Om livet, universum och allting!

Mitt liv har varit kantat av missade ögonblick. Dom har periodvis legat som ett pärlband efter varandra.

Alltför många gånger har jag varit arg för upplevda oförrätter, ältat orättvisor, ångrat misstag jag gjort, skämts över dumheter jag sagt, och sörjt och saknat det jag inte fick. Ofta långt efter att det hänt.

Jag har, som jag skrev i inlägget om blicken och leendet, också varit duktig på att inte släppa taget om tjejer som på något sätt har visat sig vänligt inställda till mig för ett ögonblick. Jag har förstorat upp minsta smula som någon gett mig. Jag ville ha mer. Längtat, saknat, hoppats. Jag har sällan försökt göra något åt det, och gjorde jag det så var det ofta taffliga försök. Jag längtade men var osäker, ängslig och rädd.

"Balladen om flickan och dom två munkarna" handlar ju också om just detta. Om att sluta bära på sådant som bara tynger. Jag lämnade inte tjejen med leendet på tåget. Jag fortsatte bära på henne.

Hur många leenden missar man idag om man går och tänker på att det var något man missade igår? Hur många ögonblick passerar obemärkta förbi när tanken är kvar i ögonblicket från förra veckan? Hur många vänliga blickar får man om man går och är arg för det som hände för en månad sedan?

Men hur ska man kunna släppa det som varit om man bär på en ryggsäck full med skräp? Hur ska man kunna se med klara ögon när år av anpassning har förvridit det man ser, som ett kalejdoskop förvrider den renaste blick?

När jag under min uppväxt för att överleva var tvungen att stänga av, anpassa mig och bli någon som inte var jag så skapades, bit för bit, lager för lager, ett avstånd inom mig mellan den jag blivit och den jag var. I det avståndet låg saknaden, den avgrundsdjupa tomheten, sökandet efter mening, och den ständigt närvarande längtan efter "något" som jag då inte förstod vad det var.

Det som bla. tog sig uttryck i en längtan efter kärlek, närhet, kontakt, ny bil, ny bostad, nya prylar, stunder av "lyckorus" och en längtan bort. Nästan oavsett var jag var så längtade jag bort någon annanstans. Det kändes som att livet hände på en annan plats än där jag var. Vilket det också gjorde på sätt och vis.

Det som var en längtan efter "något" var en längtan efter att få vara den jag egentligen var. Det som jag kände som en längtan bort var en längtan "hem".

/Peter

"Omedvetna filtersystem leder oss igenom den kaotiska vardagen, som ett inre navigationssystem. Och i ett specifikt fall gör hjärnan allt för att vi inte ska se andra som dom verkligen är. När vi förälskar oss. Vetenskapligt betraktat är förälskelsen framför allt ett stresstillstånd. Vår panikcentral, amygdala, aktiveras. Det händer egentligen alltid när en fara hotar. Panikcentralen sätter oss i larmberedskap och skapar den känsla av upphetsning som vi upplever när vi är förälskade. Paniktillståndet gör oss samtidigt lite blinda. Det ser till att vi inte tittar alltför noga på vår partner."

Ur del två av "Hjärnans autopilot".

Stress! Panik! Fara hotar! Larmberedskap! Till råga på det är vi blinda! Huga huga! Och det suktar vi efter.

Jag har länge tänkt att förälskelsen bottnar i rädslor, för varför skulle det annars pirra i magen när man ser eller tänker på den man är förälskad i? Den man trivs och kan vara sig själv tillsammans med skapar, tänker jag, bara ett lugn inombords.

I programmet pratar dom också om att man har gjort experiment som visar att ända upp till 7-10 sekunder innan man fattar ett medvetet beslut så har hjärnan redan förberett beslutet, bestämt sig. Så pass medvetna och fria är vi i våra beslut.

Det leder till slutsatsen att om jag kopplar upp dig i en apparat som kan mäta din hjärnaktivitet så kan jag vara medveten om ett beslut du kommer att fatta flera sekunder innan du är medveten om att du fattar just det beslutet. Är inte det fascinerande så säg?

