Om livet, universum och allting!

En dag när regnet dränkte Japan gav sig två munkar ut på landsvägen, på väg från klostret där dom bodde till en marknadsplats ett par mil därifrån

Dom gick och strosade helt fridsamt när vägen avbröts av en gyttjepöl, på vars andra sida stod en liten flicka klädd i sidenkimono

Hon kunde inte komma fram men bockade sig ödmjukt och bad om hjälp...

- O, snälla människor hjälp mig över pölen här

En munk får inte röra kvinnor, men flickan bad och bönade en gång till...

- Min pappa slår mig om min klänning blir förstörd

(Hur kan man välja rätt när felet finns i frågan?

Fan ska leva rent på gyttjefyllda vägar)

Vid varsin pölkant stod dom tysta och många tankar både föddes och dog, innan den ene munken fattade ett beslut och vadade ut i vällingen

Han lyfte upp den arma flickan och gick tillbaks med henne i sin famn, medan hans vän och klosterbroder stod och gapade i upphöjt oförstånd

Men flickan log och strålade, hon kramade sin hjälpande hand och sa:

- Hur ska jag någonsin riktigt kunna tacka dig?

Men munkarna gick vidare och hörde inte flickan som sa helt frankt...

- Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna

(Den enes puts - Den andres smuts

Dom enda som är kloka tycker likadant som du)

En halvmil gick dom tigande tills den ännu rene samlade sig och sa:

- Hur kunde du besudla dig med kvinnans kropp?

Den syndige såg road ut, han tittade upp och log när han svarade:

- Jag lämnade flickan där, bär du på henne än...?

(Fan ska hitta rätt i dessa bistra tider,

Vägarna är många och reglerna är trånga)


Det här är, vad jag förstår, en berättelse som finns i en massa olika varianter. Den här kommer från en skiva som heter "Döende oskuld", av och med Dan Hylander. Han var en favorit på den tiden när det begav sig.

Jag vet egentligen inte om den här historien överhuvudtaget är bra, men någonting den säger är väl att vi, såklart, inte ska inrätta våra liv efter någon bok eller någon annans påbud och regler om vi vill leva ett fullvärdigt liv. Ett liv i frihet.

Inte heller är det så smart att leva utifrån traditioner och sedvänjor utan att ifrågasätta dom. Traditioner och sedvänjor kan ligga som ett tungt ok över en människas axlar. Ett tydligt exempel är ju sk. hederskulturer, men traditionens ok är något som vi alla, mer eller mindre, går och släpar på. Oftast utan att se det, eller förstå det. Det man växer upp i blir en del av en själv och det är svårt att ställa sig på sidan om och iaktta sig själv utan "glasögon" färgade av traditionen. Vi tror på den värld som vi blir presenterad för.

"Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna..." Det som görs i kärlek kan aldrig vara fel, det kan aldrig ifrågasättas, fördömmas eller moraliseras över.

Fortsättning härifrån...

Även om jag använder Anders Haags bok "Att vinna en tro och förlora sig själv" som utgångspunkt i det här inlägget, så är resonemangen här mina. Jag använder ordet sekt i en vid bemärkelse.

Han berättar, bland mycket annat, att han under sina utflykter i sekternas värld ofta fått höra: "Varför är du inte beredd att ta emot kärleken, varför gör du motstånd? Är du rädd för kärleken?"

Det här är frågor som jag känner igen, och dom säger, tänker jag, mer om hon som frågar än den som dom är riktade mot. Det är inte, som jag ser det, kärlek hon vill ge. Man kan inte vara rädd för kärleken. Känner man ett motstånd mot att "ta emot" kärleken så är det inte kärlek det handlar om. Motståndet och tvivlet talar i någon mening "sanning". Kärleken är aldrig påträngande, och man kan aldrig bli bemött med för mycket kärlek.

Det hon egentligen säger, i alla fall som det låter i mina öron, är att man ska släppa tvivlet, sluta lyssna på sig själv, sluta ta sig själv på allvar och försöka leva hennes liv. För mig har tvivlet varit min bästa vän, och som har hjälpt mig att förstå att kärleken kan man inte vara rädd för. Hur skulle kärleken kunna vara skrämmande?

