Om livet, universum och allting!

Vi vet ju att det kan skilja flera år i utvecklingen hos små barn, ändå vill vissa att dom trots det ska in i samma mall och standardiseras, en mall som vi vuxna har bestämt hur den ser ut.

Men vad vet jag egentligen, skolan är ju inte till för barnens bästa utan för att dom ska bli goda och välanpassade samhällsmedborgare, så fler och tidigare nationella prov kanske är en bra idé.

Det har pratats en del om sk. maktlekar bland barn och ungdomar den senaste tiden:
 
"Maktlekarna ökar bland landets unga."
"Olika typer av maktlekar."
"Chatt om maktlekar"
 
Jag tänker att det, som så mycket annat, bara på ett tydligt sätt speglar den värld, det samhälle och den skola som vi låter våra barn växa upp i. Barn och ungdomar är tydligare i sitt uttryck än oss vuxna. Vi vuxna har "lärt" oss att anpassa oss, stänga av och inte lika tydligt visa det vi bär på.
 
Alla försök att med hjälp av olika metoder få bort det eller stävja det med mer personal i skolan, utan att lösa det grundläggande problemet, kommer bara att leda till att det tar sig uttryck på något annat sätt. För ut kommer det att komma. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

Fler exempel på att något är i grunden galet:

Läxor ständig källa till bråk

Var tredje elev får huvudvärk i skolan

Relaterat: Skolan, Barn

"Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar" visar en ny undersökning.

Tja, vad kan vi förvänta oss? Vi uppfostrar våra unga till att tycka diktatur är bra men blir förvånade när dom inte tycker demokrati är viktigt.

Vi tvingar våra barn att gå nio år i skolan under dom år när man är som mest formbar. Grundskolan är en miljö som ingen vuxen skulle acceptera, men vi förväntar oss att våra barn ska göra det. Skolan har inget med demokrati att göra, och styrs med tvång och diktat uppifrån och barnen förväntas att acceptera och till och med tycka om det. Gör dom inte det så gör skola och samhälle allt för att dom ska rätta in sig i ledet och anpassa sig. Har dom ändå problem att anpassa sig så sätter vi gärna bokstavskombinationer på dom. För in i ledet ska dom. Till vilket pris som helst. För herregud, hur skulle det annars gå?

Vad som kanske är förvånande är att så många ändå tycker att demokrati är viktigt. Nu matas vi ju också under hela skolgången, i ord om än inte i handling, med att demokrati är något bra. Kanske det är därför som vi accepterar en urvattnad demokrati som mest bara handlar om att vi får gå och rösta vart fjärde år. För hur skulle vi kunna förstå att det kan se ut på något annat sätt?

Några tankar om skolan...

Lev väl...

Hörde på radion häromdagen att det brinner ungefär femhundra gånger per år i svenska skolor och att det är en siffra som ökar för varje år. För att komma tillrätta med det problemet så pratade man om en skola som hade bjudit in brandmän som fick berätta om hur man arbetar inom räddningstjänsten, och eleverna fick kolla in brandbilarna och själva prova på att släcka bränder. På den skolan så hade bränderna minskat.

Det hade dom säkert men det löser ju inte problemet. Tuttar man eld på sin skola så är väl det, i alla fall i mina ögon, ett tydligt tecken på att man inte trivs med sig själv och sin situation, och slutar man att anlägga bränder så kommer väl elevernas frustration ut på något annat sätt. Bränderna är ju bara ett symptom på något och inte en första orsak.

Vi vill gärna tro att vi ska kunna lösa problem med information, temadagar och manifestationer, men det vi gör då är att behandla symptomen, och symptombehandling löser inga problem, det bara skyler över dom. Våld, drogmissbruk, mobbing, skadegörelse, stöld, nynazism, rasism och bränder i skolor är inte ett informationsproblem. Det är en brist på kärlek och respekt för den uppväxande generationen som är det grundläggande problemet. Vi tar inte våra barn och ungdomar på allvar.