Jag har alltså ingen aning om vilket beslut min hjärna tänker fatta innan den har fattat det. Men som vi alla länge vetat så är ju den fria viljan en illusion.

Programmets undertitel är "Kärleken är blind", men så är det ju inte. Det är förälskelsen som är blind. Kärleken ser och hör allt. Vi vill gärna blanda ihop det där.

/Peter

Jag har läst boken "Samarbete - Människans väg till framgång" av Patrik Lindenfors.

Jag har länge förstått att människans historia är en enda lång historia av samarbete, men jag har nog ändå inte förstått vidden av det.

Från gener (även den "själviska" genen måste "samarbeta" med sina genkompisar) och celler, ända upp/ut till det vi kallar vår kultur och våra idéer så är samarbete den röda tråden. Utan samarbete vore vi ingenting. Vi är till och med sådana notoriska samarbetare så vi samarbetar fast vi avskyr varandra. Via språket tex. Skriker jag okvädningsord till dig så kommer du att acceptera betydelsen av dom, och reagera därefter, och kanske skrika andra okvädningsord tillbaks. Och språket utvecklas, förändras och nya invektiv kommer till vare sig vi vill samarbeta eller inte. Bland annat.

För ett antal år sedan var Bob Dylan en favorit och jag samlade på mig dom flesta av hans skivor, även om jag ofta tänkte att hans låtar gjorde sig bättre när någon annan spelade in dom.

Ola Magnell gjorde en, som jag då tyckte, bra version av "Absolutely Sweet Marie" från skivan  "Blonde On Blonde" som heter "Isa Bell". Jag fattade inte mycket av texten, vilket jag sällan gör när en text går åt det mer poetiska hållet, mer än att han gick runt i Stockholm en kväll och undrade var Isa Bell var någonstans. Men det var två rader som gick in och fastnade:

En laglös måste också vara ärlig
En tjyv är inte alltid kriminell

Just så. Även om man är kriminell så måste man någonstans på vägen samarbeta med andra människor på lika villkor. Likaså om man är egoistisk och bara tänker på sig själv. Utan att på något sätt samarbeta med andra människor så överlever vi inte. Vi människor är alltför sårbara för det.

Vilket bör stämma till eftertanke hos dom som envisas med att tro att människan är egoistisk till sin natur. Som man känner sig själv känner man världen. Att vi sen kan samarbeta om riktigt dåliga saker som kanske till och med skadar oss själva i längden är en helt annan sak. Samarbete är det lika fullt.

/Peter

Häromdagen sändes ett bra program på Kunskapskanalen om hjärnan, medvetandet och hur våra sinnen fungerar. Vi vill gärna tro att vårt medvetande håller koll åt oss, men det är det undermedvetna som gör det stora jobbet. Vårt medvetande är ytterst begränsat.

Och när man har förstått att medvetandet är väldigt begränsat så kan man börja fundera på om verkligen "medveten närvaro" är något att stå efter. Ju mer vi försöker vara medvetna om det som händer desto mer missar vi av det som händer.

Programmet som är första delen av två finns att se på UR-Play. Andra delen sänds på tisdag 20:00.

"Hjärnans autopilot : Kraften i det omedvetna".

Om programmet:

"Vi är för det mesta lyckligt omedvetna om de beslut och handlingar som hjärnan hela tiden måste hantera i vår vardag. Det är hjärnan som gör att vi kan gå, cykla och köra bil utan att vi medvetet behöver tänka på vad vi gör. Vår hjärna väljer automatiskt ut vad vi överhuvudtaget ska lägga märke till. Det är därför magiker försöker förleda vår hjärna, snarare än våra ögon.

Trots vår förmåga till reflektion går det mesta av vårt tänkande och beteende helt automatiskt. Vår hjärna sköter rutinarbeten utan att besvära oss. Om en fara hotar skickas signaler till amygdala, panikcentralen i vår hjärna. I "Hjärnans autopilot" gör vi en djupdykning i den enorma datavolym som analyseras i våra omedvetna nervbanor."

