Om livet, universum och allting!

Jag var ute och gick en sväng i det vackra vädret idag. Jag hörde och såg min första Svartvita flugsnappare för året. Det är alltid lika trevligt när fåglarna kommer tillbaks från sina vinterkvarter.

Vädret var vackrare än vad jag hade klätt mig för så jag fick klä av mig lite. Skjortan åkte av först, och sen åkte benen av. På byxorna alltså. Det är praktiskt att kunna zippa av benen. Men det var fortfarande varmt med t-shirt och shorts och då slog det mig igen, det som har slagit mig dom senaste somrarna. 

Jag tycker att det skulle vara trevligt om även jag kan få dra på mig en kjol när det är riktigt varmt och jag ska ut bland folk. Jag tänker mig att det är svalare och mindre instängt med kjol än att bära byxor eller shorts. Jag tycker inte om när det är instängt. Jag tänker mig en kjol som är tillverkad i ett lätt och tunt material, som inte är för lång, den ska sluta ovanför knät, och den får inte hindra min rörelsefrihet.
 
Jag vet, det är tillåtet för män att klä sig i kjol, men jag är inte tillräckligt modig för att göra det. Än. Det är ju trots allt inte ett särskilt vanligt plagg bland män. Jag hoppas att den dagen kommer när jag kan klä mig som jag vill utan att bekymra mig över att människor tittar lite roat på mig. Kommer den dagen så kan ju jag le inombords åt dom som ler åt mig och tänka att det är dom som är begränsade i sitt tänkande.
 
Att män inte bär kjol här i det vi kallar Sverige är ju, som så mycket annat, enbart en kulturell sedvänja och inget annat. Det behöver inte vara så, det skulle kunna vara annorlunda. Vilket naturligtvis gäller alla våra kläder. Det enda tydliga undantaget jag kommer på så här i en hast är att män sällan har ett praktiskt behov av att ha behå på sig.
 
Jag vet inte om jag behöver förtydliga mig, men jag gör det ändå. Jag vill inte klä mig i kjol för att bejaka någon feminin sida, eller för att söka min (köns-)identitet, eller för att provocera, eller för att utmana mig själv, eller för att bryta upp trista könsroller, eller för att jag tänder på att bära kvinnokläder.
 
Den enda anledningen är att jag tycker det verkar vara lätt, luftigt, svalt och praktiskt att bära kjol när det är varmt. Jag önskar bara att det ska kunna vara självklart för vem som helst att bära kjol då det kan kännas lite orättvist att vi män inte kan bära kjol på ett lika naturligt sätt som kvinnor. Eller vilket annat plagg som helst man vill ha på sig.
 
Dessutom så är ju kjolen ett ypperligt plagg för just män att bära, det är ju trots allt vi män som har grejer hängandes i grenen. Grejer som trivs bäst i frihet. Särskilt om man är i den åldern när man tänker skaffa barn, då ju testiklarna hänger på utsidan av kroppen för att spermieproduktionen inte mår bra av att det blir för varmt. Vilket det såklart blir om man stänger in "paketet" i ett par (trånga) byxor. Så även för fertilitetens skull borde män bära kjol. Undrar vem det var som kom på den tokiga idén att män skulle bära byxor?

http://www.midasclothing.com/pages/products.aspx?id=1

Ha en bra dag // Peter

Om man gör några enkla sökningar på Internet så ser man att det verkar finnas hur mycket sex som helst. För alla smaker. Inget har hjälpt till att sprida porren så mycket som Internet. Filmkanalerna på TV visar porrfilmer varje natt. Det kommer hela tiden nya böcker om tantrasex, sensuell massage, sextips, orgasmråd mm.

Det finns sexfrågespalter i många tidningar och på Internet. Det anspelas på sex i reklam och så fort någon "kändis" har visat en bröstvårta någonstans så "skriker" löpsedlarna om "NAKENCHOCK". Nej, förresten. Då är det kanske "SEXCHOCK!". För en "NAKENCHOCK!" räcker det nog med att någon visat naveln. Tydligen så säljer det i alla fall eftersom dom kan fortsätta med sådana och liknande löpsedlar. Jag får känslan av att vi nog är både lite vilsna och "besatta" när det gäller sex.

