Om livet, universum och allting!

Finns det något häftigare än tystnad?

Och då menar jag inte den tystnad som man får om man stänger in sig i ett ljudisolerat rum, utan den tystnad som är full av ljud. Den tystnad man får uppleva om man går ut i skogen långt bort från fordonstrafik och stadens "larm" men där det hela tiden ligger en bakgrund av vindens sus i träden, fåglarnas kvittrande, kanske en hackspett som trummar någonstans, insekters surranden, prasslande i löven, vågornas kluckande mot klipporna, ljudet från en vattenskoter som någon leker med och kör fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Ibland, om jag tänker på det, så kan jag tycka att den sämsta, eller varför inte säga värsta, uppfinningen som någonsin har uppfunnits är förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn är ju överallt hela tiden. I bilar, motorcyklar, mopeder, snöskotrar, motorbåtar, vattenskotrar, flygplan, helikoptrar, bussar, lastbilar, traktorer, motorsågar, gräsklippare, trimmers, snöslungor, och nu verkar alla ska ha en sådan där motordriven piassavakvast att sopa ihop grus med, och som jag precis har fått lära mig kallas för läppmaskin. Hela tiden låter det någonstans. Och eftersom människan är uppfinningsrik så kommer det hela tiden nya maskiner som låter.

Jag lever efter devisen att jag inte har någon som helst rätt att störa friden för någon annan varelse, för nöjes skull, eller för något annat tvivelaktigt skäls skull. För mig är nöjet inget nöje om jag stör någon annan. Och det går inte att sätta en gräns vid ett visst antal decibel där det är okej, för det handlar inte om hur högt det låter utan om att det låter. Så fort man hör en motor någonstans så är friden bruten. Buller handlar inte alltid om ljudvolym.

Tidigare i mitt liv så hade jag alltid musik på när jag var hemma och i bilen, och jag var en av dom första som hade en bärbar bandspelare, typ "walkman", som jag använde när jag var ute och cyklade. Jag har inget minne av att jag gick när jag skulle någonstans, förmodligen för att jag tyckte det gick för långsamt. Idag kan jag ibland tycka att det går för fort att cykla. "Själen" måste hinna med också. Att hela tiden ha musik i öronen är ett effektivt sätt att stänga ute verkligheten och slippa lyssna på sig själv, och det var så jag använde musiken.

Jag gick en utbildning för ett antal år sedan där vi gjorde någon form av trumövning. Vi satt och trummade alltså och vi trummade en rytm, och det blev liksom en lucka i rytmen där det var tyst. Och jag kommer ihåg hur jag upptäckte att det som svängde inte var rytmen, utan tystnaden i rytmen, mellanrummet. Tystnaden svängde som den och jag försökte senare hitta tillbaks till den rytmen, men lyckades inte. Idag behöver jag inte trummor och rytmer mer, jag har sålt min trumma och saknar den inte, och sätter någon igång att trumma så går jag därifrån. Den rytm finns inte som slår tystnaden.

För mig så handlar det här om att vara närvarande. Tidigare i mitt liv så kunde jag också tycka det var häftigt med det mullrande ljudet från en V8, jag tyckte det var jättekul att hålla på att sladda med min bil, och jag kunde undra varför min pappa envisades med att klippa en stor gräsmatta med en gammal hederlig handjagare när det fanns motorgräsklippare. Och när jag spelade musik så spelade jag för hela kvarteret. Men i takt med att jag blir mer medveten om vad som händer runt omkring mig så hör jag bara hur illa det låter, hur mycket det stör och hur mycket annat underbart i livet jag missar.

Så jag ber härmed, ärligt och uppriktigt, från djupet av mitt hjärta, alla som jag i min egoistiska okunskap och "frånvaro" har stört friden för genom att föra väsen om att förlåta mig mina synder... ;-)

Frid till alla/Peter