Henrik Fexéus hade ett program för ett par år sedan som hette "Hjärnstorm", och det här är ett klipp därifrån. Jag tycker att det är mycket bra och talande för det säger på ett enkelt och tydligt sätt något väsentligt om vårt medvetande. Om du inte sett det tidigare så titta på det i lugn och ro, och följ instruktionerna.

Det har pratats en del om sk. maktlekar bland barn och ungdomar den senaste tiden:
 
"Maktlekarna ökar bland landets unga."
"Olika typer av maktlekar."
"Chatt om maktlekar"
 
Jag tänker att det, som så mycket annat, bara på ett tydligt sätt speglar den värld, det samhälle och den skola som vi låter våra barn växa upp i. Barn och ungdomar är tydligare i sitt uttryck än oss vuxna. Vi vuxna har "lärt" oss att anpassa oss, stänga av och inte lika tydligt visa det vi bär på.
 
Alla försök att med hjälp av olika metoder få bort det eller stävja det med mer personal i skolan, utan att lösa det grundläggande problemet, kommer bara att leda till att det tar sig uttryck på något annat sätt. För ut kommer det att komma. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

Fler exempel på att något är i grunden galet:

Läxor ständig källa till bråk

Var tredje elev får huvudvärk i skolan

Relaterat: Skolan, Barn

Det finns en spridd skämtteckning med rubriken "Tänk positivt!", där en man står med ena foten i kläm i en dörr och en annan man går förbi och frågar hurtigt: "Foten i kläm?", varpå mannen med foten i kläm svarar lika hurtigt med ett stort leende: "Jajjamensan!". 
 
Den här teckningen satte jag upp på kylskåpsdörren för många år sedan. Jag tyckte nog att den var rolig. Kanske kände jag också någonstans inom mig, även om jag inte förstod det då, att den sa något väsentligt.
 
Jag var i en relation då, en relation som hade slutat fungera sedan länge. Eller, den hade väl aldrig fungerat egentligen. Vi blev förälskade som så många andra. Levde i ett rus. Tyckte att allt var bara toppen. Det höll i sig ett tag för att sakta övergå i tystnad och missförstånd, så som förälskelser tenderar att göra. Relationen blev mer en vana än levande. Vi tyckte säkert också att vi kunde prata med varandra om allt, men det gjorde vi naturligtvis inte. Kan man prata med varandra så finns det ingen anledning till att man slutar prata med varandra.
 
En förälskelse är en illusion där två människor som inte är sig själva är "kära" i sin "bild" av den andre. Hopplöst läge såklart. För att upprätthålla illusionen så krävs det att man ständig bekräftar varandra, men hur länge orkar man med det? Det är omöjligt att leva upp till det något längre tag. Dom allra flesta förälskelser övergår följdriktigt i tystnad, missförstånd, gräl och leda, och det slutar oftast med att man går åt varsitt håll. Inte alltid som vänner. Och ofta visar det sig att man egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. 
 
Förälskelsen är blind och döv - Kärleken ser och hör allt.

En förälskelse är väl närmast att likna vid en bristsjukdom. Jag var en halv människa som ville bli hel och trodde att någon annan kunde göra mig hel. Jag längtade "hem" och hittade "hem" i en annan person. Men det var såklart dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra mig hel. Jag kan aldrig hitta lösningen på min "hemlängtan" utanför mig själv. Min egen tomhet kan ingen annan fylla upp. Tomheten ligger i avståndet mellan den jag blivit och den jag var och det avståndet kan ingen annan ta bort. Hur behagligt det än var att vara förälskad. Då.

Jag har varit förälskad fler gånger sedan dess, men inte lika starkt. Idag skulle det inte fungera alls. Jag kan inte ge den bekräftelse som krävs för att det ska bli en förälskelse, jag vill se människor som dom är och inte som någon idealiserad "bild", och jag kan inte umgås på det sättet med någon som inte ser mig som den jag är och har orimliga förväntningar på mig.
 