Rätta mig om jag har fel, men var det inte bara för några år sedan som hotell som sände porrfilmer på rummen bojkottades av typ fackförbund och myndigheter? Hur tänker dom idag? Idag har ju "alla" en bärbar dator med sig och alla hotell har internetuppkoppling, så nu är utbudet för den som vill se på porr oändligt mycket större än för bara några år sedan när hotellen bojkottades? Det är bara att logga in och surfa på.

Sexualiteten är, som jag ser det, ingen stark kraft. "Besattheten" efter sex och "översexualiseringen" av dagens samhälle, tänker jag, är en effekt av våra fullproppade "ryggsäckar" och speglar kanske mer vår inre stress och tomhet än något annat. Sex kan vara ett sätt att döva ångesten för ett tag, precis som andra droger. Sex kan lätta på "spänningen" och dämpa stressen en stund.

Sex kan såklart vara alldeles underbart. Men är det inte allt runt omkring som är det viktiga? Närheten till en annan människa, både fysiskt och känslomässigt, kroppskontakten, beröringen. Känslan att, både bokstavligt och bildligt talat, vara naken tillsammans med någon annan, utlämnad, sårbar, blottad. Att få ligga och hålla om varandra, känna värmen från en medmänniska, utan krav på prestation eller resultat, bara få ligga och "bara vara" en stund och känna att det är bra som det är. Och låta det som sker ske, blir det sex så blir det. Är det inte det vi egentligen söker och längtar efter?

Kan man vara "närvarande" tillsammans och känna den närheten det innebär så behöver man aldrig mer jaga "sensationer". Och kan man känna den tryggheten i sig själv och tillsammans med sin partner så behöver man aldrig mer vara vilsen när det gäller sex. För sex är ju egentligen det mest naturliga som finns. Lika naturligt som att andas.

Att älska i kärlek kan, för mig, aldrig vara något annat än en "här och nu"-upplevelse. Då existerar inte gårdagen och morgondagen. Inga krav på något "mer", inga förväntningar på en morgondag, inga förhoppningar om en fortsättning. Allt som existerar är "här och nu". Vad spelar det för roll vad den andre gjorde igår, eller kommer att göra i morgon? Gårdagen är passerad och förbi, och morgondagen vet vi inget om.

Kärleken hindrar inte någon att göra det hon vill. Kärleken håller inte fast utan låter andra människor gå sina egna vägar. Man kan inte äga en annan människa och hennes kropp, ändå så är det väl det vi försöker göra när vi låser fast varandra i relationer och ger varandra löften om trohet. Man kan inte vara otrogen mot någon annan än sig själv och sin egen väg genom livet. Löften skapar bara krav och förväntningar. Försöker jag vara trogen någon annan än mig själv så tappar jag bort mig själv på vägen.

Vi säger att vi älskar varandra, sen i nästa stund binder vi upp och begränsar varandra, sätter upp regler för den andre, vad hon får och inte får göra. Är det verkligen förenligt? Tja, det kanske beror på vad man menar med att älska någon. För mig är det inte det. Kärleken måste få vara fri. Kärlek utan frihet är ingen kärlek. Förväntar man sig kärlek, eller kanske till och med kräver kärlek, så är det inte kärlek man får tillbaka. Stänger man in kärleken så kvävs den. Kärleken stannar om dörren hela tiden står öppen, men kärleken går sin väg om dörren stängs.

Kärlek är kärlek och sex är sex. Kärlek, den kärlek jag pratar om, känner man för alla, men sex har man inte med vem som helst.

Vad jag förstår så är det ett tabu att hoppa i säng med sin bästa väns före detta partner. Varför? Finns det någon vänskap i att sätta gränser för sin kompis, att hindra henne att göra det hon har lust med? Om två människor, eller fler för den delen, vill ha det trevligt tillsammans så vill i alla fall inte jag stå i vägen.

