19 mar kl 13:57, 2008

Skrivet av papayan under kategorin Blandat | 2 Kommentarer | Permalink

 

Ibland undrar jag om det inte blir bättre än så här?

 

Jag känner mig mer eller mindre alltid bitter. Negativ och tvär. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag.

 

Ibland undrar jag vem hon är som har kommit och tagit över.

Varför måste hon vara så rädd? Rädd för att misslyckas. Rädd för att lämnas ensam. Eller vara så rapp i käften? Vem tror hon att hon är?

Tror hon att hon har rätten att såra om och om igen som payback. Klappa sig själv på axeln och säga bra jobbat, visa att du inte vill bli sårad och att du minsann också kan. Jag kan klara mig själv. Utan dig och sina svek. 

 

På nåt vis tycker hon att det är okej eftersom hennes sår inte är riktigt läkta. Dessutom så är det kanske det enda sättet att visa att hon inte är nöjd med tillvaron. Ingenting är vad hon väntade sig att det skulle vara. Drömbilden sprack och verkligheten suger.

 

Dagarna slutar med känslorna utanför kroppen och mascara längs kinderna.

 

« Sanningen är illa... | Hem | »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/papayan/entry/p_style_margin_0cm_0cm3

Kommentarer:

Du skriver bra, jag kan känna igen mig i dina ord. Hoppas att livet känns lite lättare och ljusare. :)

Skrivet av Anna den 25 mars, 2008 kl. 13:43 #

Var det du eller jag som skrev det där? I alla fall känner jag igen mig i det du skriver. Hur får man tillbaka den rätta person, den man <I>egentligen</I> är. Det vill jag veta. En dag ska man nog lyckas se ljuset och slippa undan denna ständiga bitterhet man känner - som du skrev - mer eller mindre. Kram!

Skrivet av Tina den 31 mars, 2008 kl. 10:58 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten