Papayan

Det negativa ska bort.

Det är så logiskt men så problematiskt när det är en själv som ställer till det och som skapar det negativa i ens liv. Vad gör man sen? I sin egen obalans skyller man på allt och alla eftersom det är tusen gånger bättre än att ta itu med sig själv. I alla fall för stunden.

Känslan att såra lite, få några tårar och lite ånger får allt att kännas bättre. Känna att man faktiskt är älskvärd och omtyckt, det är det enda jag söker, men på vilka premisser. Hur står folk ut med mig? Hur kan jag låta mig själv göra så här om och om igen?

Som ett bombnedslag kommer samvetet ikapp, då mår man sämre än sämst. Allt på grund av en själv och ens jävla tankemönster, agerande och brist på självkänsla.

Jag förbarmar mig själv över att jag skapar så mycket olycka hos de personer som jag älskar mest här i världen. Ett förlåt och många tårar senare sitter man här med sitt dåliga samvete och skäms för sitt dåliga beteende, lovar en förbättring och söker efter en väg ut. Vägen till en bättre självkänsla. Men var börjar man?

Just like I predicted
We're at the point of no return
We can't go backwards,
and all corners have been turned

Då så. Nu går det utför.

Han sa för en gångs skull vad han tycker. Äntligen visade han sin åsikt. På riktigt. Det som jag så länge har känt blev sagt av någon annan än mig själv. Så länge som jag har bråttats med mina tankar och samvetskval.

Nu hänger orden tunga i luften och många tårar rinner ner för kinderna. Denna gången är det på riktigt.

Ibland kan man vara redigt duktig på att ljuga för sig själv. Se halva sanningen. Dra ifrån och lägga till. Allt för att försköna bilden och kanske för en liten stund får man sanningen att verka lika bra och underbar som man vill och hade hoppats på att den skulle vara.

Nu behöver jag inte ljuga längre. Jag ser sanningen för vad den är och har kanske gjort det ett tag men jag har inte velat acceptera den. Kanske är jag inte riktigt där än men jag är på väg. Om än sakta men säkert. Då ska livet ta en annan vänding.

Och jag ska bli så där glad och sprudlande lycklig som jag en gång var. Jag ska ännu en gång njuta av livet, för det är långt ifrån över. Jag ska bara samla lite krafter först för att bryta mig fri. Jag är på väg.

Vilken underbar söndagsmorgon jag har haft!

Gick upp och drog på mig pallterna. Kollade snabbt igenom anteckningarna från igår, repetition är kunskapens moder, och sen sa jag hej då till älsklingen och tog hunden, drog igen dörren och gick ut. Lugn och skön promenad till ett super härligt väder. Från ingenstans kom jag på att älsklingen skulle iväg nu på morgonen och jag gick utan nyckel och mobil. Underbart. Jag drog i hunden och sprang hem. Hjärtat bultade som om det skulle sprängas. Vem fan pallar motionera nuförtiden? Väl hemma svettig och dann drog jag i dörren som var låst. Ingen hemma.

Där stod jag i trappan med en busig hund utan nycklar och mobil. Vilken granne ska man plinga på hos? Jag brukar inte direkt prata med grannarna och man har ju knappt stött på dem nu under vintern ändå. Jag tog mig i kragen och plingade på hos första bästa som vägrade öppna dörren. Nästa tjej var betydligt trevligare. Nyinflyttad och blir påhoppad av mig en tidig söndagsmorgon. Stackare.

Jag fick låna telefonen och skulle ringa älsklingen vars nummer jag fortfarande inte kan. Där är ju så fint inlagt i mobilen så jag har aldrig behövt lära mig det. Fick ringa till mamma som låg och sov, fick numret och fick tag i älsklingen som redan var framme i stugan. Han fick vända och köra tillbaka med nyckeln.

Jag blev bjuden på te och hunden blev hispigare än hispigast. På vardagsrumsgolvet hade hon 4 små chinchilla/hamster blandningar. Jaktinstinkten kom igång och det var omöjligt att få honom lugn. Tillsist kom älsklingen med nyckeln och jag lämnade vovven där hemma medan jag gick tillbaka för att dricka upp mitt te som jag blev bjuden på. Snackade lite allmänt, var ganska trevligt. Söt tjej! Tackade för mig, fikan och lånet av telefonen och gick tillbaka hem.