Att vara naken tillsammans med andra borde väl vara det mest naturliga som finns? Vi föds nakna och i människans ungdom var vi alla alltid nakna. För barn är nakenhet hur naturligt som helst, men vi tar tyvärr ur dom det också. Det finns inget skamligt eller syndigt i det nakna. Kläder ska vi använda för att skydda oss mot vädrets makter, inte för att skyla vår nakenhet.

Att ha kläder, vad vi döljer med kläderna och hur kläderna ser ut är i allra högsta grad kulturellt betingat, och kultur är ju bara kultur och skulle lika gärna kunna se ut på ett annat sätt. Klädmodet styrs av tillfälligheter. Vad jag förstår så finns det fortfarande kulturer där nakenhet är fullständigt naturligt, även om "vår" "civilisation" har försökt, och på många ställen lyckats, att sprida "vårt" sätt att se på den "skamliga" nakna kroppen.

Dessutom så används ju kläder många gånger för att framhäva könet istället för att dölja det. Vi klär på oss för att dölja könet med kläder som är gjorda för att framhäva det? Ett rejält dekolletage framhäver behagen mer än döljer dom, och en bikini talar om för mig med all önskvärd tydlighet var dom mest intressanta och spännande delarna på kvinnokroppen sitter någonstans. Och dom här penisfodralen som männen på Papua Nya Guinea klär sig i kan man ju inte för sitt liv påstå att dom är till för att dölja något.

Jag tänkte inleda det här inlägget med att "Världen svämmar över av sex", men sen kom jag på att det skulle gå alldeles utmärkt att leva ett liv utan att behöva "svämmas över". Det går att till stor del välja vilket liv man vill leva och vilka intryck man vill få, utan att för den skull gå i kloster. Men skulle det inte vara trevligt om vi kunde ha en lite mer avslappnad inställning till nakenhet och sex?

Läser just nu: "Dansen kring guldkalven - Så förändrades Sverige av börsbubblan" skriven av Björn Elmbrandt.

Kärlek till alla/Peter

Jag håller på att läsa en bok som heter "Torsken som krympte - och andra evolutionära mirakel", skriven av två finländska ekologer som heter Katja Bargum och Hanna Kokko. Dom skriver om evolutionen och vilka vägar, och irrvägar, evolutionen har tagit och kan ta, och ger en massa fantastiska exempel från naturens oändliga mångfald. Jag tycker att det är en bra bok, lättsamt skriven med en lättsamt humoristisk ton.

När dom har berättat om vad som definierar ett kön, varför det finns olika kön, hermafroditer (sådana som är dubbelkönade), organismer som kan byta kön, organismer med upp till sju! olika kön, könsroller mm. så kommer dom in på deras favorit som är... äh, jag citerar rakt av:

"...borstmasken Ophryotrocha puerilis, som uppvisar ett av världens mest jämlika och romantiska förhållande könen emellan. Det lönar sig för maskparet att utse den större individen till hona, eftersom större maskar kan producera fler ungar, medan också en liten hane räcker för att befrukta en stor mängd ägg. Men maskhonans tillväxt blir långsammare när den satsar sin energi på att producera ägg, och så småningom växer hanen om honan. När så sker, byter båda maskarna kön, och den större individen tar på sig den tyngre bördan. Hanen som blivit hona växer nu långsammare, och honan som blivit hane går förbi den - och så byter man igen. Och igen, och igen - i lyckligt samförstånd hela livet."

Va, är det inte underbart? Tänk om vi kunde göra likadant!? Skulle det inte vara trevligt att kunna byta kön då och då? :-) Tänk vilken förståelse vi skulle kunna få för varandra. I bästa fall skulle vi kanske förstå att vi inte kommer från olika planeter utan att vi, som jag ser det, i grunden fungerar i stort sett likadant. Respekten mellan oss skulle kunna öka och vi skulle kanske kunna lösa upp en massa ingrodda unkna könsroller som bara ställer till det för oss.

