Om livet, universum och allting!

Jag får för varje dag som går allt svårare att ens göra en fluga förnär. För mig så har alla djur rätt att få finnas till på sina egna villkor i så stor utsträckning som möjligt.

När jag får se fritt levande djur så kan jag bara fascineras och glädjas över förmånen att få vara med om något fantastiskt. Det gäller alltifrån små insekter till älgar. Och jag hoppas innerligt att jag någon gång kommer att få se våra stora rovdjur i vilt tillstånd i sin naturliga miljö.

Får jag se ett rådjur så tänker jag: "Åh, vad vackert!" och inte: "Var är bössan?", eller: "Åh, vad gott det är med rådjurssadel!".

När djur utrotas eller försvinner från ett område på grund av människan så blir mitt liv för varje gång det sker lite fattigare. Nu har man ju inte utrotat vargstammen, men den är alldeles för liten och sårbar för en sådan här urskiljningslös jakt.

Den biologiska mångfalden ska vi förövrigt, enligt mig, inte bevara för kommande generationer människors skull, utan för dess egen skull. I den biologiska mångfalden ingår vargen i den svenska naturen.

Min sista mening i mitt förra inlägg ber jag om ursäkt för, kanske borde jag ta bort den. Det är en alltför svepande formulering, men kanske en ögonblicksbild av vad jag kände just då. Kanske samma sak med rubriken.

Ibland tänker jag att det är alldeles för lätt att skriva och kommentera något på Internet. Ibland är det för lätt att glömma eftertanken.

Förvisso är det så att jag hellre möter djur i skogen än jägare, av den enkla anledningen att jägaren oftast är ute i skogen för att döda det som jag vill se och som jag fascineras över. Och människor med vapen gör mig alltid lite nervös.

Jag har inga problem med att tex. rävar med skabb, att vargar som blir alltför närgångna och orädda för människan, eller djur som är sjuka på annat sätt avlivas, och när älgen inte har en naturlig fiende så måste kanske den hållas nere med jakt. Jag har heller inget emot att vi utrotar minken och mårdhunden, för det är arter som inte hör hemma här och gör en stor skada på annat vilt.

Den jakt vi såg igår är något helt annat och inget som hör hemma i den värld jag vill se.

Vargens tid, en blogg om vargen.

Kanske är det dags att göra slag i saken och bli medlem i Svenska Rovdjursföreningen, som jag ändå har tänkt att göra...

Ha det gott // Peter

Nu skjuts det vargar i en rasande fart i skogarna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6371473.ab

12000 jägare ska skjuta 27 vargar.

Jag är mycket mer rädd för jägare än för vargar...

// Peter

Jag håller på och läser "Impotensmadrassen - Kemikaliedetektivens giftiga upptäckter" av Monica Kauppi.

Det är en bok som handlar om alla kemikalier och gifter vi omger oss med. Och dom finns verkligen överallt. I kläder, sängar, apparater, datorer, golv, köksredskap, byggmaterial mm. varifrån dom utsöndras så att vi lätt kan andas in dom. Eller ta upp dom via huden. Eller hamnar i naturen. Och när vi tvättar våra kemikalieindränkta kläder så hamnar dom, kemikalierna alltså, i reningsverken som många gånger inte kan ta hand om dom utan släpper ut dom i våra vattendrag. Där dom gör skada på växt och djurlivet.

Hon berättar på ett personligt och engagerande sätt om sina egna vedermödor som kemikaliekänslig, och hur hon försöker hitta produkter som är så kemikaliefria som möjligt. Och det verkar som att det hela tiden är någonting som spökar. Vårt samhälle har "utvecklats" så långt med att använda kemikalier så det blir ett elände och nästan ett heltidsjobb att försöka leva utan dom.

Till och med isbjörnarna går och bär på moderna kemikalier så det hjälper inte ens att flytta till nordpolen.

Kanske är det så att vissa av dom är oskyldiga och ofarliga för oss och miljön, men testas dom så görs det med en i taget. Problemet är att vi inte får i oss en kemikalie i taget utan en hel cocktail av kemikalier och gifter. Tillsammans kanske dom förstärker varandra och/eller ger nya effekter, den så kallade cocktaileffekten. Problemet är att ingen egentligen vet. Även om det är lätt att tänka att dom påverkar oss mycket mer än vi tror.

