Om livet, universum och allting!

"Bang goes the theory - Human power station" - Ett BBC program.

Vi tar lätt elen vi använder för självklar utan att fundera på hur mycket el vi egentligen använder. Det här programmet ger lite perspektiv på det. Och det här är ändå bara hushållselen som bara är en del av all energi vi använder. Programmet är en timme långt men det är väl värt att titta på. Roligt och tankeväckande.

"Syftet med Earth Hour är att skicka en politisk signal till makthavare om att ta klimatförändringarna på allvar, och därigenom uppmärksamma och skapa ett engagemang i frågan."

Frågor och svar om Earth hour.

 
Hur många av alla oss som släcker skulle rösta på det parti som tar klimatförändringarna på allvar och lägger förslag som verkligen gör skillnad?

Hur många av alla oss som släcker är beredda att offra bekvämlighet och nöjen för att rädda klimatet?

Vill vi lösa miljöproblemen, inklusive klimathotet, så måste vi, tänker jag, förändra vårt sätt att leva. Mycket av det vi idag tar för givet måste vi avstå ifrån om det ska förändra något. "Löser" vi problemen med ny teknik så kommer vi bara att flytta problemen från ett ställe till ett annat. Ny teknik blir ett hopplöst försök att lösa dom problem som tekniken själv skapar.

Jag håller på att läsa "Kollaps - Livet vid civilisationens slut", skriven av David Jonstad. Boken ifrågasätter den framgångsmyt som vårt västerländska samhälle vilar på. Den myt som bla. säger att allt kommer att bli bättre och att vi med ny teknik kan lösa alla gamla problem, bara vi låter den ekonomiska tillväxten fortsätta.

Även vår "civilisation" kommer att gå under en dag, precis som alla "civilisationer" före vår. Det är bara en tidsfråga om vi fortsätter som vi gör. Boken är mycket intressant och tankeväckande, och skriven med ett lättsamt språk.

David Jonstad intervjuas av Birger Schlaug i Kunskapskanalens serie "En bok, en författare".

Jag håller på och läser "Impotensmadrassen - Kemikaliedetektivens giftiga upptäckter" av Monica Kauppi.

Det är en bok som handlar om alla kemikalier och gifter vi omger oss med. Och dom finns verkligen överallt. I kläder, sängar, apparater, datorer, golv, köksredskap, byggmaterial mm. varifrån dom utsöndras så att vi lätt kan andas in dom. Eller ta upp dom via huden. Eller hamnar i naturen. Och när vi tvättar våra kemikalieindränkta kläder så hamnar dom, kemikalierna alltså, i reningsverken som många gånger inte kan ta hand om dom utan släpper ut dom i våra vattendrag. Där dom gör skada på växt och djurlivet.

Hon berättar på ett personligt och engagerande sätt om sina egna vedermödor som kemikaliekänslig, och hur hon försöker hitta produkter som är så kemikaliefria som möjligt. Och det verkar som att det hela tiden är någonting som spökar. Vårt samhälle har "utvecklats" så långt med att använda kemikalier så det blir ett elände och nästan ett heltidsjobb att försöka leva utan dom.

Till och med isbjörnarna går och bär på moderna kemikalier så det hjälper inte ens att flytta till nordpolen.

Kanske är det så att vissa av dom är oskyldiga och ofarliga för oss och miljön, men testas dom så görs det med en i taget. Problemet är att vi inte får i oss en kemikalie i taget utan en hel cocktail av kemikalier och gifter. Tillsammans kanske dom förstärker varandra och/eller ger nya effekter, den så kallade cocktaileffekten. Problemet är att ingen egentligen vet. Även om det är lätt att tänka att dom påverkar oss mycket mer än vi tror.

Boken är lättsamt skriven, och trots att det egentligen är ett dystert och tragiskt ämne så lyckas hon med att skriva den med en trevlig humor.

Ha en bra dag // Peter

Undertiteln till boken "Personligt" är "Samtal med fritänkare", och den är utgiven av bokförlaget "Fri tanke".

Jag är tveksam till ordet "fritänkare". Vem sitter inne med måttstocken som vi ska mäta med? Vem bestämmer vad det innebär att tänka fritt? Jag har nog alltid tänkt att jag har tänkt fritt. Men så fel jag har haft. Jag har suttit fast i ingrodda tankebanor och haft ett ytterst begränsat "seende". Men även om jag tänker annorlunda nu, så hur ska jag kunna veta att jag tänker mer fritt idag? Eller var det då, tidigare, jag tänkte fritt? Eller kanske jag aldrig har tänkt fritt? Kan man tänka en fri tanke? Hur känner man igen en fri tanke? Vem sitter på sanningen om livet?

Och bara för att man kanske tänker "fritt" när det gäller vissa saker så kanske man är väldigt "stelbent" när det gäller andra, och finns inte risken då att man missar helheten? Och missar man helheten så kanske man missar det som är det viktiga? Vi är alla, tänker jag, mer eller mindre, präglade av det sammanhang, den kultur och den tid vi lever i, och hur vet man att man tänker en fri tanke utan att ha frigjort sig från det? Och hur vet man att man frigjort sig från sitt kulturella arv?

Den som är vis och klok söker sanningen, visdomen och den fria tanken; den som tror sig ha funnit den är blott en narr...

Jag tillhör ingen "ism". Jag vill inte bli kallad något som slutar på "ist", förutom att jag ibland kan gå med på att jag är en cyklist (tack för den Tage Danielsson). Jag sätter ogärna etiketter på folk, jag vill se människor som dom sammansatta varelser dom är. Och jag vill heller inte att någon annan sätter en etikett på mig. Jag är en människa som heter Peter, det räcker.

Jag brukar lyssna på "Filosofiska rummet" i radions P1, och för ett bra tag sedan så var det någon där, minns inte vem, som sa att tjugofem procent av oss människor inte har några som helst behov av en gud eller högre makt. Jag vet inte om siffran stämmer, eller var den kommer ifrån, men jag är i alla fall en av dom.

För mig är det här med guds vara eller inte vara en icke-fråga. 99,99 procent av all min tid så är det något jag överhuvudtaget inte reflekterar över. Och det har alltid varit så. Det är inget jag saknar och det är inget tomrum jag behöver fylla. Jag behöver heller ingen alternativ "tro" istället för. Jag har aldrig grubblat över sådana frågor. Visst har jag gått och burit på ett jättestort tomrum som jag har försökt att fylla med än det ena och än det andra men det har berott på helt andra saker.

Om det finns en gud och hon/han/den/det inte visar sig för mig på något sätt, och jag inte har några grubblerier åt det hållet, så är det som det är. Jag kan inte pressa fram en gud hur mycket jag än försöker. Och jag kommer att vara nöjd som det är. Jag kan inte bli "troende" med hjälp av några som helst "förnufts"-resonemang.

Jag tänker att det motsatta också måste gälla. Om jag har en tro på en gud och jag vet att hon finns, jag känner det med hela min kropp, så kan jag inte med "förnufts"-argument, eller andra försök, tänka bort henne, eller pressa bort henne, och jag skulle vara nöjd med min tro. Kanske skulle jag fundera på hur det känns att inte ha en tro, precis som jag idag kan fundera på vad det innebär att ha en tro.

Men jag skulle inte vilja kalla mig för ateist. Dels för att jag inte behöver/inte kan sätta någon etikett på mig själv, och dels för att det inte säger någonting om hur man är som människa bara för att man kallar sig för ateist. Eller humanist, eller kristen, eller agnostiker, eller muslim, eller hindu, eller...

För mig är det oviktigt vad människor tror på, eller inte tror på. Det viktiga är väl hur vi är mot varandra, och mot "skapelsen"? Och att vi är ödmjuka inför det faktum att vi trots alla likheter ändå är olika, att vi är på olika ställen i livet, att vi bär på olika erfarenheter? Att vi är kärleksfulla mot varandra?

Det är mycket jag inte vet, det är mycket jag inte förstår och det är mycket jag aldrig kommer att kunna förstå, men jag har inget behov av att fylla "luckorna" med en högre makt. Livet "är", och det räcker för mig. Det är en del av livets "mysterium" och "mirakel" att inte veta, och veta att jag kanske aldrig kommer att få veta. Livet är fascinerande som det är. Jag behöver ingen förklaring till det oförklarliga. Men jag gläds åt det som går att "veta" och förstå.

Och jag förstår att det finns saker som är oförklarliga idag som kommer att vara förklarade i morgon. Eller åtminstone "förklarade". Jag tänker även att det finns sådant som är förklarat i dag som kommer att vara förklarat på ett helt annat sätt i morgon. Vår bild av världen är inte statisk utan förändras hela tiden i en dynamisk process.

Jag har tidigare i mitt liv bara haft två förebilder, om jag överhuvudtaget har haft förebilder. Den ene är Jan Lindblad och han har jag skrivit några rader om tidigare. Den andre är Tage Danielsson. Bägge två dog alldeles för tidigt.

TD kallade sig humanist. Han sa att han inte ville kalla sig "...någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist". Han var en humanistisk humanist. Medmänsklig. Förvisso kunde han nog också vara "vass" ibland, men han hade en märklig förmåga att vara det på ett "snällt" sätt.

Jag har hans sista stora tal som han höll på humanistdagarna i Linköping 3 september 1985, sparat, kopierat från någon tidning någon gång.

I talet så pratar han om att han vill att humanismen, vetenskapen och makten ska gå hand i hand. Som det är idag så springer, enligt han, och enligt mig, vetenskapen och makten i förväg och lämnar humanisten, människan, akterseglad. Bristen på eftertanke före, och brist på moraliskt ansvar hos makt och vetenskap i efterhand, leder till att vi får en värld som inte är bra för varken människor, djur eller natur.

Jag har sökt efter talet på nätet men inte hittat det, men han inleder talet med en dikt som handlar om Herman Kvist, "Den akterseglade humanisten" och atombombsprov.

Några verser lyder:

"I stäven stod väl Herman Kvist,
I havets spegel speglad.
Jag mönstra på som humanist
men blev visst akterseglad.

Det var ju synd att inte jag
fick vara med och säga
att med naturen måste man
mer varsamt gå till väga.

Ty bortsett från att hjärnan vår
är stor - förvuxen ä´ den -
så har vi samma livsvillkor
som fåglarna och träden

var gång du värnar om ett träd,
en albatross, en älv
som hotas av förstörelse
- Då värnar du dig själv."

Han citerar på ett ställe ett känt uttalande av Albert Einstein:

"Omsorg om människan själv och hennes öde måste alltid utgöra huvudintresset vid alla tekniska strävanden...Glöm aldrig det, mitt ibland era diagram och ekvationer".

Han avled lite drygt en månad efter att han hållit det talet...

Och han har sagt det här:

"Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej,
att då gäller denna sanning bara mig."

Jag kan på många sätt känna sympati för den humanism/humanist han målade upp och representerade:

"Om natten tänder han sin enkla lykta
och går sin folkhemsrond på husesyn.
Han återlämnar böcker som är knyckta.
Han gör en rynkad panna slät i hyn.
Han drar en sång till tröst för de betryckta.
Han kommer som Jon Blund med paraplyn.
Han vinkar åt den siste nattcyklisten -
humant, som det ju anstår humanisten.

Han strävar redligt med den svåra lotten
att skydda människornas mänsklighet.
Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten.
All världens stövlar är han till förtret.
Lätt blir han överkörd, som igelkotten -
ett alltför sårbart litet taggpaket
som inte trodde illa om bilisten.
Så humanistisk är han, humanisten."

Det var två verser ur TD:s "Humanifest". Det läste han upp när han blev hedersdoktor vid universitetet i Linköping våren 1980.

 Men det är väl samma sak här. Det finns inget rätt sätt att vara humanist på, och det finns ingen rätt tolkning av humanismen. För vem skulle bestämma det?

 
Förvisso var säkert inte TD heller alltid någon mönstermänniska, men jag kan sakna hans humor, hans vänliga stämma och hans analys av världen i mediabruset idag...

Kärlek och värme/Peter

Hörde på radions "Studio ett" att SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, har beslutat att slutförvaret av det utbrända kärnbränslet ska ske i Forsmark 500 meter ner i berggrunden.

Det tar ca hundra tusen år för strålningen från kärnbränslet att avklinga så att det blir ofarligt. Vad har vi för rätt att producera sopor som är farliga i hundra tusen år? Vem vet hur det ser ut i Forsmark fram till dess? Ingen. Det vi kan vara säkra på är att det inte kommer att se ut som i dag. Vår civilisation kommer att försvinna under tiden, Sverige som nation kommer att försvinna, finns det människor i Forsmark om några tusen år så kommer dom förmodligen inte att prata något av dom språk vi pratar idag (och kommer då förmodligen inte heller att förstå dom varningsskyltar som kommer att sättas upp, om skyltarna ens finns kvar), kanske kommer det att ha blivit en ny istid, kanske har vattennivån på grund av växthuseffekten stigit så att Forsmark ligger under vatten, kanske en komet kommer att slå ner.

Kanske kommer något annat att hända. Jorden är en "levande" planet som hela tiden är i förändring. Allting förändras hela tiden, inget är bestående, inget varar för evigt, allt är i rörelse, ingen vet hur morgondagen ser ut. Att planera för tusentals år framåt går inte. Vem vet om eller när radioaktiviteten börjar läcka ut och förgifta omgivningarna och grundvattnet?

Om vi går hundra tusen år åt andra hållet, bakåt i tiden, så hade vi människor inte lämnat Afrika utan levde förmodligen i små grupper som strövade omkring i Great Rift Valley i Östafrika. Vi levde som samlare och jägare och vi levde våra liv så långt ifrån vårt sätt att leva idag man kan komma. Ingen då skulle ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att världen skulle komma att se ut som den gör idag. På samma sätt är det med oss, vi kan inte veta hur det kommer att se ut i framtiden.

Det finns inget som säger att vårt sätt att leva kommer att kunna fortsätta särskilt länge till. Vi förbrukar redan idag mer resurser än vad vårt jordklot mäktar med. En dag kommer naturen, eller vi själva, att slå tillbaka mot oss, på ett eller annat sätt, om vi inte besinnar oss.

