17 maj
slår emot mig på löpsedeln
ingen kan missa
att det är
Norges nationaldag
17 maj
Det är min dotters namnsdag
och det är dagen..
17 maj
är den dagen
vi begravde vårt barn
17 maj
en dag vi aldrig kan glömma
trots att mycket som skedde
den dagen är som en dimma
17 maj
då stod jag vid din kista
med min röda ros
och orden som fastnade
i min mun
fick bara fram en viskning
Dikt © Gunilla Karlsson 070516
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
Fråga doktorn som inte alltid vet bäst!
Måndagens program rörde upp mångas känslor!
Vi är många som e-postat våra reflektioner över Dr Gunillas uttalande och hoppas att det följs upp...
Detta är de rader jag skrev på min blogspotblogg efter programmet. Blev så arg och ledsen :(
Idag har jag uppdaterat med följande:
Jag skrev ett brev till doktorn och mailade det både till svt och till programmet Fråga doktorn och lade även ut det på Facebook. Där har jag fått oväntat mycket positiv respons, över hundra gilla, massvis med kommentarer och flertal som delat brevet vidare. Därför känner jag mig så stark att jag även vågar lägga ut brevet här på bloggen.
Jag kan inte smälta dina ord i måndagens program. En kvinna hade skrivit till er om sin kroppsliga smärta i sorgen efter sin son. Du förespråkar läkarbesök, sjukgymnast och motion. Du säger rakt ut i rutan "Tre år är ganska lång tid och då tycker jag att man bör ha hittat ett nytt liv!!!!"
Om du bara visste.... :(
Tre
år är inte särskilt lång tid i sorgen och saknaden efter ett barn. Om
du hade haft erfarenheten hade du inte uttryckt dig så klumpigt! Det var
som ett slag i magen på mig och alla oss som har förlorat barn. Vi
kämpar varje dag med att leva vidare med saknaden och längtan efter
barnet vi förlorat.
Jag tänker på det
första året när allting gjordes i mer eller mindre i chock. Under andra
året kändes samma händelser och dagar smärtsamma och på tredje året
började man så smått inse att det här kommer att bestå livet ut och det
gäller att lära sig "leva" med det!! Det gäller att ta sig igenom
födelsedag, årsdag, jul, helger, mors och fars dag och alla speciella
datum och dagar år efter år.
Att förlora ett barn innebär
sorg och saknad så länge man lever, inte bara att sörja över det som
var utan också en sorg över det som aldrig blev. Sorgen efter ett barn
kan aldrig bestämmas i år, det blir ett sätt att leva med den livet ut
istället. Om du hade förlorat ett barn hade du aldrig uttalat dig på det
vis som du gjorde i tv-rutan i måndags!
Den största
hjälpen för mig måste jag framhålla är kontakten med andra föräldrar som
också har förlorat barn. Tillsammans blir vi starka! Vi kämpar vidare i
våra liv som för alltid blir förändrade men ingen av alla jag lärt
känna har någonsin sagt att det känns bra efter endast tre år. Jag och
många av dessa föräldrar hoppas på en ursäkt i kommande program.
Mvh Gunilla Karlsson
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [5]
hos alla som arbetar med människor inte minst hos Försäkringskassan!!
Dagens stora nyhet är facebookinlägget som skrevs av pappan som förlorade ett barn för ett halvår sedan och i veckan fick ett telefonsamtal från en handläggare på Försäkringskassan att
han nu blivit utförsäkrad trots läkarintyg på att han inte klarar av
att arbeta heltid så snart efter dotterns död. Jag förstår inte hur FK
arbetatar och känner för människor med olika tragedier och livsöden. Var
har mänskligheten blivit av? Är det inte dags att tänka annorlunda och
tänka med hjärtat, inte med paragrafer och pengasparande?
Inlägget har skapat rubriker och kom även upp på tv-nyheterna ikväll.
Bra, tycker jag att viktiga saker lyfts upp till ytan. Ingen som inte
själv har drabbats av förlusten av ett barn kan känna och veta vad
personen i fråga klarar av. Även om sorgen i sig inte är en sjukdom är
den ett tillstånd som har likheter med depression och ingenting blir
någonsin som tidigare i ens liv. Det är inget man lär sig av med på
futtiga sex månader. Det är en process som startar och alla föräldrar
skulle fan i mig ha guldstjärnor för att de lever vidare, ett arbete som
är mer än ett heltidsarbete.
Efter folkstormen vill nu Försäkringskassan ha ett möte med pappan och många vill säkert veta vad de säger efter allt detta. En ursäkt är väl det minsta man kan vänta sig!