Någon sa att: "Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär av historien." Men frågan är om vi ens lär oss att vi inget lär oss? Om vi verkligen kom till insikt om att vi inget lär oss av historien så skulle vi ju ha lärt oss av historien?! Så länge vi tror att vi kan informera bort problem så kommer historien att upprepa sig, på ett eller annat sätt.

Läser just nu: "Einstein, kaos och svarta hål - den spännande fysiken" av K.C. Cole.

Ha det gott/Peter

En viktig inspirationskälla för mig i mitt sökande efter mig själv var den finländske hjärnforskaren Matti Bergström som har skrivit böcker som "Barnet - den sista slaven" och "Neuropedagogik". Hans utgångspunkt är barnhjärnan, dess funktion och utveckling, och hans kritik riktar sig till stor del mot skolan som han anser borde se annorlunda ut för att vara bra för barnens utveckling.

Han beskriver "spänningen" mellan "kaos" och "ordning" i hjärnan och hur "jaget" i "möjlighetsmolnet" däremellan kan växa och utvecklas, och hur där skapas nya tankar. Hur viktigt det är att både "kaos" och "ordning" får finnas, och måste finnas, om vi ska bli hela människor, och hur viktigt det är att vi fritt måste få hitta vår egen väg igenom livet. Hindras vi i det och tvingas på "kunskap", regler och gränser så riskerar vi att bli "värdeinvalider", vi kan en massa detaljer men vi kan inte använda oss av kunskapen på ett bra sätt för vi ser inte sammanhangen. Vi fastnar i detaljer istället för att se helheter, livet blir "fragmentariskt", delarna hänger inte ihop. Vi slutar tänka själva, vi blir beroende av auktoriteter, vi blir lättpåverkade utifrån, och vi lever inte längre våra egna liv. Vi blir "halva" människor. Jag blev en "halv" människa.

När jag läste han så fick jag också svar på varför "alla" barn, så även jag, i skolan frågar sina lärare: "Varför ska vi lära oss det här?" Det är en mycket bra och relevant fråga, för den ställer allt på sin spets och den ifrågasätter hela skolsystemet, och som bäst så får väl barnen kanske något undvikande svar om att dom måste kunna det när dom kommer upp i nästa årskurs. Och det är ju inget svar på frågan. I dag förstår jag att alla barn som ställer frågan känner rätt! Det är meningslös kunskap dom ska lära sig. Meningslös för dom. Där och då. Och det är det enda som betyder något.  

Oavsett hur mycket vi tycker det är meningsfullt och oavsett hur mycket dom kommer att få användning av kunskapen som vuxna så är det meningslös kunskap. Barn är nyfikna och vill lära sig saker och dom kan suga åt sig kunskap som svampar om dom blir intresserade av något. Sådan kunskapsinhämtning är utvecklande, men att proppa i sig "kunskap" som man inte är intresserad av är förödande för en uppväxande personlighet. Det hindrar hjärnan att få utvecklas på ett bra sätt.

Vi har idag en skola som är ensidigt inriktad på kunskap och prestation, och där allting ska värderas utefter en förutbestämd mall, vilket leder till att barnen bara får träna upp den delen av hjärnan där det är ordning och reda och där kunskapen lagras. Kaoset, nyfikenheten, fantasin, entusiasmen, skapandet, det fria tänkandet, kreativiteten finns det ingen plats för. Och det här är i grunden ett systemfel. Det spelar ingen roll om man provar med andra pedagogiker, man är ändå en del av skolsystemet. Det går heller inte att lägga in särskilda lektioner med kreativitet, etik, kaos osv. Det måste vara en integrerad del av hela verksamheten. Skolan måste förändras i grunden och bli en plats där det erbjuds möjligheter.

Några små och enkla förslag till en annan skola:

- Ta bort betygen. Vill vi verkligen att våra barn, det käraste vi har, ska värderas utefter en sådan snäv mall? Vill vi att dom ska värderas överhuvudtaget?

- Ta bort läroplanen som dikterar vad barnen ska lära sig. Hur kan vi tro att någon, någon annanstans kan veta vad en växande individ behöver lära sig?

- Ta bort dom nationella proven. Vill vi att barnen ska standardiseras? Låt våra barn få vara dom individer och personligheter dom är och utvecklas på sitt eget sätt i sin egen takt.

