Jag såg på Sofias änglar igår kväll. Och som vanligt så blev jag oerhört berörd av det programmet. Jag blir gråtmild av alla såna program i och för sig. Även Livet blir bättre på trean där kändisar berättar om sina liv. Hur som helst. Det jag vill komma till är att jag åter igen slogs av hur lätt det är att ta saker och ting för givna. Inte bara saker utan även människor runt omkring oss. För mig är det självklart att kunna se, höra, prata, kliva upp på egen hand om morgonen med mera. Eller att bara få sova gott på nätterna, något jag inte gjort nu när jag varit sjuk. Det är en petitess i sammanhanget, jag vet, men jag försöker komma med en poäng! Men rätt vad det är så är det ingen självklarhet längre. Som för mannen i Sofias änglar igår. En ögonblicks sekund kan förändra livet för alltid. Och helt plötsligt så är man beroende av människor runt omkring sig på ett helt annat sätt än tidigare. Man måste lära sig att leva ett helt nytt liv. Det är banne mig inte lätt. Jag kan inte veta hur det är och kommer förhoppningsvis aldrig få veta heller. Men jag är övertygad om att de flesta av oss borde bli betydligt bättre på att uppskatta de små självklara sakerna i livet. Som att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Och sluta gnälla över småsaker som vi ändå inte kan göra så mycket åt. Och kan vi göra något åt det, varför gnälla? Gör något istället!

De flesta som känner mig vet om att min mamma har haft bröstcancer och att det var fasligt nära att hon strök med under en av operationerna när hon fick en narkoschock. Som tur är, och tacka gudarna för det, så gick det bra den gången och mamma är idag så frisk man kan bli efter att ha haft cancer. Men det fick mig att tänka till ordentligt och det fick mig att omvärdera i stort sett hela mitt liv. Jag såg allt ur ett nytt ljus och med nya ögon. Jag försöker tänka tillbaka på den händelsen när jag känner att jag börjar ta livet lite väl mycket för självklart. Det är inte självklart. Livet är förbaskat sårbart och vi går hela tiden på någon slags balanslinje mellan liv och död.

Det här är ingen moralpredikan. Bara en påminnelse till er alla därute att vi ska uppskatta vad vi har och inte fundera så mycket på vad vi inte har. Det är så lätt att missa det som verkligen betyder något då. Nu tänker jag avrunda det här inlägget med ett känt visdomsord som sammanfattar poängen med det här inlägget väldigt bra. Det talar om för oss vart vi ska lägga vårt fokus för att inte glömma bort det som är verkligt viktigt för oss. För plötsligt händer det bara.

Never take someone for granted
Hold every person close to your heart
because you might wake up one day
and realize that you've lost a diamond
while you were to busy collecting stones