Naturligtvis finns det skillnader mellan män och kvinnor, precis som det finns skillnader mellan oss alla. Men det som betyder något har vi gemensamt. Det som är "större" i dig är det som är "större" i mig. Dom skillnader som krånglar till det mellan kvinnor och män, mellan människor överhuvudtaget, är "bara" yta. Var det inte förresten någon poet som diktade något om att: "Det som är botten i dig, är det som är botten i mig"? Jag tror att det är så... :-)

Frid till alla/Peter

Ofta när det pratas om jämställdhet så får jag känslan av att man är ute efter en statistisk jämställdhet. Och att där män är, där ska också kvinnor vara, oavsett om det är något bra eller inte. Män och kvinnors löner ska vara lika höga, i genomsnitt, och man glömmer att vissa kvinnors löner är mycket högre än andra kvinnors, eller mäns, löner. Hörde nya chefen för AMF-pension, Ingrid Bonde, på radion och hon hade en lön på 310 000 kronor i månaden, plus ett bonusprogram. Hur många kvinnor, eller män, har en sådan lön? Och det är ändå ingen hög lön bland direktörerna. Hur kan man motivera att någon är värd sådana pengar? Blir vi jämställda när några kvinnor har sådana löner precis som männen? Tja, det kanske vi blir, men vi blir inte jämlikar. Hennes lön kommer ju någonstans ifrån och den bygger på att andra kvinnor, och män, jobbar i andra yrken som inte är lika bra betalda. Alla skulle kunna ha ett sjukvårdsbiträdes lön men alla skulle omöjligt kunna ha hennes lön. Samtidigt som det är så att vi skulle kunna klara oss bra utan hennes position men vi klarar oss inte utan sjukvårdsbiträdet.

Enligt min ordbok så betyder jämställdhet: "Lika rättigheter mellan män och kvinnor". Jag tycker nog att jämställdhet låter lite väl begränsat så jag ser hellre att vi använder ordet jämlikhet istället som betyder: "(social, politisk, ekonomisk) likställdhet" enligt samma ordbok. Det innefattar, som jag förstår det, alla människors relationer med alla andra människor. Varför har vi inte en jämlikhetsminister?

Om vi ska kunna bli jämlika så måste alla med, alla som är en del av vårat samhälle. Även den kinesiske arbetaren, om hon, eller han, tillverkar vår grejer. Hon är, som jag ser det, en del av vårat samhälle om hon arbetar åt oss. Vi kan inte lämna henne till senare. Om vi blundar för henne så kan vi vara säkra på att det är annat som vi blundar för också. Alla måste med hela tiden. Eller är det inte så kanske att om vi ska börja någonstans så måste vi börja just där, med den kinesiske arbetaren? Ska vi inte börja med dom som är längst ner på den sociala stegen, med dom som är mest utsatta? Ska vi bli jämlikar så måste vi se till människan, oavsett kön, hudfärg, nationalitet, ålder osv.

Om vi börjar med oss själva och ser om vårat eget hus så kommer vi också att se dom människor vi utnyttjar och förtrycker, även om dom inte bor i Sverige. För mig ligger det liksom i sakens natur. Det är att se om sitt hus för mig. Klarar vi av att bygga ett samhälle på att utnyttja någon, någon annanstans, så klarar vi av att vara orättvisa mot varandra också. Samtidigt är det ju så att om vi skapar ett jämlikt samhälle så kommer vi förhoppningsvis att bli ett föredöme och en inspirationskälla för andra att ta efter. Och vi kan inte lösa alla orättvisor på jorden. Vi kan inte ta ansvar för vad andra håller på med, även om vi naturligtvis kan försöka påverka dom. Och föregå med ett gott exempel. För tydlighetens skull bara, jag vet att det också finns kinesiska arbetare som tjänar bra.

För mig hänger livet ihop i en enda stor helhet, en enda odelbar väv, där allting påverkar allting annat. På ett eller annat sätt, mer eller mindre. Jag har svårt att dela upp livet och världen i delar eller fragment. Det mesta av det jag kommer att skriva om här på min blogg kommer att gå i varandra, ämnena kommer att tangera varandra. Eller också kanske man kan se det så att dom ämnen jag är intresserad av är i grunden ett: Livet! Jag vill försöka resonera kring livet i olika aspekter och utifrån olika infallsvinklar.

