Eld i baken
22 augusti
kl. 11:01
Tydligen är jag inte färdig här. Hittade ett klipp från hotellets galamiddag. En kväll dukades det upp på stort vid poolen och kvällen avslutades med en parad av köksanställda som kom bärande på en jättedessert. Jag filmade så klart men de passerade alldeles för nära mig och glödande aska från tomteblossen föll ner över mig och brändes så jag skrek och sprang därifrån. Tyvärr var det alldeles för mörkt för att filma, men litet ser man.
Färdig?
12 augusti
kl. 19:38
Nu tror jag att allt väsentligt från Turkietresan har kommit på pränt och den här bloggen får vila tills vidare.
I stället öppnar jag en blogg på metro dit ni alla är välkomna att läsa och skriva. Det blir en blandad kompott.
Adressen dit är metrobloggen.se/hemligt. Lägg in på favoriter så hittar du alltid dit.
Kunde inte låta bli att rafsa ihop ett bildspel till av några skvättar.
  |   |
Orgie i turkisk mat
4 augusti
kl. 16:00
Lägger in några filmsnuttar från resan till Turkiet där jag filmade dels hotellets buffé som vi hade tillgång till varje dag, dels när de hade Gala Dinner och dukade upp i poolområdet. Jag har inget ljud på min dator och hör inte vad som sägs och låter, men hoppas ni får en hum om hur det såg ut. Rena konstverk av frukt och grönsaker.
Maar bra
28 juli
kl. 21:31
Trots naturkatastrofer som 40 grader i skuggan, skogsbraender och jordbaevning maar jag ganska bra. Det vaersta vaentar imorgon dock. Aaterresa till Sverige och min pappa ankommer hit. Vaersta naturkatastrofen av alla. Men det hinner bara bli 3 timmar timmar tillsammans. Vet inte vem av oss som aer gladast. Hinner bara ge honom litet pengar som blivit oever. Det enda han aer intresserad av ocksaa, skulle jag tro.
Ett livstecken
25 juli
kl. 23:12
Sitter paa ett internetcafe i hembyn med den segaste uppkopplingen hittills. Allt aer bra och mycket blandade kaenslor och upplevelser. Pappa kommer endera dagen saa vi hinner ses naagon dag innan jag maaste vaenda hemaat. Aaker troligen paa soendag haerifraan men har ingen biljett hem saa jag vet hur och varifraan. Kanonvaeder och mycket god mat. Bor hos en familj som aer jaettesnaell. Tyvaer tror inte invaanarna i det haer landet att det gaar att oeverleva utan cigaretter och jag aer staendigt inpyrd- det roeks oeverallt! Jaemt! Mobilnaetet fungerar bara slumpmaessigt saa foervaenta er inget svar omgaande. Pussar paa er! (familjen)
Hemresan
21 juli
kl. 23:51
Hemresan var en fullständig mardröm! Sista kvällen hade hotellet ordnat pubafton med livemusik. Vi dansade och hade kul, men var tvungna att bryta upp tidigt då vi skulle upp före 07 för att hämtas 08.20. Vi tog inte avsked av kärleken för jag bröt ihop. Inte nog med att jag hatar avsked av det här slaget, men se sin dotter olycklig krossar mig fullständigt. Så vi smet iväg till vårt rum utan att säga hejdå. Jag skickade ett sms till honom som avsked och sen satt vi och grät ikapp på var sin säng tittandes på foton i digitalkameran. Till slut gav vi oss, och la oss för natten. Då reser sig plötsligt ungen upp med stirrande ögon och skriker: - Min IPOD! Hon hade under veckan haft den utlånad till kärleken för han ville kopiera hennes låtar och nu hade den blivit kvar hos honom. Så kastade hon sig upp, satte på sig kläderna som låg närmast och jag efter. Vi letade snabbt upp honom och han begav sig genast med oss till sitt kontor. Detta var ju en mardröm i sig: osminkade och rödgråtna mitt i natten med värsta trasorna på oss. Nu fick vi i alla fall ta ett ordentligt avsked i lugn och ro och utan tårar för de var ju slut vid det här laget! Natten blev till sist dag och vi drog ner våra väskor alla 4 våningar, hissen funkade ju inte, det gjorde den sällan. De gånger den såg ut att funka blev vi stående och kom varken upp eller ner. I receptionen var det lugnt, vi ställde väskorna vid sidan av och gick i matsalen för frukost. När vi ätit och de där två galna brudarna som skulle med samma plan fortfarande inte kommit ner, gick jag ut till receptionen för att ringa deras rum. Kvällen innan hade de sagt att vi kunde ringa och väcka dem om de inte kom. De hade festat hårt hela veckan och sista natten var inget undantag. Just när jag står med luren i handen och den ena svarar, rusar vår reseguide in i hotellentrén med ett papper. Vi skulle inte hämtas 08.20. Jag läste högt direkt i telefonen: fel på planet som blivit stående i Bulgarien! Vi skulle få hämtas 13.20 istället, alltså samma tid som vi egentligen skulle lyft med planet. Så vi fick, till städerskans förtvivlan, inta vårt nystädade rum igen och packa upp så vi kunde sola vid poolen. Enligt reseguiden skulle vi bjudas på lunch, vilket personalen vid poolbaren inte fattat, så det blev en massa tjafs. Alla vid poolbaren verkade vara kloningar av Manuel i Pang i bygget...Medan vi åt hade det kommit nya bud: avvakta vidare info kl 16! Ja, det var många snopna miner när hotellgäster och personal såg oss! Vi hade ju tagit avsked av alla och så stod vi där vid poolen före alla andra! Nå, så kom det igen ett bud: hämtning sker 17.30. Ute på flygplatsen fanns fortfarande inget plan! De skulle flygas ner ett nytt åt oss från ett annat flygbolag. De i Bulgarien skulle få vänta ytterligare någon dag, tills en reservdel hade anlänt från Schweiz! Beräknad avgång var till slut 22.20, men då hade de inte inte ens börjat boardingen! Vi hade ätit svindyra* mackor och köpt upp alla pengarna på taxfree. Till slut var jag så uppgiven att jag slutat bry mig om klockan. Vi kom iväg till slut i alla fall. Ankom Arlanda 12 timmar försenade. Halv fyra på morgonen återsåg jag make och hund igen efter 2 veckor!
*svindyra mackor = 2 mindre baguetter med kyckling och 2 flaskor vatten= 170 skr! Antalyas flygplats är svindyr öht!
Norskorna
20 juli
kl. 23:24
Rummet intill vårt var tomt första dagarna, men sen kom det två unga norskor. En kväll när vi kom hem stod de utanför dörren sin. Deras nyckel hade fastnat i låset! Gick inte att göra nåt med den. Och dörren var stängd, men de var ju ändå på väg ut. Så efter att jag försökt utan resultat, föreslog jag balkongen. Efter att jag kollat med dem om de hade sin balkong öppen, gick vi ut på vår. 4 våningar var inte att leka med. Men den smärtare klättrade över och det gick att öppna inifrån, så saken var biff. Jag bävade bara för att bli väckt mitt i natten nästa gång, när de hade suddat färdigt och låset gick i baklås. Jag förslog att de skulle anmäla det till receptionen och laga låset, men det funkade nästa gång och de nöjde sig med det.
En dag när vi skulle till apoteket mötte vi dem i trapphuset. De var på väg hem, så jag hade tur. För när vi kom till apoteket och skulle betala hade jag inte med mej pengar. Så jag bad dottern om nyckeln så skulle jag springa och hämta. Näää, hon hade inte den, den hade väl jag...Nää, jag hade den inte...Då insåg jag att även nyckeln hade varit blivit kvar i rummet. Det var ju så knepigt det där, ty för att få ström i rummet var man tvungen att stoppa in nyckeln i en springa i väggen, typ en strömbrytare. Så den blev lätt kvar. Men eftersom jag visste att norskorna nyss gått upp på rummet, sprang jag fort dit och förklarade. Det var mig en insiktfull liten dam; jag hade räknat med att få klättra själv, men det gjorde hon åt mig! Tyvärr inga bilder från den begivenheten..men balkongerna syns på bilder i inlägg nedan.
