Jag var 29 år när Magnus dog. Vi var mitt uppe i liv. Vi hade hus och 4 barn tillsammans. Vi hade en massa planer, vi skulle skaffa höns och kalkoner hade vi bestämt kanske några får men det skulle bli lite längre fram. Magnus hade precis fått jobb på hemma plan och jag njöt av att ha honom hemma på kvällarna. Det hade gått ett år efter Louise avslutat sin cellgiftsbehandling, vi kunde andas ut och börja leva som en normal familj igen.  Så kom den där dagen den sista i Magnus liv. Ingen av oss kunde ana att den skulle bli den sista. Det var en dag som alla andra eller våren var sen 2006 och detta var den första riktigt varma dagen. Ia kom till mig efter jobbet. Magnus tog en tur bort till älven för att titta efter bäver när han kom hem från sitt jobb. Ia och jag lagade mat och gjorde fruktsallad till efterrätt. Magnus tog ett glas vin efter maten. Ia åkte hem och jag började få ont i huvudet. Magnus frågade om jag skulle ha ett glas vin medan han själv fyllde på sitt eget glas men huvudvärken hade gått över i migrän och jag mådde väldigt illa, så jag tackade nej. Louise hade en kompis hemma, kompisens pappa kom vid åtta tiden, han stannad kvar och satt och pratade medan Magnus tog fler glas vin och började bli berusad. När Louise kompis och hennes pappa åkte hem dunkade mitt huvud så mycket att jag tog med mig Linnéa och gick och la mig. Emil sov redan i sin säng och Gustav och Louise stannad nere och tittade på tv. Magnus pratade i telefon och vid tio tiden kom han upp till mig och frågade hur jag mådde. Då mådde jag inte alls bra och han frågade om jag behövde en hink. Han stod på knä nedanför sängen och kramade mig, han berättade att han pratat med Malin i telefon och de hade kommit fram till att de hade ett underbart liv! Han var lycklig som hade mig och att Malin var lycklig som har Henric. Han gav mig en puss och sa att jag skulle ropa om jag blev sämre. Sen gick han ner. Jag hörde att han fick besök av en kompis, de skrattade och pratade högt. Jag hörde också att de gick ner ett och annat glas till. Jag låg där med min huvudvärk och önskade att de kunde vara lite tystare i alla fall. Tillslut somnade jag, men vaknade av att telefonen ringde. Klockan hade precis passerat midnatt då. Jag gick ner och Magnus satt vid datorn och pratade i telefon, kompisen hade somnat och satt vid vårt köksbord och sov. Gustav och Louise sov på soffan. Jag vred ner volymen på stereon lite, vinkade till Magnus och tog med mig Gustav och Louise upp och bäddade ner dem och lade mig för att sova igen. En stund senare vaknade jag av något men somnade om igen.

Sen vaknade jag av att min mamma väckte mig, hon talade om att det hänt en olycka. Jag var helt förvirrad och undrade vad hon gjorde hos mig och blev rädd att det hänt min pappa något. Hon talade om för mig att Magnus hade skjutit sig och att han var död. Det snurrade i huvudet på mig, han var ju här nyss, hur visste mamma det?

Det tog en stund innan jag fick klart för mig hur allt gått till. (Magnus hade skjutit sig medan han pratade i telefon och kompisen som han pratade med larmade polisen. Vi bor ju på ett litet ställe så alla känner alla och polisen visste vem som var min mamma och pappa ringde efter dem.) Sen klädde jag mig och ner, nere var huset fullt i poliser, det fanns en läkare, ett kristeam och en diakon på plats. Jag fick många frågor där på morgonen, en av dem var om jag ville se Magnus innan de hämtade honom och det valde jag att göra. Han var fin där han satt i stolen framför datorn, fridfull och vacker. Jag kramade honom, höll hans händer och pratade med honom. Skottskadan var så liten, två bloddroppar som tårar hade runnit ner för kinden men han var hel. Jag tog mitt avsked, sen blev han hämtad för att han inte skulle vara kvar när barnen vaknade.

Där slutade mitt och Magnus liv. Jag var själv med hus och 4 barn. Det är svårt att förklara men jag såg ingen framtid just då allt framåt vara bara svart. Det handlade om överlevnad. Först de första timmarna och sen dagarna. Jag visste kanske inte exakt hur, men jag var redan någon dag efter Magnus död helt säker på att jag skulle fixa detta. Jag hade inget val och jag har fyra barn som visserligen mist sin pappa men som absolut skulle ha en stabil mamma. Jag visste tidigt att mitt mål skulle vara att ge mina barn ett så bra liv jag bara kunde trotts att Magnus var borta.

Idag har det gått fem år sen jag såg honom sist, min älskade make. Fem år är lång tid och att det är så längesen går inte att förstå. Inte förrän man kollar på kort och ser vad barnen blivit stora. Det har varit fem tuffa år för mig och barnen på många sätt. En sån här händelse är ju inget men skakar av sig och bara går vidare ifrån, den förändrar allt. Jag blir aldrig den Pillan jag var innan både på gott och ont. Även om livet stannar upp och står stilla när något sånt här händer, fortsätter ju ändå tiden att gå. Man måste leva vidare men måste hitta en ny väg och en ny framtid. Man har inget val man måste! Jag träffade Micke ganska kort tid efter att Magnus gick bort och det hade aldrig funkat om Micke inte varit en person som lät mig fortsätta sörja, som aldrig ifråga satt min sorg. Micke har torkat mina tårar så många gånger. Några tyckte det var på tok för tidigt och tyckte jag kastade mig in i ett nytt förhållande och trodde aldrig det skulle hålla. Ja vi kanske hade oddsen mot oss i andras ögon. Micke var för bra för att vara sann tyckte jag och jag tänkte inte gå miste om honom för att det kanske var för tidigt. Jag var lika säker då som nu att Micke var den rätta. Jag kommer alltid älska Magnus och Micke förstår det och låter mig göra det. För det är skillnad på att älska en död och en levande person.

Jag vet lika väll nu som då att detta var inte Magnus mening, han hade en mörk sida som bara kom fram när han druckit. Men att den sidan kunde få vinna över min så levnadsglada man är svårt att acceptera. Jag har läst väldigt mycket om det tillstånd som han troligen var i när han tog sitt liv. Det är skrämmande och så onödigt, hade han förstått alvaret i det kanske han avstått från att dricka. Jag försökte prata med honom om hans alkoholvanor många gånger men han hade bara ett enda problem med alkoholen och det var att han hade en grinig kärring. Jag hade aldrig vunnit den striden och att det skulle kunna sluta så illa som det gjorde hade jag heller aldrig en kunnat tro.

Jag ska åka ner till graven med en blomma idag för idag är det fem år sen han levde. Många sätter blommor på årsdagen av en persons bortgång men det vägrar jag, vill inte på något sätt uppmärksamma dödsdagen med en blomma det känns hemskt tycker jag. En blomma för att hylla hans sista dag vill jag ge istället!