Nå, jag mådde dåligt, inte enbart för att relationen inte fungerade. När jag ser tillbaka på livet så kan jag se att jag alltid varit rädd, osäker, vilsen, gått med en ständigt närvarande ångest och en depression som med jämna mellanrum pockade på uppmärksamhet. Under min uppväxt så hade jag fullt upp med att överleva så jag tappade bort mig själv. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville, vad som var viktigt i mitt liv. Vilket naturligtvis bidrog till att relationen fortsatte alltför länge. Jag såg ingen väg ut. 
 
Jag fick kritik för teckningen, fick höra att den inte alls passade in: "Här skulle det verkligen behövas positivt tänkande!" Jag förstår tanken och bilden togs ner så småningom om jag minns rätt.
 
När relationen senare tog slut, mitt liv hade tagit en ny riktning, jag hade gått i den ena terapin efter den andra och jag hade provat på att affirmera och tänka positivt, så insåg jag till slut att jag satt med foten i kläm. Det var inte min sinnesstämning som var problemet, den var bara ett symptom.  Hade jag lyckats tänka positivt då så hade jag stannat i relationen ännu längre och hindrats i min utveckling.
 
Nu fungerade det inte för mig att tänka positivt, men om det hade gjort det så hade det inte löst några problem. Jag hade bara dolt dom, lagt locket på, och problemen hade funnits kvar och påverkat mig och mitt liv hela tiden även om jag inte hade märkt det. Hela tiden med depressionen lurandes bakom hörnet. "Skador" försvinner inte med affirmationer och positivt tänkande. Symptombehandling löser inte problem, det döljer dom. 
 
Risken med att tänka positivt är att man slutar känna vad man känner och att man inte tar itu med det som är det verkliga problemet. Vilket i sin tur riskerar leda till att man lever ett begränsat liv och stannar onödigt länge i livssituationer som inte är bra för en. Om man vill lösa sina problem så måste man få känna vad det är man känner. Har man foten i kläm så måste man se till så att man får loss den.

När man är vilsen efter en lång uppväxt där man varit tvungen att "stänga av" för att överleva så är det svårt att förstå vad man känner, och varför man känner det man känner. Att då döva det man känner är ingen hjälp i sökandet efter sig själv. Att acceptera sin situation tills man fått loss foten är något helt annat än att tänka positivt.
 
Kanske borde jag ha lagt till "Tänk positivt!" i den här uppräkningen. Även om "Tänk positivt!" låter lite bättre än dom andra så blir resultatet i stort sett detsamma.

Det är många saker jag har varit tvungen att omvärdera. Saker som jag fick med mig ut i livet men som det visade sig att det inte stämde. Saker som bara krånglade till mitt liv. Kärlek är en sådan sak.
 
Bell Hooks har formulerat det här med kärlek på sitt sätt i boken "Allt om kärlek":
 
"När vi förstår kärleken som en omsorg om vår egen och någon annans andliga utveckling står det klart att vi inte kan påstå att vi älskar om vi sårar och misshandlar. Kärlek och misshandel kan inte existera tillsammans."
 
"En överväldigande majoritet av oss kommer från dysfunktionella familjer där vi lärde oss att vi inte var bra, där vi kränktes, misshandlades verbalt och/eller fysiskt och negligerades känslomässigt trots att vi också lärde oss att vi var älskade. För de flesta av oss vore det alltför skrämmande att acceptera en definition som skulle få oss att uppfatta vår familj som kärlekslös. Alltför många behöver hålla fast vid en föreställning om kärlek som antingen gör misshandel acceptabel eller åtminstone får det att verka att det som hände inte var så illa."
 
"Precis som vi klamrade oss fast vid föreställningen att de som sårade oss som barn älskade oss, försöker vi alltså när vi såras av andra vuxna ge en rationell förklaring genom att vidhålla att de älskar oss."
 