Ibland får man även höra att människor drar sig ur relationer när det blir för "nära", att närheten skrämmer. Men det är inte, vad jag förstår, närheten som är problemet, utan avståndet. Det är avståndet till den andre man känner och som gör att man drar sig ur. Man känner intuitivt, utan att förstå det, att man inte har kontakt. Närhet och kärlek skrämmer ingen, det är väl det vi söker? Men vi kanske har glömt av vad det innebär och därför söker kärleken på omöjliga ställen, och tror att det är närheten som är problemet?

Det finns sektliknande drag i många grupper, det ligger i sakens natur. Familjen är ett typexempel där det finns sektliknande drag. I en sekt är allting bara extra tydligt. Vill man förstå en sekt så måste man nog förstå människan. Kanske man framförallt måste förstå sig själv. Vi människor är inte så olika varandra som det många gånger verkar. Det bästa sättet att lära känna andra är att lära känna sig själv. Ju bättre man känner sig själv desto lättare ser man tecknen på att något är galet i en relation eller en grupp. Och när man på ett tidigt stadium märker att något är galet, så kan man gå därifrån i lättnad, i en känsla av frihet, utan att behöva tvivla över om man gör det rätta.

Dom allra flesta gånger man kan känna sig hindrad att lämna en relation eller grupp så sitter fängelset enbart i ens egen hjärna. Man har själv låst dörrarna ut i friheten. Ju tidigare man lämnar en osund relation eller grupp desto mindre har man hunnit bygga upp fängelsemurarna, och desto lättare är det.

Jag har själv aldrig varit med i en vad som brukar kallas för sekt, men jag har sökt efter gemenskap, sammanhang och mening i andra grupper. Och visst har jag gjort sådant i sådana sammanhang som jag idag kan förstå att jag gjorde just för att så gjorde man där. Jag anpassade mig och gjorde gruppens "regler", som ibland var så fel, till och med olagliga, till mina. Jag tänkte inte själv, ifrågasatte inte auktoriteten.

För en "sökande" människa så kan en sekt kanske ibland vara lösningen och svaret på ens "sökande". En gemenskap, ett sätt att leva, en ideologi, fix och färdig, bara att anamma. Det kan vara en enkel lösning på frågan om meningen med livet, och man slipper att grubbla mer. Det kan för vissa kanske vara svaret på den stora frågan om livet, universum och allting! För en tid i alla fall. Kanske en flykt undan sig själv och livet.

Jag kan mycket väl förstå känslan av att man inte passar in i "vårt" samhälle, och att man inte vill var delaktig i mycket av det som sker. Vi lever på ett sätt som är ekologiskt ohållbart, vi försöker shoppa oss lyckliga, vi lever våra liv så vi knappt vet vilka grannar vi har, vi stressar oss fram genom livet så vi knappt hinner umgås med våra barn, vi fördriver tiden framför datorn och teven osv. Jag har full förståelse för att man kanske vill "hoppa av" det "ytliga" liv som många av oss lever för något annat.

Många gånger så är det säkert tillfälligheter som avgör vilken som går med i en sekt och vilken som inte gör det, och vilken sekt det blir. Är man inne i en "grubblande" period i sitt liv och precis då så träffar man på dom där människorna som verkar leva och tänka på ett sätt som mer liknar det sätt man själv vill leva så...

Men frågan är om man kan hitta sitt "hem" någon annanstans än inom sig själv? Kan man hitta samhörigheten, delaktigheten, känslan av att vara "ett" med livet, meningen med livet, utanför sig själv? Utan att ha hittat hem i sig själv? Jag tror inte det. Leder det inte till anpassning, istället för frihet, om man hittar det utanför sig själv? Och anpassningar leder bort från det "sanna jaget". Är man vilsen när man går in i en sekt så kommer man förmodligen att vara lika vilsen när man går ur den.

Alla som frivilligt går med i en sekt som vuxna har gått minst nio, oftast fler, år i skolan. Hade skolan varit en plats för ifrågasättande, tvivel, kritiskt tänkande, och en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att tänka sina egna tankar, gå sin egen väg och växa som människor, så skulle vi vara mindre "sökande" när vi går ut i livet.

Har jag tappat bort mig själv så är det klart att jag längtar efter att "hitta hem". Och tills jag har "hittat hem" så kommer det att vara ett vilset "sökande", ett "kaos", där jag kanske hamnar på ställen som inte är så uppbyggliga. För i viljan, längtan och önskan att "hitta hem" så kan det lätt hända att man hamnar på "fel" ställe.