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
Rickard
Sju år av sorg och saknad
Aldrig skall vi sluta älska dig
Kram
Mamma o Pappa
Syskon
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
VSFB i Kristianstad
kristianstad@vsfb.se
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
Tänkte få till det idag...
till ett blogginlägg om min helg som startade redan i fredags eftermiddag med tågresan från Kristianstad...
men jag kunde inte kopiera och lägga in det från min andra blogg så därför får jag be er gå dit och läsa.
Det får bli så :( efter tre försök att få hit det här till Passagen.... tyar inte hålla på mer... Grrrr!!!
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [1]
och hemligt uppdrag......
Lite fjärilar i magen inför dagens kommande resa, men på ett positivt sätt :)
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [4]
Rickard, idag har jag varit och "pratat
med dig". Imorgon fyller din lillebror år och på lördag fyller
din lillasyster år. Känns skumt att de båda snart kommer att bli äldre än
vad du blev här hos oss. Du hann bara bli 23 år 6 månader och 3 dagar :(
För oss alla är du alltid STOREBROR... Vi saknar dig varje dag och sådana här speciella dagar ännu mer.
Låten som beskriver min kärlek till andra sidan:
Envägskommunikation
Vi kör med envägskommunikation
min son och jag.
Jag pratar
och hoppas han lyssnar
var han än befinner sig.
Jag berättar om allt vad jag vill
Jag berättar ibland hemligheter
som bara han får veta.
Idag har vi haft ett samtal
han och jag
Jag satt där bredvid honom
i gräset.
Beundrade alla hans blommor
Idag kändes det bra
med vårt samtal.
Jag brast inte i gråt
och han slapp se några tårar.
Jag brukar ju säga,
och det är så sant:
"Mina ögon har inte alltid tårar
men jag gråter ändå"
Dikt © Gunilla Karlsson 070424
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [2]
Jag har fått till mig att bloggen har fått en del nya läsare och tänkte därför ge en liten presentation:
Kvinna 52 år. Jag bloggar om livet som inte blev som jag ville, men ändå
måste gå vidare. Min Passagenblogg som startade i samband med att äldsta sonen
omkom, och som sedan har blivit en livlina på sorgens resa. Här finns
mina egna och andras dikter. Mina tankar i sorgen efter ett barn har
blivit diktböcker som finns i nätbokhandeln.
Sorg och glädje går
hand i hand. Min blogg mellan himmel och jord handlar om saknaden efter
äldste sonen och om kärleken till de andra barnen och familjen. Och så
älskar jag änglar!
Sedan sommaren 2010 är jag nu även mormor och har en till att ge min kärlek.
Jag har även en blogg på Blogger där jag lägger en del kopior av mina inlägg härifrån, dessutom mycket musik och där jag deltar i olika fotoutmaningar. Och när inte Passagenbloggen fungerar från och till....
Välkommen hit nya som gamla bloggläsare!
Kram Gunilla Karlsson
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [2]
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
Idag är det 6 år sedan jag öppnade en blogg här på Passagen och började skriva och det blev starten på något helt nytt för mig..
Här är mina första två inlägg jag hade på Passagens blogg 14 juli 2005.
Saknaden efter min son är så stor
Mitt liv förändrades i april när
jag miste min son som var 23 år i en trafikolycka. Inget är sig likt
efter den dagen. Nu känns det inte längre som att man lever, utan nu
överlever man. Jag är gift och har man och två barn till. Som väl är!
Det är för familjen man fortsätter.
Detta att behöva gå till sitt
barns grav. Ett barn som dog aldeles för tidigt. 23 år är väl ingen
ålder när man ska behöva dö. Jag och pappa går till din grav varje dag,
för att vi vill det. Det är den enda kärleksförklaring vi kan ge dig nu,
att göra fint vid graven. Vi kan ju aldrig mer träffas eller pratas vid
i telefon eller på MSN. Aldrig ska vi sluta älska dig!
Den första som kommenterade var Chris och hon blev sedan en av mina bästa bloggvänner. Andra bloggvänner som jag lärde känna från den tiden är bl.a. Ann, Hjördis, Fatou och Susann. Under åren har en del nya bloggvänner kommit till bl.a. Åsa, Anna-Karin och många fler änglamammevänner. Jag har även träffat en del personer i verkliga livet och utan bloggen tror jag aldrig våra vägar hade korsats :)
Min blogg har kommit att betyda mycket
för mig och den har hjälpt mig på olika vis.
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [10]