråga av typen "Har du slutat att slå din man?". Fullständigt omöjlig att svara på, det blir fel hur man än svarar.

Anna ser på mig genom sina glasögon, som förvisso kanske är "rätt" för henne, men det blir en vrångbild av mig om hon inte förstår att hennes och mina glasögon har olika "brytningsindex". Hon saknar förståelse för att vi alla är olika, med olika erfarenheter, olika begreppsvärldar. Det blir som att titta på världen genom ett kalejdoskop och inte förstå att världen är förvrängd, tro att det är verkligheten man ser.

Kan det inte vara så att vi ofta ställer omöjliga frågor till varandra? Jag begår också såklart samma misstag ibland. Och när man får en omöjlig fråga så går man ofta lätt i "försvar" och försöker svara på det omöjliga. Istället för att tänka efter en stund och fråga vad hon menar, hur hon tänker? Istället för att vi sätter oss ner och försöker lära känna varandra?

Istället för att försöka förstå varandra så gräver vi ofta skyttegravar och då blir det inget möte.

Det är frustrerande att försöka svara på frågor som inte bottnar i en förståelse och respekt för våra olikheter. Förmodligen kommer jag att sitta där och stamma fler gånger, jag vet ju hur lätt det är att trilla dit och hamna i en känsla av att jag måste svara, att jag måste "försvara" mig. Men idag är jag i alla fall medveten om problemet och kanske så kommer jag att kunna hantera situationen på ett bättre sätt nästa gång.

För även om man är två om ett möte, så är ansvaret för mig såklart mitt. Går jag i svaromål, eller ger mig in i en diskussion eller debatt, fast det inte känns bra, så är det aldrig den andres fel. Jag kan aldrig skylla på någon annan, eller tycka att den andre skulle ha gjort på något annat sätt. Det är upp till mig att undvika diskussionen, eller att gå därifrån. Jag har att ta ansvar för mitt välmående, det kan ingen annan göra.

Så, när Anna förstår att min begreppsvärld ser annorlunda ut än hennes, och när jag förstår att Annas begreppsvärld ser annorlunda ut än min, då först kan vi börja mötas. Då först så har vi början till en förståelse för varandras olikheter. För ingens begreppsvärld är rätt eller mer värd, dom är bara olika. Och bortom olikheterna så tror jag ändå att vi alla vill bli behandlade med kärlek, respekt och förståelse.

Pax vobiscum/Peter

Det blev en fin kväll igår, perfekt för en promenad i skogen. Häromkvällen när jag gick min runda i skogen hörde jag ett helt gäng med lövsångare sjunga för mig, och då tänkte jag att det kanske var sista gången jag hörde deras vackra sång för den här säsongen. Jag passade då på att tyst för mig själv önska dom en trevlig resa när det var dags för dom att dra söderöver. Och jag önskade dom välkomna tillbaka nästa vår. Igår när jag gick samma sväng så hade dom tystnat.

Några tankar, mina tankar, om barn, föräldrar och kärlek...

Min utgångspunkt när det gäller barn är att dom inte är några främmande varelser som bor i ett främmande land. Jag utgår från att dom fungerar i stort sett som mig, och har i stort sett samma behov som mig. Jag vill känna mig trygg och omge mig med människor som är snälla och vänliga, och som ser mig som den jag är. Jag vill få utforska min nyfikenhet på mitt eget sätt i min egen takt, utan att någon "värderar" mig. Jag vill inte ha någon som bestämmer vad jag ska tycka och tänka. Med mera. Och om någon ser att jag håller på att bli överkörd av en bil så hoppas jag att hon skriker åt mig för att göra mig uppmärksam på det. Precis som jag skulle göra.

Så när jag skriver om barn, skriver jag kanske lika mycket om mig själv. En stor skillnad mellan barn och mig är att jag är vuxen och kan gå min väg när jag känner för det, vilket ett barn inte kan. Vilket gör att man som förälder har ett enormt ansvar för att vara lyhörd inför barnets behov. Tyvärr så tar vi vuxna inte alltid det ansvaret.

Alla som har läst Bamse vet att det är en gammal sanning att den som är stark också måste vara snäll. Ju starkare desto snällare. För barn är föräldrarna jättestarka, och hos vilka dom är totalt utlämnade och i händerna på. Så föräldrar måste vara jättesnälla mot sina barn. Barn behöver villkorslös kärlek. Ibland kan jag tänka lite stilla att ingen borde få ha sådan makt över en annan människa som föräldrar har över sina barn, men hur skulle det annars gå till.

Det finns, som jag ser det, ingen punkt mellan benhård disciplin och "låt-gå"-uppfostran, där det är lagom mycket regler och gränser, där det råder balans. Den punkten är en illusion. Det finns ingen punkt däremellan där kärleken finns. Kärleken kan inte placeras in på en skala. Kärlek är något helt annat än en lagom blandning mellan regler, gränser och "låt gå". Den "fria uppfostran" man praktiserade på 70-talet hade naturligtvis inget med kärlek att göra.

En annan skala är den mellan att vara "curlingförälder" och att som förälder tänka att "lite smällar ska väl ett barn tåla". Samma sak där. Det finns ingen punkt på den skalan där jag ser att det skulle kunna vara balans och där kärleken finns. Kärlek är något helt annat än att "sopa banan" och lägga allt tillrätta, för barnen. Det är våran skyldighet att som vuxna känna när barn kan ta ansvar för sig själva, när dom måste få prova och testa.

Dom föräldrar som, till synes, lyckas med att hitta den där balansen gör på det enda sätt dom kan göra. Dom försöker inte hitta balansen, dom bara gör. Vi bär alla med oss olika erfarenheter som gör att det blir olika för oss. Vissa får, till synes, till det, andra får inte till det lika bra. Försöker man, anstränger sig, så kommer det nog inte att kännas riktigt bra hur man än gör.

Har du svårt att få till det där med regler och gränser så varsågod, det där är min förklaring. Jag tror att det är många föräldrar som är frustrerade över att dom inte får till det.

Av samma anledning så är jag inte heller, för egen del, särskilt förtjust i yin och yang-tänkande. Yin ses som det kvinnliga och yang som det manliga. Jag har sökt efter det manliga, och det kvinnliga, inom mig. Jag har försökt att bejaka mina manliga och kvinnliga sidor men det har aldrig känts bra. Det har känts splittrat. Idag förstår jag varför.

Jag insåg till slut att om jag skulle hitta mig själv så måste jag göra mig av med både det manliga och kvinnliga. Det manliga och kvinnliga är bara "bilder", stereotyper, präglade av min uppväxt och den tid jag lever i. Bejakar jag min manlighet, eller kvinnlighet, så kommer jag att göra det utefter den "bild" jag har av manlighet, eller kvinnlighet. Vill jag bli "hel" måste jag släppa alla stereotyper om vad det innebär att vara man, eller kvinna. Jag bär inte på en manlig och en kvinnlig sida. Jag är en människa, jag är en helhet.

Två poler, två ytterligheter på en skala, kan, som jag ser det, aldrig smälta samman och bli en helhet där allt blir lagom. Det finns ingen punkt däremellan där det är lagom. Och så länge som vi betraktar män och kvinnor som två poler, om så bara inom oss, så tänker jag att vi aldrig kommer att kunna mötas i samförstånd. Jag betraktar oss alla som människor, och som sådana så fungerar vi i princip likadant allihop. Vi är inte så olika varandra som det ibland kan tyckas. Skillnaderna, dom skillnader som vi tydligast lägger märke till, är mest bara "yta". Det är ofta större skillnader mellan individer än mellan könen. Polerna måste lösas upp och försvinna.

Naturligtvis finns det skillnader mellan män och kvinnor. Det ligger i sakens natur. Men det är skillnader som inte på något sätt är viktiga. För den kärlek som jag skriver om spelar könet ingen som helst roll.

Yin och yang, svart och vitt, manligt och kvinnligt, fult och vackert, bra och dåligt, gränser och "låt gå", poler, dualitet, värderingar, skalor osv. sitter bara i min egen hjärna och det kan jag göra mig fri från. Symbolen för yin och yang, den som kallas för Taiji, är måhända en vacker symbol, men den är, enligt mig, vilseledande och leder bort från helheten. Den helhet där man kan möta sig själv på "djupet" som den man är, och där vi kan möta varandra så som dom vi är. Bortom alla "bilder", stereotyper och förutfattade meningar.

Tillbaks till barnen.

Barn vill inte, och behöver inte, ha någon som ger motstånd och håller emot med regler och gränser. Barn vill ha vuxna som är inkännande, förstående, lyssnande, närvarande och tillåtande. Vuxna som alltid finns tillhands. Vuxna som ser barnen som dom är. Vuxna som dom kan lita på och som är konsekventa. Vuxna som är ärliga och håller ord. Barn vill bli bemötta med, och  förväntar sig, kärlek och respekt. Ett barn kan aldrig bli bemött med för mycket kärlek. Ingen annan heller för den delen. Regler, gränser, uppfostran och pedagogik är istället för kärlek, metoder som vi tar till när vi har tappat kontakten med oss själva och våra barn. Kärleken kan aldrig skämma bort någon.

Ju mer en vuxen finns tillhands för ett barn, desto mindre behöver hon finnas tillhands. Det spelar ingen roll hur mycket man är med sina barn om man inte är "närvarande" när man är det. Och om ett barn känner att den vuxne är pålitlig, håller ord och inte har en massa "jag ska bara..." så kommer barnet att lita på det och acceptera att man som vuxen även har annat att göra, att man inte alltid finns tillhands.

Får barnen kärlek och respekt så kommer dom att trivas i vårt sällskap, dom kommer att vilja samtala med oss, lyssna på oss, vilja umgås med oss, samarbeta med oss, lära av oss. Det är aldrig barnen som är problemet när relationen med vuxenvärlden inte fungerar. Det är alltid den starke i en konflikt som har ansvaret för att konflikten löses, och att relationen fungerar. Och den starke är alltid den vuxne.

Barn kan inte missförstå kärlek. Är det kärlek så känner barnen kärlek. Ett barn som respekteras växer upp till en vuxen som visar respekt. Ett barn som blir bemött med kärlek visar och känner kärlek. Barn som kränks och förnedras kommer att kränka och förnedra sig själv och andra, på ett eller annat sätt. Barn känner kärlek, och visar kärlek tillbaka, när det är kärlek. Ge oss kärlek och bemöt oss med respekt när vi växer upp så kommer vi att vara kärleksfulla när vi blir vuxna.

Barn kan inte känna "fel", känner barn "något" så är det "något", men dom kanske inte vet vad det är dom känner och då är det lätt att fastna i detaljer, så när det är fel färg på strumporna så är det oftast inte det som är problemet. Vi vill gärna att barnen ska anpassa sig till oss och vårat sätt att leva tyst och snällt, med ett leende på läpparna. Gör dom inte det försöker vi att ändra på barnen, istället för att ändra på oss själva och våra egna liv.

Det är inte barnen som ska frigöra sig från sina föräldrar när dom håller på att bli vuxna, det är föräldrarna som ska släppa sina barn fria, och det är något som "måste" ske kontinuerligt, hela tiden från det att dom är små. Att lägga över frigörelseprocessen på barnen är att lägga ett ansvar på barnen som inte är deras.

Eller såhär: Kärleken binder inte upp någon och håller inte fast så det finns inget att frigöra sig från, dörren står alltid öppen. Och med en dörr som alltid står öppen finns ingen anledning att "testa gränser", "utmana", "göra uppror". Uppror behövs bara om det finns något att göra uppror mot. Det finns inget egenvärde i att göra uppror. Och uppror leder i längden sällan till något gott, då det oftast bara leder till en förändring inom "systemet".

Barn föds med olika personlighet och läggning, och inte som "oskrivna blad", såklart, men vi föräldrar påverkar våra barn mycket mer än vad vi ofta tror. Barn behöver vuxna som är goda föredömen för vi är barnens mall och rättesnöre. Som förälder måste man förstå att man inte kan lära sina barn något, man kan bara föregå med gott exempel. Barn gör som vi gör.

Barn är aldrig skyldiga sina föräldrar någonting. Vill föräldrarna att barnen ska hålla kontakt när dom blir vuxna så är det upp till dem att se till så att barnen vill det, utan förväntningar och känslomässig utpressning. "Ansvaret" för att hålla kontakt, och för att relationen fungerar, går uppifrån, från föräldrar, och ner, till barnen, och inte nerifrån och upp vilket såklart måste vara ett missförstånd.

Visdom kommer inte med åren, visast av oss är det nyfödda barnet. Erfarenhet kommer med åren och i bästa fall så kan erfarenheten förenas med visdomen, men behöver inte ha något med varandra att göra överhuvudtaget. Vägen till visdom leder "tillbaks" till det oskuldsfulla barnasinnet som ser på världen med en ren oförstörd och nyfiken blick.

Ha det bra/Peter

Lena Andersson är också intervjuad i boken "Personligt". Första gången jag hörde talas om henne var när hon sände ett sommarprogram på radion 2005 och som finns att ladda ner här!

Det var ett program som blev väldigt kritiserat, och rosat, för att hon målade upp en bild av Jesus "...som en litterär figur som utövar härskartekniker, ställer kuggfrågor, är nyckfull och motsägelsefull, auktoritär, snarstucken och godtycklig".

Jag uppskattade programmet. Inte för att jag tänker att hon på något sätt skulle ha rätt i någon objektiv mening, utan för att hon visar på att man, såklart, kan tolka Jesus och Jesus budskap i evangelierna på olika sätt. Precis som Jonas Gardell målar upp sin bild av Jesus i sin bok "Om Jesus", så som han vill ha den. Vi har alla vår egen bild av Jesus. Även jag. Jesus är den du vill att han ska vara och på något annat sätt kan det inte vara.