I dörren möttes jag av ett bombnedslag. Jackorna var nedrivna, var av den ena fortfarande hängde på kroken (eftersom vovven har strimlat alla våra galgar) men den var ändå nere på golvet. Älsklingens vinterjacka är nu uppsnittad där hela insidan hänger ut. Jävla hund. Skorna hade han bitit på. Efter pluggandet igår hade jag bara lämnat kvar allting på bordet så numera har jag inga fungerande pennor kvar. Väskan är i paj. Plus den jävligt dyra fysiologiboken som har blivit strimlad. Å till sist hade de viktigaste anteckningarna blivit upp ätna. Man tackar!

Jag hade kunnat strypa hunden om han inte hade varit så söt och gosig alla andra timmar på dygnet. Men hur fan lyckas han förstöra så mycket på tio ynka minuter? OCH allt med en satans tratt på huvudet. Fanskapet har ju nyss blivit kastrerad. Jag börjar tappa tålamodet nu eftersom allt vi äger och har blivit förstört på ett eller annat vis. Soffan, dvd-skivor, jackor, skor, köksstolar och bordskivan(!), golvlister, småprylar m.m. Aldrig någonsin att han skulle göra någonting när vi är hemma men så fort vi går utan om dörren, det är ett mirakel att längenheten fortfarande finns kvar.

Hur ska man göra nu för att få bukt på detta elände?

Har en skön hemmakväll helt själv. Det är inte ofta det händer nu mera men ibland kan det vara riktigt skönt att strosa omkring i sin egna lilla värld. Dagen har dock mest bestått av plugg men slutar med en film på tv:n, fyra är det visst. Säg när det hände sist. Till det, ett stort schweizerchoklad och jag är nöjd. Men ska jag vara helt ärlig så börjar det krypa i kroppen. Börjar nog bli lite sällskapssjuk trots allt.

Well well tur pausen är över för nu ska jag slänga mig i soffan igen. Vi synes.

Fick en nice suprice imorse när jag upptäckte att jag hade fått 4 nya poäng på sudentportalen. Tena A är avklarade, och godkänd! Det gjorde min dag, fan va lycklig jag är. =)

Äntligen kom det lite praktiska saker i utbildningen. Nu känns det som att man kommer någonstans. Underbart! Sitter här med plåster på varenda arm och jag har blivit och fått sticka över allt på hela kroppen i princip. På andra, helt sjuk men fantastiskt kul om jag nu kan säga så. Trots lite darriga händer och svett i pannan så gick allting otroligt smidigt. Inte alls lika svårt som jag hade förställt mig. De andra tyckte nog inte att jag var någon rolig person att sticka på för första gången då endast en person lyckades fylla röret med blod. Å andra sidan lär jag nog bli en lämplig kandidat när man vill öva med lite utmaning. Det enda som inte var så kul att få var subkutan injektion. Imorgon är det dags att öva igen. Det är det enda som gäller nu tills det sitter i ryggmärgen.

Älskar lediga måndagar! Visst är det härligt? En extra dag som man kan ägna åt att slappa och ta de lugnt.

Vovven min är fortfarande lite groggy efter operationen som ägde rum imorse. Det blev en film i soffan med en lagom trött hund på magen. Nu är han uppe på benen och lullar omkring. Ovant är det förstås att ha den förbannande tratten på huvudet och ingen kan se mer förtvivlad ut än han när han inte kommer igenom dörrhålet för dörrkarmen eller fastnar halvvägs uppe i sängen/soffan. Han är för go! Lite smärtstillande och antibiotika så kommer han alldeles strax vara på benen igen och busa som aldrig förr.

Älsklingen är iväg och handlar lite nödvändiga ingredienser för vårt väldigt spontana bullbak. Kanelbullar. Åh underbart! Vilka snilleblixtar man får ibland. Varför inte lägga på sig ett eller två kilo till och jiona de övriga som dykt upp. Ska vi skylla på alla dessa fikor under vårsolens strålar och otroligt stort sötsug. Kanske? Well well, gott är det iaf.

Ibland undrar jag om det inte blir bättre än så här?

Jag känner mig mer eller mindre alltid bitter. Negativ och tvär. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag.

Ibland undrar jag vem hon är som har kommit och tagit över.

Varför måste hon vara så rädd? Rädd för att misslyckas. Rädd för att lämnas ensam. Eller vara så rapp i käften? Vem tror hon att hon är?