Den som står på egna ben och tänker sina egna tankar behöver ingen guru och kan inte leva efter någon annans regler. Går jag med i en sekt så måste jag lämna tvivlet och det kritiska tänkandet utanför, annars så blir jag inte långvarig där. Har jag en gång fått smak för ett kritiskt förhållningssätt så kan jag aldrig lägga det åt sidan.

Håller jag mig med en guru, mästare, präst, imam eller annan ledare som jag tycker står över mig, tycker har kommit längre än mig, som jag anser är visare än mig, kanske mer "gudomlig" och "andlig" än mig, så kommer hon att stå mellan mig och livet, som ett hinder. Hon kommer att skymma sikten, jag kommer inte att nå fram. Gör jag mig en "bild" av någon annan, vilket jag gör om jag sätter någon på en piedestal, så ser jag inte henne som den hon är.

Vill jag hitta livet så måste jag plocka ner alla auktoriteter från dom piedestaler vi gärna sätter dom på, och göra dom till jämlikar. Något som även gurun, och andra auktoriteter, skulle må bra av. Att upphöja någon, oavsett vem, och sätta henne på piedestal är att göra henne en otjänst, och göder bara hennes ego. Det har inget med kärlek att göra. Ingen har gjort sig "förtjänt" av att tvingas sitta på en piedestal.

Den som är vis vill inte, och kan inte, ta på sig en roll som någon som är förmer än någon annan. Det finns ingen annan än jag själv som kan ge mig svar på mina frågor om livet. Den som är vis vet att ingen kan lära någon annan någonting. Dom flesta sk. "gurus", "mästare", tror att dom kan lära ut något, lära ut visdom, men jag tänker att dom "låser fast" människor i sin egen utveckling istället för att släppa dom fria. 

Hörde en intressant dokumentär på radion i lördags (4 juli) om  det som kallades rebellrörelsen och som fanns ett kort tag i slutet av sextiotalet. En sekt där "gurun" var Mao Zedong och "bibeln" var "Maos lilla röda". Finns att lyssna på/ladda ner här!

Kärlek och värme/Peter

Lyssnade på "Filosofiska rummet" på radions P1 igår (söndag). Programledaren, Peter Sandberg, berättade, i ett inpass, att när han arbetade på dagis så var det en liten kille där som frågade om han inte hade något jobb, eftersom han hade tid att vara där och leka med dom varje dag?!

Är dom inte knasiga dom små liven? Hur dom kan få till det?

Eller...

Är det kanske inte en mycket bra fråga? En underbart ljuvligt naiv fråga?

Måste det inte vara höjden av konstighet för ett barn att vi anställer människor som ska ta hand om dom på dagarna när vi själva är på jobbet?

Varför har vi skapat ett samhälle där vi inte kan finnas till hands för våra barn? Ett samhälle där barnen inte ens som små får leva ett stressfritt och kravlöst liv, där föräldrarna, eller någon annan närstående, hela tiden finns i närheten? Ett samhälle där barnen inte får utvecklas och växa på sitt eget sätt, i sin egen takt och söka sina egna vägar?

Jag tror vi har mycket att lära av våra barn om hur livet ska levas, om vi tog oss tid att lyssna på dom, försökte förstå hur dom tänker, och tog dom på allvar...

Har precis läst: "6 miljoner sätt att jaga en älg på - En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall" av Tony Ernst.

Läser just nu: "Lurad av laxen - Sant & falskt om maten" Av Marit Paulsen.

Ha det gott/Peter

 Visdom är för mig något eftersträvansvärt, och något som jag tror att vi alla kan uppnå mer av. Jag tänker också att världen skulle må bra av att vi blev lite visare. Då kanske vi skulle sluta med att skövla skog, utrota djur, sprida gifter mm. Och vi kanske skulle förstå att vi inte kan shoppa oss lyckliga, att det inte är grönare på andra sidan staketet, och att vi blev snälla mot varandra.

Jag vill gärna tänka att visdomen är enkel och mild till sin karaktär. Ju enklare jag lever mitt liv desto enklare val ställs jag inför. Ju mer komplicerat liv desto mer komplicerade val och desto svårare att leva ett vist liv och fatta visa beslut. Det ligger i sakens natur.