Boken är lättsamt skriven, och trots att det egentligen är ett dystert och tragiskt ämne så lyckas hon med att skriva den med en trevlig humor.

Ha en bra dag // Peter

Undertiteln till boken "Personligt" är "Samtal med fritänkare", och den är utgiven av bokförlaget "Fri tanke".

Jag är tveksam till ordet "fritänkare". Vem sitter inne med måttstocken som vi ska mäta med? Vem bestämmer vad det innebär att tänka fritt? Jag har nog alltid tänkt att jag har tänkt fritt. Men så fel jag har haft. Jag har suttit fast i ingrodda tankebanor och haft ett ytterst begränsat "seende". Men även om jag tänker annorlunda nu, så hur ska jag kunna veta att jag tänker mer fritt idag? Eller var det då, tidigare, jag tänkte fritt? Eller kanske jag aldrig har tänkt fritt? Kan man tänka en fri tanke? Hur känner man igen en fri tanke? Vem sitter på sanningen om livet?

Och bara för att man kanske tänker "fritt" när det gäller vissa saker så kanske man är väldigt "stelbent" när det gäller andra, och finns inte risken då att man missar helheten? Och missar man helheten så kanske man missar det som är det viktiga? Vi är alla, tänker jag, mer eller mindre, präglade av det sammanhang, den kultur och den tid vi lever i, och hur vet man att man tänker en fri tanke utan att ha frigjort sig från det? Och hur vet man att man frigjort sig från sitt kulturella arv?

Den som är vis och klok söker sanningen, visdomen och den fria tanken; den som tror sig ha funnit den är blott en narr...

Jag tillhör ingen "ism". Jag vill inte bli kallad något som slutar på "ist", förutom att jag ibland kan gå med på att jag är en cyklist (tack för den Tage Danielsson). Jag sätter ogärna etiketter på folk, jag vill se människor som dom sammansatta varelser dom är. Och jag vill heller inte att någon annan sätter en etikett på mig. Jag är en människa som heter Peter, det räcker.

Jag brukar lyssna på "Filosofiska rummet" i radions P1, och för ett bra tag sedan så var det någon där, minns inte vem, som sa att tjugofem procent av oss människor inte har några som helst behov av en gud eller högre makt. Jag vet inte om siffran stämmer, eller var den kommer ifrån, men jag är i alla fall en av dom.

För mig är det här med guds vara eller inte vara en icke-fråga. 99,99 procent av all min tid så är det något jag överhuvudtaget inte reflekterar över. Och det har alltid varit så. Det är inget jag saknar och det är inget tomrum jag behöver fylla. Jag behöver heller ingen alternativ "tro" istället för. Jag har aldrig grubblat över sådana frågor. Visst har jag gått och burit på ett jättestort tomrum som jag har försökt att fylla med än det ena och än det andra men det har berott på helt andra saker.

Om det finns en gud och hon/han/den/det inte visar sig för mig på något sätt, och jag inte har några grubblerier åt det hållet, så är det som det är. Jag kan inte pressa fram en gud hur mycket jag än försöker. Och jag kommer att vara nöjd som det är. Jag kan inte bli "troende" med hjälp av några som helst "förnufts"-resonemang.

Jag tänker att det motsatta också måste gälla. Om jag har en tro på en gud och jag vet att hon finns, jag känner det med hela min kropp, så kan jag inte med "förnufts"-argument, eller andra försök, tänka bort henne, eller pressa bort henne, och jag skulle vara nöjd med min tro. Kanske skulle jag fundera på hur det känns att inte ha en tro, precis som jag idag kan fundera på vad det innebär att ha en tro.

Men jag skulle inte vilja kalla mig för ateist. Dels för att jag inte behöver/inte kan sätta någon etikett på mig själv, och dels för att det inte säger någonting om hur man är som människa bara för att man kallar sig för ateist. Eller humanist, eller kristen, eller agnostiker, eller muslim, eller hindu, eller...