Vad skulle förresten hända om Jesus dök upp en Söndag under högmässan, gå fram till prästen och be att få säga några ord?

Jag tror att prästen skulle be honom att gå ut och låta mässan få fortsätta. Alla har gjort sig en egen bild av honom som skiljer sig från andras, så dom människor skulle ju inte se eller förstå att det var Jesus. Deras Jesus skulle se helt annorlunda ut. Dyker han upp så skulle han vara missförstådd av dom flesta, kanske alla, kristna människor. Det ligger liksom i sakens natur.

Heliga texter är ofta stora textmassor och skrivna på ett sådant sätt så att det går att tolka in det man vill tolka in i dom, och utelämna det som inte passar in i ens egen bild. Det får man naturligtvis göra, och det kanske är det som är grejen med dom? Men det blir ett problem om man tror att man själv har tolkat texterna på rätt sätt och alla andra har missförstått alltihop. Håller man en text, eller något annat, för heligt så finns ju risken att det blir något att slåss för.

Det finns ingen rätt tolkning av en sådan text, en tolkning är alltid en tolkning, och tolkningar gör man alltid utifrån dom erfarenheter man bär med sig. Man gör sig den bild man vill göra, man får dom svar som man vill få. Man tolkar in sig själv och sina egna tankar i texten. Det finns lika många möjliga tolkningar som det finns människor, man hittar sin egen "sanning". Och tolkningarna förändras över tid i takt med att samhället och kulturen man lever i förändras, och i takt med att man själv förändras.

 
Jag önskar nog ändå att "profeterna" skulle kunna vara lite tydligare med vad dom menar, och kanske mest tydlig med vad dom inte menar, för att komma undan några av problemen med olika tolkningar. Därför lämnar jag här några förslag...

- Nej, man får aldrig döda någon, det finns inga undantag.
- Nej, man får aldrig ta till våld för att få sin vilja igenom.
- Nej, inga ändamål helgar några medel.
- Nej, man får inte försöka bestämma över någon annans liv.
- Nej, man får aldrig pracka på någon annan sin tro eller sitt sätt att leva.
- Nej, man får aldrig sko sig på någon annans bekostnad.
- Nej, girighet är ingen dödssynd, men det är inget jag tycker om.
- Nej, din "lycka" får inte gå ut över någon annans lycka.
- Nej, man får aldrig hämnas en upplevd oförrätt.

- Nej, bygg inga hierarkier, det är bara ett hinder.
- Nej, ingen är mer värd än någon annan.
- Nej, man får inte diskriminera eller förtrycka någon.
- Nej, ni människor har ingen rätt att råda över djuren så att dom far illa.
- Nej, jag vill  inte vara ett slagträ i dina diskussioner.
- Nej, jag vill inte bli utsatt för någon personkult och jag vill inte ha några offer.
- Nej, gör inget i mitt namn, ta ansvar för dina egna handlingar.
- Nej, bygg inga monument, gå ut i naturen istället och njut av skapelsen.
- Nej, kärleken till nästan får man aldrig åsidosätta.
- Nej, man äger inte sina barn. Barn är sina egna och dom har ni bara till låns.
- Nej, jag vill inget annat än att ni ska vara snälla mot varandra och resten av skapelsen. I det här livet.

Kärleken, den allomfattande, inkluderande, milda och vänliga kärleken är det viktigaste som finns. Vill ni ha en text att läsa på söndagarna vid elvasnåret så rekommenderar jag trettonde kapitlet i Paulus första brev till korinthierna. Läs gärna FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna också. Det är inte så tokigt skrivet. Och hörrni, tänk på att ni bara har ett jordklot. Ta hand om det, ni får inget nytt om ni skulle förstöra det. Vänliga hälsningar från er tillgivne profet...

Några förslag som sagt. Nu tror ju inte jag på att man kan leva sitt liv efter regelsamlingar eller någon bok, vi människor fungerar nog inte på det sättet. Försöker man ändå så tänker jag att man våldför sig på sitt "sanna jag". Man kan inte lära sig att vara kärleksfull, man kan inte vara snäll mot andra utifrån en mall. Kärleken till nästan måste komma inifrån.

Men ändå, om nu Jesus har funnits och han ville sprida ett kärleksbudskap så är det ju lite synd att han inte var tydligare med vad han menade, och inte menade. Och såg till så att någon skrev ner det...

Ha det bra/Peter

Fortsättning härifrån...

Även om jag använder Anders Haags bok "Att vinna en tro och förlora sig själv" som utgångspunkt i det här inlägget, så är resonemangen här mina. Jag använder ordet sekt i en vid bemärkelse.

Han berättar, bland mycket annat, att han under sina utflykter i sekternas värld ofta fått höra: "Varför är du inte beredd att ta emot kärleken, varför gör du motstånd? Är du rädd för kärleken?"

Det här är frågor som jag känner igen, och dom säger, tänker jag, mer om hon som frågar än den som dom är riktade mot. Det är inte, som jag ser det, kärlek hon vill ge. Man kan inte vara rädd för kärleken. Känner man ett motstånd mot att "ta emot" kärleken så är det inte kärlek det handlar om. Motståndet och tvivlet talar i någon mening "sanning". Kärleken är aldrig påträngande, och man kan aldrig bli bemött med för mycket kärlek.

Det hon egentligen säger, i alla fall som det låter i mina öron, är att man ska släppa tvivlet, sluta lyssna på sig själv, sluta ta sig själv på allvar och försöka leva hennes liv. För mig har tvivlet varit min bästa vän, och som har hjälpt mig att förstå att kärleken kan man inte vara rädd för. Hur skulle kärleken kunna vara skrämmande?

Ibland får man även höra att människor drar sig ur relationer när det blir för "nära", att närheten skrämmer. Men det är inte, vad jag förstår, närheten som är problemet, utan avståndet. Det är avståndet till den andre man känner och som gör att man drar sig ur. Man känner intuitivt, utan att förstå det, att man inte har kontakt. Närhet och kärlek skrämmer ingen, det är väl det vi söker? Men vi kanske har glömt av vad det innebär och därför söker kärleken på omöjliga ställen, och tror att det är närheten som är problemet?

Det finns sektliknande drag i många grupper, det ligger i sakens natur. Familjen är ett typexempel där det finns sektliknande drag. I en sekt är allting bara extra tydligt. Vill man förstå en sekt så måste man nog förstå människan. Kanske man framförallt måste förstå sig själv. Vi människor är inte så olika varandra som det många gånger verkar. Det bästa sättet att lära känna andra är att lära känna sig själv. Ju bättre man känner sig själv desto lättare ser man tecknen på att något är galet i en relation eller en grupp. Och när man på ett tidigt stadium märker att något är galet, så kan man gå därifrån i lättnad, i en känsla av frihet, utan att behöva tvivla över om man gör det rätta.

Dom allra flesta gånger man kan känna sig hindrad att lämna en relation eller grupp så sitter fängelset enbart i ens egen hjärna. Man har själv låst dörrarna ut i friheten. Ju tidigare man lämnar en osund relation eller grupp desto mindre har man hunnit bygga upp fängelsemurarna, och desto lättare är det.

Jag har själv aldrig varit med i en vad som brukar kallas för sekt, men jag har sökt efter gemenskap, sammanhang och mening i andra grupper. Och visst har jag gjort sådant i sådana sammanhang som jag idag kan förstå att jag gjorde just för att så gjorde man där. Jag anpassade mig och gjorde gruppens "regler", som ibland var så fel, till och med olagliga, till mina. Jag tänkte inte själv, ifrågasatte inte auktoriteten.

För en "sökande" människa så kan en sekt kanske ibland vara lösningen och svaret på ens "sökande". En gemenskap, ett sätt att leva, en ideologi, fix och färdig, bara att anamma. Det kan vara en enkel lösning på frågan om meningen med livet, och man slipper att grubbla mer. Det kan för vissa kanske vara svaret på den stora frågan om livet, universum och allting! För en tid i alla fall. Kanske en flykt undan sig själv och livet.

Jag kan mycket väl förstå känslan av att man inte passar in i "vårt" samhälle, och att man inte vill var delaktig i mycket av det som sker. Vi lever på ett sätt som är ekologiskt ohållbart, vi försöker shoppa oss lyckliga, vi lever våra liv så vi knappt vet vilka grannar vi har, vi stressar oss fram genom livet så vi knappt hinner umgås med våra barn, vi fördriver tiden framför datorn och teven osv. Jag har full förståelse för att man kanske vill "hoppa av" det "ytliga" liv som många av oss lever för något annat.

Många gånger så är det säkert tillfälligheter som avgör vilken som går med i en sekt och vilken som inte gör det, och vilken sekt det blir. Är man inne i en "grubblande" period i sitt liv och precis då så träffar man på dom där människorna som verkar leva och tänka på ett sätt som mer liknar det sätt man själv vill leva så...

Men frågan är om man kan hitta sitt "hem" någon annanstans än inom sig själv? Kan man hitta samhörigheten, delaktigheten, känslan av att vara "ett" med livet, meningen med livet, utanför sig själv? Utan att ha hittat hem i sig själv? Jag tror inte det. Leder det inte till anpassning, istället för frihet, om man hittar det utanför sig själv? Och anpassningar leder bort från det "sanna jaget". Är man vilsen när man går in i en sekt så kommer man förmodligen att vara lika vilsen när man går ur den.

Alla som frivilligt går med i en sekt som vuxna har gått minst nio, oftast fler, år i skolan. Hade skolan varit en plats för ifrågasättande, tvivel, kritiskt tänkande, och en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att tänka sina egna tankar, gå sin egen väg och växa som människor, så skulle vi vara mindre "sökande" när vi går ut i livet.

Har jag tappat bort mig själv så är det klart att jag längtar efter att "hitta hem". Och tills jag har "hittat hem" så kommer det att vara ett vilset "sökande", ett "kaos", där jag kanske hamnar på ställen som inte är så uppbyggliga. För i viljan, längtan och önskan att "hitta hem" så kan det lätt hända att man hamnar på "fel" ställe.

Den som står på egna ben och tänker sina egna tankar behöver ingen guru och kan inte leva efter någon annans regler. Går jag med i en sekt så måste jag lämna tvivlet och det kritiska tänkandet utanför, annars så blir jag inte långvarig där. Har jag en gång fått smak för ett kritiskt förhållningssätt så kan jag aldrig lägga det åt sidan.

Håller jag mig med en guru, mästare, präst, imam eller annan ledare som jag tycker står över mig, tycker har kommit längre än mig, som jag anser är visare än mig, kanske mer "gudomlig" och "andlig" än mig, så kommer hon att stå mellan mig och livet, som ett hinder. Hon kommer att skymma sikten, jag kommer inte att nå fram. Gör jag mig en "bild" av någon annan, vilket jag gör om jag sätter någon på en piedestal, så ser jag inte henne som den hon är.

Vill jag hitta livet så måste jag plocka ner alla auktoriteter från dom piedestaler vi gärna sätter dom på, och göra dom till jämlikar. Något som även gurun, och andra auktoriteter, skulle må bra av. Att upphöja någon, oavsett vem, och sätta henne på piedestal är att göra henne en otjänst, och göder bara hennes ego. Det har inget med kärlek att göra. Ingen har gjort sig "förtjänt" av att tvingas sitta på en piedestal.

Den som är vis vill inte, och kan inte, ta på sig en roll som någon som är förmer än någon annan. Det finns ingen annan än jag själv som kan ge mig svar på mina frågor om livet. Den som är vis vet att ingen kan lära någon annan någonting. Dom flesta sk. "gurus", "mästare", tror att dom kan lära ut något, lära ut visdom, men jag tänker att dom "låser fast" människor i sin egen utveckling istället för att släppa dom fria. 

Hörde en intressant dokumentär på radion i lördags (4 juli) om  det som kallades rebellrörelsen och som fanns ett kort tag i slutet av sextiotalet. En sekt där "gurun" var Mao Zedong och "bibeln" var "Maos lilla röda". Finns att lyssna på/ladda ner här!

Kärlek och värme/Peter

Gullregnet blommar! Är det inte underbart?

Dom gula hängena mot det gröna bladverket, precis som dom gula maskrosorna mot den gröna gräsmattan. Kanske är det något i färgkombinationen som tilltalar mig. Jag försökte hitta en bild som jag kunde "sno" för att lägga in här, men jag la ner det för det finns ändå ingen bild i världen som kan göra ett gullregn rättvisa.

Jag har gått genom livet utan att se gullregnet. Tills för två somrar sedan, och nu ser jag det nästan överallt. Precis som det är så mycket annat som jag har "upptäckt" dom senaste åren. Så jag undrar ju vad det är som jag inte ser idag, som redan nu finns där mitt framför ögonen? Det är omöjligt att veta om det är något man inte ser. Man kan inte se inte det man inte ser. Det ligger i sakens natur. Idag förstår jag att jag inte ser allt, vilket, tänker jag, är en bra början till att se nya saker. Om man, som jag gjorde tidigare, trodde att jag såg allt så var jag inte öppen för att se något annat än det jag såg.

Det finns så mycket som är vackert, men jag har med tiden fått allt svårare att se något som fult. Det är som att det "fula" är en värdering jag inte längre behöver, det bara "är". Och det är väl som det sägs att det "ligger i betraktarens öga". Bär jag på en massa "svart" så projicerar jag säkert ut det på världen. Är jag inte vän med mig själv så är jag kanske inte vän med min omvärld.

Jag är ingen poet! Min tanke var att jag skulle skriva något mera lättsamt och poetiskt så här i "gullregnets tid" än vad det här blev. Skriva något om den vackra grönskan, blommorna, den blå himlen, varma klippor, solens glittrande i vattnet, och så om gullregnet, så här mitt i sommaren.

Saker blir vad dom blir, jag kan inte styra vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva det. Jag har ett antal ämnen och utkast liggande som jag inte kommer någon vart med, och det får vara så. Tids nog så kanske det blir något av det med. Eller inte. Det blir som det blir.

För mig hänger allting ihop i en odelbar helhet där allting påverkar allting annat. Mer eller mindre. På ett eller annat sätt. Därför så fick jag problem när jag för några år sedan gick in på "Passagen debatt", för att försöka hitta likasinnade att samtala om livet med, ur alla aspekter. Det finns "hur många ämnen som helst" att välja bland. Här är ett litet fåtal:

Kärlek, otrohet, relationer, sex och samlevnad, skilsmässa, separation, mobbing i skolan, barn och föräldrar, alkoholmissbruk, depression, duktig flicka, duktig pojke, kropp och själ, sorg, sömnproblem, stress, utbränd och stress, ångestsyndrom, andlig upplysning, ADHD, kognitiv psykologi, narcissism, psykoanalys, psykologi.

För mig hänger dom här ämnena ihop med varandra på olika sätt, dom går i varandra. Jag har svårt att samtala om depression utan att komma in på kärlek, och kärlek hänger ihop med ADHD, ADHD hänger ihop med stress, stress hänger ihop med kropp och själ, kropp och själ hänger ihop med sömnproblem, sömnproblem hänger ihop med kärlek, och psykoanalysen hänger ihop med...

Tja, jag vet inte, men jag tror inte att man kan lösa sina problem genom att analysera och tolka sin barndom och sina beteenden in i minsta detalj, men det säger väl kanske något om människan som vill "älta" och tolka sina problem och sina beteenden utefter en teori. Tolkar jag tex. mina drömmar så får jag dom svar jag vill ha, jag tolkar med det jag bär på. Men vill jag bli fri så måste jag göra mig av med det jag bär på och då blir min "bild" av mig själv ett hinder. Jag själv blir mitt största hinder för min egen utveckling.

Jag har varit duktig på att "älta" mina problem. När jag började att grubbla över mitt liv så var det det enda jag pratade om så fort jag fick chansen, det vill säga så fort det fanns någon i närheten. Men det löste inget, bilden blev mest bara svartare. Kanske var det ändå något jag var tvungen att gå igenom, det gav mig i alla fall en bild av min uppväxt. Jag förstod vad som hade hänt i detaljerna, men inte varför och inte sammanhanget, helheten.

Det har inte alltid varit så att jag tyckt att saker och ting hänger ihop. Jag har levt ett väldigt fragmentariskt liv, där jag nästan inte såg sambanden mellan någonting. Ett tag var det nästan så illa att jag inte ens såg sambandet mellan att mina pengar tog slut och att jag handlade saker. Det var ett "kaotiskt" liv utan riktning eller mening. Det var ett liv där jag hela tiden "drogs" åt olika håll och jag stod där i mitten och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Jag visste inte vad det var som var viktigt i mitt liv.

Det på Passagen debatt som ändå kändes som det "friaste" ämnet var "andlig upplysning", även om jag inte är helt säker på vad varken andlighet eller upplysning är för något, om det nu är något, men det borde ju kunna handla om livet på något sätt. Upplysning borde väl handla om visdom, tänker jag. Både andlighet och upplysning är begrepp som används lite hur som helst. Ord är ju bara ord och dom används av oss alla på lite olika vis. Vi lägger själva in vår egen betydelse i dom ord vi använder oss av.

Nu känns det inte som att det gick så bra för mig där, jag fick väl inte den kontakt jag ville ha. Ibland känns det som att vi bara kan samtala om en sak i taget. Idag vet jag inte om "andlig upplysning" är ett så fritt ämne. Det har sina begränsningar, kanske för att alla har en "bild" av vad det är, och då blir det svårt att gå utanför ramarna.

Andlighet har väl ofta förknippats med gud och "anden" som något som är fristående från kroppen, men jag undrar om det inte är på väg att få betydelsen av något mer allmängiltigt. Något som handlar om det där som inte går att peka eller ta på, det där som är "större" bortom medvetandet. Kanske det kan handla om att känna sig delaktig i livet, att vara "ett" med sig själv, att förstå att jag är så mycket mer än mitt medvetna medvetande. Och det är väl mer den betydelsen jag vill lägga in i begreppet om jag ska använda det.

Ordens betydelse förändras ofta över tid, precis som allting annat förändras. Förändras kulturen vi lever i så måste orden förändras med den. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är som det ska vara. Och med många nya svenskar som kommer från andra kulturer med andra språk så kommer förändringen av språket att gå än fortare. Det vi menar med det svenska språket idag är inte det samma som för hundra år sedan, och det svenska språket kommer att vara något annat om ytterligare hundra år.

Ofta tror jag att missförstånd handlar om just att vi använder orden på olika vis utan att förstå att det är det vi gör. Vi vill gärna tro att vår egen verklighet även är andras verklighet. Hur vi tolkar och använder orden är beroende av vår uppväxt och det sammanhang vi lever i. Kanske skulle vi kunna undvika många konflikter genom att sätta oss ner och luska ut vad vi egentligen menar med våra ord när vi känner att vi "krockar" med varandra...

Samtidigt som jag tror att vi ibland har för stora förhoppningar på att vi ska kunna mötas bara vi pratar med varandra. Kan vi inte mötas så kan vi inte mötas, oavsett hur mycket vi försöker. Och förstod vi även det så kanske äktenskapsrådgivarna skulle få lite mindre att göra. Jag kan tänka att om jag var en äktenskapsrådgivare så skulle min vanligaste fråga förmodligen vara: "Varför skiljer ni er inte?". Man kan inte pressa fram ett samtal. Viljan till dialog måste finnas hos bägge parter för att det ska kunna bli fruktbart. Samtalet är något som ska finnas med hela tiden, det är inget man kan avsätta tid till. Man kan inte samtala på befallning bara för att man har beställt tid hos någon. Visst kanske man kan prata med varandra, men det blir inget samtal.

Det känns lite som att dom två senaste styckena tar ut varandra lite grann, men jag tror ändå att det ligger något i bägge synsätten.

Heter det förresten gullregnet blommar? Eller heter det gullregnen blommar?

Löser just nu: Korsord! Och jag läser tidskrifter (bla. från organisationer jag är med i, länkar till dom finns till höger) som har hamnat i en hög när jag har läst böcker. Till dels är högen utspridd på mitt matbord :-)

Önskar dig en underbar sommar...

Ha det bra/Peter

Känn inte efter, ställ upp nu då, tänk inte så mycket, det är inte farligt, det är bara att göra det, det är inget att vara rädd för, vad larvig du är, vad löjlig du är, det är inget att gråta för, du borde, du måste, nu är du lat och slö, vilken fegis du är, du borde skämmas, du får väl offra dig lite, tänk på oss andra, svik oss inte, gör oss stolta nu, ta i nu då, kämpa!!!

Hur känns det egentligen att få höra sådant här? Blir man tagen på allvar? Låter det kärleksfullt?

Jag har svårt att höra något kärleksfullt i dom här uttrycken. Jag har varit duktig på att använda dom både om mig själv och om andra. Idag tycker jag själv att jag tar mig mer på allvar och då kan jag inte längre uttrycka mig på det här sättet.

Vi får höra sådana här uttryck från "alla" håll när vi växer upp, och får vi inte höra det i ord så får vi "höra" det via gester, tonfall, miner, kroppsspråk, antydningar osv. Ett barn som får höra sådant här har ingen annan möjlighet än att försöka "rycka upp sig", och anpassa sig, istället för att lyssna på det hon egentligen känner, och hon gör det så mycket att uttrycken blir en del av sig.

Och hon kommer allt längre bort ifrån sitt "sanna jag", och fylls med en känsla av att inte duga som hon är. Vi säger till våra barn att jodå, du är älskad, men bara om du "rycker upp dig", vi älskar dig så länge du är som vi vill att du ska vara, kärleken blir villkorad. Hon blir älskad för det hon gör istället för den hon är.  Och barnet anpassar sig för att i alla fall få en illusion av kärlek, för utan den illusionen överlever hon inte.

Barn är otroligt lyhörda för sådant som vi vuxna många gånger har stängt av för länge sedan och dom får ofta ingen chans att ta det dom känner på allvar. Sedan som vuxna så fortsätter vi att säga så här till oss själva, till våra barn och andra av bara farten, för att vi har blivit "ett" med uttrycken och det förhållningssättet.

Det finns alltid en bakomliggande orsak till att man gör som man gör och det måste man, enligt mig, respektera om man vill vara kärleksfull, även om man inte kan veta vad det är för bakomliggande orsak. Alla människor gör alltid, i alla situationer, så gott dom kan. Och om jag använder dom uttrycken om/till någon så säger jag att jag vet vad som är bäst för den andre, hur den andre borde göra. Men, ingen kan tala om för någon annan vad hon behöver, ingen kan veta vad någon annan känner, ingen kan veta hur någon annans väg ser ut.

Det är såklart inte orden i sig som är problemet, utan känslan och förhållningssättet bakom orden. Om jag slutar använda orden men fortsätter att tänka dom blir resultatet detsamma.

När man har ryckt upp sig och anpassat sig till omvärlden så kanske man uppnår det som Alice Miller kallar för en "grandios hållning". Man blir duktig på det man gör, ett leende på läpparna, omtyckt av andra. Men runt hörnet lurar hela tiden depressionen. Den "grandiosa hållningen" och en depression är bara två sidor av samma mynt. En depression är, i mina ögon, inget annat än att man har försökt att leva någon annans liv istället för sitt eget, till den punkt när det inte går längre...

Till sist vill jag bara säga att hörrudu, nu får du faktiskt skärpa till dig, ta av dig kepsen och gå och klipp dig, ligg inte och dra dig utan gör något vettigt av ditt liv, dra in magen och räta på ryggen, det kommer aldrig att bli någonting av dig, ska du verkligen ha dom där kläderna på dig? Kom igen nu då! Du fegar väl inte ur? Skynda dig på! Alltid ska man då behöva skämmas för dig!

Kärlek och värme/Peter

Hörde på radion häromdagen att det brinner ungefär femhundra gånger per år i svenska skolor och att det är en siffra som ökar för varje år. För att komma tillrätta med det problemet så pratade man om en skola som hade bjudit in brandmän som fick berätta om hur man arbetar inom räddningstjänsten, och eleverna fick kolla in brandbilarna och själva prova på att släcka bränder. På den skolan så hade bränderna minskat.

Det hade dom säkert men det löser ju inte problemet. Tuttar man eld på sin skola så är väl det, i alla fall i mina ögon, ett tydligt tecken på att man inte trivs med sig själv och sin situation, och slutar man att anlägga bränder så kommer väl elevernas frustration ut på något annat sätt. Bränderna är ju bara ett symptom på något och inte en första orsak.

Vi vill gärna tro att vi ska kunna lösa problem med information, temadagar och manifestationer, men det vi gör då är att behandla symptomen, och symptombehandling löser inga problem, det bara skyler över dom. Våld, drogmissbruk, mobbing, skadegörelse, stöld, nynazism, rasism och bränder i skolor är inte ett informationsproblem. Det är en brist på kärlek och respekt för den uppväxande generationen som är det grundläggande problemet. Vi tar inte våra barn och ungdomar på allvar.

Någon sa att: "Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär av historien." Men frågan är om vi ens lär oss att vi inget lär oss? Om vi verkligen kom till insikt om att vi inget lär oss av historien så skulle vi ju ha lärt oss av historien?! Så länge vi tror att vi kan informera bort problem så kommer historien att upprepa sig, på ett eller annat sätt.

Läser just nu: "Einstein, kaos och svarta hål - den spännande fysiken" av K.C. Cole.

Ha det gott/Peter

Om man gör några enkla sökningar på Internet så ser man att det verkar finnas hur mycket sex som helst. För alla smaker. Inget har hjälpt till att sprida porren så mycket som Internet. Filmkanalerna på TV visar porrfilmer varje natt. Det kommer hela tiden nya böcker om tantrasex, sensuell massage, sextips, orgasmråd mm.

Det finns sexfrågespalter i många tidningar och på Internet. Det anspelas på sex i reklam och så fort någon "kändis" har visat en bröstvårta någonstans så "skriker" löpsedlarna om "NAKENCHOCK". Nej, förresten. Då är det kanske "SEXCHOCK!". För en "NAKENCHOCK!" räcker det nog med att någon visat naveln. Tydligen så säljer det i alla fall eftersom dom kan fortsätta med sådana och liknande löpsedlar. Jag får känslan av att vi nog är både lite vilsna och "besatta" när det gäller sex.

Rätta mig om jag har fel, men var det inte bara för några år sedan som hotell som sände porrfilmer på rummen bojkottades av typ fackförbund och myndigheter? Hur tänker dom idag? Idag har ju "alla" en bärbar dator med sig och alla hotell har internetuppkoppling, så nu är utbudet för den som vill se på porr oändligt mycket större än för bara några år sedan när hotellen bojkottades? Det är bara att logga in och surfa på.

Sexualiteten är, som jag ser det, ingen stark kraft. "Besattheten" efter sex och "översexualiseringen" av dagens samhälle, tänker jag, är en effekt av våra fullproppade "ryggsäckar" och speglar kanske mer vår inre stress och tomhet än något annat. Sex kan vara ett sätt att döva ångesten för ett tag, precis som andra droger. Sex kan lätta på "spänningen" och dämpa stressen en stund.