Dottern & fakiren
18 juli
kl. 17:42
En kväll skulle det vara parlekar på hotellets scen som underhållning för kvällen. Tyvärr var vi så få i publiken att det inte gick att få ihop 3 par, som det krävdes för lekarna. Då bestämde de raskt att en av de anställda i underhållningsteamet skulle roa oss. Om jag får gissa så cyklade han hem och hämtade lämplig utrustning.
Så satte de igång. Först gick han på en massa krossat glas. Sen hämtade han upp folk på scenen från publiken, däribland min dotter. Så la han sig ner på det krossade glaset och dottern fick ställa sig på honom! Inte nog med det; en storvuxen karl fick göra henne sällskap samtidigt!
Efter det blåste han eld. Tyvärr fick inte vi i publiken prova på det, men däremot fick han sällskap av den andre i teamet. Ni vet HAN, KÄRLEKEN. ( Se inlägg nedan)
Och nu blir det bilder....
Air condition
18 juli
kl. 00:19
På hotellrummet, eller i, fanns en låda på väggen med en tillhörande fjärrkontroll. Våra väskor bars upp av en bell boy, och när han var i rummet för att lämna väskorna såg jag honom dribbla med den där fjärrkontrollen. Han satte alltså på AC åt oss. Den lät litet och det blåste ut litet svagt svalare luft och vi tänkte inte mer på det.
Under veckan blev det över 50 grader ute och ännu varmare inne. AC funkade som den alltid gjort. Jag försökte fibbla med fjärren så vi skulle få annan inställning men det verkade inte gå att få kallare. Jag nöjde mej med att för mej själv förklara att detta var turkisk standard på aircondition.
Till saken hör att det fanns en minibar på rummet. Alltså ett kylskåp, som sköttes av en dryckespåfyllare. Jag tyckte att det inte var vidare kallt där för att vara ett kylskåp. Så vi drack allt pissljummet och förklarade allt med att "detta var turkisk standard".
Visserligen var det hemskt på nätterna, jag sov i bara mitt sidennattlinne med inget annat över mej. Men värst var nog på em. När vi kom hem från poolen och värmen slog emot oss som i en bastu. Inte nog med att vi hade rummet på översta våningen med bara ett tunt trätak, utan dessutom hade vi sol hela fm från balkongen och hela eftermiddagen mot entrédörren. Full sol hela dagen rätt in, 50+ grader. Och då skulle vi göra oss i ordning; båda duschar och tvättar håret för att sedan föna det. Alltså hur mycket fukt och värme som helst! Svetten rann om oss. Det var rena farsen att se oss, hur vi torkade oss, stod under AC och fläktade med allt för att få det svalt. När vi till slut gick ut i kvällssolen var det en ren befrielse och då var det ändå 40 grader.
Det var när vi gick på loftet på väg till vårt rum som det stod ett rum öppet. Och när vi passerade det kände vi den KALLA luften strömma ut ur detta rum!! DÅ förstod jag att det GÅR att få kallare i rummet. Att turkisk standard inte var 60 grader i hotellrummet. Så jag anmälde det i receptionen. Första dagen hände inget, de tog inte mig på allvar, tror jag. Men sen när jag sa till ytterligare en gång skickade de upp en tekniker till rummet. Han slet och kämpade men fick det inte att fungera och sa till slut att vi måste byta rum, generalagenten skulle få komma och fixa det där.
Så jag skickade ut dottern på en shoppingrunda med den skånska familjen och kånkade allt vårt bagage 4 rum längre fram på loftet. Då hade vi överlevt 12 dagar i det där infernot. Då hade vi bara 3 nätter kvar. Som ett brev på posten kom min förkylning av att ligga i det där draget.
Vad jag inte kan begripa är att ingen reagerade på att vi hade så varmt. Städerskan i första hand. Sedan borde den där idioten till dryckespåfyllare ha reagerat, inte bara för värmen i rummet utan även den uteblivna kylan i minibaren.Dessutom hade vi ytterligare ett legalt besök på vårt rum som borde sagt nåt: ohyreutrotaren. Ja, en dag låg en lapp att de skulle komma och bespruta rummet mot ohyra. Räknas inte värme dit???
Min egen paparazzo...