För mig är det oviktigt vad människor tror på, eller inte tror på. Det viktiga är väl hur vi är mot varandra, och mot "skapelsen"? Och att vi är ödmjuka inför det faktum att vi trots alla likheter ändå är olika, att vi är på olika ställen i livet, att vi bär på olika erfarenheter? Att vi är kärleksfulla mot varandra?

Det är mycket jag inte vet, det är mycket jag inte förstår och det är mycket jag aldrig kommer att kunna förstå, men jag har inget behov av att fylla "luckorna" med en högre makt. Livet "är", och det räcker för mig. Det är en del av livets "mysterium" och "mirakel" att inte veta, och veta att jag kanske aldrig kommer att få veta. Livet är fascinerande som det är. Jag behöver ingen förklaring till det oförklarliga. Men jag gläds åt det som går att "veta" och förstå.

Och jag förstår att det finns saker som är oförklarliga idag som kommer att vara förklarade i morgon. Eller åtminstone "förklarade". Jag tänker även att det finns sådant som är förklarat i dag som kommer att vara förklarat på ett helt annat sätt i morgon. Vår bild av världen är inte statisk utan förändras hela tiden i en dynamisk process.

Jag har tidigare i mitt liv bara haft två förebilder, om jag överhuvudtaget har haft förebilder. Den ene är Jan Lindblad och han har jag skrivit några rader om tidigare. Den andre är Tage Danielsson. Bägge två dog alldeles för tidigt.

TD kallade sig humanist. Han sa att han inte ville kalla sig "...någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist". Han var en humanistisk humanist. Medmänsklig. Förvisso kunde han nog också vara "vass" ibland, men han hade en märklig förmåga att vara det på ett "snällt" sätt.

Jag har hans sista stora tal som han höll på humanistdagarna i Linköping 3 september 1985, sparat, kopierat från någon tidning någon gång.

I talet så pratar han om att han vill att humanismen, vetenskapen och makten ska gå hand i hand. Som det är idag så springer, enligt han, och enligt mig, vetenskapen och makten i förväg och lämnar humanisten, människan, akterseglad. Bristen på eftertanke före, och brist på moraliskt ansvar hos makt och vetenskap i efterhand, leder till att vi får en värld som inte är bra för varken människor, djur eller natur.

Jag har sökt efter talet på nätet men inte hittat det, men han inleder talet med en dikt som handlar om Herman Kvist, "Den akterseglade humanisten" och atombombsprov.

Några verser lyder:

"I stäven stod väl Herman Kvist,
I havets spegel speglad.
Jag mönstra på som humanist
men blev visst akterseglad.

Det var ju synd att inte jag
fick vara med och säga
att med naturen måste man
mer varsamt gå till väga.

Ty bortsett från att hjärnan vår
är stor - förvuxen ä´ den -
så har vi samma livsvillkor
som fåglarna och träden

var gång du värnar om ett träd,
en albatross, en älv
som hotas av förstörelse
- Då värnar du dig själv."

Han citerar på ett ställe ett känt uttalande av Albert Einstein:

"Omsorg om människan själv och hennes öde måste alltid utgöra huvudintresset vid alla tekniska strävanden...Glöm aldrig det, mitt ibland era diagram och ekvationer".

Han avled lite drygt en månad efter att han hållit det talet...

Och han har sagt det här:

"Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej,
att då gäller denna sanning bara mig."

Jag kan på många sätt känna sympati för den humanism/humanist han målade upp och representerade:

"Om natten tänder han sin enkla lykta
och går sin folkhemsrond på husesyn.
Han återlämnar böcker som är knyckta.
Han gör en rynkad panna slät i hyn.
Han drar en sång till tröst för de betryckta.
Han kommer som Jon Blund med paraplyn.
Han vinkar åt den siste nattcyklisten -
humant, som det ju anstår humanisten.

Han strävar redligt med den svåra lotten
att skydda människornas mänsklighet.
Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten.
All världens stövlar är han till förtret.
Lätt blir han överkörd, som igelkotten -
ett alltför sårbart litet taggpaket
som inte trodde illa om bilisten.
Så humanistisk är han, humanisten."

Det var två verser ur TD:s "Humanifest". Det läste han upp när han blev hedersdoktor vid universitetet i Linköping våren 1980.