På radion så frågade dom en forskare på Chalmers i Göteborg, och som forskade just om kärnbränsleförvaring, om han skulle kunna tänka sig att bo i närheten av ett slutförvar och han svarade att han inte såg några problem med det. Det gör nog inte jag heller. Det är förmodligen inte för oss som lever nu som det kan vara farligt, och kanske inte för nästa generation heller, och inte nästa, och inte nästa. Problemet är att på hundra tusen år så går det mer än tretusentrehundra generationer, om man räknar trettio år per generation. Och ingen vet vad som kommer att hända under den tiden.

Nu när det finns en massa utbränt kärnbränsle så måste det ju förvaras någonstans och då kanske Forsmark är det bästa stället, vad vet jag. Men det är oansvarigt av oss att acceptera att det produceras ännu mer bränsle som också ska slutförvaras. Det radioaktiva kärnbränsleavfallet är för mig en tillräcklig anledning, det finns ju fler, för att vi ska stänga ner kärnkraftverken så fort det bara går. Och det går att göra i morgon om vi bara vill, utan att vi för den skull behöver använda mer fossila bränslen.

Läser just nu: "Universum och tekoppen - den sköna matematiken" av vetenskapsjournalisten K.C. Cole.

Fred och frihet till alla/Peter

Och med mindre pengar i plånboken så skulle vi inte kunna förbruka lika mycket energi, vilket kanske skulle kunna leda till att vi kan lägga ner kärnkraftverken, denna livsfientliga energikälla. Skulle jag börja förespråka kärnkraft så måste jag först sätta på mig enorma skygglappar för att inte se riskerna och problemen med kärnkraften. Nej förresten, så stora skygglappar finns inte.

Vi skulle vara tvungna att ransonera våra bilresor till bara det nödvändiga. Massbilismen är ett miljöproblem oavsett vilket bränsle vi kör på. Etanol har vi ju redan insett inte är någon lösning. Vi skulle inte behöva en egen bil utan kunna vara med i en "bilpool", eller hyra när vi någon gång behöver en bil. Vi skulle heller inte ha samma behov av nya råvaror så kanske skulle vi se mer av levande natur och gamla skogar. Det sägs att vi aldrig har haft så mycket skog som vi har nu, men det är ju inte sant. Det vi har är trädplantager och det är något helt annat. Det finns väl ingen som skulle kalla ett rapsfält för en äng, även om det kan tilltala ögat när rapsen blommar? En levande skog är så oändligt mycket mer än en samling med träd.

Efterfrågan på nya uppfinningar och produkter skulle minska vilket skulle leda till att det inte behövs nya modeller varje år. Stressen att "hänga med" i den sk. utvecklingen skulle minska vilket vi alla skulle må bra av, inte minst företagen som skulle få ett sundare affärsklimat. Vi skulle också kanske hinna testa produkterna så att dom inte är miljöfarliga innan dom kommer ut på marknaden. Kanske skulle vi kunna minska ner på kemikalieanvändningen. Vi skulle ha tid att låta försiktighetsprincipen gälla.

Med mera.

Den största vinsten kanske ändå skulle vara att vi fick tid att se varandra, se våra barn, prata med varandra och kanske, i bästa fall, lära känna varandra...

Lev väl/Peter

Jag vaknade till grönfinkens sång i morse, underbart!

Douglas Adams är ju mest känd för världens längsta trilogi, dom fem delarna i "Liftarens guide till galaxen", där man får veta att svaret på den stora frågan om livet, universum och allting är fyrtiotvå. Men han har skrivit en bok som enligt mig är långt mycket bättre och det är "Sista chansen". Den boken är "på riktigt" och i den så är han och en biolog ute och reser i världen för att uppsöka utrotningshotade djur och prata med dom som försöker rädda och bevara dom. Det är såklart en allvarlig bok med ett angeläget budskap men den är skriven med samma humor som man känner igen från hans andra böcker.

Mitt liv blir fattigare för varje djur eller växtart som försvinner och i dag så utrotar vi andra medvarelser på jorden med en rasande fart. Även om jag aldrig kommer att få se ett fingerdjur eller en kakapopapegoja så berikas mitt liv av att veta att dom fortfarande finns kvar och att dom har det bra. Vi människor har ingen rätt att leva liv som går ut över andra varelsers möjligheter att leva sina liv. Gör vi det så kommer vi i slutänden att ta död på oss själva. Vi är en del av hela "skapelsen" och kan inte ställa oss över den utan att det kommer att få konsekvenser för oss. Vi är beroende av allt annat liv, och allt på jorden hänger ihop i en enda stor helhet.

Boken har några år på nacken men den är i allra högsta grad lika aktuell i dag som när den skrevs. Finns säkert på biblioteket eller på ett antikvariat.

Lev väl/Peter