Sex kan såklart vara alldeles underbart. Men är det inte allt runt omkring som är det viktiga? Närheten till en annan människa, både fysiskt och känslomässigt, kroppskontakten, beröringen. Känslan att, både bokstavligt och bildligt talat, vara naken tillsammans med någon annan, utlämnad, sårbar, blottad. Att få ligga och hålla om varandra, känna värmen från en medmänniska, utan krav på prestation eller resultat, bara få ligga och "bara vara" en stund och känna att det är bra som det är. Och låta det som sker ske, blir det sex så blir det. Är det inte det vi egentligen söker och längtar efter?

Kan man vara "närvarande" tillsammans och känna den närheten det innebär så behöver man aldrig mer jaga "sensationer". Och kan man känna den tryggheten i sig själv och tillsammans med sin partner så behöver man aldrig mer vara vilsen när det gäller sex. För sex är ju egentligen det mest naturliga som finns. Lika naturligt som att andas.

Att älska i kärlek kan, för mig, aldrig vara något annat än en "här och nu"-upplevelse. Då existerar inte gårdagen och morgondagen. Inga krav på något "mer", inga förväntningar på en morgondag, inga förhoppningar om en fortsättning. Allt som existerar är "här och nu". Vad spelar det för roll vad den andre gjorde igår, eller kommer att göra i morgon? Gårdagen är passerad och förbi, och morgondagen vet vi inget om.

Kärleken hindrar inte någon att göra det hon vill. Kärleken håller inte fast utan låter andra människor gå sina egna vägar. Man kan inte äga en annan människa och hennes kropp, ändå så är det väl det vi försöker göra när vi låser fast varandra i relationer och ger varandra löften om trohet. Man kan inte vara otrogen mot någon annan än sig själv och sin egen väg genom livet. Löften skapar bara krav och förväntningar. Försöker jag vara trogen någon annan än mig själv så tappar jag bort mig själv på vägen.

Vi säger att vi älskar varandra, sen i nästa stund binder vi upp och begränsar varandra, sätter upp regler för den andre, vad hon får och inte får göra. Är det verkligen förenligt? Tja, det kanske beror på vad man menar med att älska någon. För mig är det inte det. Kärleken måste få vara fri. Kärlek utan frihet är ingen kärlek. Förväntar man sig kärlek, eller kanske till och med kräver kärlek, så är det inte kärlek man får tillbaka. Stänger man in kärleken så kvävs den. Kärleken stannar om dörren hela tiden står öppen, men kärleken går sin väg om dörren stängs.

Kärlek är kärlek och sex är sex. Kärlek, den kärlek jag pratar om, känner man för alla, men sex har man inte med vem som helst.

Vad jag förstår så är det ett tabu att hoppa i säng med sin bästa väns före detta partner. Varför? Finns det någon vänskap i att sätta gränser för sin kompis, att hindra henne att göra det hon har lust med? Om två människor, eller fler för den delen, vill ha det trevligt tillsammans så vill i alla fall inte jag stå i vägen.

Att vara naken tillsammans med andra borde väl vara det mest naturliga som finns? Vi föds nakna och i människans ungdom var vi alla alltid nakna. För barn är nakenhet hur naturligt som helst, men vi tar tyvärr ur dom det också. Det finns inget skamligt eller syndigt i det nakna. Kläder ska vi använda för att skydda oss mot vädrets makter, inte för att skyla vår nakenhet.

Att ha kläder, vad vi döljer med kläderna och hur kläderna ser ut är i allra högsta grad kulturellt betingat, och kultur är ju bara kultur och skulle lika gärna kunna se ut på ett annat sätt. Klädmodet styrs av tillfälligheter. Vad jag förstår så finns det fortfarande kulturer där nakenhet är fullständigt naturligt, även om "vår" "civilisation" har försökt, och på många ställen lyckats, att sprida "vårt" sätt att se på den "skamliga" nakna kroppen.

Dessutom så används ju kläder många gånger för att framhäva könet istället för att dölja det. Vi klär på oss för att dölja könet med kläder som är gjorda för att framhäva det? Ett rejält dekolletage framhäver behagen mer än döljer dom, och en bikini talar om för mig med all önskvärd tydlighet var dom mest intressanta och spännande delarna på kvinnokroppen sitter någonstans. Och dom här penisfodralen som männen på Papua Nya Guinea klär sig i kan man ju inte för sitt liv påstå att dom är till för att dölja något.

Jag tänkte inleda det här inlägget med att "Världen svämmar över av sex", men sen kom jag på att det skulle gå alldeles utmärkt att leva ett liv utan att behöva "svämmas över". Det går att till stor del välja vilket liv man vill leva och vilka intryck man vill få, utan att för den skull gå i kloster. Men skulle det inte vara trevligt om vi kunde ha en lite mer avslappnad inställning till nakenhet och sex?

Läser just nu: "Dansen kring guldkalven - Så förändrades Sverige av börsbubblan" skriven av Björn Elmbrandt.

Kärlek till alla/Peter

En av dom första böckerna som jag blev rekommenderad att läsa när jag märkte att jag inte fick mitt liv att fungera var "Det självutplånande barnet" av Alice Miller. Andra böcker som hon skrivit är bl. a. "I begynnelsen var uppfostran", "Du skall inte märka" och "Riv tigandets mur".

Alice Miller beskriver på ett tydligt och, enligt mig, i stort sett korrekt sätt barnets utsatta och utlämnade position gentemot föräldrarna, hur viktig vår uppväxt är för hur vi formas som människor och hur vårt mående påverkas av vår uppfostran. Hon visar på hur föräldrar inte ser och förstår barnets behov, på grund av att dom själva inte har fått sina grundläggande behov tillfredsställda när dom växte upp. Har man inte själv blivit bemött med kärlek så bemöter man inte heller sina barn med kärlek. Om man inte har genomskådat alltihop.

Ett citat ur förordet till "Det självutplånande barnet" från 1995:

"Tragiken ligger i kränkningarna mot barnet och den bortträngning av dessa kränkningar som är nödvändig om barnet ska överleva skadorna; tragiken för barnet, som till varje pris försöker anpassa sig fullständigt och överleva utan sina känslor och behov så att han som vuxen tvingas leva utan den nödvändiga kompassen. Längre fram vet denne vuxne inte vem han är, vad han känner, vad han behöver; han har blivit ett med de förväntningar som ställts på honom alltifrån livets början och som han uppfyllt för att få en illusion av kärlek. Därför att ett barn inte kan överleva utan den illusionen."

Det var så det var för mig. Jag anpassade mig, jag hade ju inget val, så jag tappade bort mig själv fullständigt. Nästan. Jag har någonstans ändå alltid känt att det är något som inte stämmer. En diffus känsla av att det är något fel med alltihop. En känsla av att jag alltid var fel, att jag inte var mig själv. En känsla av att jag inte gjorde det som jag vill utan det som andra ville att jag skulle göra, vilket jag kunde känna, på något sätt, även när jag trodde att jag gjorde det jag ville. Har man tappat kontakten med sitt "sanna jag" så hur ska man då kunna veta vad man vill?