 Men det är väl samma sak här. Det finns inget rätt sätt att vara humanist på, och det finns ingen rätt tolkning av humanismen. För vem skulle bestämma det?

 
Förvisso var säkert inte TD heller alltid någon mönstermänniska, men jag kan sakna hans humor, hans vänliga stämma och hans analys av världen i mediabruset idag...

Kärlek och värme/Peter

Jag håller på att läsa en bok som heter "Torsken som krympte - och andra evolutionära mirakel", skriven av två finländska ekologer som heter Katja Bargum och Hanna Kokko. Dom skriver om evolutionen och vilka vägar, och irrvägar, evolutionen har tagit och kan ta, och ger en massa fantastiska exempel från naturens oändliga mångfald. Jag tycker att det är en bra bok, lättsamt skriven med en lättsamt humoristisk ton.

När dom har berättat om vad som definierar ett kön, varför det finns olika kön, hermafroditer (sådana som är dubbelkönade), organismer som kan byta kön, organismer med upp till sju! olika kön, könsroller mm. så kommer dom in på deras favorit som är... äh, jag citerar rakt av:

"...borstmasken Ophryotrocha puerilis, som uppvisar ett av världens mest jämlika och romantiska förhållande könen emellan. Det lönar sig för maskparet att utse den större individen till hona, eftersom större maskar kan producera fler ungar, medan också en liten hane räcker för att befrukta en stor mängd ägg. Men maskhonans tillväxt blir långsammare när den satsar sin energi på att producera ägg, och så småningom växer hanen om honan. När så sker, byter båda maskarna kön, och den större individen tar på sig den tyngre bördan. Hanen som blivit hona växer nu långsammare, och honan som blivit hane går förbi den - och så byter man igen. Och igen, och igen - i lyckligt samförstånd hela livet."

Va, är det inte underbart? Tänk om vi kunde göra likadant!? Skulle det inte vara trevligt att kunna byta kön då och då? :-) Tänk vilken förståelse vi skulle kunna få för varandra. I bästa fall skulle vi kanske förstå att vi inte kommer från olika planeter utan att vi, som jag ser det, i grunden fungerar i stort sett likadant. Respekten mellan oss skulle kunna öka och vi skulle kanske kunna lösa upp en massa ingrodda unkna könsroller som bara ställer till det för oss.

Naturligtvis finns det skillnader mellan män och kvinnor, precis som det finns skillnader mellan oss alla. Men det som betyder något har vi gemensamt. Det som är "större" i dig är det som är "större" i mig. Dom skillnader som krånglar till det mellan kvinnor och män, mellan människor överhuvudtaget, är "bara" yta. Var det inte förresten någon poet som diktade något om att: "Det som är botten i dig, är det som är botten i mig"? Jag tror att det är så... :-)

Frid till alla/Peter

Ja, jag vet inte, men jag söker efter människan, lägger pussel, försöker förstå, vill förstå. Vill förstå människan för att kunna förstå mig själv, vill förstå ursprunget, vill förstå människans plats i "skapelsen", människans plats i evolutionen. Jag vill gå kanske hundra tusen år tillbaka, till tiden innan vi lämnade Afrika, innan vi började måla "konst" i grottor, innan vi började hålla husdjur, långt innan vi blev så kallat "civiliserade". Den människan skulle jag vilja förstå, förstå hur dom tänkte, hur dom levde, vad dom åt, vilka behov dom hade, vad som var viktigt för dom. Vi är i stort sett dom samma idag även om evolutionen naturligtvis har fortsatt verka, och verkar än i dag.

En av dom första böckerna jag läste i ämnet, och som har gett mig mycket, var "Människan - du, jag och den ursprungliga" skriven av naturfilmaren, jonglören, visselkonstnären mm. Jan Lindblad. Jag har ingen förebild i dag men om jag någon gång har haft det så är Jan Lindblad en av dom. Han hade en vördnad inför naturen, allt levande, och en förmåga att kunna umgås på ett naturligt sätt med naturen oavsett om det var en svensk skog eller en tropisk regnskog. Det brukar sägas att vi ska bevara naturen för kommande generationers skull, för våra barn och barnbarns skull, men han var noga med att säga att vi ska bevara naturen för dess egen skull. Naturen har ett egenvärde i sig självt. Och jag ger honom rätt i det, det är en viktig distinktion.

I boken så går han igenom människans historia och utveckling, så som han ser den, från det att vi var en apliknande varelse fram till idag. Han utgår ifrån den forskning som fanns då men han vågar ifrågasätta, komma med nya idéer och hypoteser. Bla tar han upp teorin om "vattenapan", teorin om att vi en gång i tiden ska ha varit delvis vattenlevande, vilket skulle kunna förklara flera detaljer i vårt utseende och hur vi är byggda. Han hade också förmånen att få leva bland indianer i Amazonas regnskogar vilket gav honom unika inblickar i hur dom levde, och samtidigt, hur vi människor kanske levde på ett mer ursprungligt sätt. Naturligtvis är det hans bild av vår utveckling, och forskningen går så fort i dag så det är säkert sådant som inte stämmer, men det var/är en, för mig, givande läsning.

Jan Lindblad avled alldeles för tidigt 1987 och det här blev hans sista bok, lite som ett testamente till eftervärlden. Jag tänkte citera sista raderna i boken, som kommer efter att han har beskrivit hur fantastiskt det är att vi kan leva på denna planet, som vi kallar jorden:

"Visst fylls vi med vördnad för denna livets oas där den svävar i sin bana genom ett lagbundet kosmos. Vördnad för livet, för detta mirakulösa, skiftande, formrika bygge, borde fylla oss alla och få oss, var och en som begåvats med intelligens, att besinna vårt ansvar. Mot oss själva och mot alla andra experimentformer i livsväven. För vi är ju den tänkande människan - Homo sapiens"

Frid/Peter

Och med mindre pengar i plånboken så skulle vi inte kunna förbruka lika mycket energi, vilket kanske skulle kunna leda till att vi kan lägga ner kärnkraftverken, denna livsfientliga energikälla. Skulle jag börja förespråka kärnkraft så måste jag först sätta på mig enorma skygglappar för att inte se riskerna och problemen med kärnkraften. Nej förresten, så stora skygglappar finns inte.

Vi skulle vara tvungna att ransonera våra bilresor till bara det nödvändiga. Massbilismen är ett miljöproblem oavsett vilket bränsle vi kör på. Etanol har vi ju redan insett inte är någon lösning. Vi skulle inte behöva en egen bil utan kunna vara med i en "bilpool", eller hyra när vi någon gång behöver en bil. Vi skulle heller inte ha samma behov av nya råvaror så kanske skulle vi se mer av levande natur och gamla skogar. Det sägs att vi aldrig har haft så mycket skog som vi har nu, men det är ju inte sant. Det vi har är trädplantager och det är något helt annat. Det finns väl ingen som skulle kalla ett rapsfält för en äng, även om det kan tilltala ögat när rapsen blommar? En levande skog är så oändligt mycket mer än en samling med träd.

Efterfrågan på nya uppfinningar och produkter skulle minska vilket skulle leda till att det inte behövs nya modeller varje år. Stressen att "hänga med" i den sk. utvecklingen skulle minska vilket vi alla skulle må bra av, inte minst företagen som skulle få ett sundare affärsklimat. Vi skulle också kanske hinna testa produkterna så att dom inte är miljöfarliga innan dom kommer ut på marknaden. Kanske skulle vi kunna minska ner på kemikalieanvändningen. Vi skulle ha tid att låta försiktighetsprincipen gälla.

Med mera.

Den största vinsten kanske ändå skulle vara att vi fick tid att se varandra, se våra barn, prata med varandra och kanske, i bästa fall, lära känna varandra...

Lev väl/Peter

Här hade jag tänkt skriva om en liten insekt, jag tror det var en sorts skalbagge, som jag hörde på radion om men jag har nog glömt av lite detaljer. Så stämmer inte detaljerna så är det nog så men det jag är ute efter är principen. Det skulle säkert gå att hitta hur många exempel som helst. Naturen är mångfacetterad. I alla fall så hade hannen liksom hullingar och vassa "svärd" på sitt könsorgan som den hade utvecklat i kampen om att få befrukta honorna. Och honorna gjorde, av förståeliga skäl, motstånd när hannen ville komma till för dom skars sönder i deras "parningskanal" vid parning. Det var till och med så att deras liv förkortades på grund av detta.  Så "fel" kan det gå i naturen och detta för mig in på evolutionen.