Jag tycker att det där stämmer bra överens med hur jag tänker. Naturligtvis säger hon annat också som jag inte håller med om.
 
För mig är kärleken ett förhållningssätt, ett sätt att vara mot mig själv och andra, och inte en känsla. Det viktiga är, tänker jag, inte vad jag känner för andra utan hur jag uppfattas av andra människor. Ens egna känslor kan leda fullständigt vilse.
 
Kärleken som en känsla, när kärleken är riktad mot någon person, är för mig ointressant och ställer mest till besvär, den gör livet krångligare. Den begränsar, vill gärna hålla fast, sätta upp regler och styra. Den mår dåligt när kärleken inte är besvarad och blir lätt svartsjuk. Den kräver bekräftelse, presenter, uppvaktning. Den vill hela tiden få ut något för egen del. Det är alltför vanligt att människor sårar varandra fast dom samtidigt säger att dom älskar varandra.
 
Kärleken som ett förhållningssätt vill sina medmänniskor väl och låter dom gå sin egen väg, tänka sina egna tankar, håller inte fast och låter dom finna lyckan på sitt eget sätt. Även om man själv inte är inkluderad i den resan. Även om det innebär att man går åt varsitt håll. Den kärleken söker inte sitt. Det är en kärlek som är friare och öppnare till sin karaktär. Inga svallande känslor förvisso, men svallande känslor förblindar och jag vill se vad som händer i mina relationer.
 
Jag kan tycka att kärleken som en känsla är egoistisk, men det kanske man skulle kunna säga om kärleken som ett förhållningssätt också, på sitt sätt. Jag vill ju inte att någon sätter upp regler för mig och talar om för mig vad jag får och inte får göra, jag vill leva mitt eget liv. Och då kan jag inte heller sätta upp regler för någon annan att leva efter. Jag vill inte längre stå i vägen för någon annans lycka. Jag kan inte längre lova någon annan människa min trohet, min egen frihet är alltför viktig för det, den enda jag kan vara trogen är mig själv och min egen resa genom livet.

Det viktigaste i en relation är för mig att man är vänner som kan prata om allt och att man trivs tillsammans. Inte att man ska kunna säga att man älskar varandra. Vänskapen är ömsesidig, men kärleken behöver inget gensvar. Vänskap behöver bara visas genom att vara vänner, den behöver ingen annan bekräftelse.
 
Dessutom, är det inte märkligt att så fort otrohet kommer på tal så handlar det om vad man har gjort med det man har mellan benen? Som om det skulle vara det viktigaste? Eller ens viktigt?

I universum finns det inget upp eller ner, följaktligen inte heller här på jorden. Det finns inget som säger att norr ska vara uppåt, det är bara tillfälligheternas spel som gjort att vi ser det så.

Har funderat på att skaffa en sådan här karta och sätta upp på väggen, lite som en påminnelse om att vårt sätt att se på världen och verkligheten i mångt och mycket är en konstruktion. Vi är präglade av den kultur och det sammanhang vi har växt upp i och det vi "ser" behöver nödvändigtvis inte ha något med verkligheten att göra.

Ha det bra // Peter

Bra dokumentär på SVT idag (4/4). Den handlar bla. om att domstolar ser lindrigare på när vuxna slår barn än om barn slår vuxna, och att aga blivit mer accepterat som uppfostringmetod.

Tänk att det kan bli så fel så att vi vuxna tror att vi har rätt att kränka våra barn? Det verkar som vi inte förstår att om vi kräver respekt av våra barn så är det rädsla vi får tillbaks. Vi vill väl ändå inte att våra barn ska vara rädda för oss? Respekt är inget man kan kräva av barnen, inget man kan slå eller hota fram. Respekt förtjänar man, genom att vara respektfull.