Ha det bra/Peter

 

Så länge vi inte har ett samhälle som är jämlikt, jämställt och rättvist så är vi alla förlorare. Det finns inga vinnare i ett "krig". Jag har som man inget att vinna på ett ojämställt samhälle. Män har aldrig haft något att tjäna på ett patriarkat. Ingen tjänar på att vi har ojämlika och orättvisa relationer. Visst tjänar män som grupp mer pengar än kvinnor som grupp men är det en vinst, är det något att ha? Meningen med livet handlar inte om pengar. Visst har män under historiens gång haft mycket mer makt än kvinnor, men har det gjort oss lyckligare? Kan någon tjäna på att behöva bevaka sina positioner istället för att kunna slappna av tillsammans med andra, både män och kvinnor?

Jag tänker att vi till stor del formas till det vi blir av vår uppväxt. Ett barn som respekteras växer upp till en vuxen som visar respekt. Ett barn som blir bemött med kärlek visar och känner kärlek. Barn som kränks och förnedras kommer att kränka och förnedra sig själv och andra, på ett eller annat sätt. Barn känner kärlek, och visar kärlek tillbaka, när det är kärlek. Ge oss kärlek och bemöt oss med respekt när vi växer upp så kommer vi att vara kärleksfulla när vi blir vuxna.

Jag tror att alla män innerst inne längtar efter att kunna få slappna av och vara sig själva tillsammans med andra utan att behöva spela något spel och slippa att spela "man". Jag tänker att vi spelar spel för varandra, vi sitter fast i "mönster",  men för att bryta det så måste vi göra det tillsammans.

För mig handlar jämlikhet, jämställdhet och rättvisa också om relationen mellan män och män, kvinnor och kvinnor, vuxna och barn, svarta och vita, syd och nord, öst och väst, rika och fattiga, gamla och unga. Alla ska få vara med på lika villkor, ingen ska lämnas utanför, ingen ska lämnas efter, ingen ska förtryckas. Låt oss leva i fred och harmoni...

Lev väl/Peter

Hörde på radions ekonyheter att regeringen inte tyckte det var tillräckligt många kvinnor i bolagsstyrelserna, och det är dom ju inte ensamma om att tycka. Men vad skulle vi vinna på att vi fick fler kvinnor på sådana poster? Missförstå mig inte, jag är den förste att skriva under på att vi ska skapa ett jämställt, jämlikt och rättvist samhälle, men vad har vi uppnått om kvinnor anpassar sig efter "manliga" strukturer? Är det inte dom "manliga" strukturerna som är problemet? Jag tror nämligen att om man som kvinna, eller som människa överhuvudtaget, anpassar sig till dom "manliga" strukturerna blir en del av dom, och att det då inte kommer att finnas någon större vilja att förändra dom. Vi får ett "status quo", men med kvinnor som är som "män".

Det är inte bara att ta en plats i en bolagsstyrelse utan man måste ju ha varit i branchen, i strukturerna, i många år. Man måste ju ha visat att man är kompetent (läs: godkänt dom "manliga" strukturerna), även om man kvoteras in. "Bråkstakar" som vill förändra det rådande kommer inte långt. Är det inte bättre om vi bygger ett samhälle som är anpassat efter både män och kvinnor, där vi kan arbeta tillsammans på lika villkor. Ett mänskligt samhälle.

Jag kan tänka mig hur mycket av mig själv jag måste ge avkall på om jag skulle gå in i en bolagsstyrelse. Om jag inte kan anpassa mig till en struktur så kan jag inte vara en del av strukturen. Lyckas jag anpassa mig så blir jag en del av den och då finns det på sin höjd bara en marginell vilja till att förändra. För mig ligger det liksom i sakens natur. "Manliga", eller "kvinnliga" för den delen, strukturer är, enligt mig, inte något av naturen givet som vi måste acceptera och stå ut med. Vi skulle alla tjäna på att montera ner osunda strukturer.

Jag har inte kollat men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det är så att det finns kvinnor med i Volvo AB:s styrelse. Den styrelse som nyss, i den sk. ekonomiska krisen, gick ut och ville höja taken för chefernas bonussystem...

Lev väl/Peter