Tror hon att hon har rätten att såra om och om igen som payback. Klappa sig själv på axeln och säga bra jobbat, visa att du inte vill bli sårad och att du minsann också kan. Jag kan klara mig själv. Utan dig och sina svek. 

På nåt vis tycker hon att det är okej eftersom hennes sår inte är riktigt läkta. Dessutom så är det kanske det enda sättet att visa att hon inte är nöjd med tillvaron. Ingenting är vad hon väntade sig att det skulle vara. Drömbilden sprack och verkligheten suger.

Dagarna slutar med känslorna utanför kroppen och mascara längs kinderna.

Tårarna gör blicken suddig och oklar.

Texten tas upp och skär in i kroppen.

Långt, långt in.

Munnen mimar med och det gör ont i kroppen.

Ont. Magen vrider och vänder sig.

Det är omöjligt att tänka klart. Ser scenarion, bakåt och framåt.

Låten tar ett stadigt tag om min själ och vägra släppa taget.

Tårarna rinner ner för kinderna och vidare ner till ingenstans.

Det finns inget kvar. Av något. Jag är tom som ett skal.

Vad det nu än betyder. För mig. För framtiden.

Tonerna bränner. Får mig att inse.

Låten har tagit tag om min själ.

Kvar finns bara en enda tanke.

Då så.

Helg igen. Helgen som snart är slut.

Den skulle behöva ha 24 timmar till, minst.

Eftersom den endast består av tentaplugg. Igen.

Känns som jag inte gör något annat och det är ju faktiskt så. Tredje tentan på sex veckor. Det känns.

Tur att man är ledig sex hela dagar sen efter tentan och över påsken. Tydligen kommer jag att mingla runt på bilmässan nästa helg. Jag och bilar har ju ett riktigt hett förflutet, eller kanske inte men man kan ju skaffa sig ett. Det ska tydligen vara ett riktigt folkbetraktant fenomen det där, så jag ska göra mitt bästa att hänga med.

Alternativ åker jag till det überstora shoppingcentrat i bredvid. På inköpslistan hittar vi definitivt nya, färgglada överstyckningspennor. Eventuellt ett par röda byxor. Vårskor. Kamera...

By the way. Igår fick jag en överfin cykel i Grattis-att-du-klarade-tentorna-present. Så tjusig! Vovven och jag är numera och ute och cyklar om dagar och det känns skönt att äntligen ha sin egen cykel istället för att flänga runt på älsklingens.

Och eftersom jag inte kan sluta irritera mig på det så måste jag ta upp det här med. Tyvärr har jag blivit ett riktigt melodifestivalens freak och hur irriterade är det inte att det är juryns favoritbidrag och går vidare istället för den folket röstade fram. Den enda värdiga vinnarlåten är Empty room. Så till nästa år vill jag se att juryn är väck, och istället röstar enbart svenska folket fram vinnaren. Om de nu vill att det ska vara jättemycket spänning över det hela, varför inte dela upp det i län eller nåt så kan dom dela ut massvis med poäng men det blir iaf svenska folket som väljer.

Så då.

Dags att bege sig tillbaka till böckerna.  

Livet består av

För mycket plugg och för många svackor.

För mycket ältande och tyck synd om mig,

för mycket irritation och låtmigva fasoner.

För lite skratt och för många tårar,

för mycket skratt och för lite allvar.

Livet består av

för lite kärlek och för mycket kärlek.

För mycket lathet och för lite träning,

för mycket träning och för lite stretching.

För mycket oro och för lite tadetlugntalltfixarsig,

för mycket tadetlugntalltfixarsig och för mycket stress.

Livet består av

för lite kärlek och för mycket kärlek.

I pauserna har jag gått och kärat ner mig i alla dessa söta hundar som inte har något hem. Jag har tidigare pratat om denna organisationen på Irland men nu har en annan organisation i ett helt annat land, nämligen Spanien, fått mig att bli helt betagen av alla dessa hundar som förtjänar ett riktigt gott liv.

Där är en liten, liten söt sak som riktigt har fångat mitt hjärta och jag kan inte riktigt släppa henne sen jag fick se henne. Kollar sidan för jämt för att se så att hon inte har blivit reserverad. Jag går och suger på karamellen... Kanske borde vovven min få en liten lekkamrat?