Och den måste vara mild, vänlig och kärleksfull, tänker jag, för hur ska man kunna fatta visa beslut i ett upprört tillstånd?

Jag tror inte att någon kan lära ut "visdom" genom att undervisa i det, ingen kan "öppna mina ögon" om jag inte är redo för det. Jag tänker att försök av någon att lära ut "visdom" leder åt "fel" håll. Jag tänker att det inte kan finnas någon "visdom" i en text. "Visdom" kan inte reduceras till kunskap, till ett antal "teser" eller levnadsregler. "Visdom" går bortom orden. I bästa fall kan en text "peka" mot en "visdom", men om vi hittar "visdomen" är upp till oss själva.

Jag tänker att vi läser texter på olika sätt beroende på var vi befinner oss i livet och vilka erfarenheter vi bär med oss, och att vi egentligen bär på "visdomen" inom oss men att vi kanske bär på "hinder" som är i vägen för att "visdomen" ska komma fram. Gör vi oss av med "hindren" så kan "visdomen" "poppa upp" till ytan och jag tänker mig att det är samma sak med kärleken. Gör vi oss av med "hindren" så finns kärleken där. Kärleken är "vis". Jag tror att vi alla är lika "visa" innerst inne men vi går och bär på erfarenheter som gör att vi kanske inte alla gånger lever på ett "vist" sätt.

Kunskap är bara kunskap och den är inget problem, det finns ingen direkt motsättning mellan kunskap och "visdom". Problem med kunskap blir det när man håller på med "korvstoppning" och försöker pressa in kunskap, och när man specialiserar sig. Då riskerar kunskapen att bli en belastning och man riskerar att tappa förmågan att värdera kunskapen, kunskapen blir bara detaljer utan att vara del i ett större sammanhang.

Vårat samhälle har blivit så avancerat så att det "kräver" specialiserade experter. Vi får experter som är experter på väldigt smala områden, men ju mer specialiserad man är desto mer kanske man missar av helheten. En genetiker kan vara expert på våra gener, men har för den sakens skull kanske inte en aning om hur en människa fungerar, eller ens hur en cell fungerar. Ju mer detaljkunskap man har desto svårare blir det att höja sig över detaljerna och se de stora sammanhangen. Så om vi litar på, och överlämnar beslut till, experter så tror jag vi gör ett stort misstag. Dom kan få uttala sig om sina expertområden men vi måste själva sätta in deras kunskap i ett större sammanhang.

För mig är det oviktigt vem som säger det kloka. Inget blir klokare bara för att någon klok säger det kloka. När jag ser på var jag har hittat mina "pusselbitar" så verkar det vara sagt av "vem som helst" och jag har hittat det lite "var som helst". Och ofta har det handlat om något helt annat än det jag har tolkat in i det, jag har använt mig av det i överförd bemärkelse. I vissa lägen så kan en text eller kommentar av någon var den utlösande faktor som gör att "pusselbitar" man redan bär på faller på plats. Jag tror att hjärnan inte vill något hellre än att "få ihop det", få ihop "pusselbitarna".

Så länge "pusselbitarna" i hjärnan inte passar ihop är det, för mig, som att det ligger en "spänning" mellan "fragmenten" som bara väntar på att få "förlösas", hjärnan söker "helheter" och sammanhang. För mig handlar "visdom" om att få ihop "pusslet" och att få leva med en känsla av "helhet". Det "sanna jaget" längtar efter sig självt. Min känsla är att världen lider brist på sammanhang, vi saknar många gånger känslan av att vara delaktiga i något "större", en större "helhet". Vi ha blivit alienerade från oss själva, varandra och livet.

Och visst är det en skön känsla när "spänningen" löses upp och man får en aha-upplevelse där man helt plötsligt inser något nytt, något som löser upp knutar, något som gör att pusselbitar faller på plats, något som rätar ut frågetecken, något som skingrar dimman, något som gör att man börjar tänka på ett nytt sätt, något som gör att man kan gå vidare istället för att stå och stampa, något som gör att man får en känsla av att man kan se på världen med andra och klarare ögon.

Det är inget man gör, det är inget man kan bestämma sig för, det är inget man kan pressa fram, det är inget som någon kan lära ut, det är inget man kan läsa sig till. Det kommer till en när man är redo för det och det kommer inifrån, av sig självt...

Kärlek och värme/Peter