- Ta bort alla andra prov också. Alla vet vad det innebär att plugga inför ett prov för att sedan glömma bort det mesta. Eventuella prov kan vi göra när vi är vuxna och ska söka arbete.

- Ta bort klasserna. Vi vet att barn kan skilja sig flera år åt i utvecklingen, och barn måste få vara där dom är i sin egen utveckling. Låt barnen söka sina egna grupperingar. Vi vuxna kan aldrig veta vad en växande personlighet behöver.

- Ta bort schemaläggningen av dagarna. Det går inte att schemalägga kreativitet, fantasi, lust, vilja. Att följa ett förutbestämt schema tar död på kreativiteten, fantasin, lusten och viljan då man hela tiden avbryts i den kreativa levande processen. Är lusten i "rörelse" så måste man få göra klart. Ständiga avbrott och uppbrott gör att "rörelsen" avstannar.

- Ta bort dom enskilda ämnena. Låt alla ämnen gå i varandra. Allting hänger ihop med allting annat. Låt barnen få leva i den helhet dom redan lever i. Låt barnen söka efter den kunskap och det dom är intresserade av på egen hand, med hjälp av handledare.

- Avskaffa alla hemläxor. Inte för att skolan ska vara en avgränsad del av barnens liv, skolan ska vara en i allra högsta grad integrerad del av livet. En läxa är något som någon annan talar om för mig vad jag ska läsa och allt sådant bör bort.

- Låt inget ämne få vara viktigare än något annat. Låt det enskilda barnet bestämma vad som är viktigt för just henne. Ingen kunskap är viktigare än någon annan, det är vi vuxna som lägger in en värdering av kunskapen.

- Låt skolan bli demokratisk. I dag är alla demokratiförsök i skolan dömda att misslyckas för att skolan i sig själv är odemokratisk då den mer eller mindre bygger på tvång och diktat "uppifrån". "Demokratin" blir på dom vuxnas, och det förutbestämda systemets, villkor. Vill vi ha vuxna som omfattar demokratin så måste vi börja med att låta barnen få vara delaktiga. Låt hela skolan hela tiden genomsyras av demokrati, delaktighet och jämlikhet.

- Låt skolan bli en plats för möten och möjligheter, och låt inte skolan begränsas till skolan. Skolan måste vara en till fullo integrerad del av resten av samhället.

- Låt lärarna få vara handledare som ska vara jämlikar med barnen. Låt handledarnas "status" och behörighet ligga i kompetens och förmåga att guida barn och ungdomar till att bli hela människor, inte i utbildning och betyg. Vill vi att barnen ska respektera dom vuxna i skolan så måste dom vuxna först respektera barnen. Låt barnen få vara fullvärdiga medborgare med samma rättigheter som alla oss andra.

Jag vet! Det blir inte mycket till skola kvar med dom här förslagen. Det blir något helt annat, och det var väl det som var meningen. Jag är ju också medveten om att det är "orealistiska förslag" och att en sådan här skola kommer vi aldrig att få se av flera anledningar.

För mig har det varit viktigt att förstå skolan för att förstå mig själv, eller om det är tvärtom kanske, när jag förstår mig själv så förstår jag skolan. Jag förstår hur skolan har påverkat mig, och hur den skulle ha kunnat påverka mig om den hade varit en plats för möjligheter. Skolan är en väldigt stor del av en uppväxande personlighets liv och utveckling så därför så kan man tycka att den borde vara en plats för personligt växande och kreativ utveckling. Min bild av skolan är den rakt motsatta. Vi kommer dit nyfikna och entusiastiska men går ut därifrån desillusionerade och vilsna.

När jag idag läser Matti Bergström så kan jag inte känna samma entusiasm som då när jag läste honom första gången. Jag tycker nog att han krånglar till saker och att han drar slutsatser som jag inte håller med om. Men hans kritik av skolan fungerar fortfarande ganska bra. Skolan är ju såklart bara en del av en uppväxande människas liv, men en viktig sådan.

Ha det bra/Peter