Evolutionen med det naturliga urvalet är kanske den vetenskapliga teori som är mest missförstådd av alla. Tyvärr, för det är en väldigt enkel, och vacker, teori som förklarar så mycket. Det är nog den vetenskapliga teorin som jag tycker är allra vackrast. En vetenskaplig teori är för övrigt något helt annat än om jag skulle ha en pesonlig teori om något. Den vetenskapliga teorin har testats, provats och disskuterats fram och tillbaka. Min personliga teori är mer att jämföra med en vetenskaplig hypotes som måste provas mot verkligheten innan den blir en teori. Så när man avfärdar evolutionen med att säga att: "Det är bara en teori!", så har man inte förstått vad det handlar om. Man blandar ihop dom två olika betydelserna av ordet teori.

Det största missförståndet kanske har att göra med att det bara skulle ha med slump att göra. En viss slump finns i vilka mutationer som uppkommer, men den "skapande" delen är det naturliga urvalet och det har inget med slump att göra. Den blinda slumpen kan självklart inte skapa tex. ett öga, eller ens en endaste cell som är alltför komplicerad för det. Men med en slumpmässig variation, det naturliga urvalet och ett tidsspann som är så långt att vi som människor kanske har svårt att greppa det, så kan livet utvecklas så som vi ser det om vi tittar oss runt. Inklusive människor med ett medvetande som kan reflektera över sina liv och sitt ursprung.

Evolutionen har ingen riktning, den har inget mål, den strävar inte efter något "bättre" eller "högre", den planerar inte för framtiden. Den tar bara vad som finns till hands av variation för stunden, och den individ som får flest avkomma kommer att sprida sina gener vidare i populationen, trots att det som sker kanske inte är det "bästa" för arten som sådan på längre sikt. Därför så har vi tex. ett öga som är felkonstruerat på ett sådant sätt så att vi har en blind fläck i synfältet. Vi är inte fulländade eller perfekta. Vi har skavanker och brister som bara kan förklaras av det naturliga urvalet. En varelse blir aldrig färdig och klar, den har inget slutmål, omgivningen förändras hela tiden, mer eller mindre, och då måste varelserna göra det också. Det innebär också att det kan "gå fel" för evolutionen så att varelser kan utveckla hullingar på könsorganen...

Lev väl/Peter

Jag vaknade till grönfinkens sång i morse, underbart!

Douglas Adams är ju mest känd för världens längsta trilogi, dom fem delarna i "Liftarens guide till galaxen", där man får veta att svaret på den stora frågan om livet, universum och allting är fyrtiotvå. Men han har skrivit en bok som enligt mig är långt mycket bättre och det är "Sista chansen". Den boken är "på riktigt" och i den så är han och en biolog ute och reser i världen för att uppsöka utrotningshotade djur och prata med dom som försöker rädda och bevara dom. Det är såklart en allvarlig bok med ett angeläget budskap men den är skriven med samma humor som man känner igen från hans andra böcker.

Mitt liv blir fattigare för varje djur eller växtart som försvinner och i dag så utrotar vi andra medvarelser på jorden med en rasande fart. Även om jag aldrig kommer att få se ett fingerdjur eller en kakapopapegoja så berikas mitt liv av att veta att dom fortfarande finns kvar och att dom har det bra. Vi människor har ingen rätt att leva liv som går ut över andra varelsers möjligheter att leva sina liv. Gör vi det så kommer vi i slutänden att ta död på oss själva. Vi är en del av hela "skapelsen" och kan inte ställa oss över den utan att det kommer att få konsekvenser för oss. Vi är beroende av allt annat liv, och allt på jorden hänger ihop i en enda stor helhet.

Boken har några år på nacken men den är i allra högsta grad lika aktuell i dag som när den skrevs. Finns säkert på biblioteket eller på ett antikvariat.

Lev väl/Peter