16 juli
kl. 13:53
Hotellet hade en fotograf som for omkring och tog bilder på alla gäster. Jag beställde mina bilder på CD. Han var väldigt förtjust i brudar med stora tuttar så jag var ett favoritobjekt. Men vad han inte visste var att jag hade honom som favoritobjekt också :P Under lågsäsong var han fotbollsspelare. Snygg, vältränad, men kunde ingen engelska. Och så var han bara 19 år. Han var den siste jag såg när vår buss hämtade upp oss för avfärd hemåt.
Bildsvep i kommentarer.
Hos frisören
En eftermiddag innan middagen, direkt efter stranden, gick vi ut på huvudgatan "åt andra hållet" för att se vad som fanns däråt. Det drog ut på tiden och vi fick till slut litet bråttom. Båda skulle ju byta om och duscha och stajlas innan middagen. Så på vägen tillbaka drog vi in till en salong för att kolla om de hade tid att tvätta håret och föna mig. Dottern hade redan hunnit tvätta hemma innan vi gick ut och hade bara en knut med blött hår nu.
Jo, de hade tid.
Det vimlade av folk kring oss men tydligen var bara en herre damfrisör. Jag blev tvättad av två unga tjejer. En var elev och en assistent till frisören.
Sen satte han igång. Detta var äkta passion. För hår. Han var otrolig. Kunde ingen engelska men det behövdes ju inte. Han kunde sitt hantverk. La ner hela sin själ på mitt hår, höll på så länge att jag trodde vi skulle missa middagen. Använde tre olika borstar. Sedan tog han hand om föningen av dotterns hår. Där satt jag och iakttog konstnären; det var det värsta jag sett. Här tog han också tid på sig och så körde han nåt jag aldrig sett förut: dubbla borstar! Samtidigt. En under håret och en över, så drog han samtidigt som assistenten blåste med fönen.
När vi var klara gav jag honom 200 spänn och hade avtalat med honom att jag skulle titta in dagen efter också. Han hade nämligen missnöjt skakat på huvudet när han höll upp en slinga av mitt hår som visade på dålig klippning.
-Tomorrow, sa han.
Ok, tänkte jag. Jag litade på honom. Han var hängiven sitt yrke och hade själv en stil jag gillade så det kunde inte bli så fel.
När jag skulle klippas tog han själv hand om tvätten. Han masserade länge och väl och jag undrade om nån missuppfattat nåt. Jag skulle ju bara tvätta och hade inga löss eller så. Till slut var han nöjd med renlighetsgraden och förflyttade mig till frisörstolen.
Nu var han riktigt i sitt esse. Klippte med flera olika saxar. Skapade. Jag blev nervös när jag såg lockarna falla. Shit, hade jag ändå gjort en miss. Allt jag sprat i flera månader klipptes bort, allt klipptes upp och jag som ville ha jämnlångt nu. Men dottern satt bakom och berömde hela tiden. Efter klippningen var det dags att tvätta igen. Det har jag aldrig varit med om tidigare.
Så kom vi till föningen. Ett otroligt samarbete med assistenten. Han rullar upp en slinga på borsten och hon kastar sig över den med fönen. Hon tar undan fönen, han flyttar borsten och så igen. Inga ord, bara tecken, hon visste vad han menade. Detta tog tid, det skulle bli perfekt. Fem olika borstar användes. En borste lämnades kvar på hjässan och en i luggen med håret upprullat på den. Skulle väl bli volym, antar jag. Det var luggen han koncentrerade sig på mest. Jag förstår honom, den är hopplös. Men lugnt och bestämt betvingade han min virvel. Till slut var det bara finliret kvar: med tummen och pekfingret pillade han på några strån längst fram som om de vore diamanter, lade dem rätt , alltmedan resten av handens fingrar spretade rätt upp i taket. Sån noggrannhet och precision har jag då aldrig sett tidigare varken hos frisören eller någon annan yrkesgrupp.
Till slut blev jag klar. Jag var nästan trött efteråt. Resultatet blev ganska bra. Något tantigt, vilket även dottern tyckte, men sa inget förrän efteråt, när jag själv tog upp det. Men jag ångrar mig inte, för det var en upplevelse.
Ska fixa bilder i kommentar.
15 juli
kl. 18:47