Visst kanske man kan få barnen att lyda med hot och slag, men lydiga barn är inte fria lyckliga barn. Och dom blir inte fria, lyckliga och självständigt tänkande vuxna när dom växer upp.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att om vi vill att våra barn ska respektera oss så måste vi respektera dom. Respekterad kan man bara bli om man själv visar respekt. Att visa barnen respekt är precis samma sak som att visa en vuxen respekt. Barnen måste få vara människor på samma villkor som oss alla. Barn är också människor, bara lite mindre. Och klokare!

Se även: Ordtorka... ,"Trotsåldern" , Skogspromenadtankar...

Ha det bra // Peter

Nu skjuts det vargar i en rasande fart i skogarna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6371473.ab

12000 jägare ska skjuta 27 vargar.

Jag är mycket mer rädd för jägare än för vargar...

// Peter

Några fler citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

"Tonåren förknippas, i likhet med puberteten, i hög grad med ett språkbruk som nästan har politisk och militär karaktär: uppror, frigörelse, revolution, bristande disciplin.

I en maktstruktur, där de vuxna antas utgöra det stabila, konfliktlösa elementet, måste varje progressiv utveckling nödvändigtvis definieras som ett angrepp på det etablerade. På samma sätt ... placerar man i tonårsfamiljen rent språkligt skulden hos ungdomen. Därmed undviker man å det elegantaste att ta ställning till de vuxnas övergripande ansvar för samspelets karaktär. Det är "åldern", "hormoner" eller bägge delarna."

"Den avgörande faktorn för både barn och vuxnas välbefinnande och utveckling är kvaliteten på den samspelsprocess som finns inom familjen. Det vi i dagligt tal kallar "tonen", "stämningen", "atmosfären" eller "det som ligger i luften". ... ansvaret för processens kvalitet vilar på de vuxna i familjen. Det kan inte delegeras ut eller delas på ett demokratiskt vis."

"Det handlar om att lägga märke till barns signaler och ta dem på allvar, även när det betyder att man som vuxen måste ändra på en vana som man lärt känna som riktig under sin egen uppväxt eller under sin utbildning, och detta om så alla andra på gatan gör likadant."

"Jag menar att vi måste börja ställa mindre primitiva frågor kring det vi gör mot varandra, vare sig vi kallar det för uppfostran, pedagogik eller terapi. Det är inte tillräckligt att något "fungerar". Vi måste undersöka varför och hur det fungerar: Vad är det mänskliga och mellanmänskliga pris vi själva, barnen, klienterna, medborgarna och patienterna måste betala för något som omedelbart liknar en framgång?

Om priset är att den ena parten måste offra sin integritet för att tillfredsställa den andra så är priset för högt. Det är en enkel och civiliserad etisk princip."

"I linje med traditionen tänker och handlar vi ofta som  om vårt förhållande till barn är en enkelriktad gata - där trafiken går från oss till dem. Även moderna föräldrar blir hela tiden upptagna av om de nu ger barnen tillräckligt. I takt med att vår kunskap om barn växer spekulerar vi nu också om vi ger dem uppmärksamhet, kärlek, samvaro, stimulans, omsorg och tillräckligt med utmaningar. Det är väl och bra, så länge vi har i minnet att barns självkänsla också i hög grad är beroende av i vilken utsträckning de upplever sig värdefulla i våra liv. Ju mer de får lov att ge oss, desto sundare utvecklas deras självkänsla."

"I förhållandet mellan barn och vuxna är våldet alltid de vuxnas ansvar. Det gäller inte bara när det är de vuxna som utövar våldet, utan också när det är barnen eller ungdomarna som uppträder våldsamt - mot sina föräldrar, syskon, kamrater, främmande och andras eller det gemensamas egendom.

Över hela världen står politiker nuförtiden upp och fördömer barns och ungdomars våld och tillsammans med kränkta och upprörda föräldrar argumenterar de för strängare straff. Det är inte bara absurt - det är ungefär lika ansvarsfullt och begåvat som om de föreslog att man skulle balansera staternas budgetunderskott med barnens monopolpengar."

Citaten har jag valt ut, men sättet att uttrycka sig på är Jespers.

För egen del känns det som att jag kommer att ta en paus från bloggandet ett tag. Jag har en hel hög med ämnen att skriva om, och kommentarer att svara på, men det kommer inga ord när jag sätter mig för att skriva. Orden har tagit slut. Om det kommer ord så är jag ändå inte nöjd med dom. Dom känns krystade och frampressade, och så kan vi ju inte ha det.

Ordtorka har det varit förut. Och det bästa för mig när det händer är att släppa det helt, låta det få vara. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Det kommer när det kommer. Om det kommer. Lovar inget.

Det har heller inte blivit så mycket läsa ett tag, kanske hänger det ihop på något sätt, men jag har precis varit och lånat en bok på bibblan som heter "Ärans och hjältarnas språk - trender och traditioner i svenskan" av Lars Melin. Jag har börjat läsa i den och det är en underbar liten bok om det svenska språket.

Kärlek och värme/Peter

"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet av föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla på när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man en morgon står och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!" Vi den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej, det kan du inte!", "Nej, sluta nu, vi har inte tid med sådant trams!" Eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!

Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. Begreppet trotsålder är typiskt för makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling mer och mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

"Pubertet är sakligt sett en intrapsykisk (individuell) psykosexuell utveckling som för många 12-15-åringar skapar en hög grad av inre osäkerhet och turbulens. Att denna utveckling i sig skulle ge upphov till interpersonella konflikter (med de vuxna) är rent nonsens. Antalet konflikter och deras våldsamhet beror på de vuxnas förmåga att se sin ändrade roll i ögonen och det sätt som de lyckades ta vara på utvecklingen av barnets integritet under de tre- fyra första levnadsåren."

Citat ur "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.

Jag håller inte med om allt som Jesper Juul skriver men det jag kan instämma i skulle jag kanske ibland vilja formulera lite annorlunda. Men jag tänker ändå att när vi har förstått vad han pratar om har vi kommit en bra bit på vägen mot att visa våra barn den respekt dom förtjänar. För jag tänker att det handlar om att förstå, om man försöker göra som han säger så har man inte löst något, då blir det en metod. Det måste komma inifrån. Kanske kommer det fler citat...

Tack för boktipset Sanna!

"Trotsålder" är ett begrepp vi vuxna har skapat för att vi inte förstår våra barn och vad det är som händer i vår relation till dom, och, tänker jag, för att vi i slutänden inte förstår oss själva. Det är ett sätt för oss vuxna att "smita" från vårt ansvar, naturligtvis inte medvetet eller beräknande, vi gör bara så gott vi kan. "Trots" hos barn är bara en reaktion på oss vuxna och inget annat, det är inget som barn måste gå igenom.  Det finns inget egenvärde i att som barn vara "trotsig", utan är bara ett hinder i vägen för att få utvecklas. Blir barnen "trotsiga" så står vi vuxna i vägen för våra barn när dom ska bli självständiga.

För mig är det enkelt. Om vi vill att vuxna människor ska visa varandra respekt, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro eller något annat, så måste vi visa våra barn respekt. Det är inget vi kan "banka" in, "uppfostra" dom till, eller lära ut, som ett ämne i skolan. Vi måste visa respekt. Vi måste vara respektfulla, och kärleksfulla. Kärlek och respekt. För mig är det samma sak.

Barn vill inget hellre än att samarbeta med oss. Så som vi samarbetar med dom kommer dom att samarbeta med oss. På ett eller annat sätt. Barn är fullvärdiga människor. Barn är kompetenta. Och sociala. Och läraktiga. Det vi visar dom tar dom efter. Som vi behandlar dom, behandlar dom oss. Är vi trotsiga kommer dom att vara trotsiga. Den som blir kränkt kommer att kränka sig själv och andra. Den som slår har blivit slagen, men kanske inte alltid fysiskt.

Visar vi kärlek får vi kärlek tillbaks...

Fler tankar kring barn, föräldrar och uppfostran.

Frid och fred/Peter