Om jag har hört rätt på nyheterna så har barnmisshandeln ökat i Sverige dom senaste åren, och det är så tragiskt att vuxna människor tror att dom har någon rätt att slå värnlösa, oskyldiga barn. Att slå sina barn är ett av dom tydligaste bevisen på kärlekslöshet och att man själv har blivit förnedrad och kränkt som barn. Våld föder våld och kärlek föder kärlek. Svårare än så är det inte.

Men vi vuxna är ju bra på att förnedra våra barn utan slag, det finns det många exempel på. Jag råkade se ett avsnitt av något "Nanny"-program på TV hur barnen kränktes hela tiden, till råga på allt framför kameran och ett stort antal tittare. Det verkade vara en total oförståelse inför barnen och deras känslor och behov. Det var som att barnen skulle tuktas och tämjas för att dom skulle veta sin plats. Anpassade barn är inte lyckliga barn. Men det är klart att det kanske "fungerar" och att barnen anpassar sig, för vad har dom för alternativ?

Psykologiskt våld kan vara lika illa som fysiskt våld, och fysiskt våld innebär ju också naturligtvis samtidigt ett psykologiskt våld. Eftersom det går att sända sådana program så måste vi, vad jag förstår, vara många som inte ser kränkningarna, och inte förstår vad det innebär för barnen att utsättas på det sättet...

Alice Millers bok var en del i mitt sökande för att förstå hur stor roll min uppväxt spelade för vem jag blev som vuxen. För mig har det handlat mycket om att förstå. För om jag inte förstår vad det är som har hänt, om jag inte ser problemet, om jag inte får ihop pusslet, om jag inte förstår varför jag är den jag är, hur ska jag då kunna bli den jag egentligen är och hur ska jag kunna veta i vilken riktning jag ska? Men det handlar inte om att förstå på detaljnivå, det är helheten som är det intressanta. Enstaka trauman klarar man som barn av, om man för övrigt får växa upp i en kärleksfull miljö.

Läser just nu: "Du store gud?" av Christopher Hitchens. Ur baksidestexten: "Hitchens bok är en svidande och frenetisk uppgörelse med religionens inflytande över människors livsvillkor runt vår planet."

Fred och frid till alla/Peter

 
"Världen är så full av vakter
och dom står vid varsin grind
Dom gapar och bevakar och befaller
Det finns så många fängelser där männskor spärras in
och dom värsta är väl dom som saknar galler"

Den här versen ur "Ride Johnny, ride", en låt av Mikael Wiehe, insjungen av Totta Näslund, var betydelsefull för mig i mitt sökande efter den jag var och varför jag var den jag var.

Den gav mig en "bild" av vad det var som hade hänt, och varför min "värld" hade krympt och blivit mindre och mindre. Den gav mig en "bild" av varför jag inte fick mitt liv att fungera så som jag ville. Jag fick en "bild" av mitt eget "inre fängelse" där jag levde ett ytterst begränsat liv, och där jag gick miste om allting som var viktigt och betydde något.

Lever man i ett "fängelse" så måste man ändå försöka hitta någon mening i det som sker vilket ledde till att jag skapade en massa substitut för livet, jag anpassade mig till "fängelset". Mitt liv blev ett "istället för liv". Jag levde ju i många år innan jag överhuvudtaget insåg att jag levde ett begränsat liv.

När "vakterna", föräldrar, lärare och övrig vuxenvärld, hela tiden står där och "bevakar gränserna" så anpassar man sig och man blir, och identifierar sig med, den dom vill ha en till, för att överleva. Jag blev "bilden" andra hade av mig själv. Jag hade inte en chans i världen att få utvecklas till den jag egentligen är.

Min tolkning av Mikael Wiehes rader är förmodligen betydligt mer långtgående än vad han menade.

Ha det gott/Peter

Vad innebär det att samtala? Hur ser det goda samtalet ut när det är som bäst?

För mig är det nog först och främst tystnad och eftertanke, en stillhet. Det måste finnas mycket "luft" i samtalet, man ger varandra utrymme, lyssnar på varandra och låter den andre prata till punkt i ett givande och tagande, i ett ömsesidigt utbyte. Om jag känner att den andre inte är intresserad av att lyssna på mig, inte ger mig utrymme, så tystnar jag. Associationerna måste få leda samtalet dit det leder utan gränser, utan ramar. Ett bra samtal är en resa som man inte vet var den kommer att ta vägen.

För mig är det viktigt att man får säga vad man tänker utan att det man säger värderas, att man tillåts prova och "lufta" sina tankar utan att dom "klibbar fast" vid en. För det jag tänker idag kanske jag inte tänker i morgon. Det är viktigt att det man säger inte förstoras upp och görs till något annat än vad det är. Ibland när jag har satt ord på sådant jag tänkt så har det inte låtit bra, och då måste man få komma senare och säga att "det där jag sa det blev inte bra...", och att det verkligen släpps då och inte "hänger kvar", inte blir en del av den andres "bild" av mig.

Ett bra samtal är för mig en ständigt pågående process som inte tar slut bara för att man skiljs åt för ett tag, det leder hela tiden vidare. För mig är det viktigt att man reflekterar och återkopplar till tidigare samtal, fördjupar, förtydligar och förklarar. Det är ofta som jag efter ett möte med en annan människa kommer på en massa saker som inte blev sagt, eller som jag vill förtydliga, eller bara resonera vidare kring, eller fråga den andre vad hon menade. Får jag då inte möjlighet att göra det inom några dagar (den andre kanske inte är intresserad) så är det som att samtalet rinner ut i sanden, det leder inte vidare, samtalet "lever" inte.

I det meningsfulla samtalet så finns ödmjukheten, tillåtandet, öppenheten och viljan att se hela människan, inte bara "skalet". Man ser henne som den hon är "här och nu" utan förutfattade meningar, utan "bilder" av den andre. Då blir dialogen, mötet, med den andre givande och utvecklande. Har jag en "bild" av den andre, hur hon är, vem hon är, så kommer allt som sägs att "filtreras" genom den "bilden" och förvrängas till något helt annat än det som egentligen sägs och vi kommer att prata "förbi" varandra utan att mötas. Ett bra möte är också så mycket mer än dom ord som sägs. Det är bara en liten del av allt vi kommunicerar som sker med det talade ordet. Vi "läser" varandras kroppsspråk, mimik och tonfall utan att vi är medvetna om det. Och vi påverkas av det.

När ingen har någon position eller ståndpunkt att försvara, och ingen behöver bevaka sina intressen kan samtalet leda vidare och möjligheten finns att man tillsammans upptäcker nya saker. Ett bra samtal berikar livet och kan leda till att man "växer" tillsammans. När det är som allra bäst. Och det är kärlek...

Ha det gott/Peter